Himmelen härjade ilsket denna natt.
En ensam blixt red över den mörka bakgrunden och lät sitt intensiva sken spela över skogen för en kort stund tills dess att proceduren återupprepades av att en ny blixt frammanats.   
Den resliga hanen stod i sin stilla tystnad och betraktade det mäktiga himlaspelet som utspelade sig framför hans honungsgula ögon med stor häpnad. Det var ytterst få gånger som han hade fått betrakta något liknande trots att nästan ett år passerat sen den dagen han tagit sig ner från Bergen. Det var en fascinerande syn. Vacker på sitt sätt.
Plötsligt faller en av blixtarna ner från sin plats på himlavalvet. Rakt ner mot skogen. Ett öronbedövande dån får den ljusa hannen att rygga tillbaka men lika snart som ljudet försvunnit riktas de pälsade öron framåt igen i sökandet på nya ljud. Det fanns bara en tanke som virvlade runt i hans huvud, tanken på att någon ur flocken kunde ha skadats.
I ett effektivt språng tar sig hannen ner från den mossklädda sten som han studerat himlaspelet från och strax därpå tar benen honom fram genom skogens terräng i en rasande fart.
Oron naggar i honom och adrenalinet som väckts till liv får världen att susa förbi i ett samlat mörker, till och från lyses dock allt upp i ett bländande sken.

"Är det någon här?" Han kastar ut orden i hopp om att inte få något svar tillbaka. För allt i världen önskade han sig att inte någon från flocken kommit till skada. Han känner ett ansvar. Ett ansvar för alla medlemmarna nu när han blivit tilldelad sin flock rang som Beta.

Han kände sig något lättad över att ingen besvarat hans fråga samtidigt som han var väl medveten om att det kunde betyda att någon faktiskt blivit skadad och att denne förlorat sitt medvetande, oförmögen att tillkalla sig hjälp.
Den vite hanen stannar upp. Tunga, ljudliga andetag lämnar honom i samband med att bröstkorgen höjs och sänks i rytm med hans in- och utandningar.
Framför honom låg trädet som kluvits av blixten. Med några snabba steg tar han sig fram och ser sig oroligt om runt trädets fallna lik. Där stod en främling, till synes oskadd, och med sina blåa blick fäst över Lokies figur.
Hanen tar ett steg närmre och ska till att tala men tvekar. Käften stängs och han ser frågande mot henne, då dennes doft avslöjat att det var en varginna som stod framför honom.
Det var första gången som han stött på en främmande varg så nära inpå flockens marker, något som gjorde honom en smula osäker på hur exakt han bör reagera på hennes närvaro.

"Är ni skadad?" Han sänker halsen för att inte förstärka intrycket av hans storlek. Honan såg ändå en smula chockad och han visste sen tidigare erfarenhet att hans storlek var något som fått vissa att fly vid åsynen av honom. Ett vagt leende spricker försiktigt fram över hans anlete.

"Förlåt mig." Brummar han ursäktande och sänker sin blick till marken. Med ett djupt andetag lägger han sig kort därpå ner över det ojämna underlaget och lyfter sin blick på nytt till den ljusa honan, nu med sitt huvud i jämnhöjd med hennes.
"Tillåt mig att presentera mig själv; Mitt namn är Lokie och jag tillhör den flock som har sitt revir på dessa marker." Hanen breddar sitt leende något och låter svansen svepa vänligt bakom sig. "Men oroa er ej." Inflikar han. "Vår flock är vänlig och vi vill ingen individ illa."

Den vita hanen låter ljudet av den avtagande stormen ta vid och sänker sin haka till ovansidan av sina framben. I sin egna tystnad inväntar han honans respons på sina handlingar.

En smått nyfikenhet bet på henne, när han presenterade sig. Lokie var hans namn. Varginnan blinkade några extra gånger när han förklarade att han tillhörde flocken som höll till häromkring. Blue var medveten om revirets närvaro och hade mer eller mindre omedvetet hållit sig i närheten. Kanske i hopp om att få träffa någon, eller som en slags trygghetsförsäkring. 

Varghonan lyssnade vidare, och trodde faktiskt på vad han sade. Något med han fick honan att känna sig lugn. Det var skrämmande på sitt sätt - hon hade inte känt sig trygg i någons närhet på väldigt länge, och hon ville inte att det skulle upphöra. 
" Jag är Blue. " Hennes röst var slät och ren från skavanker som annars brukade vara en vardaglig del i den. 

"Väl mött, Blue." 
Han gläds över att hans handling tycks ha haft den inverkan den var menad att frammana hos honan och det till synes konstanta leendet som han allt för jämnan har vilandes på sina läppar, pryds i en behaglig och inbjudande värme.     
Huvudet lutas lätt på sned och svansen fortsätter att svepa över den snöklädda marken. De gula ögonen betraktar honan på nytt under en kort tystnad innan de återvänder till hennes mjuka himmelsblåa blick.
"Ni stör ingen med er närvaro här, tro inget sådant."
Lokie kommer att tänka på att honan faktiskt nämnt att hon skadat sitt ena ben, när han frågat, men att hon också samtidigt nämnt att hon mådde bra. Det hela får honom att undra och instinktivt faller hans blick från honans hänförande ögon, ner och hamnar i höjd med hennes ben.
"Ni nämnde att ni skadat er, behöver ni... vård av något slag?" Frågade han, om det nu var så skulle de få se till att hon fick just det. På något sätt, samtidigt så ville han inte ta en främande varginna till flocken. Även om han själv trodde på hennes ord, naiv och godtrogen som han är, så var det inte säkert på att de andra medlemmarna skulle göra detsamma. Och med ansvaret som han bar så var han tvungen att göra det som var det bästa för flocken.

Ett blygsamt, snett leende mjukade upp hennes annars stela ansiktsuttryck. Den klarblå blicken föll ner framför henne. Den höll i sig under hela stunden han pratade. Behövde hon vård? Nej, det var säkert bara någon slags sträckning som skulle vara mycket lindrigare till gryningen. Det var fanns inget sådant behov. 

Hennes blick söker sig till nytt mot hans och han möter henne med samma vänliga uppsyn som tidigare. 
"Jag är en hane av få kunskaper." Konstaterar han insiktsfullt men yttrade sina ord i en lägre ton än när han tidigare talat. ”Att försöka göra rätt här i livet är något jag valt att eftersträva. Kan jag erbjuda min hjälp och den accepteras så skänker det mig en obeskrivlig värme inombords.”
Förmodligen hade han sagt för mycket och draftat iväg med sitt prat långt längre än nödvändigt. Men det fick vara för han hade talat ärligt från sitt hjärta, trots det kunde han erkänna för sig själv att orden han yttrat ändå varit en smula underliga att dra fram i ett möte som detta.

Den stora hanen harklar sig och vrider på sig lite olustigt. ”Ni får ursäkta mitt svammel.” Ett vagt leende som istället övergår till ett vagt flin ligger bäddat i hans anlete."Jag vet inte vad som tog åt mig där riktigt."
Han ser mot honan med en vagt skamsen blick och hoppas att hon inte ska finna honom allt för underlig efter sitt uttalande.

[Sitter och läser detta om och om igen och inser så derpigt det är XD]

Hennes reaktion var kanske inte den han väntat men däremot var det en han uppskattade.
Den vita hanen reser sig plötsligt upp på alla fyra och tornar upp sig över den mindre honan med ett lätt leende vilandes över sina svarta läppar. Den tjocka svansen svajar lugnt från sida till sida bakom honom.

"Om det är för något positivt, så gör det mig glad att höra."

Leendet breddas något.
Han hade bestämt sig för att ta sig tillbaka till den inre delen av reviret igen och se till så att alla medlemmar klarat sig helskinnade undan stormen som varat, trots det mycket trevliga sällskapet han funnit.

"Ni får ursäkta mig, men jag bör ta mig tillbaka och se till flockens medlemmar."

Blue besvarade hans ord med att bredda på sitt leende lite. Varma blickar vilade på den store, om än de tycktes svalna lite då han reste sig. Han var stor! Skrämmande stor. Trots att hela hans väsen utstrålade vänlighet, så kunde hon inte låta bli att känna sig lite obekväm av hans storlek.

Återigen ljöd hans stämma. Öronen vibrerade lätt till orden han uttalade. Ögonen slöt sig och hon nickade förstående emot honom. Förstås. Även om hon önskade om några sekunder till av hans sällskap, så förmådde hon sig inte att be om dem. Istället log hon mjukt och började backa undan in i mörkret.

Precis så han var i synfältet för henne, vände hon sig om. Hon hoppades verkligen att hon skulle stöta på honom igen.
" Ajdö, Lokie. Jag hoppas våra vägar korsas igen. " Ropade hon, något lågmält åt honom. Innan hon tog de sista stegen bortom hans synfält.

[ AVSLUTAT ]