Vid det här laget hade hon vant sig vid att alltid vara den första som la märke till en bekant. Luktsinnet och synen var så pass förstärkt att överraskningar inte direkt var något dödliga kunde orsaka henne längre. Därför blev hon extra förvånad då Varya plötsligt dök upp i hennes synfält. Visst hade Blair talat om för henne att hon var här. Hon kunde fortfarande känna broderns doft hänga kvar i Varyas päls, liksom den av blod och den av mjöd och mat från firandet. Men inte Varyas doft. Bambra blev stående stum med spetsade öron och bara stirrade på sin forna vän. Hennes magra kropp och rödmelerade ögon. Långsamt började pusselbitarna falla på plats. Varför hennes närvaro gått obemärkt förbi, varför hon faktiskt attackerat Mörkö. De svarta ögonen studerade honan noga, beräknande. Hennes många ärr och samma brännmärke som hon själv och båda hennes bröder bar i pannan. Det måste vara så. Ett svagt leende lekte i hennes ena mungipa.
"Du är?"
Hon lät frågans sista ord hänga i luften osagt. Amanita hade sagt åt henne att vara försiktig och hon försökte för det mesta lyssna på sin Skapare, det kändes naturligast så. En fnysande skratt lämnade henne och det lilla leendet växte till ett karaktäristiskt snett grin.
"Där ser man.. Varya"
Hon smakade på honans namn, försökte förena det med den nya kunskapen och alla minnen men vargen framför sig. Hon hade trott att kärleken för brorsbarnen skulle tvinga henne att hata honan, varit rädd för att vampyrismens impulsivitet skulle orsakat slagsmål. Men detta förändrade på något vis allt. Det var inte samma känsla som den hon hade för Amanita, men det var likväl något sort släktskap som plötsligt knöt dem samman.

[Varya]

Det kändes idiotiskt att hålla sig kvar kring Eriinari. Trots att hon höll sig på avstånd fick varje främmande blick som ägnades henne att vilja fly. Kände de igen henne? Var det en av Gehennas spioner? Vilket ögonblick som helst skulle Even vara här och döda henne. Ändå fördröjde hon sin avresa. Hungern blänkte spräcklig och röd i hennes blåa blick.
     Det hade varit en speciellt stor överraskning att Bambra var här, men hennes tillstånd var det. Kanske hade Varya varit så uppmärksam om det inte varit för Bambras fråga. I ett ögonblicks tystnad stirrade hon bara på henne, anspråkslöst. Sedan stämde hon försiktigt in med ett smalt flin. Det räckte till svar.
     “Jaså,” andades hon svalt ut när hon tog sig lite närmare. Doften som förut varit hennes var försvunnen. När man spenderat så lång tid i varandras närhet som de trots allt gjort, blev det så uppenbart att något saknades. En tomhet.
     “Du ser ut att må bra?” Det fanns en ton av ironi i frågan. Varya förundrades över hur enkelt det kändes i hennes närhet. Det påminde om hur det varit innan döden. Nu var det mer eller mindre olidligt i allas sällskap. Att umgås med de levande innebar konstant smärta. Men i närheten av Bambra, så var hungern inte mer än ett sug. Det var en känsla av frihet.

Varyas leende och korta ord bekräftade hennes misstankar. Det sög till inom henne, känslan påminde om den då man var i fritt fall. En pirrande, berusande adrenalinkick. Att möta Varya såhär kändes plötsligt spännande och nästan lite roligt. Hon hade alltid känt sig nervös i honans närvaro men nu var de jämlikar. De var båda på samma nivå, odöda bland dödliga.
"Du ser ut att må bra?"
Orden fick henne att kraxande skratta till. Såg bra ut gjorde ingen av dem längre, men den ironiska kommentaren fick henne att slappna av. Tankarna på brorsonen var långt borta.
"Detsamma."
Fnissade hon och rörde sig lite närmare. Varya gav ett härjat uttryck, såg mer ut som att hon var ett byte än ett rovdjur absolut överst på näringskedjan. Det var nytt och underligt att vara i hennes sällskap, ingen gäckande puls som lockade henne, ingen invasiv doft. När hon var med Amanita så tog deras band en så stor plats, gav inget utrymme att reflektera över saker som törstens frånvaro. Dessutom var hon sällan ensam med sin skapare, om inte Blair var där så var Shiva det. Detta var första gången hon upplevde friden av att vara ensam med en annan, jämlik vampyr. Det fick henne att känna sig fri och mäktig.
"Okej, jag vet att våra cirklar inte är on the best terms så att säga, men du fattar väl att vi måste ta vara på det här?"
Kläckte hon impulsivt ur sig, valde att totalt ignorera det lilla samvete hon hade kvar.
"Jag ser hungern i dina ögon, kom igen, låt oss sätta skäck i natten! Det blir kul."
Eggade hon sin forna vän med ett tandat leende.

Det osagda som låg mellan dem fick Varya att känna sig tvetydig i vad hon skulle känna. Hennes tankar var inte skarpa och huggande. Hungern gjorde att de saknade sin udd; de hade blivit ojämna och trubbiga. Ett torrt läte, menat att vara ett skratt lämnade henne åt Bambras konstaterande. På ett sätt förvånade det henne inte. Av alla de tre syskonen hade hon alltid verkat vara den som lättast la samvetet åt sidan. Ett smalt, urhugget leende tog form i det bleka anletet.
     “Jag har inget att förlora.” Trots att hon sa det med lätthet så gick det inte att undvika stråket av sorg som hängde i dess betydelse. Det var både befriande och ett slags evigt straff. Minnena från förr, från då hon haft allt som många spenderade sina liv med att önska efter, var som i ett töcken. Nästan som om de aldrig varit riktiga. Men så nuddade tankarna vid Aurora. Klara, ljusa som blixtar och lika slående  i sina träffar. Innan sorgen hann översvämma henne helt vände hon bort blicken.
     “Kom nu. Innan jag hungrar ihjäl.” Hungrar ihjäl efter ett ögonblick utan den förödande längtan av den enda som hon älskat villkorslöst.

[Avslutat]