Solens första morgonstrålar sken genom de glesa trädkronorna. Nedanför dem låg en utslagen individ. Han var trött och hade ont, men framför allt var han rädd. Rädd för vad som hänt. Rädd för vad som nästan slitit av honom benen. Rädd för att han inte visste vad han skulle göra.
Lainadan sökte konstant av området med hörseln. Han hade inte vågat stanna mer än korta pauser för att hämta andan innan han fortsätta springa. Till sist hade hans ben gett upp och han var tvungen att ge med sig och stanna. Men han tänkte inte slappna av för det. Det kunde han inte.
   Tröttheten kröp över honom. Vrenen gäspade utan förvarning stort, någonting han önskade att han inte gjort. Han kved när det som fanns kvar av hans tunga pulserade av smärta. Det hade slutat blöda en kort tid efter att han klippt av tungan, men ett tag trodde han att han skulle dö. Om inte av blodförlust så av kvävning. Men han levde trots allt.

Firdrach hade endast kommit ut korta perioder. Även han var rädd. Nu när de hade någonting gemensamt var det nog enda gången de kunde komma överens någorlunda. Enda gången de hade gjort det.

Han kände hur han nickade till och såg sig hastigt om. Han kunde inte sova. Han fick inte! Tänk om varelsen skulle komma. När han inte kunde se någon lade han åter huvudet mellan tassarna. Magen skrek av hunger men han ignorerade den. Även om han hade velat äta hade han inte kunnat. Det var en ren pina att bara dricka.

Allt var som det brukade, inte ett knyst sades under färden. Lucius vandrade med tunga steg, brydde sig inte alls om ifall någon hörde den vita, stora, trehövdade monstret. Inget kunde vara värre än detta, att slitas sönder och samman levandes var himlalikt gemförelse med detta. Hanen vinglade till och stöttade i ett träd, det högra huvudet som fått smällen morrade ilsket med sammanbitna käftar "Idiot!". De kom på fötter igen men han var inte i topp form. 
Fortfarande med tunga steg klev hanen på ett ruttet, nedfällt träd som brast så gott som itu då tyngden placerades på den. Och det ekade så att fåglarna flydde från trädens kronor med skämsna skrik.
Men hanen lunkade på, brydde sig inte det minsta och fortsatte sin vandring. Här i Kaiwood tänkte han då iallafall inte stanna. Han hade tanken förut att leta upp Shiva, Kaiwoods kung och ledare för TBB. Men tanken for förbi, varför skulle han vilja ha en grotesk varelse som honom? Lucius fnös av blotta tanken. Hur kunde han tro att någon vela ha honom som sällskap så som han var? En tung suck.
Öronen var riktade åt olika håll men hade ändå full koll på omgivningen. Det var inte lätt att smyga sig på honom då han hade 6 ögon, öron och nosar. Alltså 6 gånger så bättre än någon annan individs. 
Ju längre in i Kaiwood han kom desto mer kände han hur doften av en främling vart allt starkare, han hade haft denna individ vid nosen länge nu. Skulle han söka upp denne eller ge sig av mot en annan riktning? Egentligen hade han inget att förlora om han valde främlingen, så hans tassar förde honom i den riktningen.

Han ryckte våldsamt till och var nära att slå huvudet i trädstammen. Han var farligt nära att somna nu. Lainadan skakade på huvudet. Han kunde inte, fick inte, somna! Han behövde lägga än mer avstånd mellan sig själv och varelsen. Först då kanske han kunde vara säker. I sitt sömndruckna tillstånd fångade hans dos upp doften av en främling. De havsgröna ögonen sökte av området medan öronen klippte, även dem sökande. Ljudet av stora tassar nådde honom. Oroligt ställde han sig upp. Benen protesterade vilt men han låtsades inte om dem. Behövde han fly skulle han göra det, oavsett vad hans kropp tyckte om saken.

Mellan träden kunde han snart skymta en stor, vit individ. Allting hade nog varit väl, om det inte hade varit för det faktum att den hade tre huvuden. Han ville fly. Det var säkert en av den där varelsens medhjälpare. Varför skulle denne annars ha tre huvuden? Ondska, det var vad han såg.
   Han försökte röra på sig men kroppen vägrade lyssna. Låst i en spänd position kunde han bara se den främmande komma närmare. Ett jagat uttryck sken lika klart som solen i hans ögon. Ondska.

Jaha, ennu en individ. Varför tog han en sig tid till att tala med alla han fick nos på? Han visste inte. Men han var uttråkad, behövde uppmuntras. Men nu, då han kom närmare, såg bara individen skräckslagen ut.
Lucius stannade några meter ifrån 'Är det oss hanen visar rädsla för?' Tänkte han till sina bröder 'Skräm honom lite broder! Få honom att springa iväg med svansen mellan benen! Oh..' 
Det mittersta huvudet gav det högra en allvarlig blick, denne hade inte gjort dem något.
Han kollade sedan på individen med ett leende, eller så vänligt han kunde iallafall.. "Är allt väl?" Hans röst var lugn, han var också avslappnad och visade inga tecken på ilska. Men skenet kunde bedra, antog han. 
Lucius kunde bara inte förstå detta.. Var denne så rädd, för honom? Han såg rädslan i hanens ögon. Han suckade och tänkte på att vända om och ge sig av, ingen idé att göra denne ännu mer skärrad. Vad nu? Kroppen vägrade vända sig om. De båda bröderna gav det vänstra huvudet en frågande blick, det var den brodern som höll dem kvar. 'Vi stannar..' Sade det vänstra huvudet med smalnade ögon.

Han kunde se illvilja glimma i ett av huvudets ögon. Varför lydde inte hans kropp? Då det främmande monstret drog på mungiporna blottade sina tänder stirrade Lainadan på dem. De var stora, så groteskt stora. Och det fanns tre uppsättningar av dem. Han hörde främlingen tala. Ord som frågade om hans välmående. Oförmögen att tala nickade han. Vare sig han hade velat eller inte spelade ingen roll. Hade inte skräck slutit hans käkar så hade hans avklippta tunga ändå gjort det omöjligt.

Sedan var det som om allting släppte för honom. Musklerna började samarbeta med hans vilja igen. Han stannade inte länge för att ta reda på vad det var för någon som stod framför honom. Han ville bort. Bort från det trehövdade monstret med stora tänder. Kroppen protesterade våldsamt när den åter sattes i rörelse. Han var tvungen att komma bort. Nu inte bara från monstret som nästan dödat honom, utan också från dennes medhjälpare. Bort. Bort från dem alla.

Den vita hannens alla sex ögon smalnade av i ett fundersamt uttryck då denne främling nickade och kämpade för att komma upp på sina ben igen.
Lucius agerade fort och spände sina muskler, sedan sköt han iväg sig med smidiga rörelser, stannade framför främlingen och blockerade dennes väg. "Var inte rädd, jag ska inte skada dig.. Allt är inte väl, främling, mig lurar du inte" Lucius alla muskler var spända, det var inte med mening som hans kroppsspråk verkade lite ondsint. Han vela bara lugna ner denne vars namn han inte visste.
"Var lugn och säg mig.. Vad heter du?" Den massiva hannens tre huvud höll blicken på honom. Det som förbryllade honom mest var varför han verkade så oerhört rädd.

En hastig, vit skepnad svepte förbi hans vänstra sida. Lainadan var tvungen att sätta sig ner för att undvika att springa rakt in i bröstet på främlingen. Öronen låg platta mot hans huvud. Varför lät den vite inte honom passera? Varför ställde monstret sig i vägen? Han kunde inte komma på någon annan anledning än att det jobbade för varelsen. Varelsen som försökte äta honom levande.

Gälla gnäll lämnade vrenen då han började backa. Svansen var långt in mellan benen på honom. Han ville bara komma därifrån. Ingenting annat. Firdrach höll med honom på varje punkt. Han skrek åt Lainadan att ta sig därifrån. Att den vite hannen skulle göra dem illa om de stannade. Och han trodde på allt. För en gångs skull stämde Firdrachs tankar överens med hans egna. De havsgröna ögonen såg jagat på de tre ansiktena. Deras ögon såg att på honom, dömde honom. Återigen lämnade ord den vites mun. En av de många. Tänkte inte skada honom. Behöver inte vara rädd. Han trodde inte på honom. Om han inte hade tänkt skadad honom, varför hade han så ställt sig i vägen.

Gnällandet övergick i rädda morrningar. Han villa förbi, bort från monstret vid öarna, skogen och den vite främlingen. Bort från allt som kunde skada honom. Han behövde hitta Angelus. Han behövde få tillbaka Phol. Endast då skulle han bli hel igen. Endast då.

Alla de tre huvuderna rynkade pannan och visade det skära tandköttet. Lucius vart irriterad, varför ignorerade denne honom? "Svaraah!" Väste han emot den rädda individen. 
Hanen blockerade hans utväg, reste resterande av sin ragg för att sedan säga "Om du ignorerar mig ditt yngel kommer du knappast kunna gå någonsin!"  Lucius vart nu förbannad, ignorans, eller vad var det? Hanen tänkte först vända sig om och gå men högg istället mot främlingen. Om denne vela fly, skulle det här vara deras kära slut.

Blicken hos den vite förändrades. Han visade sina sanna färger. Den väsande stämman fick honom att morra högre. Varför lät främlingen honom inte bara gå? Allt han ville var att få komma därifrån... Hotet fick vrenen att backa, men när den vit sedan högg mot honom brast allt. Ett gällt yl lämnade honom. Lainadan dök rakt mot den trehövdade och siktade in sig så gott han kunde på rummet mellan frambenen. Han hukade sig och sprang klumpigt inunder jättens kropp. På andra sidan vinglade han till och krockade med ett av bakbenen. Han lyckades lägga om vikten och hålla sig stående. Sedan sprang han. Han sprang så snabbt han kunde medan ylet fortfarande skar genom luften.

[Lucius är inte så bra på att läsa av kroppsspråk va? xD]

Den klumpiga flyktmetoden fick honom att undra vad som försiggick i dennes skalle. Lucius var still medans den andre kravlade sig därifrån och ett irriterad fnys lämnade alla de tre huvudena. Den massiva hannen brydde sig inte om att ens kolla bakåt åt den andres håll. "Fega stackare.." Sade det vänstra huvudet med ett hånflin. Men de andra huvudena såg inte lika roade ut. Han hatade att bli ignorerad, antagligen var denne döv eller bara helt paralyserad av skräck, för snacka gjorde fegisen minsann inte! 
Lucius lunkade vidare, hörde dennes skräckslagna yl längre bort oh
Bara undrade vad det där var för underlig varelse.

(Nejdå, egentligen inte xD han vart bara så irriterad och ilsk på Lainadans beteende xD avsluta häär?)

Han var nära att krocka med träden då han skräckslaget passerade dem. Varför den stora, vita besten bara inte lämnat honom ifred kunde han inte förstå. Han hade inte velat någonting ont! Och han hade definitivt inte velat bli attackerad så. Vad det än varit så hade det retat upp den andra något otroligt. Lainadan tog ett desperat skutt över en allt för hög buske. Det skrämde ylet övergick i ett förvånat tjut då hans ben gav vika vid landningen. Våldsamt rullade han runt innan han for med ryggen först in i ett träd. Luften gick ur honom och han blev väsande liggandes. Här kunde han inte stanna. Här skulle han falla offer till den vite. Och om inte honom så skulle monstret säkert ta honom. Han tvingade sig upp på tassarna. Fly. Han var tvungen att fly. På ostadiga ben satte han av i galopp igen. Bort från allt. Bort från allt! Andetagen brann i halsen på honom men han vågade inte stanna. Han skulle aldrig mer stanna.

[Efter sisådär 4 månader avslutar jag det här rollet nu! :D]