[Reserverad för Corson och Kogan.]

Mörka tankar hade hemsökt ledaren över bestarna i den uråldriga skogen. Tankar som inte lämnat honom ifred om nätter, och därmed hade påverkat hans sömn. Han hade sökt efter henne, men inte funnit henne. Samtidigt slets han alltid tillbaka till flocken. Han kunde inte lämna dem för att leta efter henne. Och han önskade att han kunde tala med någon, tala med Kali. Men vad systern skulle säga om detta... Nej, Shiva ville helst inte ta reda på det.
Dessutom hade läget i flocken förändrats. De två ljusa vargarna som sade sig vara hans avkommor hade skapat tumult mellan hans familj. Förutom det hade han fullt upp med att fundera över Iro, samtidigt som Paimonia betedde sig så hemskt konstigt. Det var som att något var fel med henne. Och även om de inte bad honom om det visste Shiva att de förväntade sig att han skulle ordna upp allting.
Sanningen var att det var utmattande. Allt ansvar, alla förväntningar. Han hade axlat den positionen han hade och han skulle aldrig avvika från ledarplatsen. De behövde honom. Men det var utmattande.
Därför hade han behövt henne, men hon stod ingenstans att finna.

När han väl lyckats slumra till under småtimmarna vaknade han av gryningsljuset. Solens strålar var skarpa även om trädens dämpade deras ljus. 
Shiva sträckte på sig, gäspade, men gjorde ingen större ansats att egentligen ta sig upp på tassarna. Nej, varför skulle han? Dagen var lång, och om sanningen skulle fram så kände han att den ensamhet han nu upplevde var välbehövlig. Flocken var inte långt borta, han kunde känna deras energier. Fortfarande verkade de sovandes. Han avundades dem.
Men så klev två in i hans "synfält". Det verkade som att de väckte Javelin, de stannade till ett tag vid lawarhonan, och sedan fortsatte de att röra sig. Denna gång mot Shiva. Säkerligen hade de frågat var han kunde befinna sig.
När Kogan och Corson närmade sig tvingade Shiva sig själv att sätta sig upp. De svarta ögonen öppnades och han såg ut bland trädens stammar, åt det håll som de två vargarna närmade sig ifrån. 
Det var dags att möta dagens plikter.

Den tidiga morgondimman hängde lågt runt deras tassar när de nått revirets hjärta igen. De två flockbröderna hade vandrat i tystnad tills de mötte Javelin. Hennes sömndruckna uttryck skvallrade om att de väckt henne. Efter att Kogan gett henne några udda, smaklösa kommentarer hade Corson kommit till saken och frågat om Shiva var närvarande. Anledningen att de inte rapporterat till Kali var egentligen rå och något barnslig, Corson var nyfiken.
     Shivas svarta halva var vänd mot dem när de närmade sig. Lugn och stilla i sin sinnesställning kom de fram till ledaren. Ynglingen nickade djupt i en hälsning till morbrodern.
     ”Shiva.” De vita ögonen mötte hans becksvarta. ”Vi kommer från patrull,” började han sakligt, ”vi träffade någon som sa att hon känner dig.” Corson höll medvetet tillbaka hennes namn en aning, försökte läsa av några känslor i det splittrade anletet. Det hade varit enkelt att använda sina krafter, men efter en lång natt var han utmattad och det var svårt att få någon kontroll över deras skeende.
     ”Nita, sa hon att hon hette.” Corson kastade en snabb blick på Kogan, som för att bekräfta det han sagt, och sen på deras ledare igen.

"Hey min lilla sockertopp - du ser lite frusen ut." Javelin, utan att säga något, såg på Kogan med en blick som talade om att hon helst av allt ville slita honom i stycken men när Corson tog till orda så harklade hon sig och beskrev sakligt för honom vart hon hade sett ledaren senast. Kogan flinade. 
"Jag kommer tillbaka om en stund och hettar upp din tillvaro." Javelin fnös högljutt åt hans kommentar och la sig sedan för att vila igen. Försökte ignorera den osannolikt jobbiga hannens existens.
Hannarna begav sig djupare in i skogen, i den riktning som tiken gett dem, och mycket riktigt kunde de snart skymta ledarens skepnad bland skogens mäktiga trädstammar.
Kogan följde Corsons exempel och sänkte huvudet i en hälsning när de tagit sig hela vägen fram till honom.
Drakargkorsningen satt sig och lät blicken vandra mellan ledaren och den yngre flockbroderns anleten.
"Vacker som en månblomma men väldigt underlig." Kommenterade han direkt efter att Corson yttrat tikens namn.

Han granskade de två hanarna, och när Corson tog till orda fastnade blicken på den yngre. Det ryckte svagt i Shivas öron när Corson talade om denna främling som sade sig känna honom. Tankarna susade genom huvudet på ledaren, medan han funderade över vilken stackare det kunde vara som letat sig in i hans skog med den patetiska ursäkten.
Men så nämndes hennes namn, och Shiva kunde inte hindra musklerna i kroppen från att stelna till. Med ett dumt uttryck såg han på Corson, medan Kogans ord passerade honom nästan obemärkt.
Så hon fanns här.
"Ja, Amanita." Underlig var en bra beskrivning av honan, Shiva fann den väldigt passande. Hans blick sökte sig mot Kogan, och han nickade kort. "Jag vet vem ni talar om."
Han försökte hålla tankarna riktade på annat. Fokuserade på träden omkring dem, på energierna som dansade runt honom. Han ville inte att Kalis son skulle rota i hans sinne och få veta allt för mycket. Det var inte acceptabelt, han visste det. Så han tvingade sig själv att tänka på allt annat utom henne. Svårt, med tanke på att de sökte svar om henne.
"Vi är gamla bekanta."
Vilket dåligt, avvikande svar. Men det fick duga. För tillfället. Shiva hade fullt upp med att fokusera på träden och energierna omkring honom.

”Underlig, ja…” mumlade han instämmande för sig själv, det förstnämnda visste han inget om. Den färglösa blicken var fäst i det tvefärgade ansiktet och han kunde se en svag spändhet spela för ett ögonblick. Corson ville gripa efter sina krafter, men var ärligt talat för trött för det, och det skulle inte gå ledaren förbi obemärkt – det var förbjudet att leta i Shivas huvud.
     Amanita, var det fulla namnet. Gamla bekanta. Inga svar, precis lika lite som hon gett dem. Shivas uppmärksamhet verkade delad, nästan frånvarande. En känsla av olustighet infann sig, som att ledaren höll tillbaka något. Återigen lockade telepatin honom.
     ”Hon stryker omkring runt reviret.” En tydlig missnöjdhet gick att höra i hans ton. ”Jag vet inte vad för relation hon har till dig,” Corson var medveten att han kanske skulle trycka på knappar som skulle få honom i trubbel, men han var grinig efter natten och sin svarlöshet, ”men att ha en utomstående hona springandes runt reviret, utger sig för din vän…” Han tystnade, antog att Shiva förstod vart han ville komma. Crepsley hade haft relationer utanför flocken, han hade fått betala.
     ”Du har inga vänner, Shiva.” Det var ett konstaterande, men som krävde ett svar. Vem var hon?

Trots att det knappast var passande för situationen så kunde den ärrade hannen inte hindra det korta skratt som sprang ur hans käft när ledarens hållning frös till. Oväntad underhållning, inte för att Kogan klagade, men det var helt enkelt inte riktigt hur han tänkt sig att det hela skulle utspela sig. Han hade snarare väntat sig ett kort ryck på skulderbladen från Shivas sida och sen skulle det vara över. Inget mer. Tiken skulle ha varit någon skum typ från en annan flock eller en utböling som inte insett att hon rört sig för nära reviret, ägt några lämpliga krafter och vetat av Shiva till namnet.
Det här, åh, det här var något som Kogan definitivt skulle kunna gotta sig i. 
Han ögnar ledaren för att inte missa några lustiga reaktioner under tiden som Corson fastställer fakta när han inser något som han inte lagt någon riktig vikt vid tidigare, den yngre flockbrodern vid hans sida äger en farligt vass tunga och är beredd att ta det där extra steget för att nå dit han vill. Två egenskaper som antingen kan sätta en i skiten eller föra en till toppen. 
"Corson har rätt. Shiva. Får dom andra nys på det här så tror jag inte att vi kommer vara dom enda i flocken som ifrågasätter detta."
Skulle grabben hamna i skiten så skulle han med all säkerhet också göra det nu.
"Det vet du."

Det gnistrade till i de mörka ögonen då den unga hanen talade, och när sedan den äldre tog till orda kände Shiva att det här inte var acceptabelt. 
"Och vilka tror ni att ni är, som helt plötsligt ser det som eran rätt att ifrågasätta mig?"
Med en smidig rörelse reste sig ledaren upp. Tungan sökte sig ut från munnen och strök över läpparna samtidigt som han stillsamt vände sig mot de båda hanarna.
"Du..." Den mörka blinken, glimmande av ilska, fästes på Corson. "Vem gav dig rätten att avgöra vad jag har och inte har? Jag skulle gärna vilja veta vad Kali skulle tycka om det här fullständigt respektlösa beteendet du uppvisar."
Och när blicken sedan sökte sig vidare, landade på Kogan, så blottades tänderna lätt samtidigt som Shiva utmanande höjde på huvudet.
"Och du... Som helt plötsligt talar om sådana allvarliga saker. När blev det din plats? Har du inte bättre saker för dig, som att tråna efter honor som ändå aldrig kommer se åt ditt håll?"
Frågan var inte längre ifall Shiva hade saker han dolde för flocken. Frågan var hur de kunde tro att de kunde behandla honom på detta respektlösa sätt, efter allt han hade gjort för dem, för flocken.
Han tystnade, väntade spänt på reaktionerna som skulle följa.

Det stramade i hans käkar när de pressades samman. Blickarna av vild, mörk ilska som Shiva gav honom hade skrämt vettet ur honom som liten, men det var länge sedan nu.
     ”[…] som eran rätt att ifrågasätta mig?”
     ”Din flock, ditt folk.” Orden var vassa. Även när morbrodern nämnde Kali så höll han blicken stadig. Han talade om respekt, och Corson insåg deras delade syn på ämnet. Respekt tjänar man, och inget man bara får för att man råkar ha ett fint blod eller en hög titel. Det hade han lärt sig tidigt.
     ”Vi går här i blindo, litar på ditt omdöme,” började han, ”ingen vet nånting. Antingen är du lika ointresserad av att leda oss still storhet som jag är av vem du juckar på, eller så litar du inte på oss. Och även om du är Kung över Kaiwood, även om du vore Kung över hela landet, så kommer jag alltid fråga när jag anser att det finns något att fråga om. Jag är inte ett får. Och jag är inte ditt får.”  Han tystnade, såg mot Kogan och försökte klargöra om han hade hans stöd eller inte, och sedan mötte han ledarens splittrade anlete igen.
     ”Vill du leda en flock får eller en flock vargar?” Det var simpelt att leda en flock får, men att leda en flock vargar krävde en riktig ledare. Shiva hade haft det lätt, där alla var antingen för rädd eller för ointresserad av att bry sig för att ställa krav. Men nu hade TBB suttit på rumpan länge nog, och okända damer som vandrade runt reviret och använde Shivas namn som om det vore en självklarhet störde ynglingen. Det gav intrycket om att TBB förlorat sin glans, och att deras ledare inte var den stadiga, hårda hand de hört om. Corson var gammal nog att inse vad som bara varit sagor, men även gammal nog att försöka ändra det.

Reaktionen som kom från Shiva fick honom att inse sanningen och kasta iväg de tankar han haft om att det här skulle bli något han kunde skratta gott åt. 
”Hur ska jag kunna följa en ledare, utan att ifrågasätta, när den agerar efter en osund moral?” Det var en uppriktig fråga från hans håll. Shiva kunde inte ta kritik, absolut inte att någon ifrågasatt hans auktoritet och handlingar. Men en flock var så mycket mer än en individs vilja och röst. Till och med Kogan var medveten om det.
I vanlig ordning skulle han reagerat med irritation till det som Shiva sagt men efter allt som skett under dom tidiga morgontimmarna kändes det inte värt att lägga den energin på hans ord. Kogan skulle dock inte neka det som ledaren yttrade om honom. Han var en simpel varg med simpla behov. Hans grej var att flörta, och han var bra på det, synd bara att honorna i den här flocken tycktes sakna även den minsta form av glädje till livet. 
”Jag tror du bör ställa dig den fråga som din systerson här nyss lagt framför dina tassar." Han mötte Corsons blick. "Om ditt ego inte vuxit sig för stort för att du ska kunna se bortom dig själv.” Den tjocksvansade hannen såg tillbaka, in i ledarens bleka blick som bubblade av irritation, och höjde undrande på ögonbrynen. Han var trött, hungrig och less på det här löjliga skådespelet med en ledare som inte kändes äldre än den yngling han hade vid sin sida.

Instinktivt tog den högburna ledaren ett steg framåt, tänderna blottade och med ilska i de mörka ögonen. Den spontana reaktionen var att kasta sig över en av dem, i detta fallet den yngsta och minsta, Corson, och av ren och skär illvilja pressa ner den unga hanen till marken. Bara för att han kunde. Bara för att bevisa att de två hanarna inte var mer än honom, och aldrig heller skulle bli det.
Det var som om de yngre tonårens känslor och luster åter strömmade genom Shiva. Den där stridslusten, kampviljan, en önskan om att få hävda sig. Att slå ifrån, att strida, bara för nöjets skull. 
Men någonstans i alla dessa hettande känslor fanns fortfarande förnuftet. Det som faktiskt gjorde honom till en ledare. Och den framåt rusande rörelsen hejdades efter det där första steget. Och under några ögonblick, vilka kändes som evigheter, stod den svartvita hanen blick stilla. 
Sedan svepte lugnet över honom.
"Ni har rätt."
Tandraden doldes åter bakom överläppen, och den mörka blicken tappade den vilda gnistrande ilskan som funnits där. Ett djupt andetag drogs, och skapade ett moln kring ledarens nos när han andades ut i den kyliga morgon luften. Vad höll han egentligen på med?
Shiva backade sakta undan, ett steg, sedan ett till. Inte för att han gav sig för de andra, inte för att han visade sig underlägsen, fortfarande med den ståtliga hållningen han alltid hade. Han var trots allt den han var, det kunde inget ändra på. Men han tänkte inte klart, han kunde inte ha tänkt klart. Och om sanningen skulle fram så skämdes han över det.
"Jag ser vad ni menar, och jag förstår varför ni ifrågasätter detta. Men ni ska veta att oavsett vad för avsikter jag har i mitt handlande så kommer ni alltid att komma först." Det var med en genuin ärlighet han talade, och han såg rakt på Kogan och Corson, lät blicken stadigt flyttas mellan dem. "Att förstå mitt handlande är ingenting som jag ber er om, men ni måste lita på att flocken alltid är min prioritet. Ni är mitt hem, ni är min familj. Och hellre skulle jag offra livet än svika er."
Att han ens tillåtit sig själv att brusa upp på detta vis. Det här var inte vad de behövde, det här var inte den rollen han hade axlat. Och att han faktiskt, för några få ögonblick, hade satt sin egen heder i första hand... Oförlåtligt. Skammen kröp längs hans ryggrad, om än han vägrade visa det åt de andra.
"Ni kommer alltid i första hand. Det är min plikt. Mitt löfte när jag tog över flocken."
Blossom vände sig säkert i sin grav, och han ville inte ens tänka på vad Ijin hade tänkt om honom ifall hon hade sett honom nu. Hur han hade fått skämmas om de hade stått framför honom. Tanken var skrämmande.
"Förlåt mig."
Orden var svaga när han väl uttalade dem. Men de var ärliga. Och han hoppades att de andra skulle inse det också.

Kogans stöd betydde mer för den unga än vad han någonsin skulle komma att erkänna, och han kände att han funnit en liksinnig i den odräglig flockbrodern. Den äldre visade en sida av sig själv som Corson inte tidigare sett, men inte heller tvivlat på. I tankarna hos Kogan tackade han honom, om än han förstod att det inte var för Corsons skull han stått upp.
     Shivas känslor var självklara, med eller utan telepatins hjälp. Tänder blottade och aggressiv hållning; för ett ögonblick trodde Corson att ledaren skulle attackera, men han stod dåraktig kvar. Det handlade om principen att upprätthålla sina åsikter, sina moraler. Så som han önskade Shiva gjorde. Trots de välvalda orden, meningar som var menade att trösta, försäkra dem om flockens stadighet, så kände sig Corson inte mer trygg. Det Shiva sade lät bra, och det var lätt att vilseledas i hans ord – ledaren hade talets gåva – men där fanns inga svar. Hans ord var ärliga, men begrundade i Shivas egna besvikelse.
     ”Jag uppskattar dina ord, Shiva,” svarade han stilla. De var kraftlösa, och hur genuin Shiva än varit när han yttrat dem, hade de för länge sedan förlorat sin skärpa hos unghanen. Han ville uppleva handling, inte lyssna till tomma löften.
     ”Jag kommer aldrig be om ditt liv, allt jag ber om är svar, svar på frågor du hittills försökt undvika.” Den sedvanliga likgiltiga tonen infann sig i rösten, och den gnutta av frustration sedan tidigare hade tynat bort.
     ”Vem är hon, Shiva?” Corson hade kommit hit denna morgon av en anledning, han ville ha sanning, ett erkännande. Det var en simpel fråga med ett simpelt svar, hur svårt kunde det egentligen vara för ledaren att svara?

[Hoppar över Kogan nu, känns ändå som att Shiva borde svara Corson (: Hoppas det går bra Jenn, annars får du hojta till!]

Tankarna susade genom Shivas huvud. De skulle inte ge sig, de skulle nog aldrig ge sig. Och han hade varit en dåre som trott att detta skulle kunna hållas utanför radarn. Det verkade sannerligen som om det inte fanns någon utväg längre. Han var tvungen att ge dem nånting.
Han var skyldig att ge dem nånting.
Så ett djupt andetag drogs. Omkring dem sjöng fåglar glatt, men trots det var stämningen kring vargarna tryckande. Inte det minsta munter, bara spänd och otrevlig.
"Hon är en nattvandrare."
Ordet kändes konstigt att uttala, även om Shiva hade accepterat det faktumet för länge sen. Amanita var inte av denna värld, hon var något annat, något mäktigare, något vackrare. Hon var så mycket mer än dem alla andra. För hon hade redan förlorat det de alla höll så kärt, livet, och hon hade rest sig ur dödens rike för att åter vandra på jorden, denna gång som en odödliga, mäktig skapelse. Om det inte var ett tecken på något magiskt så visste Shiva inte vad som var det. Hon stod över alla de levande, då hon ägde saker de bara kunde drömma om.
"I folkmun även kallad vampyr."
Blicken hölls fäst på Corson, även om han var noga med att läsa av den brinnande energiformationen som utgjorde Kogan. Drakarg hanen kunde vara lite...oberäknelig vissa gånger. Shiva ville inte bli överraskad med något negativt.

Vampyr? Corsons tankar rusade tillbaka till nattens tidigare möte, återspelade deras konversation, hennes sätt att röra sig, hennes sinneslösa närvaro. Det hela tycktes falla på plats. Det gick inte att undanhålla blicken av chockbeblandad avsky. Shiva umgicks sig med de odöda som om de vore hans vänner? Levande döda som krävde blod, vargblod, för att överleva.
     Unghanen förblev tyst, tvingade sig att samla sig och motade undan det malplacerade uttrycket i hans anlete. En förvriden ilska började bubbla i hans bröst. Att Shiva hade älskare spatserande runt reviret var en sak – förvisso en sak Corson inte tyckte var acceptabelt – men det här var på en annan skala. Corson var mållös. Blicken lämnade den tvefärgade och såg emot sin flockbroder, letade efter något som vittnade om liknande känslor hos Kogan.
     ”Okej.” Corson tvingade sig svara, se tillbaka på Shiva. Det var med en nyfunnen ihålighet i blicken han såg på deras ledare. Tom, men med en sjudande ilska i bakgrunden, suckade han tungt.
     ”Jag hoppas du vet vad du gör, Shiva.” Tyngden i hans ord vägde djupt i rösten. Med en allvarsam min vände han sig om för att lämna Kaiwoods konung och platsen bakom sig.

Dom hade definitivt trampat på en nerv hos ledaren. Hela hans varelse som exploderade av raseri. Ett tag såg han ut att vara redo att slänga sig över Corson och ta itu med den yngre hannen, men något innanför det där tvåfärgade pannbenet hindrade honom. Tog honom varsamt tillbaka till den verklighet han stod inför och insikten av dom ansvar som vilade på hans skuldror.
Han bad om förlåtelse. 
Men Kogan var inte den som kunde förlåta så lätt. Istället stod han tyst och betraktade konversationen som pågick.
Det flin som legat på hans läppar dog ut i samma stund som Shiva talade ut, erkände, vad denna mystiska figur egentligen var. Skrattretande. Var det inte han som precis pekat ut, förlöjligat, Kogans trånande efter flockens honor när han självmant drog sig till något som var dött. 
Dött.

”Nattvandrare,” Kogan lät ordet väga på sin tunga. Tankarna återvände till deras möte som de haft tidigare under dygnet. Den uppenbara avsaknaden av kroppsvärme, den onaturliga dragningskraften och den icke existerande doften. Han kunde bara anta att dessa tre avvikande företeelser var något som kom med att vara vampyr. Underligt, men ack så… obehagligt? Han gillade inte alls tanken på att ha henne i närheten av den flock han nu tillhörde. Den skog han kallade för sitt hem.
”Allt jag hoppas är att du ser allvaret i detta, Shiva. Att du förstår.” Kogan vände sin blick till Corson. De bleka ögonen talade om något djupt under ytan som ville frigöra sig från de band som höll honom. Han var förbannad, vilket Kogan till fullo kunde förstå, men som ynglingen dolde väl. Han lät sannerligen en mask av lugn klä sitt yttre.
”Inte bara konsekvenserna som hennes närvaro kommer leda till men också de av ditt handlande.” Han höjde huvudet och flyttade blicken till deras ledare, såg på honom med ett lurigt ansiktsuttryck. I bakgrunden kunde han höra hur Corson sakta lämnade platsen. ”Nåväl.” Han gäspade. ”Jag tror Javelin väntar på mig vid sovplatsen.” Det ryckte i hannens mungipor och snart tog det sedvanliga flinet plats i hans anlete.
"Handlingar väger allt ofta tyngre än ord." Han såg på Shiva för en stund, utan att yttra något mer, för att sedan vända om och gå tillbaka till platsen de tidigare kommit ifrån.

I de svallande energierna som de två hanarna lämnade efter sig när de gick vidare satt Shiva kvar. Tankarna rusade i hans huvud. Vad var det som hände? Vad höll han på med? Och oviss om vad han egentligen skulle göra härnäst satt han kvar. Han ville svara dem, ville säga att de kunde lita på honom. Att de fick lov att lita på honom. Men orden svek och inget ljud kom över hans läppar medan han såg dem lämna platsen.
Han var kluven, och inom honom utkämpade den svartvita ledaren en strid mot sina egna upproriska känslor och tankar. Och det kändes som att nästan allting var oklart.
Men en sak var han fast besluten om, och det var att lösa det hela. Någonstans inom honom brann ett hopp, en känsla av att allt skulle ordna sig, och han valde att blint lita på den i denna stund. Även om han var vagt medveten om att han lurade sig själv. 
"Lita på mig."
Orden kom äntligen, inte mer som en viskning, alldeles för låga för att Corson och Kogan ens skulle kunna höra dem nu. Men han hade åtminstone sagt dem. Och han menade dem.
Men vad han skulle göra härnäst var oklart. Så han satt kvar, orörlig, medan solen klättrade allt högre upp på himlen. 

[Avslutat.]