Vandringen från Numoorislätten tog aldrig speciellt lång tid för Amanita. Hon hade jagat tidigare natt och gömt sig mellan slätten och skogen under dagen för att nu åter vandra in i skogen. Blod klädde hennes fäll och ett enormt lugn låg över hennes skepnad. Hon kände sig överlägsen, stark och odödlig på något sätt. På ett sätt hon aldrig tidigare känt sig. Hon hade aldrig trivts så bra som vampyr som hon gjorde just nu. Hennes offer hade inte ens svimmat och hon hade kunnat låta den gå utan större problem mer eller mindre direkt. Som att den knappt hunnit reagera över vad som skett. Det gick som på räls och hon höll sig starkare än någonsin tidigare. Vargblod var verkligen som magi för henne. Hon kontrollerade blodtörsten, men hon märkte också att hon behövde jaga allt oftare. Så länge hon hade kontroll gjorde det inget. Natten var kylig och frosten hade åter igen lagt sig över marken. Den gnistrade i månskenet och hon stannade till vid ett mindre vatten drag för att skölja av sig. Nog för att hon sällan brukade bry sig så var det bättre att behålla en lägre profil när hon vandrade i Kaiwood. Och färskt blod var inte riktigt detsamma som låg profil. När hon vandrade där ifrån frös vattnet i hennes päls sakta till iskristaller och gnistrade nästan lika mycket som frosten på marken. Hon saktade in sina rörelser och drog in en tydlig och väldigt välbekant doft. Varför var han här? Så långt utanför reviret? Med svag oro rörde hon sig åter igen, denna gång i ny riktning mot doftens källa. 

[Shiva :')]

I brist på svar sökte han henne, ett sökande som drev honom iväg från flocken. Känslorna Shiva bar inom sig var förvirrade, hemska. Han visste inte vad han skulle göra av dem. Han kände att han inte längre var stark nog, att han inte kunde leda dem. Och han skämdes, mer än någonsin tidigare.
Och därför vek han av från dem, i denna stund av svaghet. Ville inte visa dem denna sida av sig själv. Ville inte visa dem vad det blivit av honom.
Hur hårt förlusten hade tagit på honom.
Vad var han egentligen för ledare som inte ens kunde försvara sin egna flock? Som inte ens kunde hålla dem trygga?
Han kunde svära på att Blossom vred sig i sin grav när hon såg vad han blivit. När hon kände svagheten och skammen han drog med sig till hennes skog.
Förlåt mig...
Han visste att det enda rätt var att återvända, att leda dem, att ge dem hopp och styrka. Men hur skulle han kunna göra det, när han själv kände sig så hopplös och svag? Han behövde tid, tid som han egentligen inte hade. Och ändå förmådde han sig inte vända om. Inte nu.
Och när den svarta gestalten kunde skymtas i den kalla natten stannade den svartvita ledaren upp.
"Amanita."
Hans röst var inte mer än en viskning. Och plötsligt, i hennes närhet, försvann alla de problem som tyngde honom. Hon var hans fristad, hans trygghet. Därför sökte han henne i denna tid av sorg och hopplöshet.

Hon mötte honom utan tvivel, men med viss oro. Hans röst skvallrade tydligt för henne att någon inte var rätt, det var därför han var här. Han hade sökt upp henne. De sista stegen fram var lätta och den kalla känslan hon alltid bar på möttes av hans kroppsliga värme. Det var i hans närhet som hon kände sig levande och hon hade saknat det, trotts att kort tid hade passerat sedan de såg sist. Hon förblev tyst och stannade nära honom, så nära att hon kunde känna hans andedräkt emot sig när hon förde nosen och ansiktet mot sidan av hans hals. Hon valde att förbli tyst och stilla en stund, kanske var tystnaden inte så dum ibland. Allt som hänt i hennes liv tycktes så oviktigt när han så uppenbart behövde hennes stöd. 
- Vad har hänt?
Sa hon tillslut med låg röst, nästan en viskning likt hans. Kanske ville han inte tala om det, men hon tvivlade på att han tagit sig ut hit för att inte säga ett ord. Det skulle inte vara likt honom. Hon tog ett steg tillbaka för att se på honom med vänlig blick. Hon studerade honom, varje hårstrå i hans ansikte till glansen i hans svarta ögon. Den unga hanen framför henne såg så skamsen ut, det var ovant att se honom så här. Det var uppenbart att han inte mådde bra, så att fråga det kändes uteslutet. Hon ville bara veta om hon kunde finnas tillhjälp för honom.

Om världen var hopplös så var det hon som var hoppet. Likt en stjärna på natthimlen glittrade hon vackert där hon skred fram genom natten, ett ljus att följa i mörkret. Och när hon lade huvudet mot honom gjorde Shiva detsamma, begravde sin nos i hennes päls, och bara nöjt av stunden. Att vara i Amanitas närhet var för honom mer än han någonsin hade kunnat önska sig eller drömma om i livet. 
Men ögonblicken av stillsamhet passerade, och när hennes fråga sedan avbröt den tysta natten rycktes Shiva tillbaka till verkligheten. Och alla känslor, de hemska känslorna, sköljde åter över honom.
"Vi har... lidit förluster."
Det var så mycket han ville säga. Han ville berätta allt, precis allt. Men han fick inte fram några ord. Det var som om de stockade sig i halsen på honom.
"Paimonia och Aosora... Återigen blev vi offer för zombies. Jag kan på livet inte förstå vad vi gjort för att förtjäna detta?"
Fundersamt höjdes blicken, som varit fäst på marken, mot Amanita.

[Kortis, men bråttom iväg :'D]

Amanita njöt av tystnaden och hon log svagt för sig själv när de stod där, så nära och hon kände sig så levande. Det hon funnit i Shiva hade hon aldrig vågat hoppas på tidigare och nu hade hon det här, precis framför sig. Hon hade valt att chansa i den livstid hon hade och hon hade tagit en vinstlott. Hon ville göra allt för att det skulle förbli så här, så länge det bara gick. Hans ord fick henne att fundera, men hon förblev tyst en stund. Namnen kändes inte bekanta men hon misstänkte att någon av dem hade varit tiken hon stött på. Hon hade känt något konstigt med doften från denne, även fast hon inte kunnat vara säker på helt vad det varit. Det hade varit en misstanke bara. Hon skakade på huvudet. 
- Det är inte ditt fel Shiva. Zombies drar sin smitta vart de än vandrar fram. Även jag kan enkelt falla offer för deras virus. 
Svarade hon ärligt. Det var inget han kunde kontrollera, det var en ohygglig smitta som hon egentligen visste mycket lite om. Det hon visste var att hon naturligt kände att hon behövde hålla sig undan för dem. Hon visste att hon var känslig för den sortens smitta och skulle gå en plågsamt snabb död till mötes om hon råkade dra på sig den. 
- Det är inget ni förtjänar. 

Amanita talade till honom, svarade honom, men på något vis verkade hennes ord så avlägsna. Som om de bara rann av honom. Shiva önskade att han hade funnit mer i dem, men sanningen var att de var en klen tröst för de upproriska känslor han bar inom sig just nu.
"Jag vet, jag vet," svarade han samtidigt som hans blick föll till marken. Han ville förklara allt, men hur skulle hon kunna förstå?
"Jag vet inte hur jag ska börja. Men allting känns så hopplöst. Vi tappar fler medlemmar än under något tidigare styre, och jag undrar om det verkligen är meningen att jag ska leda dem?"
Han drog ett djupt andetag. Han hade aldrig tidigare yttrat tanken, och det kändes främmande och fel att säga högt.
"Och de som föll. Den ena Kalis dotter, den andra min egna. Och jag såg henne aldrig som en sådan, inte förrän hon vandrade till Chaibos rike. Hennes död tar så hårt på mig, jag kan inte vara stark. Jag lyckas inte vara stark, fast jag måste leda dem. Och jag kan inte ens se min egna syster i ögonen något mer. För jag skäms då jag sörjer förlusten av min egna dotter, en nykomling, mer än jag sörjer förlusten av hennes dotter." 
Och orden bara forsade ur honom, som om de aldrig ville ta slut.
"Och det är nu, i dessa mörka tider, som de behöver mig. Min flock behöver mig. Och jag kan inte ens stå vid deras sida. Istället söker jag mig hit, på jakt efter dig, på jakt efter den som ger mig tröst och trygghet. Och det är bara fel. Min plats är hon flocken, och jag skäms så hemskt för att jag inte kan vara nära dem. Blossom måste vrida sig i graven över mitt patetiska beteende!"
Blicken hade höjts mot Amanita, och de mörka ögonen glittrade då de fylldes med tårvätska. Frustrationen slet inom Shiva, ilska och sorg, upproriska känslor som vägrade tyglas. Och nu, efter att han hade försökt hålla dem under kontroll och slutligen misslyckats, forsade dessa hetsiga ord ut över Amanita.

Amanita förblev tyst, men nära när Shiva's ord inte kunde sluta rasa över henne, över omgivningen. Att se honom så upprörd smärtade även henne samtidigt som hon kände ett sting av värme när han valt att söka sig till henne. Hon ville aldrig att han skulle behöva välja mellan flocken och henne, det var därför hon var här. Hon var nära för att han inte skulle behöva undra när de skulle ses igen, alltid skulle hon finnas där för honom när han behövde henne. Han tvivlade på sig själv, på sitt ledarskap och han hade förlorat en dotter. Hon lyssnade till orden och tonfallet när han talade till henne med upprörd stämma. Hon valde att ta in allt och hon förblev tyst, när hans ögon tårades av vätska sköt hon åter igen in sin nos under hans haka och mot hans hals. Hon tog in hans doft och log svagt. Hon visste egentligen inte om han ville höra det hon hade att säga, men hon valde att vara tyst en längre stund tills hon kunde höra hur hans hjärtslag började lugna sig igen. 
- Kanske sörjer du din egna dotter mer för att du aldrig tog möjligheten att lära känna henne? Din systerdotter, levde hon ett bra liv tills hon fann Chaibos rike? Och du kände henne väl? Du skäms för att du gjorde ett misstag, jag tror inte att Kali skulle döma dig för att du sörjer din chans till att lära känna din dotter aldrig kommer tillbaka. 
Hennes ord var lugna, det var med självsäkra ord hon talade. Hon kunde omöjligt veta hur Kali var, men nog borde de väl förstå. Sorg kommer i olika former och nog sörjde han även sin systerdotter, om än inte lika mycket. Spelade det egentligen någon roll? Det var vid dessa tillfällen som Amanita inte längre upplevdes att vara den där äldre tonåringen som hon såg ut att vara. Det var detta Malvado alltid menat med orden om att hon alltid upplevdes så vuxen och äldre. 
- Shiva, man kan inte vara stark jämnt.. Det är nederlagen som gör oss starkare, inte svagare. När du reser dig från det här, om du tar tag i det och inte ignorerar det kommer du komma tillbaka starkare. Det är den styrkan du senare kan dela med dig av till din flock. 
Amanita talade åter igen med sin lugna övertygande stämma. Dessa dödliga. De gick runt och trodde sig vara opåverkbara, som att det inte fanns något som kunde få dem att sänka sig till botten? De blev alltid lika förstörda. Att ta i tu med dessa känslor var viktigt, det visste hon, men det var allt för få som gjorde det. 
- Inte för att jag kände henne, men jag träffade henne som valp. Min mor tog med mig från bergen till öknen och vi stannade några dagar.. Blossom var en fantastisk ledare, men även hon sökte sig utanför flocken, säkert för både stöd och tröst. Ni har många likheter. Din plats är hos flocken och så länge du inte överger dem kommer dem att finnas där för dig också. Våga lita på att de inte tar din sorg, dina känslor som en svaghet. De borde finnas där för dig, på samma sätt som du är där för dem. Du är inte ensam bara för att du är deras ledare Shiva. 
Hennes ord var fortfarande lugna, men de sista meningarna sa hon med en viss hårdhet i sin röst. Hon menade det hon sa, men kanske var det för hårt för att höras just nu? Hon visste inte, det var alltid ett vågspel det där. Hur klarade han av det där? Att leda dem, men utan att kunna förlita sig på dem. De skulle inte överge honom för att han visade sin sorg, sin förlust? Vad skulle det vara för flock om de gjorde så? Han var fortfarande en stark, fantastisk ledare och de hade valt att ledas av honom av en anledning. Inte var det för att han var dålig på det. Antog hon.

Hennes närhet värmde, även om hennes kropp var kall. Han drog in hennes doft, även om hon saknade en egen och endast doftade som skogen omkring dem. Men det gjorde ingenting. Det var känslan av att kunna göra det, att kunna vara så nära, att få uppleva det hela.
Känslan av det var oslagbar.
Och ögonen slöts medan Shiva lyssnade till den svartas ord. Där fanns en viss kritik, men han uppfattade den inte. Det enda han hörde var det stöttande och lyftande som fanns i det hon hade att säga. Och det hjälpte honom. För visst hade hon rätt i det hon sade, det borde han ha kunnat inse själv, men det var skönt att höra det. Kanske hon inte visste allt om flocken och hur de stod i förhållande tillvarandra, men hon hade rätt. Det var inte bara han som skulle hålla dem uppe, de var även de som skulle stötta honom. 
"Dina ord är visa."
Rösten var fortfarande aningen upprörd, men en känsla av lugn hade infunnit sig hos den svartvita ledaren. Plötsligt verkade det som att allting klarnade. Som om allting skulle ordna sig.
Han drog ett djupt andetag innan han drog sig två steg bakåt, undan från henne. Han ville se henne när han talade.
"Det är bara det att... Jag har alltid lett dem. Även när jag inte hade ledarpositionen drömde jag om den, om att leda dem. Och att känna att jag inte klarar det..."
Han tystnade, funderade några ögonblick.
"Jag kommer att klara det här, jag vet det. Men det har aldrig tagit såhär hårt på mig förut. Någonsin. Att snubbla och återfå balansen gör vi alla några gånger, men den här gången... Det känns som att jag bara faller och faller, längre och längre. Och jag ser inte hur det skulle vara möjligt att för mig att resa mig igen."
Shiva drog åter ett djupt andetag, då de hade en lugnande effekt på de upprörda känslorna som krigade i hans inre.
"Det är jobbigt, vet du..."
Han såg på henne med en nästan bedjande blick. Som om Shiva inte önskade annat än att Amanita kunde ta bort all den smärta han kände.

Tiden upplevdes nästan att stå stilla med honom i hennes närvaro. Som att hela världen var utestängd och de var ensamma. Värmen han utstrålade var den hon valt att leva för, att söka efter när de inte var tillsammans. Hon hörde på hans stämma, lyssnade till ljudet av hans hjärtslag och andetag. Hur lugnet allt mer la sig över honom och samtidigt letade sig ett svagt leende in på hennes läppar. Det var så underligt att de alltid lyckades finna varandras sällskap så underbart i just de djupaste, mörkaste stunderna av livet. Det var väl egentligen det deras fantastiska band gick ut på, att alltid finnas där i mörka som ljusa tider. Han backade undan och Amanita stod kvar, tittade in i de svarta ögonen och lyssnade tills hans upprörda stämma. Hon kände hans oro, förtvivlan. Det gjorde ont i henne att se honom så kluven, så plågad av allt som skett. Hon kände hans smärta med honom. 
- Jag tror du måste tillåta sig att falla, för att finna svaret på hur du reser dig, starkare. 
Hennes ord var fundersamma, nästan gåtfulla. Det var inte alltid man förstod vad hon sa, men det var också en del av hennes personlighet. Hon hade ord som andra fann en annan slags mening i, något som de tolkade till sig själva istället för att ta del av hennes tolkning. Och på sätt och vis brukade det alltid hjälpa mer. 
- Det är klart det är jobbigt. Om livet alltid vore enkelt, skulle du då finna glädjen i de lyckliga stunderna i livet? Skulle du uppskatta den tiden du har med dina nära och kära? Skulle du verkligen anstränga dig mer för att beskydda det du håller kärt? Frågan är, skulle du verkligen leva?
Hon menade inte alls att han skulle ruska av sig de hemska känslorna och rycka upp sig, nej hon menade på att han skulle tillåta sig själv att känna alla känslor. Inte bara de bra, de han valde själv att uttrycka vanligtvis. Hon ville att han skulle känna allt! Det bra med det dåliga. Kanske var det för att han öppnat sig för henne som han börjat öppna sig mer för flocken? Eller var det kanske tvärt om? Men en känsla komma sällan ensam. Med tycke för de runt omkring sig, kom sorgen när de lämnat en hand i hand. Amanita hade gjort det valet för länge sedan. Hon hade som vampyr fått kämpa för sitt val, valet att känna allt. Vanligtvis glömmer de flesta vampyrer sitt tidigare liv, glömmer sina familjer och vänner för att de glömmer bort att känna. De glömmer sina känslor och därmed sina nära. Amanita hade valt att påminna sig själv, varje dag från det att hon förvandlats tills hon själv upptäckte att hon skulle aldrig glömma, så länge hon tillät sig själv att känna. Att göra sig sårbar och öppen för känslorna. 
- Känner du hellre smärta och sorg än ingenting alls? 

Amanitas ord lämnade den svartvita ledaren mållös. Hon hade rätt, hon hade så rätt. Och för några sekunder satt han bara där, under tystnad, och såg på den svarta vampyren som kommit att betyda så hemskt mycket för honom på en sådan kort tid. Sedan nickade han kort.
"Ja. Du har rätt. Jag antar att känslor är en del av livet, vare sig man önskar dem eller inte."
Han kunde inte förstå hur han hade kunnat ha sån tur att han mött henne. Det var som om de var menade för varandra. Som om det alltid hade funnits någon outtalad plan, ihopsatt av Gudarna eller universum eller någon annan högre makt. Som om de två var skapade för varandra. Ingen av dem visste varför, men det fanns inga tvivel om att de hörde ihop. Shiva kunde inte tänka sig någon annan som kunde överta den del av hans liv som Amanita hade blivit tilldelad. 
Och till viss del var det underbart, samtidigt var det väldigt stressande med tanke på flocken och deras åsikter.
"Jag har hört att du har mött en del av mina flockmedlemmar." Shiva bytte helt ämne, då detta också var en sak som tyngde hans samvete. "Corson... Kogan... Kanske nån mer?"
Hur mycket de talade om saken visste han inte. Men han visste att de talade, inte bara med honom utan om honom också. Än så länge verkade det som att situationen kunde hållas under kontroll, men Shiva hade svaga aningar om att den saken kunde ändras över några sekunder. Fel ord vid fel tillfälle, och allting skulle rasa samman.
"De är inte vidare förtjusta i dig."
Ett kort leende drog över hans läppar. Han kunde inte förstå hur de inte såg det som han inte kunde blunda för. Hon var perfekt. Inget annat fanns att säga om den saken.

- Jag var nära att glömma. Glömma hur det är att känna, innan jag träffade dig och de få vänner jag har. 
Sa hon smått fundersamt, ögonen glimmade vagt i mörkret när hon tittade på honom och log. Han påminde henne ständigt om hur det var att känna något för någon. Det hon kände för honom var starkare än några andra känslor hon känt sedan hon dog. Han var allt hon behövde här i livet. Orden som sedan lämnade honom efter en stund i tystnad fick henne att röra lite snabbt på sina svarta spetsiga öron. Flockmedlemmarna, nej det hade han rätt i det var långt ifrån många av dem som fått något bra intryck av henne. Fast de hade bara en massa fördomar och hon förstod dem.
- Abraxas, samt en ganska självsäker ung tik. Och även din son, Akira. 
Hennes röst var självsäker på namnen hon uttalade och skulle hon vara ärlig så var det bara Akira som fastnat i hennes minne. Han var väldigt lik Shiva, öppen på något sätt för hennes existens. Fast Akira visste trotts allt inget om henne, inget om hennes härkomst eller vad hon var. Han kanske skulle ogilla henne lika mycket som de andra om han visste. 
- Jag förstår dem. Ni har haft en svår period och okända ting, saker man inte förstår brukar upplevas som hotfulla. 
Sa hon och la huvudet lätt på sned och log svagt emot honom. Hon var inte så orolig, det fanns inget som kunde få henne att vandra här ifrån. Om nu inte Shiva bad henne själv. Det smärtade vid tanken på att det kanske skulle ske en dag. 
- Om ni mot förmodan får besök av andra av Nattensbarn, så finns det en som kanske skulle skona er om ni nämner mitt namn. Tavar är speciell, men jag känner honom väl då vi är kusiner. Förbannelsen kanske går i släkten.
Sa hon och fnissade roat till. Det var faktiskt rätt underligt att de båda gått samma öde till mötes. Hon såg på honom med ödmjuka ögon och hoppades innerst inne att de skulle slippa en strid mot de döda åter igen. De fanns fler än vad man kunde tänka sig och hon ville bara göra honom förberedd på att det fanns fler. Och de andra var inte alls lika ödmjukt inställda till livets gåva som hon var. Långt ifrån. 
- I gengäld skulle jag önska om ni skonade livet på mina närmsta vänner om de mot förmodan korkat nog skulle klampa in här?

Shiva förundrades över att hon hade så mycket att säga. Det var som om orden kom sig så naturligt för henne, som om de bara flöt ur munnen. Och trots att hon talade så mycket var det aldrig tråkig eller upprepande. Nej, det var alltid något nytt, spännande och roligt att lyssna till. Det fascinerade honom. Hon var det enda som han alltid fann det intressant att lyssna till.
Kanske det berodde på att han bodde med flocken, såg dem varje dag, lyssnade till dem varje dag. Men det var ingenting han tog med i beräkningen. 
"De kommer att komma över det," svarade han med en säker röst. Mer säker än vad han kanske kände sig. "Det är som du säger, det som är nytt kan te sig främmande. De behöver bara lite tid..." Hoppades han.
Ja, det var knappast konstigt att flocken stötte på henne när hon höll sig så nära reviret. Men Shiva hade egentligen ingenting emot det, även om det förr eller senare skulle skapa problem av något slag. Men för tillfället levde han i en bubbla där han inte låtsades om det.
Hon fortsatte tala, om nattens barn, om någon som hette Tavar. Ett skämtsamt leende drog över henne då hon sade att han också var vampyr, att de var släkt. Shiva visste faktiskt inte så mycket om vampyrer som han kanske trodde, men han valde att inte fråga mer om den saken, inte för tillfället. För Amanita fortsatte tala, så han lade namnet Tavar på minnet och riktade istället uppmärksamheten mot hennes nästa uttalande. 
"Dina närmsta vänner?"
Orden var frågande. Shiva hade aldrig riktigt tänkt så långt, att Amanita faktiskt kunde ha vänner... Inte för att det kanske vore konstigt, alla hade väl det. Men han visste inte mycket om livet som ensamvarg, då han alltid hade tillhört en flock.
Han hade aldrig haft vänner i den bemärkelsen. Han hade flocken. Det var skillnad. Kanske var det därför ordet kändes konstigt för honom.

Det fanns inget som gav henne mer än när han bara satt där, tog in allt och lyssnade. Det var få som faktiskt tog sig en stund till att lyssna till någon nu för tiden tyckte hon. Alla var så själv upptagna, som att deras värld var den ända som betydde något. Shiva delade på något sätt sitt liv med henne men samtidigt levde han ett eget. Han uteslöt henne inte bara för att hon inte passade in i hans vardag. Det värmde mer än vad hon förväntat sig. Hon log charmigt emot honom då han talade. 
- Nästa gång jag träffar din son, får jag väl berätta för honom vad jag är. Han tycktes vara mer öppensinnad än de andra. 
Sa hon smått fundersam på om det var en bra ide. Kanske var det bättre Shiva förklarade för sonen? Fast det kanske var konstigt. Det kanske skulle komma fram till honom oavsett. Flocken behövde absolut tid och hon förstod att det var en stor grej. Hon stod fast vid att hon var en gammal vän till Shiva och så fick det förbli. Hon undrade dock om det faktiskt fanns någon intressant kvar i flocken att lära känna, eller om alla var så trångsinta? Eller om de kanske bara var det för att de haft det så svårt? Hon visste inte riktigt. 
- Tjaaa, de är inte så många. Malvado är min närmsta vän. Vi har inte setts på år nu, men vi har känt varandra väldigt länge. Och Blair hjälpte mig, jag är skyldig honom en gentjänst. 
Hennes röst var fundersam vid de sista orden. Det var inget som hade uttalats mellan henne och Blair, men hon kände sig skyldig honom något. För att ha låtit henne ta del av hans blod som föda. Hon var varje gång ett steg närmre kontroll när hon lyckades äta utan att döda. Det var allt hon önskade i livet, henne mål och hon kämpade. Så om hennes gentjänst gent emot honom var i form av ett "freepass" genom Kaiwood så skulle hon ge honom det.

Hon talade om Akira som Shivas son, som om det vore naturligt. Det kändes underligt, för Shiva var inte riktigt säker på om det egentligen var så naturligt, åtminstone inte för honom. Men likaväl vad Akira hans son, oavsett hur han vände och vred på saken. 
"Akira kan vara mer öppen för saken, ja," svarade han henne. Sanningen var att Shiva inte visste mycket om sin son, men han hoppades verkligen att orden stämde. För det hade varit skönt om någon faktiskt hade kunnat se saker åtminstone delvis från hans synvinkel.
De vargar som Amanita nämnde som vänner var namn som för Shiva var obekanta. Men han tänkte göra det för hennes skull.
"Malvado och Blair ska inte komma till skada, åtminstone inte om jag kan hindra det." Att lova allt för mycket kunde han inte göra, han kunde inte ha konstant uppsikt över hela skogen eller flockmedlemmarna. Men han skulle sannerligen göra sitt bästa. Det var en så liten sak hon bad om, och han ville gärna var henne till lags.
"Du talar om andra barn av natten..." Fundersamt såg Shiva mot den svarta vampyren. "Du är egentligen den enda jag har träffat av det slaget. Jag vet inte riktigt vad jag kan förvänta mig av... de andra."
Sagorna han som liten fått höra stämde inte alls överens med Amanita. Hon var långt ifrån den bild som dessa historier hade målat upp i hans huvud. Kanske var det därför han först inte ens trott att de var sanna, att hon faktiskt tillhörde det blodtörstiga släktet som myterna målade en så hemskt bild av. Men det var sant, allting verkade vara sant. Och trots att Amanita nu var något alldeles extra kanske det inte betydde att de andra var av samma slag.
"Är sagorna sanna?" Han såg mot henne med ett allvar i blicken. "Legenderna som målar upp bilden av vampyrer som blodtörstiga bestar, utan varken ånger eller medkänsla. Är det så de andra i ditt släkte är?" Ifall det var sanningen kanske hotet från den grenen av odöda var större än Shiva från början hade förstått.

Vad hon hade förstått det som så hade Akira ganska nyligen vandrat hit, för att lära känna sitt ursprung och allt där till. Så hon förstod om han lät en aning tveksam. Troligtvis kände Shiva inte sin son speciellt bra ännu. Hon hoppades han skulle låta sig själv ta den tid som behövdes för att göra det. Något sa henne att han faktiskt skulle det också. När han åter igen talade så log hon varmt emot honom. Hon förstod att han inte kunde lova för mycket, det var en stor skog och han kunde trotts allt inte vara på flera platser samtidigt. 
- Tack.
Svarade hon med mjuk röst för att på något sätt förtydliga sin tacksamhet gentemot honom. Hans nästa ord fick henne dock att se en aning bekymrad ut. Hon förstod varför han tog upp det, men hon tyckte inte om det. Hon hade sedan länge valt att leva långt ifrån dem andra av väldigt många olika själ. 
- De är värre. 
Svarade hon med kall röst. Ögonen glödde intensivt i mörkret och hon vek inte av med blicken. Hon ville att allvaret skulle vara tydligt i det hela. 
- Kanske inte alla, men de flesta lever utan någon som helst respekt för de levande. De leker med dem på mest roande vis. Oftast ter de sig väldigt kontrollerade tills det är försent, det är så vi jagar. 
Hon mumlade nästan fram orden, visste inte riktigt vad hon skulle säga. Helt ärligt skämdes hon för att tillhöra något sådant. De var värre än någon annan varelse som vandrade i Numoori helt enkelt. 
- Under tiden man är ungvampyr så försvinner väldigt mycket, ens relationer, olika minnen, viktiga händelser, känslor. Vissa glömmer mer än andra och då lever de endast för att överleva och blodtörsten försvinner aldrig. 
Hon visste inte riktigt hur mycket av allt detta han skulle ta på allvar, men hon hoppades att han skulle förstå. Att ingen vampyr var den andre lik, vissa var mer kontrollerade än andra. Vissa var mer blodtörstiga, andra roades mer av lekar och skådespel. En vampyr går inte att lita på. 
- Om de talar med dig, lita inte på dem. Men naturligtvis hoppas jag att du slipper träffa fler.

Bilden som Amanita målade upp av sitt släkte var allt annat än trevlig. Det verkade inte som att sagorna var det minsta missvisande, snarare som att de inte berättade hela sanningen. Att förstå dessa vampyrer verkade vara mer komplext än Shiva någonsin hade kunnat tro. Visst hade han målat upp en bild av dem, men självklart han hade utgått från Amanita. Orden som hon nu sade honom verkade oroväckande, olycksbådande, och han började inse att han kanske hade varit lite ignorant för det som verkligen var sant.
Han drog ett djupt andetag, släppte ut luften med ett suckande ljud. Det var så hemskt många tankar som snurrade i hans huvud, och han försökte få någon ordning på dem
"Vad innebär det här, att du vistas i Kaiwood?" 
Shiva var tvungen att fråga, även om han till viss del fruktade svaret som hon kunde tänkas ge honom.
"Kommer de andra... söka sig hit?" 
I så fall var det ett hot mot flocken, vilket han inte kunde tillåta. Samtidigt var han så dumdristigt förälskad i den svarta vampyren att han inte kunde tänka sig en tillvaro utan henne. De var så motsägelsefulla, de saker han kände. Och för några ögonblick var det som om han verkligen kunde sa allvaret i situationen, det allvar som han hade blundat för så länge. Men han ignorerade den bilden, sköt den åt sidan, ville inte se det för vad det verkligen var. 
"Jag vet att flocken är starka nog att försvara sig mot de hot som kan komma, men vi skulle inte klara fler förluster. Vi kan inte ta fler strider mot de odöda. Vi kan inte längre ses som byten, vilket verkar ha varit fallet den sista tiden. Det är inte hållbart."
De var TBB. De var krigare. De var rovdjur. Att de på sista tiden endast hade sett som villebråd var otroligt, som om hela världen hade vänts upp och ned.

Amanita log snett när han åter talade. Det var självklart att Shiva använde sitt intellekt till att se ett potentiellt hot emot flocken. Det hade hon själv också gjort om hon varit i hans sits. Hon förblev dock tyst under tiden han pausade och fortsatte sina smått oroliga ord. Det intresserade henne att få se hans reaktion när hon svarade, om han skulle bli lättad eller om hans oro skulle bestå. Om han litade på henne eller inte. 
- Vi är inte längre flockdjur. Vi vandrar ensamma för det mesta. Vissa finner sällskapet av andra vampyrer gynnsamt, men jag har alltid vandrat ensam. 
Hon talade med lugn röst. Kanske skulle han förstå, kanske inte. Hon kände en viss plikt att förklara, samtidigt som historian egentligen var för lång. Hon var däremot ganska säker på att hon inte gjorde TBB till någon slags måltavla bara för att hon vistades i Kaiwood. Även om någon av vampyrerna fick veta att hon bosatt sig här under en period skulle de omöjligt förstå varför. Det skulle inte dra till sig någon speciell uppmärksamhet, inte som hon såg det i alla fall. 
- Kaiwood ligger faktiskt ganska långt ifrån deras normala tillhåll och de skulle knappast söka upp mig för ett samtal om man säger så. Vi har inte direkt samma "värderingar" i livet. 
Sa hon smått skämtsamt och fnittrade till. Tekniskt sett hade hon bråkat med fler av vampyrerna än de hon kände sig bekväm med. Dimitrius, Zaffrina och Locura var tre av dem som hon inte stod ut med. Inte för fem öre. Hon hade haft turen att inte träffa på dem på väldigt länge dessutom. Even hade hon ingen aning om, men han verkade en så länge helt okej och Tavar skulle lyssna. Om hon bad honom om något. 
- Kommer någon av dem hit är det endast av en slump. Ingen av dem vet att jag är här och så kommer det förbli. Om flocken inte skvallrar för mycket vill säga. 

Shiva kände hur lugnet svepte över honom allt mer eftersom att Amanita talade. Hennes ord stillade hans oro, då hans tillit till henne var otroligt stark. 
"Jag tvivlar på att någon av de mina kommer att avslöja din närvaro här. Jag kan inte tänka mig att de har så stor kontakt med andra vampyrer, speciellt med hur de uppfattar dig i nuläget."
Han flinade lite vid tanken. Nej, att någon från flocken skulle uppsöka andra vampyrer hade han väldigt svårt att tro. Speciellt med tanke på att de inte var vidare förtjusta i de här odöda. Eller förtjusta i andra vargar över huvud taget. Och han tvivlade på att någon av dem skulle ta saken i egna händer. Han litade på dem, och förhoppningsvis litade de på honom också.
Tankarna på hotet som andra vampyrer kunde utgöra var fortfarande väldigt färska, men hans oro hade lugnat sig något, och Shiva kände att han inte behövde tänka så mycket mer på den saken just nu.
Han ville bara njuta av hennes sällskap.
"Amanita." De mörka ögonen glittrade när han såg på henne. "Hur kan jag vara så lyckligt lottad? Vad har jag gjort för att förtjäna denna välsignelse? Jag kan inte förstå hur det är möjligt att en sådan som du kan existera... Att det finns någon som får mig att känna så här."
Hon var otrolig, ingen tvekan om saken.

Hon nickade och valde att inte svara på det första, det var ändå ett påstående och Nita hoppades att han hade rätt. Det skulle vara allt för tragiskt för flocken om det hände något för att någon var för stor i sin trut. Hon skulle vara extra vaksam för dem. Om natten kunde hon vara en soldat, om de så behövde. Vare sig de ville det eller inte. Hon stod trotts allt ensam här i världen, men hon kunde välja att hjälpa eller stjälpa. Stämningen ändrades sedan emellan dem och hon lät ett varmt brett leende klä hennes svarta läppar. Vart kom allt detta ifrån? Hon skrattade mjukt och kisade en aning med ögonen. Av glädje. 
- Ja gudarna må ha välsignat dig. 
Svarade hon och log fortfarande. "för mig vill de nog inget gott." var en tanke, men inget hon yttrade. Hon var så lycklig, för stunden, men hon visste att hon skulle få lida. I slutändan. Det var där emot värt det. Han var värt det om hon så skulle plågas alla livstider som koma skall. Han var allt hon behövde, för alla livstider och framåt. Hon skulle minnas honom för alltid. 
- Du gör mig lyckligare än någon annan Shiva. 

Orden som han inte hade kunnat hindra verkade sannerligen uppskattas av den mörka varginnan som fängslade honom så hemskt hårt. Om något kunde distrahera honom från den övriga världen så var det hon. I hennes närhet kunde hans ögon inte se annat än hennes mörka skepnad. 
"Kom närmre." 
Han röst var tyst när han talade. Någonstans inom honom kunde han ana den annalkande gryningen. Solen kämpade för att klättra upp över himlavalvet, för att skingra natten. Men än hade de tid kvar, än fanns det tid för dem att vara tillsammans. 
"Slå dig ned vid min sida."
Shiva satte sig ned, alltjämt med blicken på den mörka honan. Han ville se varje liten rörelse hon gjorde, ville inte missa en enda sekund han hade tillsammans med henne. Han ville njuta av varje litet ögonblick.
För när detta skulle vara över, när deras otroliga historia skulle rasa samman, skulle det vara ett slut som skulle tvinga dem långt ifrån varandra. Och han visste det. Han tänkte inte på det, vägrade inse det, men ändå visste han det. Och det var därför han inte ville missa en enda liten stund av den tiden de hade tillsammans. 
"Låt oss njuta av natten så länge den varar."

Hans ord fyllde henne med känslor som hon inte visste existerade, de var som tagna ur en dröm. Hon svarade honom inte utan förblev tyst. Det var fortfarande mörkt och natten hängde sig kvar över Numoori, men även hon kände att morgonens ljus trängde sig allt närmre. Hon reste sig för att med smidiga rörelser närma sig den vit svarta vargen. Han var, ja han var bokstavligen det vackraste i livet. Hon studerade honom några långsamma sekunder där han satte sig ner och deras blickar möttes. Ett svagt leende kunde tydas på hennes läppar och hon närmade sig självsäkert. Hon hade mjuka rörelser men inte försiktiga, i hans sällskap behövde hon aldrig spela eller charma. Hon kunde vara sig själv. Självsäker, feminin men samtidigt ett av Numoori's mörkaste rovdjur. Det var inget hon behövde dölja. 
- Nätterna upplevs så mycket kortare i ditt sällskap.
Hon sa det med värme, att han fick henne att glömma tid och rum var inget nytt. Det hade alltid varit så. Hon tog ett sista kliv för att sedan slå sig ner, alldeles alldeles intill honom. Han strålade av värme emot henne och hans hjärtslag slog allt tydligare. Hon tog in doften från honom i sin nos, där hon även kunde känna de bekanta dofterna från flockmedlemmarna hon hade träffat. Allt gick att urskilja på ledaren som satt här vid henne. Hon var som paralyserad, han var hennes drog och den gjorde så att hon inte kunde tänka klart. Hon visste vad som fanns framför dem, en framtid fylld av smärta. På något sätt fick han henne att inte ens se, eller tänka tanken. Det fanns inte så länge han fanns här med henne. En saga med ett olyckligt slut.

Om det fanns en varg som fick Shiva att känna innerligt och sann lycka så var det Amanita. Hon var hans frihet, hon var hans dröm. Allt han någonsin hade kunnat önska.
Och under tystnad lade han sig ned, samtidigt som hon lade sig vid hans sida. Han placerade sitt huvud vid hennes manke, lät hakan vila mot hennes kropp. Ett djupt andetag drogs och ögonen slöts då han bara njöt av att känna närheten. Hennes kropp var kall, inte alls som hans egna. Inga andetag höjde hennes bröstkorg upp och ned. Inga hjärtslag kunde märkas under hennes hud, då inget blod behövde föras runt i hennes kropp. Hon var, fysiskt sett, död. Men Shiva hade inte kunnat bry sig mindre om det.
Det enda som var viktigt i hans värld var att hon var här, och han fick njuta av denna stund tillsammans med henne. Att vara nära Amanita hade en berusande effekt på den svartvita ledaren, och det var med ett svag leende som han låg där, så tätt intill han kunde komma.
Och plötsligt gjorde sig tröttheten påmind, och utan att han riktigt kunde kontrollera det, svävade Shiva bort i drömmarnas värld.

Solens strålar väckte honom då de kastade sig över hans ansikte. En aning förvirrat slog Shiva upp ögonen och såg sig om. Amanita var borta. Nästan som om hon enbart hade varit en dröm. Där fanns ingen doft efter henne, inget svagt spår av energier som gick att följa. Men avtrycken från hennes tassar i snön avslöjade att hon faktiskt hade varit där. Att Shiva faktiskt hade upplevt det, att det inte varit en dröm.
Och återigen fick tanken på den mörka vampyren honom att le. Hon hade säkerligen sökt skydd från solen. Det var hennes förbannelse. Men det gjorde ingenting, Shiva fann en trygghet i att veta att hon fanns där ute, någonstans. Och att han skulle få möta henne igen.
Någon natt skulle de mötas igen.

Så han reste sig, förvånansvärt utvilad, och lät stegen föra honom tillbaka mot flocken. Det var dags att ta tag i saker och ting. Det var dags att visa styrka och leda dem.

[Avslutat.]