Kvällen höll på att sänka sig över skogen och dimman steg sakta upp mellan träden då värmen sakta försvann i och med att solen sakta höll på att avsluta sin bana på himlen. En himel som verkade så i brand denna ovanligt klara kväll. På klippan längst upp där ledaren skulle stå stod en stor svart hane med isande blå ögon och betraktade det han kunde se av skogen. Öronen var tofs pryda och under varje öga hade han röda tecken som nästan verkade glöda i solens allt svagare sken. Det avr en massiv syn denna hane och han hade en hållning som talade om hans rang. Han höjde sakta nnosen mot himlen samtidigt som han slöt ögonen och drog in ett djupt andetag. Då han väl släppte ut luften ur lungorna så ekade ett högt och klart yl över skogen. Han höll ut ylet en stund innan han sänkte nosen igen och lät ylet dö ut. Ylet talade tydligt om att han ville samla hela flocken. Det var dax för dom att ha ett möte och reda ut vilka som var emd i flocken och dela ut de ranger till de medlemar som fanns. Han väntade tålmodigt på att de alla skulle dyka upp.

(Alla i flocken måste svara, om någon inte dyker upp nu kommer den att tilldelas rangen Omega!)

Musklerna spelade under den svarta pälsen när hanen sprang genom skogen.
Han sprang lätt och ledigt, höll ut rörelserna med en gnutta nonchalans och svansen svängde och böjde sig symmetriskt efter den muskulösa kroppens rörelser.
Fartvinden böljade i den blodröda manen och blicken var grön och skarp.

När ett ganska plötsligt och högt yl ekade genom skogen förstod han att något var på gång.
Även om han inte riktigt kände igen rösten (Crow's hade varit hes och aningen raspig), förstod han meddelandet.
Flockmöte.
Han vände tvärt riktning och satte av mot mötesplatsen.
Träden rusade förbi i farten och en ekorre som samlade nötter inför vintern gömde sig hastigt när han sprang förbi med bestämda tassar trummande mot marken.

När han kom fram fick han syn på varghanen som stolt stod och väntade på klippaan.
Det var aningen svårt att se honom på Crow's tidigare plats, det blev så.. verkligt så.
Men han tvingade sig att acceptera den nya alfan.

Han saktade in alltefter han kom närmare, och stannade slutligen framför hanen som han inte riktigt visste namnet på.
Han böjde ändå respektfullt på nacken, så som han säkert förväntades göra.
Den tidigare väktaren satte sig lugnt ner.
Han hade inte en aning om vad han skulle få för rang nu, men antog att han skulle få veta det snart.
"Väl mött" sa han enkelt och klart.

Hon ligger under några träd och halvsov. men trots det vandrande hennes tankar omkring allt som har hänt. Hon sveper lite med svansen och hon öppnar ögonen och betraktar dimman som kommer in bland träden och kvällen närmade sig. Hon gäspar lite och skulle precis somna om när hon hörde ett yl. ett yl som kallade till flockmöte.

Hon reser sig upp och sträcker på sig och börjar röra sig mot mötesplatsen. Hennes tankar far runt i huvudet medan hon går och hon klipper lite med öronen.
Till slut kommer hon fram till mötesplatsen och hon får syn på Tocho och hennes ögon visar en vänlig med respekt i sig och hon får även syn på den andra i flocken, Black tror hon att han hette.
Hon böjker på huvudet i en hälsning - Var hälsad ledare.

Lihai:
den unga varghanen hade kommit tillbaka från en vadnring igen, hans ögon ser sig omkring i den välbekanta skogen som var hans hem. Han sveper lite emd den ljusa svansen, han hade hoppats att få träffa sin bror och mor men hade itne sett dom än. Han suckade lite, han hade sökt efter svar, svar efter vem hans far var, för mor hade inte sagt något om vem deras far var. han stannade upp när hans öron uppfattar ett yl, ett kallande yl till möte. Han blir en aning förvånad för det där låter inte som Crows röst. Han börjar röra sig mot mötesplatsen och får snart syn på sin mor, en annan flockmedlem och så en stor svart hane med tofsar på öronen som står på crows plats. Han ser en aning misstänksam ut men han går och sätter sig bredvid sin mor och böjer på huvudet i en hälsning.

Den lilla svarta tiken jagade en hare genom skogen. Inte för att hon var hungrig men haren hade korsat hennes väg och hon kände för en jakt helt enkelt. Även om hon inte hade några som helst planer på att faktiskt fånga och döda haren. Nej, den skulle få slippa undan med livet i behåll denna sena eftermiddag. Hon tvärnitar när ett yl ekar genom skogen. En röst hon mer än väl känner igen nu. Hon kastar sig fram igen och springer i riktning mot mötesplatsen där ledaren samlat till möte. Hon saktar farten när hon närmar sig och kliver fram på den öppna platsen med ett värdigt lugn. Flera medlemmar har redan samlats. Violet känner bara igen Tocho och Wind. Hon går lugnt fram och nickar respektfullt mot Tocho och ger honom även ett leende. Men leendet är snabbt borta igen. Hon vill inte att någon annan ska se henne le och tro att hon är någon smilfink eller något som försöker ställa sig in och gör vad som helst för ledarens gillande. Även om hon gärna vill att han ser på henne på ett visst sätt. Sen med ett smidigt skutt landar hon på den sten som tilldelats rådgivaren. Hennes plats. Där sätter hon sig ner och sveper den svarta svansen om tassarna. Sen väntar hon på vad som ska hända.

Kaiito reagerade genast på ylet som skar genom luften. Ett läte som inte verkade höra hemma i den annars så lugna och fridfulla skogen. Och han kände igen rösten. Tocho. Det verkade som att någonting var på gång, och Kaiito ville inte missa det.
Som en ny medlem av flocken hörde det till hans plikt att infinna sig då ledaren kallade. Och det var det Tocho var, hans ledare. Så Kaiito tvekade inte.
Då han hörde rösten kastade han sig upp från marken, ett enormt språng nästan som om han försökte nå till stjärnorna. Och just innan han åter skulle börja falla mot marken tog han användning av sin kraft, bytte skepnad till den ståtliga kungsörnen som han gillade mest att vara.
I en ilande fart flög han sedan mot platsen där alla hade samlats. Trots att han färdades fort verkade det som att han anlände efter alla andra. Men han hade mest troligt också befunnit sig längst bort, i utkanterna av lövskogen.
Patetisk egentligen, men han hade varit vaksam så att fadern... eller Damon inte skulle följa honom. Han hade ingen far, efter eget beslut.

När han så kom fram till platsen landade han i ett träd utan att direkt bry sig vidare mycket om att vara tystlåten eller vilken underlig syn det måste vara för de samlade. Det var endast Tocho förutom han själv som kände till örnen han brukade sväva omkring som. De andra i flocken hade nog ingen aning om att det faktiskt var en varg som satt i trädet.
Han valde att behålla örnskepnaden, för det kändes tryggare. Han skulle visserligen kanske bli uttittad, men då åtminstone som en örn och inte som en varg. Av någon underlig anledning kändes det bättre.
De isblåa ögonen utan pupiller svepte över de samlade.
Fyra vargar... Inte mycket att hurra för. Men å andra sidan hade han sett mer patetiska saker.
Sedan vändes blicken mot ledaren, han på klippan. Kaiito bredde ut vingarna och nickade lätt med huvudet som en hälsning. Han ville inte tala, inte avslöja sig för de andra. De kunde gott få fundera en liten stund.
Men åter till saken... Vad hade Tocho att säga?

Tocho sitter och väntar då vargarna börjar dyka upp granskar han dem alla noga. Han nickar till hälsning till var och en av dom. Ser den svarta ärrade hanen och den yngre som kom strax efter Wind. Han antog att de var hennes ena son. Han Nickar då Violet kommer och möter henens blick och drar lite på munnen mot henne innan han ser kaiito dyka upp i sin andra form. Han gilalde hur denne hanterade sina krafter men just nu vore de bra m han antog vargskepnad men han fick göra det då han kände för det. En stund sitter han tyst och väntar på fler men då ingen dyker upp reser han sig upp och går fram till kanten. "Som ni kanske förstår är jag de nya ledaren över denna flcoken. Några av er har jag mött, andra har jag inte träffat ännu. Några av er kanske inte har träffats heller. Mitt namn är Tocho" han nickade mot Violet. "Denna tik heter Violet för er som inte träffat henne ännu och hon har fått rangen som min rådgivare." Han tystnade en stund och såg på dem alla igen innan han åter tog till ordet. "Det finns några regler man bör tänka på i denna flocken. Man ska visa respekt till de med högre rang, om jag inte finns i närheten är det betan man ska vända sig till och om båda vi saknas är det rådgivaren men i slutändan är det ändå mitt ord som gäller. Om ni har en partner utanför flocken så vill jag att ni talar med mig innan ni skaffar valpar av den enkla anledningen att jag vill kunna erbjuda dom en plats i flcoken då den dagen kommer" Han såg på den alla. De sista menade han. Han gick igenom några fler regler men de avr bara sådana som de flesta flockarna hade. " Och sedan har vi de här med rangerna. Jag vet ännu inte vilka av er som passar till vilken rang. Så jag tänkte få lära känna er bättre innan jag bestämmer mig" Han avslutade detta och väntade sedan på deras reaktioner.

(Mysko inlägg men är lite trött :-P)

Hon betraktar Tocho med en lugn blick, sedan vrider hon på huvudet när det hörs prassel i närheten och hon får syn på sin ena son Lihai, Hon ler emot honom, glad att att han är välbehållen, men hon undrade vart Achaz har tagit vägen. Hon ruskar lite på huvudet, förmodligen var han ute och vandrade runt som Kai och Lihai brukade göra. Hon riktar blicken mot tiken med de violetta ögonen, hon nickar till hälsning och ler milt mot Violet. Sedan ser hon nyfiket på den nya vargen (Kaiito) som också dyker upp strax efter. Hon hade aldrig sett honom förut, men det är alltid trevligt med nya medlemmar i flocken. Hon svper lite med svansen och lyssnar när Tocho pratar.

Lihai:
Han ser på sin mor och nickar kort till hälsning, sedan ser han på de andra vargarna i gläntan. Han klipper lite med öronen och lyssnar på när den svarta unga hanen som är visst deras nya ledare talar. han betraktar tiken med de violetta ögonen och lägger på minnet henens namn "Violet, flocken rådgivare". han sneglar på sin mor som verkar helt uppslukad av av vad nya alfan säger. Han skrattade till inombords " jo det skulle vara trevligt att lära känna alla nya också" han sveper med svansen och sitter lugnt kvar.

[Nu svarar jag även om det kanske är andra för mig, men det går så seeegt ;p]

Kaiito hade lagt huvudet en aning på sned där han satt på grenen, medan han lyssnade till Tochos ord. Den unga hanen talade om att han var ny ledare, och började sedan dra upp regler. Det kändes som en evighet sedan någon hade berättat vilka regler som gällde för Kaiito, senast hade han varit en valp och det hade varit modern som talade åt honom. Men han lyssnade lika uppmärksamt som då, villig att följa Tochos ord.
Däremot kände han att han kanske borde säga någonting. Den skarpa örnblicken gled över de samlade vargarna och sedan bredde han ut vingarna och gled i en stillsam takt mot marken. När han sedan landade var det i form av en varg.
Han brydde sig inte om att kasta sin blick mot de andra flockmedlemmarna utan vände den direkt mot ledaren.
- Det låter som rimliga regler, enkla att följa.
Sade han med ett litet leende. Han visste inte riktigt varför han ens sade något, men han hade väl alltid haft ett svagt gillade just för att prata med andra. Och varför inte prata nu, när han hade en chans till det?
Han satte sig ned, fortfarande med den isande blåa blicken fäst på Tocho och med en stillsam min väntade han sedan på nästa vargs reaktion. Han undrade hur de skulle ta reglerna, eller ännu intressantare... Vad de skulle säga om att Tocho tänkte dela ut ranger efter att ha lärt känna dem.
Det kunde bli intressant.

Hon set på Tocho när han börjat tala. När han nämner hennes namn och rang ser hon ut över flockmedlemmarna och nickar lätt. Sen sitter hon så och tycks stirra på en punkt någonstans bortom alla medlemmarna som sitter samlade. Hon lyssnar uppmärksammat på det Tocho säger. Tar in vartenda ord. Varför känns det så bra bara av att höra hans röst? När örnen som suttit på en gren i ett träd längre bort landar på marken i form av en varg klipper öronen till på Violet's huvud. En smart kraft måste hon medge. Den bruna hanen skulle kunna fungera som en spion eller liknande.
Violet lyssnar på den bruna hanens ord. Ja, Tocho har gett rimliga regler som är enkla att följa. Men ändå kan det som är tillsynes så enkelt och simpelt bli det allra svåraste att följa. Det beror på förutsättningar och händelser och känslor och allt annat. Men samtidigt kan det bara vara en själv som sätter upp hinder och gör det svårt för sig själv.
Den svarta svansen guppar mjukt vid hennes små svarta tassar och hon kastar åter en blick på ledaren. Violet skulle i alla fall inte kunna tänka sig att göra något som går emot det han säger.

Avslutar nu flockmötet då de har hänt en del saker och de kommer bli ett nytt flockmöte snart.