Solen hade just gått upp. Himlen var vackert färgad i nyanser av rosa och lila. De vita tunna molnen syntes knappt mot de bedårande färgerna. Det var fortfarande svalt ute, men det skulle bli mycket varmare fram på dagen. 

En mörk hane smälte in bra där han traskade på en smal stig. Traskade var kanske inte rätt ord, fast knappt ett ljud kunde höras från honom. Men saken bredvid honom var allt annat än lika smidig och tyst som hanen. 
Kelitzon traskade fram bredvid Blair. Blair kunde inte låta bli att hela tiden pendla med blicken från lervargen mot skogen där nere. Han hade fått små glimtar av en möjlig framtid där han skulle, i Kelitzons sällskap, träffa på Shady. 

Blair visste inte vem han helst skulle velat möta. Shady var den som antagligen skulle tycka väldigt illa om att han tagit med Kelitzon. Blair hade redan förberett vad han skulle säga, men plötsligt så kändes allt det där väldigt fånigt. Han skakade irriterat på huvudet. Inte heller ville han möta Midnight. Om Mid blev besviken på honom för att ha tagit med lervargen skulle det kännas värre. 
Blair kastade en blick på Kelitzon. 
"Kelitzon." Han kallade till sig uppmärksamhet. "När vi kommer fram kommer vi möta en Leyrin. Var snäll och säg ingenting, okej?" Han tvekade lite. "Men när jag säger: Shady, det här är Kelitzon. Kelitzon, Shady. Då måste du säga Shady. Okej?"
Blair hoppades verkligen att Kelitzon förstått. Det skulle underlätta mycket. 

[P till Kelitzon och Shady ~]

Han tittade runt omkring sig och huvudet slängde från sidorna medan de stela ögonen rörde sig lite fortare när han ville se mer av omgivningen. Han hade aldrig vart där, och det gjorde det så mycket roligare och spännande. Han följde tekniskt sätt Bläären  men han gick inte rakt. Han gick i serpentiner för att nästan allt var intressant och varje gång han såg något intressant så var han tvungen att springa fram och kolla det. Det var bara så. Vad skulle han annars göra, bara låta det va och gå rakt fram? Inte en chans, här skulle undersökas. Och ett par fina runda stenar hittade han också. De var nästan helt runda, några hörn hade spetsar men annars var den nästan helt runda. Och han gillade dem mycket. Han hade hottar en pinne också, men den var inte lika fin.
Han stannade när Bläären talade till honom och riktade uppmärksamheten mot honom. Den andra pratade en massa, enligt honom själv. Och han förstod ett minimum. Men Leyrinn förstod han. Han visste vad en Leyrinn var och han visade sitt vetande genom att högt och ganska stolt säga:
"Leyrinn." Han höjde sitt huvud och tittade ner på Bläären. Han lyssnade lite på vad Bläären sa sedan, han hörde Kelitzon och det visste han vad det var det också! Men han sa inget för hans lilla hjärna uppfattade ännu ett ord. Schääde. Det hörde han en massa gånger. Han tittade på den andre och sa upphetsat:
"Schääde! Schääde!" Och lät det dö ut i ett tyst vrål. Han böjde ner framdelen av sin kropp igen och tittade på Bläären med en vickande svans. Han undrade verkligen var en Schääde var för något även om hans hjärna inte rörde sig mer att bara kombinera Bläärs, Leyrinns och en massa Kelitzons och det skulle bli en Schääde då. Men sen så tänkte han också på att det kunde vara en speciell sten! En jättestor sten, med alla runda kanter eller kanske alla kanter spetsiga! Det hade varit coolt. Nu ville han verkligen se denna Schääde.

Den mörka skuggan som vandrade underträden, för att patrullera revirets gränser, hade ett fundersamt uttryck i anletet. Hon hade nyligen låtit både Blair och Mid vandra längre bort, inte för att hon skulle kunna hålla koll på Mid mycket länge till, men så länge han nöjde sig med att bara ha hennes sällskap så kunde de funka, för nog hade hon märkt att han irriterade sig på hennes handlingar, men ändå stannade han, och hon gissade på att det berodde på att han trivdes för mycket att kunna ha henne, hans förlorade syster, i närheten nu när de väl funnit varandra, eller så förstod han att hennes träning skulle stärka honom än mer. Stärka de båda. I och med den nya friheten hade de båda lämnat reviret, så nu var hon alltså ensam, men hon förväntad sig att Blair skulle komma tillbaka för en rapport snart, Mid fick mer frihet än valpen.
Som försynens skickelse så viskade skuggorna om Blairs ankomst, men även om något udda,en varelse av lera. "Quid mihi et tibi est? Monstrum luto? Lorem ipsum dolor sit gaudium me" Hennes ton i fråga satte tydligt skuggorna som irriterat väste ett svar 'Respice te ipsum, quia tunc!' Tonen skuggan använt ångrade den dock snabbt då en lätt låga hotade att sluka den. "Si ergo audieritis vocem meam, et non e converso, ut memineris" Men trots sina ord började hon röra sig mot de båda varelserna de skvallrat om.

[Das översättning: 
"Vad sa ni? Ett monster av lera? Nu mste skämta"
'Gå och titta för dig själv då!'
"Ni lyder mig, inte tvärt om, kom ihåg det"]

Blair svängde nöjt på svansen när Kelitzon i alla fall förstått något av det han sa. Att Kelitzon i alla fall kunde uttala hennes namn var nog ett gott tecken. Han längde på stegen lite, medveten om att Shady väntade på dem. Att låta henne vänta för länge kändes inte bra. Om hon skulle acceptera Kelitzon så behövde hon vara på så gott humör som möjligt. Kelitzon kunde förstås underlätta allt och stå tyst, men Blair tidigare erfarenheter med lermonstret fick honom att tvivla på att det skulle gå. Bäst att tänka på allt, även om han inte kunde göra så mycket. Nu i efterhand började han tvivla lite. Tänk om Shadys förtroende fullständigt försvann när hon såg honom med Kelitzon? Han var inte ens fulltränad än, och ändå kom han hitdragandes med en ny. Blair klippte lite oroligt med öronen. Han kunde bara hoppas nu. 

Efter en kort stund kunde han se en svart gestalt[eller var hon osynlig?] som kom mot dem. Blair svalde nervositeten och böjde respektfullt på huvudet mot Shady. 
"Var hälsad, Shady." Hans röst var fullständigt lugn, och inte ett spår av hans oro hördes i den. Han var också noga med att så gott som det gick släta ut ansiktsdragen. I tystnad bad han till gudarna att Kelitzon skulle stå tyst vid sidan av honom. 

[derp]

Han var glad, riktigt glad. Gladiligladgladglad. Han skulle få träffa en sten, en speciell sten. En Schääde sten. För det hade hans hjärna bestämt nu! Sten var det! Och det gjorde lervarelsen riktigt glad, för stenar var ju trevliga saker! Och fina saker också, de kunde vara runda och de kunde vara spetsiga. Han sprang med ett fånigt leende som i varje stöt från marken visade lite mer av hans skelett än det egentligen borde. Men det brydde han sig inte om. Hans svans slog vilt bakom honom, i vissa fall gick den upp och ner men annars åt sidorna som vanligt. Då och då slog svansbenet utanför leran och leran skyndade sig att täcka den igen.
Han stannade till när han såg något framför sig. En gestalt, en Leyrinn! En Leyrinn till! Han studsade lätt till och tittade från Bläär till Leyrinnen som kom närmare. Han såg vad Bläären gjorde med huvudet och hans leriga öron klippte långsamt till när Bläären talade. Schääde? Hade denna Leyrinnen Schääden på sig? Vad spännande. Han skulle få träffa Schääden redan nu. Han satte sig tålmodigt bredvid Bläären istället för att rusa fram och ett lågt kantrande av ohörbara ord lämnade honom för endast de närmsta att höra. Som om inte det stora fåniga leendet och den vickande svansen som skvätt lera över allt inte var tillräckligt för att visa hur uppspelt han var.

Snart skymtade hon Blair mellan träden, och den här gången kunde han även skymta henne, då hon inte ens försökt dölja sig. Hon nickade bara åt hans hälsning och fäste blicken på det konstiga varelsen bakom valpen. Det såg ut som en varg, men den omgavs av lera, Skuggorna hade talat sanning. De väste i hennes huvud. "SILENTIUM!" Det blev genast lugnt i hennes huvud, tystare än det varit på länge. Skönt. Hon fokuserade blicken på Blair. Som om hon inte ens sagt något. "Förklara dig" Hennes röst var lugn, nästan läskigt lugn, innan hon åter lät blicken fästas på lervargen. Om hon skulle vara ärlig så kände hon sig inte bekväm med den, men inte heller skrämde den henne. Om Blair kunde befinna sig i den sällskap utan att den gjorde något kunde även hon. Och något sade henne att den inte ville något illa, speciellt inte då den viftade på svansen.

Förklara dig. 

Kanske var det hennes lugna - oroväckande lugna - tonfall som fick hans orolighet att försvinna. Lugnet forsade igenom honom, och han blev lugn igen. Shady kunde knappast skälla på honom om han skötte det här rätt. 
Och det skulle han göra. 

"Han kan vara en tillgång. Som du ser är han ganska lugn nu, och går att tämja, men han kan vara vildare - även om jag är övertygad om att både du och jag klarar av honom. Han smälter i utmärkt, bättre än vad man tror." Han svängde lugnt på svansen och klippte med ögonen. Blair vred på nacken och så mot Kelitzon, som för en gångs skull var stilla och tyst. De gröna ögonen mötte sedan Shadys brinnande röda. 
"Jag tänker inte ljuga för dig Shady. Han är inte lika smart som vi, men går att träna till total lydnad. Jag kan ta på mig ansvaret - utöver min egna träning förstås - att få honom tränad. I och med att han består av lera kan han nog inte bygga muskler som vi, men han kan tränas på andra sätt. Ju fler ord, eller handlingar man lär honom desto smartare blir han. Det är upp till dig Shady, men jag tror faktiskt att han kanske kan bli något."

Blair tystnade. Han hade sagt sitt. Nu var det bara att invänta domen.

Han satt bara där. Det flöt förbi en massa ord och han slutade lyssna. Istället lät han sig omfamnad av någon slags vaken dröm. Mestadels med vad som hänt den senaste veckan. Eller car det månad. Inte för att han visste. Han var vaken en liten stund på dagen och det var det. Det kunde vara en dag eller en vecka. Han visste inte skillnaden. Det fåniga leendet var kvar på hans leriga ansikte och då och då visade den sitt skelett för andra att se. Svansen skvätte lite lera runt sig ibland. Men drog åt sig det snabbt igen när det inte hamnade för långt bort. Vad han tänkte på var svårt stt gissa på. Hans ögon tittade lite lätt frånvarande på Bläären. Men hans kroppspråk ändrades lite då och då, ibland slutade svansen plötsligt att svänga och en gång gav han ifrån sig ett lätt morrande ljud blandat med gurglandes av leran. Det var inte riktat mot någon, han mindre bara en handling. Men det kom passande med Bläärens kommentar om hans smarthet. Även om han själv inte riktigt förstod vad som sad.

Hennes blick var fastnaglad på leronstret, och den fortsatte att vara det även när Blair börjat tala, men då han nämnde hennes namn flöt den kvivkt över till hans mörka gestalt. Öroen spetsades ver huvudet och hennes hållning lutade lät framåt, som om hon i vilken sekund som helst skulle ändra sig om alla sina beslut den senaste tiden och kasta sig över Blair för at få tugga på hans kött. Den rosa tungan svepte över de mörkla läpparna och upp över nosen. Men nar han sedan nämnde lermonstrets träning ryckte det i mungiporna, men inte ett ljud lämnade henne. det var inte fören valpen tystnat ett bullrande skratt lämnade henne. Högt och nästan väsande. Hon hånskrattade innan det, plötsligt, tystnade, som om någon stängt av det på en knapp. Istället spred sig ett flin på de mörka läpparna. Illvilligt. "Åh Blair..." började hon med en sammetslen, lugn, men orosbådande röst och fortsatte utan uppehåll "... Tror du verkligen att jag låter en Valp träna någon? Vem det än är? En otålig, naiv liten unge!" Hon klippte av orden, hånfulla. Varelsen hde än så länge inte visat så mycket intresse mer än vad den gjort när de först träffats. Valpen försökte intala henne att denna varelse, missbildning, skulle vara användbar, men hon såg inte den potentialen. Allt hon såg var Lera, lera som rörde sig och vad för nytta hade hon i en klump lera? Ingen, hon såg ingen nytta med den. "Du ska sköta din egen träning och ingen annans, tro inte att du står högre än du gör. Du är blott en valp, inget mer" Hennes ord var hårda. Valpen ,måste veta sin plats i flocken och inte valsa runt och tro att han är något mer. kanske att han kunde bli när han vuxit upp. Men inte mer än så. Nu var han en okunnig valp, naiv. Hon var säker på att det var Mids lilla särbehandling som gett ungen detta högmod, kanske skulle hon ta ett snack med honom också?