Kenai
Tassarna rördes rytmiskt och glatt över det mjuka underlaget. Faktiskt var det riktigt trivsamt i den här främmande och smått underliga skogen. Det måste vara första gången som valpen stött på ett lövträd, då det var sällsynt med träd och ännu mer lövträd där hon kom ifrån. Men till hennes förvåning kände sig inte Kenai instängd och illa till mods, tvärtom, det var faktiskt trivsamt här på något underligt och mysigt sätt. 

Solen träffade de rödaktiga ögonen och fick de att intensivt glimma till, just som tiken blev varse om den främmande vargens närvaro. Doften av hane hade tillslut väckt sinnet och växlat från lättsamt till vaksamt på mindre än en millisekund. Varningssignalen slog på. Den unga tiken hade aldrig mött en okänd varg på egen hand, så detta var något nytt och intressant. Kanske farligt? 
Nosryggen rynkades vagt som hela kroppen började utstråla en osäkerhet som inte gick att dölja - även om tiken hade försökt. Nervöst gled den rosa tungan snabbt över den kolsvarta nosen. Att hon inte känt doften utav vargen tidigare, för av den starka doften att döma var han inte långt bort. 
"Hallå..?" Tveksamheten avspeglades i den ynkliga rösten som ungvargen vaksamt såg sig omkring med alla sinnen på spänn - för en gångs skull.
"Är det någon där?" Rösten tilltog något i styrka då det gick upp för Kenai hur patetisk hon hade låtit. Och patetiska vargar blev inte långvariga ensamma, det hade hennes mor sagt till henne upprepade gånger. Något som faktiskt verkade sant.


Han gäspade stort och svepte till med den ljusa svansspetsen och lyssnade på rösterna som talade om hur den onkände varginnan rörde sig, tänkte och känslor. Det var en ytterst underlig blandning, men kanske var den vanlig hos dom yngre vargarna. Dom visste inte vad dom skulle säga, göra eller sätta ned tassarna. En osäkerhet som alla hon har upplevt, om inte annat kommer att få göra. När en liten röst nåde hans öron vinklades dom framåt och tystnaden låg kvar men bröts då hon åter talade. Lugnt satt den vite kvar och la huvudet lite på sne, skulle han svara henne. Eller skulle hon då bli skrämd och fly sin väg. Med en suck skakade han smått på huvudet för att se upp i dom grönskande kronorna innan den röda blicken vandrade vidare och stannade på den punkt där dofter och röster kom ifrån. Dom svarta läpparna särades på för att tala "Jadå. Men det finns inget att frukta lilla vän." rösten var lugn och en mjuk stämma fanns i den. Inte den kalla, hårda och sträva rösten. Utan en behaglig mjuk stämma som nog skulle få dom flesta att känna sig säker i ens närhet. Lika så hans avslappnade kroppsspråk, dom om att han alltid har bott i denna skog och kände till alla faror. Att han har bott här nästan hela sitt liv är ingen lögn och han skulle nog inte ljuga om det heller ifall någon frågade.

[pax till dig Zebel! ♥]

[Här kallar hon sig fortfarande Kenai :3]

Stämman som formade de vänliga orden var allt annat än skrämmande, den fick henne faktiskt att känna sig lite bättre till mods. Dessutom lyckades tiken lokalisera den främmande vargen vilket också var positivt i sig. Man skall alltid veta vart man har främlingar - eller vargar överhuvudtaget. Hittills har den unga honan inte träffat någon främling alls. Utan endast vuxit upp med en mycket speciell moder, som inte varit mycket till vägvisare.

Öronen var stramt spetsade som Kenai nästan höll andan, som om hon väntade på att hannen skulle säga något mer och inte alls ville missa vad som skulle kunna sägas. Trots det märkliga beteendet så kände hon sig som sagt mer tillfreds med situationen än innan vargen tagit till orda. Men ändå var hon inte riktigt säker på främlingen, trots de vänliga orden så kunde han mycket väl vilja henne något ont. För en stund tycktes vargen fundera, kanske över hur hon nu skulle gå till väga. För hon kunde inte stanna i detta dödläge.

Till slut rörde sig Kenai närmre platsen där ljudet kommit ifrån, och fick snart syn på en vitpälsad hanne. En stor sådan.