Solen hade påbörjat sin vanliga färd ned från himlavalvet, vilket fick ett vackert, guldliknande sken att lägga sig över landet. En vind drog in från de bortersta gränserna av slätten, fick det gulnande gräset att bölja och tala för att med nattens ankomst så skulle temperaturerna sjunka. Vars man än befann sig i landet vittnade årstiden som att hösten var på ingång. Det var en vacker tid, om än sommarens gröna färger skänkte glädje så var det någonting alldeles extra att få se hela landet målas om med alla sorters olika, klara färger. Rött, guld, orange. Det var en årstid som vittnade om förändring. En årstid hon aldrig fått uppleva på detta sättet tidigare, inte i dess fulla kraft, då hon spenderat större delen av sin uppväxt inne i skydd av Kaiwoods breda trädstammar. Årstiderna fick även det området att förändras, men där skedde inte samma skiftande av nyanser som det gjorde ute i resten av landet som inte skyddades av höga träd. Även i luften kunde det anas att förändringen smög sig på från alla landets olika delar. Det var som om kylan stannade kvar lite extra länge efter att natten dragit sig undan. Och den fukt som oftast gick att finna vid gryningen släppte aldrig riktigt taget om dagarna, vilket resulterade i helt fantastiska dofter. Ja, det var utan tvekan en underbar årstid.
Den unga honan tog sig fram över den stora slätten med lätta steg. Hennes ljusa päls fick henne nästan att smälta in i omgivningen, då gräset ändå hunnit ändra färg så pass att det gröna utklassades av brunt. Det hade inte hunnit gå allt för lång tid sedan hon lämnat reviret och sin familj för att ge sig ut på det uppdrag hon tilldelats. Alla i kullen hade givits uppdrag. Somliga av syskonen hade valt att bilda par, följas åt. I hemlighet hade hon tyckt att det var en underbar idé, för visst kunde de behöva möjligheten att bygga på banden mellan varandra utan pressen av de andra flockmedlemmarna ständigt närvarande? Detta var självklart ingenting som hon visat, än mindre talat om för någon! Nej, vad skulle mor säga om hon fick höra att hennes dotter tyckte det var en bra idé att de fick spendera tid ifrån det som var det viktigaste av allt i detta liv. Flocken. Familjen. Vad skulle mentor Shiva säga? En bekymrad rynka formades mellan de ljusa ögonbrynen och hon lyfte blicken för att studera himlen som nu antagit en hel del olika färger för att hälsa skymningen välkommen. Färgerna som dansade fram ovanför henne reflekterades i de vita ögonen, och hon tillät sig själv ta ett djupt andetag för att försöka andas ut den oro som smugit sig över henne. Själv hade hon inte tagit initiativet att tala med någon av syskonen för att höra om de skulle slå följe. Kanske var det konstigt, med tanke på att hon ändå var den av dem som tycktes vara mest mån om alla de andra i kullen. Å andra sidan, kanske var det just det som gjorde det hela självklart. Ibland kunde det kännas som att syskonen inte ville ha med henne att göra. Som att hon var den som inte hörde hemma där, och de ville inte riskera att stanna för länge i hennes närhet då de inte ville smittas av vad den är var som gjorde henne till den hon var. För visst var hon annorlunda. Alldeles för annorlunda, iallafall så kunde det kännas så ibland. Varför kunde hon inte förmå sig själv att eftersträva mors stolthet, på samma sätt som alla andra i kullen gjorde? Deras jakt på möjligheten att visa vad de kunde, att de kunde leva upp till alla förväntningar och mer därtill, var någonting som hon både avundade... och fruktade. Ibland tycktes de vara blinda för allt som fanns omkring dem. Även varandra. Tävlingsinstinkterna tycktes kunna göra dem både döva och blinda för till och med sina syskon. Och det var någonting som hon aldrig kunnat dela med dem. Till mors besvikelse...
En tung suck undslapp henne, och hon slöt ögonen innan hon sänkte huvudet. Stegen hade blivit långsammare, och den där rynkan mellan ögonbrynen hade endast blivit djupare. Natten skulle snart infinna sig, men tanken på att hitta någonstans att sova var inte speciellt lockande. Mest av allt skulle hon vilja ta sig till bergen som var slutet på hennes resa, så att hon sedan skulle kunna vända hemåt igen.

En rörelse i ögonvrån fick henne att tvärt stanna upp. I grubblandet över allt det som pågick i hennes liv hade hon inte uppfattat att hon, trots allt, inte var ensam ute på slätten. De ljusa öronen stod spetsade på huvudet, och den vita blicken lyckades finna den skugga som hon skymtat i sin framfart. Svansen hölls i en position som talade varken för att hon ville utmana, men heller inte att hon underkastade sig. Som alltid var det med positiv inställning som hon gjorde sig redo att möta en annan individ. Men det var någonting med djuret som rörde sig emot henne. På håll såg det ut som en annan varg, om än dess rörelser kunde beskrivas som... märkliga. Hon lutade huvudet lite åt sidan, och tog ett steg framåt. Så drog vinden fram över markerna igen, och tog med sig den andres doft i hennes riktigt. I en diskret rörelse vädrade hon i luften, och plötsligt var det som att varje muskel i hennes kropp spändes. Lukten som grep tag i hennes nos var ingenting likt den doft som vanligtvis kom från en annan varg, vare sig det var en bekant eller främling. Nej. Denna lukt vittnade om död och förruttnelse.
Hjärtat slog hårt i bröstkorgen, men hon rörde sig inte. Detta var märkligt, utan tvekan, men det kunde lika väl vara så att hon inte förstod situationen till fullo. Hon tog ett djupt andetag, innan hon tog ytterligare några steg mot främlingen. Och ju närmare denne kom... desto hårdare grep rädslan tag om henne. Det var som att lemmarna i kroppen inte fyllde sina funktioner till fullo, och den stank hon avfärdat som rester av kadaver eller liknande gick inte längre förneka att den mycket riktigt kom från det djur som rörde sig emot henne. Ögonen var blodsprängda, det vänstra såg infekterat ut, och pälsen som fläckvis klädde kroppen var flottig och någon form av vätska tycktes droppa från den. Leli stirrade med fasa på den tingest som kom allt närmare, och det rosslande, våta ljud som undslapp den kunde liknas vid försök till andetag. Hon hade aldrig sett någonting liknande. Aldrig hört talas om någonting liknande. Den varelse som stod framför henne gav alla intryck av att den inte borde kunna stå upp eller röra sig. Den borde inte vara vid liv.
Adrenalinet pumpades genom hennes kropp med sådan kraft att hon kunde känna hur hennes ben sakta bar henne bakåt, bort från vad det än var som kom emot henne. Faktum att den inflammerade, dimmiga blicken på något mirakulöst sätt lyckats fokusera sig på henne gjorde henne skräckslagen.
"Vad är du för någonting?!" Rösten lät betydligt ljusare än vanligt, men hon var knappt medveten om orden som lämnat hennes läppar. Det enda hon tänkte på var att hon måste bort. Bort från denna tingest. Denna varelse som stank av död.


[Om någon skulle vilja ansluta sig så går det utmärkt. Annars funkar detta som ett ensamroll.]