I en hel vecka hade hon sprungit genom Numoorislätten, hela tiden hade hon pustat, frustat och tvingat sig själv att stanna för att äta, att dricka och vila. Men tillslut hade hon nått det. Mardouf. Ett utom-spunnet stup rakt ner i underjorden. Hon såg ut över kanten, och ryste över ljudet som en sten lämnade ifrån sig när den handlöst för ner för kanten och studsade emot avsatserna. Pheobe var definitivt inte en vän till ordet klättra, än mindre ordet höghöjd.

Hon backade undan en bit ifrån kanten och följde den några hundra meter. Hon såg hur sprickan fortsatte enda bort in i horisonten där den blandade sig med resten av marken och himlen. Natten hade börjat rulla in, och hon bestämde sig för att ta skydd bland några buskar, eftersom hon inte ville riskera att inte se någonting och på så vis ramla ner i sprickan. Att slå ihjäl sig var det sista hon ville. Hon tänkte på den vackra vita tiken som hon hade mött för endast några dagar sedan. Hon rullade ihop sig under en risig buske och slumrade in medan natten föll in över Numoori. Sömnen var inte långvarig, hon sov inte speciellt tungt heller. Det ryckte konstant i ögonlocken och hon vaknade till vid minsta lilla ljud utifrån. Men det var ett ljud som inte gick att undgå. Det lät som djupa andetag, men med den lätta brisen som rörde runt i gräset så kunde man inte vara riktigt säker.

Hon såg sig om, och tittade rakt in i ett djupt mörker. Hon suckade lätt och lade huvudet emot sina tassar, men höll ögonen öppna, stirrande in i mörkret framför henne.

[kan ta bort chaos-grejen om du inte orkar, men jag var lite nyfiken :) ]

[Kan gå med kaos om det inte överstiger kraftigt regn eller annat mindre farligt (inte plötslig, oförklarad översvämning då ;D ). För starka vindar skulle göra att Zazz inte kunnat ta sig dit (om det inte börjar när han är där då), och då jag helst vill att han inte blir mer skadad än han redan blivit så undviker jag helst jordbävningar, skogsbränder eller sådant XD Kanske stenras/jordskred ned i ravinen som allvarligast ^^;

Jag ursäktar för väggen av text redan nu. Ville bara ha med hur han tog sig dit så att han inte *poof* bara var där ^^;]


Han mådde bättre nu. Betydligt bättre. För någon dag sedan hade han lämnat vattenhålet i öknen bakom sig. Efter att ha legat där så länge kunde han äntligen sträcka på vingarna. Ännu fattades någon täckare bland fjädrarna, eller var på väg att växa ut, men alla hand- och armpennor var färdigbytta. Han hade varit frisk nog att vandra runt vattenhålet och djävulsberget ett tag nu, men då vingarna inte hade ruggat klart - eller i närmast klart - förrän nu hade han inte vågat färdas några längre sträckor. Han hade cirklat i timtal på ökenviddernas heta termikvindar för att nå den höjd han lyckats hålla större delen av sträckan. Känslan av frihet var den han för stunden levt på. Den känsla han hade kunnat leva hela livet på.

Efter att ha seglat en lång sträcka hade fakargen tvingats landa för kvällen och söka skydd. De förvånansvärt kalla ökennätterna gav inga varma luftströmmar och tillät honom inte att sväva oberört. Dagens varma vindar till tack kunde han segla hela dagar utan att slå ett slag med de breda vingarna, men så snart värmen försvann fanns inga luftfickor att glida över. Den natten hade han sovit bättre än på länge, men redan tidigt morgonen därefter, så snart solens strålar värmde ökensanden, hade han gett sig av på nytt. Öknens gyllene hav försvann så småningom bakom den kraftiga kroppen då han långsamt gled över landskapet. Tassarna hölls mestadels pressade mot kroppen, men trevade stundom i luften som i ett försök att ge honom mer fart. Morrhåren dansade om den breda nosen och det brusade mjukt i de små öronen som dolde sig i manen. Tystnaden var underbar. Aldrig var det så tyst på marken inunder honom. De himmelsblå ögonen slöts i ett leende. Även om öknens torra jord långsamt ersatts av gräs som för var timme tycktes bli grönare var vindarna varma nog att segla på. När Azazel åter öppnade ögonen för att studera det skiftande landskapet uppenbarade sig en mörk rand längs den vida horisonten. En plats han passerat mången gång, men aldrig stannat upp på. Ett sår i jorden, djupare och kargare än slättens lummiga dalar. Långsamt närmade sig marken då gamen påbörjade sin långa landning.

Inte förrän solens strålar flämtade längs horisonten tog de breda tassarna mark. En kraftig duns av luft ekade över ravinen då vingarna fylldes av luft för att låta den skrämmande kattlika kroppen sakta in innan framtassarna föll på plats i det korta gräset som envist bröt upp bland stenen. Vingarna veks med ett mjukt frasande in mot fakargens sidor innan han ruskade på kroppen. Ännu kläddes ansiktet av ett lätt leende och blicken sökte sig till den färgklara himmelen. Det pulserade i ljumskarna och det ena bakbenet, påminde honom om att han, trots att han mådde bättre, var långt ifrån färdigläkt. En avlägsen känsla som hade varit med honom sedan kriget. Så länge att han inte längre tänkte på det hela tiden. Det kunde gå stunder då han knappt kände av de trötta och ännu läkande musklerna, medan de ibland besvärade honom så att han inte orkade förflytta sig alls. Kraftigt haltande tog han några långsamma steg framåt, ännu med leendet lekande i ansiktet. Faktumet att han kunde färdas en längre sträcka, själv, gladde honom och överröstade den matta känslan. Ändå var han väl medveten om att han inte skulle göra något överilat. Han hade varit dum nog i yngre år och hade inte längre råd att göra något stort misstag. Och att tvingas ligga still ytterligare veckor för att han inte kunde sköta sina skador skulle inte få honom att framträda mindre dum. En road fnysning lämnade den platta nosen innan han sträckte på sig och gäspade.

Medan solen vandrade ned bakom horisonten, och natten svepte landet i sin stjärnströdda slöja, haltade Azazel utmed ravinens rand. Blicken sökte sig än ned i det mörka djupet, än framåt. Långsamt rörde han sig en bit ifrån ravinens kant. Hans skarpa syn till trots ville han inte riskera att trampa fel i dunklet som natten bringade. Här och var stod träd ännu kvar invid stupet och vittnade om att sårets båda sidor en gång i tiden varit förenade. Rötter hängde ut bland klipporna och gräs spretade envist bland stenarna och längs klippväggarna. Snåriga buskar spred sig längs ravinens sidor och gav platsen ett kargt intryck. De blå blinkade då Azazel plötsligt stannade. Huvudet höjdes då den platta nosen vädrade i luften. Det fanns någon i närheten.

[Men guuud! Hade verkligen inte tänkt skriva en sådan vägg D: När jag inte försöker ordbajsa så gör jag det...]

[DAIUM Ò.ó räkna inte med något sådant från mig. Ehehhe. Men kraftigt regn var ungefär det jag tänkte, så de tvingas dela regnskydd liksom. Btw, du bara antar jag att Azazel är på samma sida som Pheobe är på ravinen..^^']

Hon hade inte kunnat undgå den kraftiga landningen som någon hade gjort. Hon spetsade öronen och vidgade näsborrarna, allt för att få fatt om något som kunde avslöja inkräktaren. Plötsligt såg hon hur en stor katt klev innanför hennes blickfång. Hon tvingade sig själv till att inte instinktivt resa ragg, utan hon backade långsamt in längre i sitt skydd. Katten var stor, väldigt stor. Hon synade den från topp till tå, kände doften av hans närvaro. Det var en hane, och han förvirrade henne djupt. Första blicken talade om för henne att djuret var av kattrasen, medan nosen sade att han luktade varg. Hennes trötta sinne fick helt enkelt inte ihop det.
Hon såg hur hans blick rörde sig om i området, hur han tittade på olika saker. Hela tiden med hennes blick fastnålad på honom. Katten hade ett par ståtliga vingar vid vardera sida, så hon kunde bara anta att det var honom som hon hade hört landa längre bort.
Plötsligt frös hon till när han fick vittring av henne. Hon samlade ihop sin dimma och omgav sig med den, hela tiden med ögonen på vad katten skulle göra näst. Hennes tänder blottades för en kort sekund. Hon kunde inte hjälpa det. Fanns det något som hennes moder under tidiga år hade pekat ut som något att hålla sig borta ifrån så var det stora kattdjur. Hon förbryllades över detta. Skulle denna varelse ingå i den kategorin? Speciellt med tanke på att han faktiskt luktade varg.
Hon kunde inte undgå sig att från dimmans falska trygghet notera ärren som hans kropp var beklädd i. Detta kunde inte annat än att betyda att denna varelse hade stridigt för något. Vad, det kunde hon inte berätta för sig själv, eftersom hon inte visste det.

Allt mer fascination över denna nyfunna varelse byggdes inom henne. Vem var denna "katt-som-luktar-som-en-varg"? Vad hade denne stridit för? Varför var han här överhuvudtaget? Hon bannade sig själv för om detta var hans territorium. Hade hon vetat bättre hade hon valt att aldrig sätta sin tass här. Hon såg på den stora maskulina manen som beklädde varelsens nacke, hals, bröst och huvud. Hennes fader hade bara berättat historier om de stora kattdjuren för henne och hennes syskon när hon var liten.

Tankarna bar iväg henne, och utan att tänka sig för, pustade hon ut.

[Haha, jag gör sällan så långa inlägg själv XD Men kraftigt regn tycker jag låter bra då C: Måste btw få säga att jag älskar Pheobes reaktion på Az - det är väldigt få numoorianer som möter honom som alls reagerar på hans utseende. Tycker personligen nog Pheobes reaktion känns mer... naturlig XD]

Han fnös kort mellan inandningarna, vädrade. En varg hade befunnit sig på platsen för inte allt för länge sedan. Eller var kanske till och med kvar i närheten. Långsamt sänkte han ansiktet till marken innan han på nytt rätade på sig. En främmande hona. Tungan smackade omärkligt i gommen av dålig vana då fakargen tog ett par steg närmre ravinen. Honans doft kändes i det närmaste skrämd. Han hukade sig försiktigt för att blicka ned över kanten och se sig om. De små öronen ryckte vid ett varg ljud, men Azazel förblev stilla ytterligare en stund. För sig själv bekräftade han att honan antagligen var kvar i närheten. Kanske var det han som skrämde henne. Kanske borde han börja vänja sig vid att vargar reagerade över hans utseende. En del med avsmak, men kanske kunde någon faktiskt skrämmas av en stor bevingad katt. Ett lätt ironiskt leende lekte för ett ögonblick över de mörka läpparna innan han reste sig på nytt. Han var inte där i avseende att skrämma någon.

I långsamt mak - kraftigt haltande då bakbenet gjorde sig påmint - rörde sig fakargen förbi den plats han stannat på tidigare. Förbi busksnåret och längsmed landets djupa sår. Efter en kortare sträcka stannade han upp inunder en krokig, vindpinad ek som ännu klamrade sig fast vid ravinens rand med sina rötter. Inte långt bort, men långt nog för att åtminstone kallas behörigt avstånd från platsen han ville gissa att honan befann sig i närheten av lade han sig ned med en lätt duns. Det lätt värkande bakbenet sträcktes ut bakom den kraftiga kroppen och huvudet vilade över den ena framtassen så att han kunde överblicka en större sträcka av ravinen.

[hahha, jaså, man tackar :'3 ville att det skulle kännas lite mer naturligt. Eftersom Pheobe aldrig sett ett lejon förut är det ju inte så troligt att hon skulle gå rakt fram till honom och hälsa direkt liksom :P inga problem med långa inlägg, det taggar mig till att skriva längre + att det är roligt att läsa :D]

Hon såg spänt på hur katten vädrade efter hennes dofter längst marken. Hon vågade knappt andas. Tänk om han skulle hitta henne. Vad skulle då varelsen göra med henne? Hon vågade knappt tänka på det. Hon andades, vågade knappt röra bröstkorgen. Hon såg på hur han gick precis förbi hennes gömställe, hur han vände bort emot den taniga eken som hängde sig fast vid ravinens kant, och tillslut på hur han lade sig på marken med ett ljud som lät som åska. Det ekade vidare i hennes huvud. Om han inte redan visste att hon var här, så skulle han definitivt få reda på det snart. Pulsen ökade, hennes kropp skakade lätt. Hon var rädd. Inte bara smårädd, utan faktiskt rädd. Adrenalinet pumpade runt i hennes ådror och gjorde så hon knappt kunde hålla sin position.
Skulle hon ta tillfället i akt och attackera varelsen, när han ändå låg så stillsamt och såg ner över kanten? Men hur skulle hon, som i jämförelse med honom, som var så liten kunna vinna över en sådan best?

Hon bestämde sig för att avvakta tills vidare, och se hur situationen fortsatte. Bland annat eftersom hon egentligen aldrig varit en varg som handlat utan att tänka. Detta var även det något som hennes kloka moder hade lärt henne.
Ögonen följde varelsens minsta rörelse. Hur han andades, hur han rörde sig, hur svansen rörde sig. Allt. Efter en längre tid hade adrenalinet lagt sig och kroppen hade slutat skaka. Hon slappnade av och placerade sitt lätta huvud emot sina tassar. Aldrig för en sekund släppte hon blicken på honom, även om han lång bit bort. Hon kunde tänka sig att visa sig, när det var uppenbart att han visste att hon var där, och att han inte tänkte döda henne.
Hon beskådade intressefyllt hans skadade bakben. Vad skulle han egentligen kunna göra mot henne med den skadan? Hon suckade väldigt tyst och reste sig ljudlöst upp ifrån marken. I hennes blod rann generna ifrån den otroligt tysta och snabba dimmvargen, detta utnyttjade hon helt och hållet när hon tog ett steg ut ur de beskyddande buskarna. Dimman samlades runt hennes ben, och hon tvingade sig själv att svälja klumpen i halsen när hon långsamt tassade närmare honom. Han var stor. Nej. Han var gigantisk. Hon rös till, men påminde sig själv om att han faktiskt luktade varg. Tillslut var hon så nära att det skulle vara konstigt om han inte hade noterat henne. Så hon gjorde sig hörd, "Excuse me mr., but what are you?"
Från att ha besatt en mild, lugn och vuxen röst lät hon plötsligt liten, naiv och rädd.

["han lade sig på marken med ett ljud som lät som åska." Gud, tjockis-Zazzel behöver nog banta XD]

Han ville nästan påstå sig bli lät förvånad då en röst ljöd genom dunklet. Det breda ansiktet höjdes långsamt så att han kunde vila blicken vid honan. En ljus hona. Av rösten att döma var hon ännu ung. De små öronen letade sig ut ur den lejonlikes man då de vändes framåt. De lugna ögonen sökte som hastigast över främlingen. Vägde och mätte henne med blicken. Hon var mindre än honom, men absolut inte en liten varg. Han hade mött väldigt små individer i denna värld. En del omspunna av legender och med rykten större än något han någonsin skulle kunna uppnå. Det var något med den tanken som störde honom, som påminde honom om den värdighet han förlorat och så förtvivlat försökt bygga upp igen, för att på nytt få den sliten ifrån sig. En värdighet som kanske kunde verka obetydlig i ett möte med en främling, men för honom gnagde det även utan flockens närvaro. Även när ökendjävlarna inte rörde sig runtom honom. Dock kändes det mindre nu och lugnt tryckte han undan känslan och stängde den utanför sin bubbla av tomhet som han lät fylla med stunden. Ett litet leende kunde anas i de mörka mungiporna då han övervägde vad honan hade sagt. Ett kort ögonblick senare hade han samlat tankarna och öppnat munnen för att svara.

"Det ser kanske inte så ut, men jag är inte särskilt olik dig, främling." En vibrerande djup stämma lämnade mjukt fakargen då han tog till orda. Leendet ryckte något i mungiporna, knappt märkbart i nattens dunkel. Att påstå att det var mörkt vore att ljuga. Stjärnorna som flämtade högt upp ovan vindarnas räckvidd kastade sitt bleka sken över landskapet. "Vem är det som undrar?"

[Jag håller på att skriva tik hela tiden, men Az tänker hona och inte tik, så måste tänka på vad jag skriver XD *fail*

Tänkte skriva mer, men gör så mycket annat parallellt med skrivandet såååå ;D Och så tycker jag personligen egentligen att det är onödigt med engelska på en svensk rollspelssida (speciellt när det lätt blir svengelska om man inte kan engelskan så bra - har själv läst engelska C, så har inga större problem, men ändå), så jag kommer skriva allt på svenska.]

[hahahhaha asså nämnvärt är väl att Pheobe har ganska känslig hörsel och när hon har full uppsikt över honom så blir ju alla ljud som lämnar honom dånande xD
Och eh, ja angående engelskan.. tycker att det är roligare att formulera talet på engelska, och så lär jag mig ju samtidgt :) Min engelskalärare i högstadiet tackade till och med för alla åren av rollspel. Hahha]

Hon såg bestämt på tingesten när denne talade till henne. Hon var tyst en lång stund innan hon svarade tillbaka,
"Huh.. really? You smell like me, but you do not look like me. Maybe my eyes are fooling me. Are you a creature with the powers to confuse minds?" sade hon snabbt. För snabbt. Hon tystnade, sjönk ihop lite i kroppshållningen och lade bak öronen. Nyfikenheten hade helt tagit över, hon kunde inte hjälpa det riktigt. Men hon kände ändå att hon inte ville vara framfusig, så hon tystnade, hörde varelsens djupa stämma.
"My name is Pheobe, daughter of Abigail and Tylon." sade hon, tydligt, men samtidigt ganska kort.

Hela hennes kroppshållning var spänd och hon slickade sig nervöst om nosen. Öronen klippte på hennes hjässa vid minsta lilla ljud. Hon ryckte till, och vände huvudet om precis för att se en liten ödla gena förbi. Hon andades lätt och hade för en liten stund glömt bort vart hon var någonstans. Hon vände tillbaka huvudet emot tingesten.
"May I ask you what your name is?

[koooooooort :(]

Pheobe. Namnet lades till den lista han sparade i minnet. Ännu ett namn, tillsammans med ännu ett utseende. En kanske helt oväsentlig individ, men samtidigt någon av potentiellt större vikt. Abigail och Tylon, namn utan utseenden.

"Mitt namn är Azazel" brummade den dova rösten och han övervägde för ett ögonblick ifall han skulle inkludera sina föräldrars namn eller flockens namn, men valde att utesluta båda. Blicken vilade på den ljusa honan medan han funderade, men letade sig långsamt ut över den vida revan i landskapet. Klippväggarna reste sig höga, något sluttande och karga, över det vatten som strömmade långt nedanför den plats de båda främlingarna befann sig på.

[Tänkte kanske lägga till något mer, men insåg i efterhand att det nog inte behövdes C: Kort blev bra C:]

Jag ber ursäkt om att det här tar tid, jag sitter och försöker svara hela tiden men ut kommer inte ett enda ord.
Just nu stressar jag som en idiot i skolan så när jag väl ska sätta mig ner och läsa eller skriva så kan jag inte fokusera för fem öre..

Woho koncentrationssvårigheter.
Återkommer! <333

Hon påminde sig själv om hur obekväm hon kände sig utan sin dimma, men hon ville beskydda sina krafter inför en eventuell sammandrabbning. Inte för att hon trodde att så skulle ske, men hon ville inte ta några risker. Hon hade aldrig träffat an varelse som den här förut, och han förvirrade henne något otroligt.
"Jag ber om ursäkt i förväg, men jag måste verkligen påpeka att du sannerligen är en otroligt intressant individ, Azazel." sade hon med en mognad som hon egentligen inte skulle kunnat stå för. Men den här varelsen, vars namn nu mera var känt för henne... Azazel.. hmm. I alla fall. Han var på alla sätt och vis högst lockande att få veta mer om.
Hon föll mer och mer in i sig själv och fastnade med blicken en stund när hon såg framför sig hur han kommit till. Hon ruskade lite på sig och föste iväg tankarna med en fnysning.

Då hon talade sökte sig de blå åter att vila på henne. En road ton sökte sig in i den lejonlikes blick. Otroligt intressant? Sanningen att säga var han nog inte intressantare än en annan främling. Utom möjligtvis till utseendet. Ändå... ändå hade han sett de med lika utstickande former som hans egna. Om inte än underligare. Tankarna sökte sig hastigt över bilden av den blå, fyrögde.

"Intressemässigt..." han pausade, valde ord. Den ljusa verkade ha varit tillfälligt förlorad i tankar. "... skulle jag nog göra dig besviken." En lätt ironisk fnysning lämnade den breda nosen medan blicken åter sökte sig till det vatten som forsade förbi djupt ner i ravinen, innan han åter såg på Pheobe.

[Har en liten hund som vill gå en runda, men detta räcker nog C: ]

Pheobe satt stilla på marken. Hon hörde vart enda ord av vad Azazel sade till henne och hon tog det till sig som om det vore hennes egen mor som sagt det. Hon lutade sig lite närmare med endast huvudet och nosade intresserat (du som har hund borde ju känna igen beteendet. Hah). Vad tingesten än hade sagt så hade hennes fascination för honom ännu inte lagt sig. Men egentligen, hur kunde den? Nog för att hon hade träffat på vargar med konstiga krafter i sina dagar så hade de alla endast varit, just det, vargar.
"Jag måste nog erkänna att jag inte håller med på den punkten.." sade hon med en entusiasm som slog igenom i varje ord hon uttalade.
"Jag kan inte hjälpas att min fascination är genomgående i mitt kroppsspråk och mitt tal, men jag har aldrig träffat någon som varit så unik, till utseendet, som du." Hon hoppades innerligt att han skulle ta det som en komplimang, för det var inget annat menat än just det.

[Alltså, hundar är så söta när de försiktigt-nosar sådär :'D]

Ett dovt, skrockande läte lämnade för ett ögonblick fakargen innan han tog till orda. "Jag kanske är unik till utseendet, här i Numoori..." skrattet hördes i rösten "...men i övrigt skulle jag nog vilja påstå mig vara ganska ointressant." Den tofsprydda svansen slog ett slag, rörde sig till hans roade humör. Det var skönt att komma bort från öknen, att finna någon att samtala med, om än bara för ett ögonblick. Om än bara med en främling. Han tyckte om att samtala.

Off:

Då Azazel behöver komma framåt i livet så avslutar jag det här roller här. Om du känner att du vill fortsätta rollet, så säg till, men för nu ser jag det som avslutat.

Avslutat.

Jag ber om ursäkt för att jag inte har svarat. Kaosar just nu privat och har så mycket plugg att jag ibland glömmer att andas.
Tror att det blir lättare om vi sätter någon form av relation de fick i slutändan, så du kan ju skriva ett pm och säga vad du tycker så kommer vi överens om något tillsammans.

Hoppas att du förstår! :)