[Utspelar sig efter "All I ever wanted was everything".]

"HJÄÄÄLP!! HJÄÄÄLP. SNÄLLA. HON BRÄNDE MIG!"
Bambra låg i en pöl av sitt eget, stulna blod och skrek. Paniken hade erövrat alla hennes sinnen. Aldrig förr hade hon varit med om en sådan smärta och Hon Kunde Inte Se.
Hennes kropp var mer sår än kropp, hela ansiktet var bortbränt - på sina ställen ner till benet - och där ögonen skulle vara fanns bara djupa gapande hål. Hon visste inte om hon faktiskt fortfarande kände lukt eller om det bara var minnet av det vidrigt osande brända som hemsökte henne. Hulkande grät hon fast än hon inte länge hade några tåkanaler. Hela kroppen skälvde.
"HJÄÄLP!! BLAIR! AMANITA! HJÄLP!"
Hon fick inte dö. Hon kunde inte dö. Hon hade ju precis börjat sitt nya liv, det kunde inte sluta här. Men hon kände hur hon bara blev svagare och svagare. Nattluften var brännande iskall mot hennes öppna kött. Hon visste inte hur länge hon legat här och bönat om hjälp.
Så plötsligt var det något som bröt igenom hennes egna skrik.
"Hallå?"
Hoppet blossade upp i bröstet.
"HJÄLP MIG, HON BRÄNDE MIG, HJÄLP!"
Tystnad. Hade hon hört i syne? Det fick inte vara så, hon måste skrika högre.
"Bambra?""HJÄLP!!"
"HJÄÄÄLP" "jag kommer"

En rörelse i luften.

Värme som strålade emot henne.

Ett häftigt dragande efter andan.

En hastigt bultande, lockande puls.

Alla tankar upphörde.

Hela hennes skadskjutna väsen togs upp av hjärtslagen. Det fanns inget annat och så fort främlingen hon inte kunde se var inom räckhåll kastade hon sig över den. Tänder fann en liten, mjuk hals och hon drack. Sög i sig blodet med en girig desperation, lät inte en enda droppe gå till spillo. Kände ruset då blodets kraft återvände till henne, hur kroppen långsamt byggdes upp igen. Hur kinder och nos återbildades, synnerver reparerades.
Hon reflekterade inte ens över att främlingen känt hennes namn.


[Privat med Lÿs]

Ljudet av ett skrik ekade genom den livlösa slätten. Den var långt ifrån, och det låg något bekant om den, men på det avståndet kunde hon inte avgöra vem det var eller om det kanske bara var en inbillning. Egentligen ville hon inte bry sig, den som ropade på hjälp hade säkert förtjänat det ändå. Det var åtminstone hennes åsikt. Så många gånger hennes bröder och syster råkat illa ut på deras eget bevåg. Till skillnad från henne, som alltid skötte sina möten med främlingar ljuvligt.
    Skriken slutade inte, och en plötslig nyfikenhet över vad som hänt blossade upp. Kanske kunde hon skratta åt det som skedde. Med eleganta kliv, som hennes mor lärt henne, rörde hon sig fram genom den plana marken. Ju närmare hon kom, desto mer vred det sig i magen på henne. Doften av blod var stickande i nosen på henne, och rösten av den andra tycktes mer bekant. Bambra?
    ”Bambra?” Ekade hon ut i natten, ingen oro speglades över hennes röst. Men så hörde hon paniken i sin fasters röst, och hon längde på stegen aningen.
    Lÿs hann inte reflektera över scenen framför henne speciellt länge innan något hade kastat sig över henne.
    ”Men faste-” Utbrast hon innan hon kände en stickande känsla i halsen. Hon hann blicka ned för att se Bambra skadad. Lÿs tänkte att hon nästan såg död ut. ”Vänta.” Pressade hon fram.
    Lÿs uppfattade inte smärtan som spred sig i hennes nacke, märkte inte av lugnet som fick hennes kropp att sakta men säkert domnade bort. Vad var det ens som hände? Varför stretade hon inte emot? Det borde hon göra, för sin mor och far. För Mörkö, Åska och Rök. Blair. Men den unga fakarghonan hade alltid satt sig själv i första hand, och nu var inget undantag.

Bytet var litet och blodet tog slut fort, för fort. Hon behövde mer för att kunna läka helt. Frustrerad kände hon hur främlingens kropp blev slapp och kall i hennes grepp samtidigt som hennes andra sinnen långsamt återvände. Först var luktsinnet, den vidriga doften av bränt hår och kött låg kvar runtom henne, likaså den av blod. Men också den av hennes familj som satt sig i pälsen på henne, Blair och Molok, Mörkö, Åska och Lys. Speciellt Lys. Sakta återvände också synen. Från ett bultande ingenting till ett bekant mörker. Månsken genom dimma och vit päls.. Det var något som inte stämde här. Hon sneglade ner på sitt kalla, i princip helt blodlösa offer och stelnade till.
”Men faste..”
Ordet ekade i hennes öron. Nej. Åh nej. Hon släppte greppet och brorsbarnen föll lelöst till marken. Död. Hon var död.
"Nej."
Viskade hon andlöst. Det kunde inte vara sant. Det kunde inte, det måste vara skadorna som gjorde henne förvirrad, hon såg i syne, hon inbillade sig.
"Lÿs?"
Hennes röst var svag och andlös, inget svar. Så klart kom inget svar, hon hade druckit tills sista bloddroppen, hon hade känt pulsen stanna.
"Shit shit shit shit shit shit shit shit shit shit shit"
Vad skulle hon göra?
"Fuck fuck fuck fuck fuck fuck fuck!"
Hur var det Blair berättat? Hon hade varit nästan död av blodsförlust då Nita räddade henne, kanske? Med ren desperation bet hon sig i ena frambenet och pressade in det i Lÿs mun. Käken var slapp om henne och tungan föll ut åt sidan.
"Nej Lÿs, drick då, Lÿs. Lyssna, Lÿs!"
Bönade hon, men Lÿs kunde inte lyssna. Hon kunde inte dricka. Hon var död.
"FUCK!"
Rasande slog hon till det lilla byltet av vita lockar och fjädrar. Vad skulle hon göra?
"Okej okej okej okej okej okej okej okej okej...."
Lugna ner dig Bambra. Du måste tänka. Tänk då. Vad ska du göra?
"Chaibos."
Hon bet sig hårt i läppen.
"Förlåt.. Jag.. Jag såg inte.. Jag visste inte.. Jag."
Kroppen skakade av chock.
"Nej det.. Det var inte meningen det.. det var inte mitt fel."
De var Varyas satans valpar. Inte för att det skulle trösta Nomë, eller Molok. Eller Blair. Fuck. Blair. Vad skulle hon göra? Hon kunde inte berätta det här för dem, deras relation hade klarat mycket men detta.. De skulle aldrig förlåta henne. Hon kunde inte förlora dem.
Desperat såg hon sig om, som om slätten skulle ge henne lösningarna. Kanske.. Kanske kunde hon begrava henne? Bara, gräva ner henne någonstans. Låtsas som ingenting. Rök hade ju gått sin egen väg, kanske Lÿs vill göra samma sak. Kanske hon bara gått sin väg för att skapa sitt egna liv. De kunde tro på det. Kanske. Eller så skulle hela den här jakten börja om igen. Först Molle, sen Rök, sen Lÿs. Skillnaden var bara att Lÿs inte skulle gå att hitta.
Kunde.. Kunde hon säga att Varyas valpar dödat henne? Kanske? Det var ganska mycket blod på platsen, Katyas blod som läckt ut ur Bambra. Men de kanske kunde tro att det var Lÿs blod. Att hon blivit mördad av de där skitungarna precis som Maksim tagit Mörkös tass. Det var ju nästan sant.
Skulle hon låtsas hitta Lÿs då? Eller bara dra, hoppas på det bästa - att kroppen inte hittades förrän alla tydliga spår efter vampyr var förstörda av förruttnelse.. Det var för många variabler. Hon var för chockad för att tänka klart.

Efter otaliga försök att lugna sig kom hon till ett beslut. Metodiskt gick hon igenom stegen. Först rev hon upp Lÿs stupe mer, bet henne på fler ställen över kroppen och lät några droppar av det dyrbara blod hon snott från brorsbarnet fläckar varje bitmärke. Sedan grävde hon en liten grop alldeles intill all blodspillan och släpade ner Lÿs i den. Täckte över med alla kvistar hon kunde hitta. Förhoppningsvis ledde detta till att kroppen inte hittades direkt, och att döden inte var lika tydligt en vampyrattack.
Med ångesten molande i bröstet gick hon till närmsta vattendrag och sköljde av sig alla rester av blod och Lÿs doft. Nu skulle hon behöva fånga nån annan att äta så brännsåren i hennes panna och på frambenen kunde läka helt och sen var det bara att återvända till familjen. Försöka play it cool. Det skulle gå bra. Det skulle gå bra. Desperat klamrade hon sig fast i tanken och andades i fyrkant.
Ingen skulle få reda på det.
Det var inte hennes fel.
Det skulle gå bra.


[Avslutat]