Scylla och Verida hade slagit följe med ett mål i sinnena. Tanken var att de trots allt skulle ordna fram förstärkning för att kunna trycka tillbaka hotet och göra Ken-Yak till den ultimata karantänen. De var på väg bort från Ken-Yak för att leta efter ofördärvade främlingar, och Verida hoppades på eld- och värmekrafter bland eventuella rekryter. Hon hade inte sett en zombie på länge, och de hade överlevt färden som de förutspått utifrån krafterna de besatt. Krafterna hade varit bra på defensiven, som Verida också tänkt att de skulle vara. Dock kunde de inte bekämpa något hot i en grupp om två individer. Veridas kraftfält och Scyllas förhöjda styrka kunde inte hålla tillbaka det ruskigt stora antalet odöda som hade tagit stora delar av Ken-Yak i besittning. Verida kände det som att hon hade ett syfte nu. Ett högre syfte. Det hade börjat som nyfikenhet och det hade slutat med ett möte med Scylla. Det hade lett till en plan. Planen skulle förändra Numoori. Verida kände sig viktig och behövd, och det var inte något hon känt mycket av på sistone. Trots detta hade hon inte varit så väldigt missbelåten; hon hade träffat många på sin väg och lärt sig massor. Fast nu, nu hade hon fått blodad tand. Hon trodde på att de snart kunde föra rättvis kamp mot de korrupta.

Paxat till Thzuki och Scylla

Scylla hade färdats med Verida en tid nu och hon hade värmt upp till den andre tiken något otroligt, hon kände en medhörighet samt en sorts ansvar att hålla koll på henne, se till att hon var säker, hon var en del av Scyllas plan, hon hade hittat det hon behövde skydda, och Verida var ett instrument i att uppnå det, Ken-Yak behövde väktare, och väktare var vad de skulle vara, Verida hade varit till stor nytta när Zombies attackerat, och Scylla hade kunnat döda några få på resan, men absolut inga imponerande siffror, hon ville inte ta för stora risker när det bara var de två, de var ingen två-vargsarmé.
De hade fortfarande som plan att rekrytera fler vargar för att underlätta i det enorma uppdrag de tagit på sig själva.

En ensam tik rörde sig över det tomma området, det var småkyligt i luften men den färgsparkande varginnan hade inga problem med kylan. Det fick gärna vara så kallt som möjligt så att den heta känslan inom henne kyldes ner lite grann.
Men denna tid på året bar med sig sköna vindar från söder och sommaren var påväg.
Thzu stannade upp och såg sig omkring, en främmande och otrevlig doft hängde i luften och hade gjort ett bra tag nu, en doft som ingen levande individ kunde bära med sig. Om dom nu inte hade övervintrat i ett dött lik. Osmakligt fnös hon och satte sig ner, dessa döingar som krälade runt i området bekom henne inte direkt. Elden höll henne säker och hon kunde sina krafter och visste vad dom var kapabla till. Bränna upp lik var inga större bekymmer och ingen av dom hade än så länge lyckas ta sig i närheten av henne.
Lugnt och belåtet satt Thzu kvar och lutade sig emot stenblocket, njöt av stillheten och 'utsikten'. Var inte mycket till utsikt men alla ställen hade sin skönhet om man bara lät sig se den.

[INTE ALLS SEG!!]

Verida spetsade uppmärksamt öronen när en främmande doft trängde sig igenom den ruttnande odören som hängde i luften. Den seglade i hennes riktning och hon vred på öronen.
  "Scylla", sade hon allvarligt och sneglade mot väninnan. "Känner du? Jag tror att vi snart kan komma att ha sällskap..."
  Hon rynkade pannan lite. Sedan manade hon Scylla med en nickning som säkert inte behövts. Doften var inte motbjudande som det mesta i Ken-Yak var. Verida hade svårt att avgöra om det var någon de vågade leta sig fram till, men det verkade inte som att det var en zombie de hade att göra med. Vilket drev Verida till att länga stegen. När de började närma sig saktade Scylla av. 
  "Sköt snacket", bad Verida när hon åter såg mot Scylla.
  De var inte väldigt långt bort och Scylla var den med de stora planerna. Hon var den Verida följde då Scylla verkade ha en särskild relation till området och problemet. Hon tänkte låta Scylla ta täten och påbörja en konversation med den som Verida nu kunde utesluta som zombie. Även om det var konstigt så var detta en levande själ. Det gjorde Verida väldigt intresserad och oerhört engagerad. Hon undrade om det gick att konversera med främlingen och kanske övertala henne att hjälpa, för den goda sakens skull. Det var mycket möjligt, lika väl som det var långsökt.

Scylla kände en doft som var både välkommen och på samma gång inte, den var välkommen i det anseende att det var ett abrott till de dödas stank, men ovälkommen i det anseende att ifall den var fientlig så var det en tänkande individ, vilket skulle kunna visa sig vara ett mycket större hot än de levande döda, som enkelt kunde hållas på avstånd med Veridas kraft.
Hennes väninna talade snart, vilket antydde att hon också känt doften som kom seglande mot dem.
Hon bad Scylla att sköta snacket och hon gjorde ett litet nickande som svar för att visa att det var okej med henne, hon hade antagit ledarrollen helt naturligt.
Hon tog täten och gick i maklig takt tills en gestalt blev synlig och hon hojtade till.
"Hej, det är ovanligt att se en annan levande själ i dessa trakter, vad för dig till detta gudsförgätna land?"
Hon stannade beredd att ta till strid om den andre individen visade si vara fientligt inställd, men hon hoppades inte det skulle kommat ill det

Det dröjde inte länge fören dofter av liv letade sig igenom det otrevliga täcket som ständigt hängde i luften. Hon gjorde inga som helst försök till att ta reda på var dofterna kom från, vad hon förstod så vandrade dom tillsammans och var dom nu ute efter strid så hade hon som inga helst bekymmer att ge dom vad dom tålde men att leta upp bekymmer var hon inte alls intresserad av. Inte för stunden, nu ville hon njuta av lugnet som äntligen hade lagt sig.

Individerna rörde sig mycket riktigt tillsammans och om hon koncentrerade sig nog så kunde hon känna att dom befann sig några hundra meter bakom henne. Dom verkade inte vara speciellt hotfullt inställda, värmen inom dom var väldigt stabila så Thzuki såg ingen anledning till att hålla sig på vakt. Hon hade varit med om det mesta och två ungdomar skrämde inte henne speciellt mycket.

Raslandet av tassar närmade sig innan dom stannade och en röst bröt tystnaden, dom bruna öronen klippte till innan en av dom vinklade sig bak för att fånga upp vad en av tikarna hade att säga. Vad förde henne till denna plats, Thzu visste inte riktigt själv då hon tänkte efter. Hon hade vandrat tanklöst länge nu och hade befunnit sig i denna plats ett bra tag nu, det var någonting med det som kändes avslappnande och hemma. Förutom alla döingar som befinner sig här men dom var inget större hot för henne så dom hade aldrig stört henne, förutom den fräna doften dom lämnade efter sig. Inte heller hjälpte det då hon brände dom hon kom över eller de lik hon finner. Thzuki klassas inte som en godhjärtad individ men hon var inte heller ond, även hon kan se skönhet i saker och ting och naturen är en del av henne som hon är del av den. Vårda och se efter den är nödvändigt även om få ser det, dom skulle kalla henne galen ifall dom hörde dom djupaste tankarna ur denna soldat till individ.
"Jag trivs här, det finns en tystnad här som få ställen har. Dessvärre så verkar dom levande inte vara ensamma i dessa områden." rösten var mörk men sjungande på något sätt. Hon lät inte trevlig men inte otrevlig heller, bara neutral och lugn. Ännu höll hon blicken fäst över utsikten med dom mörka gröna ögonen och hade inte get dom andra två någon direkt uppmärksamhet förutom att hon lyssnade till dom.

[IM SO SHIT AT THIS D':]