(Privat för Tzigane :3)

Han hade gjort det.
Han hade lämnat sin mor!
Han var fri.
Fri att utforska världen på helt egen hand.

Han skuttar fram genom det gula gräset på savannen.
De aningen för stora öronen vippar än åt ena håller, än åt det andra.
Nosen sniffar i luften, känner alla dofter.
Nya som gamla, alla är intressanta för Kanto som knappt lämnat valpsadiet.
Hans ben är ännu långa och okotrollerade, ögonen stora av nyfikenhet, svansen glatt viftande.

Solen gassade högt på himlen, och svetten rann om hans lilla kropp.
Han skakade på sig och tassade snabbt bort till ett träd.
Där lade han sig ner i skuggan, med tungan hängande på vädring.
Men han var glad, blicken pigg och det var skönt i det skuggade gräset.

En doft kom svävande över slättens vidder.
Han hoppade snabbt upp i stående ställning.
Eller ja, hoppade och hoppade... snarare skuttade.
Ett brett leende prydde hans läppar.

Sork! Här fanns en sork!
Han började genast leta. Först sökte han igenom gräset, men där fanns bara smuts. Sedan letade han igenom hålen under trädets framstickande rötter, där hittade han en.
En fet, fin sork som pep i hans käft.
Han dödade den snabbt och åt upp den.

Magen kurrade.
Förskräckt hoppade han till, skrämd av ljudet.
Sedan kom han på sig själv, gav till ett kort skratt.
Så tokigt!

Men sedan blev han allvarlig.
Var han fortfarande hungrig? Ja.
Fanns det mer sorkar? Nej.
Kunde han fälla zebrorna där borta? nej.
Han var ju trots allt manvarg, och de kan inte fälla större djur.
Han suckade, med sin ljusa röst.






(Hoppas du finner Tzigane's chanser, Bellz!)

Den stora manvargshanen rör sig över savannen. Han tycker om den här platsen. Klimatet är precis i hans smak. Men denna dag verkar det vara rätt varmt. Tungan hänger utanför munnen och han andas flåsande. Han försöker svalka ner kroppen med vädring. Att inte kunna svettas har sina nackdelar. Han är hög i manken, Tzigane. Men han ser inte mycket ut med sin raggiga päls, den övervuxna manen och den smala undernärda kroppen som bärs upp av ben som ser ut att kunna gå av när som helst. Men samtidigt kan man se en styrka hos honom. En styrka som inte funnit där särskilt länge. Men han har trots alls mått rätt bra den senaste tiden. Sedan han anlände till Numoori. Så mycket har hänt. Han har fått veta så mycket.

Ett vattenhål breder ut sig framför honom och Tzi staplar dit på sin styltiga passgång och ställer sig bredbent med frambenen i vattnet och sänker huvudet och dricker. Det svalkande vattnet är välkommnande. Så härligt. Tzi höjer huvudet och det droppar vatten från munnen. Han ser åt vänster och den gröna blicken möter ett par isande blå. Det är bara Tzi som kan se den andra vargen. Den barndomsvän som han håller så kär. Som alltid är med honom. Nimbus. Den större hanen flinar lite vänskapligt och börjar sedan gå. Tzi är inte sen med att hänga på. Han följer illusionen vart denne än går. Men egentligen är det Tzi som leder sig själv. För Nimbus är bara en illusion skapad av Tzi's svaga sinne. För att han ska slippa vara ensam. Och för att han inte ska sjunka ner i depressionen igen. Inte sjunka för djupt i alla fall. Tzi vet om att Nimbus är död. Därför värderar han bilden av Nimbus så högt.

Vinden drar mjukt i den rödbruna pälsen och den svarta manen dansar. Vinden för med sig doften av varg. Öronen klipper till på Tzi's huvud. För det ligger något bekant över doften. Men han kan inte riktigt komma på vad det kan vara. Men det har väckt hans nyfikenhet och han rör sig genast åt det hållet doften kommer ifrån. Nimbus illusionen följer med honom. Vandrar något framför Tzi. Som om illusionen oxå är nyfiken på doften. Tzi styltar fram i sin passgång och huvudet och svansen guppar i rörelserna. De långa öronen klipper till på huvudet och tippar framåt. Snart fästs den gröna blicken på en varg längre bort. En manvarg. Eller en korsning. Tzi stannar upp och huvudet tippar på sne. Den där valpen. Påminner inte han om...?

Off:

Då Kanto har varit Pausad väldigt länge, och nu bytt ägare - samtidigt som Tzigane inte längre befinner sig i Numoori - avslutas rollet.

Avslutat.