Bambra hade faktiskt blivit lite bättre på det här med självbehärskning på de månader som gått sedan hon vaknade och nästan åt upp sin bror. Det hade i slutänden mycket med rutiner att göra, äta oftare än vad behovet krävde för att inte vara fullt lika impulsiv i jakten. Men denna natt var eftertänksamhet inte vad hon hade i sinnet. Hon var trotts allt en väldigt ung vampyr, och det var trotts allt så sjukt roligt att jaga.
Fakargen hade alltid haft en något skev moral och det var inte som att hon blivit en mördare först då vampyrismens nöd krävde det. Hon hade dödat, och haft ganska kul medan hon gjort det, innan det behövdes för hennes överlevnad. Så nu då hon dessutom hade en fullt legitim ursäkt, och den extra tjusningen av blodets rus, var det ibland svårt att hindra sig själv.
Amanita talade ofta och mycket om det viktiga i att äta utan att döda, i att värdesätta allt liv, att minimera oskyldiga offer. Det var svårt att inte lyssna på sin skapare, och i stunderna då de talade med varandra var Bambra villig att hålla med till fullo. Men i stunder som denna, en mörk och dimmig natt då hon strök runt ensam i skuggorna fanns inga samvetskval.
Hon hörde röster över slätten, vid en av rastplatserna intill en skogsdunge befann sig två unga vargar ensamma. De tjafsade om något, uppenbart övertrötta och utan större uppmärksamhet för något annat än varandra. Hon hörde deras hjärtan som rusade lekfullt. Synd att hon inte kunde äta upp dem båda samtidigt. Ett brett, tandat flin delade upp hennes ansikte i två då hon snabbt och ljudlöst tog sig framåt. När hon fick syn på sina offer, sin middag, stannade hon bara för en sekund för att få överblick. Kunde det vara? De påminde för mycket om Varyas barn för att vara några andra. Hon mindes beskrivningen både Rök och Mörkö delgett sina föräldrar. Leendet breddades, ja vad var det man brukade säga, öga för öga, tand för tand.. tass för tass? Det var väl bara rättvist.
Den behornade hanen var närmst och hade halsen blottad i ett gräsligt skratt, Bambra var framme vid honom på ett ögonblick och begravde tänderna i hans strupe. Vred hans kropp bakåt för sin egen vilja och drack girigt i stora klunkar.


[Katya och Alek <3]

"HAHAHA, okej, okej", Katya frustade på ett ytterst ocharmigt sätt, "det här är en bra en, vad skulle du helst välja, att lukta skitilla ELLER att vara skitful?" De sa visserligen det här är en bra en till de flesta scenariona de målade upp, men Katya tyckte det var en bra en, speciellt när hon kunde lägga till: "SKOJA, det ser ju ut som att du redan valt båda!" och dunka till honom i hornen. Han bet efter henne och hon smet undan högt tjoande. På något sätt slutade deras lekar alltid här - även om det varit en ganska seriös lek från början. Det blev aldrig gammalt, inte för henne i alla fall. Bakom henne kunde hon höra Aleks skratt, och hon bedömde att det verkade vara säkert att vända tillbaka. Han borde inte ge henne alltför mycket spö.
     Men när Katya vände sig om fann hon att brodern inte var ensam. Uppflugen på honom satt en stor brun varg. Aleksandr skrattade inte - han skrek av smärta. Katya reagerade utan att tänka. Hon kastade sig mot anfallaren. Med sitt mörker boxade hon till fakargen i samma stund som hon kolliderade med henne, och kraften var nog för att fågeln skulle knuffas av. Katya var för förvånad för att gå till motattack, och stirrade bara på den andra.
     "Din fula kossa!" utbrast Katya, nästan stum av chock. Nästan stum. "Feta, äckliga-" Hon hann inte avsluta meningen innan fakargen sköt genom hennes mur av mörker och bet henne i flanken. Nu var det Katya som skrek av smärta.
     "ALEK! TA BORT ÄCKLET!" Hon hade inte hunnit bli rädd än, mest arg över fräckheten, men rädslan smög sig snabbt på och blandade sig med ilskan.

Aleks skratt fastnade i strupen när tänder slöts om hans hals. Aleks kropp vreds motvilligt bakåt. Förvånad kippade han till, och sen när smärtan slog in började han bara skrika. Det kändes som om han tömdes på något, som om han blödde mer än vad han borde göra. Blicken blev dimmig, flimrade, när blodtillförseln till hjärnan stryptes och han vacklade.
     Så var det som att tyngden släpptes. Tänderna slets ur hans strupe av en väldigt kraft. Katya. Alek hade snubblat omkull och såg nu storögt hur det var en enorm, brun bevingad varg som orsakat det plötsliga kaoset. Hur vargen nu fäst blicken vid Katya, och anföll.
     "ALEK! TA BORT ÄCKLET!"
Alek kände vreden och rädslan bolma i hans bröst. Han var rädd. Livrädd, för det här freaket som anfallit utan förvarning. Som verkade vara ute efter att döda dem båda. Rädd, för Katyas skull, och hans egen. Samtidigt var han förbannad. Så, så förbannad.
     "Du," väste han när han reste sig. Mörkret virvlade hektiskt runt honom. Han hade blodsmak i munnen. "Du RÖR INTE MIN SYRRA!"
     Han sänkte hornen framåt och kastade sig mot den bevingade. Mörkret var med honom, och i ett kombinerat anfall med hans horn och hans kraft riktade han sig mot den brunas flank i en ansats att stånga bort odjuret från sin syster. Skada henne, så hon inte kunde skada dem.

Honans attack överraskade henne, förblindad av sin hunger hade hon inte räknat med motstånd. Med ett tjut som när en älskare slits från sin andra hälft gled hanen henne ur tänderna. Hennes ansikte förvreds i en vansinnig grimas som var menad som ett leende. Hade hon inte just önskat att hon skulle kunna äta dem båda? Girigt slängde hon sig istället över honan, pressade ner käkarna om sidan av hennes buk. Det första ställe hon fått tag på, hon var så hungrig. Men denna gång lät hon inte blodets rus ta över henne fullt, utan höll koll på brodern i ögonvrån. Då han gick i anfall parerade hon fort, vred undan sig själv och sitt byte med en närmast onaturlig styrka och riktade en spark rakt i hans ansikte. Unghanens min då hans anfall avbröts och det istället var han som flög bakåt var ovärderlig.

De verkade inte vara starka nog att vinna den här kampen. Insikten sög till i Katyas mage, och en stöt av rädsla for genom hennes ådror. De behövde springa om de skulle överleva.
      Honan hade sparkat bort Aleksandr, och Katya tog risken för att förblinda honom också. Hon lät sin buk explodera i ljus. Även om hon väntade sig att det skulle räcka för att komma fri hade hon inte väntat sig att det skulle vara så effektivt. Honan skrek, stapplade bort och det luktade bränt kött. Katya kom på benen och skyndade sig fram till sin bror.
     "Vi sticker!" väste hon, och skickade iväg ännu ett ljusklot mot honan, och sedan ett till. "Nu!" 

Honan var snabb. Hur kunde hon vara så snabb? Alek hann inte byta riktning, inte vända eller ducka innan en tass i fruktansvärd fart riktades mot hans ansikte. Med fruktansvärd smärta som exploderade i ansiktet for Aleks bakåt med ett högt jämmer. Kanske var det bra, för i nästa ögonblick exploderade Katya i ett starkt, skinande ljus. Aleks tumlade runt och försökte blunda, men han hade hunnit bli bländad. Vita fläckar dansade över hans synfält, och smärtan i ansiktet gjorde honom disorienterad.
     Det mätte sig inte med varghonans isande skri. Det var ett så fruktansvärt ljud att Alek kände raggen resa sig i rent obehag. En doft av bränt kött letade sig in i hans nos, och Alek mådde med ens illa.
     Katyas order var inget Alek tänkte protestera. Han snubblade på tassar så fort han kunde och störtade efter sin syster, försökte att vända bort ansiktet för att inte bländas av hennes ljusklot. "Hitåt, Katya!" ropade han. "Fort!"

Bambra hade blivit allvarligt skadad förut, vid Chaibos hon hade ju till och med dött, men inget kunde jämföras med smärtan ljuset orsakade henne. Den spred sig blixtsnabbt från hennes nos ut över hela ansiktet. Hon skrek i ren panik samtidigt som hon snubblade bakåt. Huden fräste och bokstavligen rann av hennes skalle och ögonen bubblade och sprack. Blind kastade hon sig iväg i ett desperat försök att ta sig så långt bort från främlingen som hon bara kunde, men kände ändå hur fler ljusattacker strålade rakt igenom henne. Fick hud och muskler att frätas bort och det dyrbara blod hon lyckats sno åt sig att fläcka hennes spår. Trotts att hon fått i sin en avsevärd mängd av unghanen och inte direkt varit svulten innan jakten så räckte blodet inte till för att hela henne. Ljuset hade sprängt upp djupa sår över hela hennes kropp och dränerat henne på all livskraft. Luften var kall och hård mot det blottade köttet och synen fortfarande helt borta. Darrande föll hon ihop på marken och lungorna tömdes i ett ändlöst desperat skrik. Vad hade hon någonsin gjort för att förtjäna det här? Hon skrek och grät och hyperventilerade, önskade sig sin moders tröstande famn, önskade sig Blair, önskade sig Amanita.

[Avslutat]