Itrozo. Hon hade tagit sig enda hit. Hon har inte stannat upp och tänkt på hur länge hon har vandrat. Men kroppen är van. Hon känner ingen utmattning. Trötthet. Men inte att vandringen tagit ut sin rätt. Hon känner sig faktiskt väldigt uppfriskad. Glad. Det känns skönt att vandra. Vandra längre än vad hon gjort med mor. Se olika platser. Många olika. Förunderliga.

Och här står hon och befinner sig mitt i ett hav av rosor. Röda fylliga blommor som tycks finnas i överflöd. De tycks inte finnas något slut på dem. Vilken vacker plats. Här har hon nu stått. Hur lång tid som gått spelar ingen roll. Hon skulle kanske lika gärna ha vuxit fast i marken. Tyst står hon med sänkt huvud och ser på en stor präktig röd ros. En särskilt vacker en. Men de är vackra allihop. Det går inte att peka ut en som särskilt vacker.

Detta känns som en plats där man inte kan känna sig nere. Rosendoften ligger tjock i luften. Den är fyllig och kompakt. Nästan så att man skulle kunna ta på den. Nästan så att man skulle kunna se den. Hon står där nästan som hypnotiserad. Vilka förunderliga blommor rosor är. Men hon får akta sig. Taggarna ser inte välkommande ut. De är mer förrädiska än man kan tro. Vackra blommor. Men de kan minsann ta vara på sig själva. De låter sig inte trampas på.

[PAX TILL LOKIE]

Med sin blick slagen mot marken han vandrade på tog han sig fram i en långsam mak över skogens rosklädda golv. Det fanns ingen vilja i hans steg. Ingen direkt riktning som hans nos följde men en tanke hade slagit rot under nattens gång. Han mindes ett möte som skett under den tid då han med störst ihärdighet sökt efter Tehhi. Han hade stött på en hona vars huvud prytts av ett par hjorthorn och hennes sidor burit två vingar, inte av fjädrar (som han förstått att vargars vingar bestod av) men av skinn. Som vingarna hos en fladdermus.
För honom hade det varit en förunderlig syn att mötas av. Förunderlig men fascinerande.
Honan hade utstrålat styrka trots sin ovanligt formade kropp och sitt långsmala anlete (inte för att Lokie dömde något utifrån deras utseende men han hade aldrig sett någon varg med hennes kroppsbyggnad tidigare, och hade fortfarande inte gjort det).
De hade talats vid och honan hade varit snabb på att reagera när han talat om vampyrerna och nämnt dem vid deras namn. Kort därefter berättade honan att hon var en jägare av dessa barn av natten.

Lokies tankar återvände till nuet då han plötsligt kände hur något sved till under hans högra framtass. Han stannade upp och förstod genast att han råkat kliva på en av de blodröda rosorna. Blicken låg för en kort stund placerad över tassen men han gav det inte någon större fokus och satt fart på den tunga kroppen igen, och tankarna återvände till honan och det hon nämnt om att hon sökt frivilliga att följa henne i jakten.
I jakten på de som inte längre tillhörde denna värld. Vad annars om inte det, var värt att ge sitt liv för? Han hade ändå inte kvar något av värde att förlora.

Tiden går. Sekunder, minuter. Timmar. Hon har inte så stort grepp om tid. Men vad spelar det för roll egentligen? Tiden går vare sig man vill det eller inte. Tiden kan inte stoppas. Så är det bara. Tid är något flyktigt. Man har den aldrig. Men det är något som alltid finns där.

Tiken vaknar ur sin trans och höjer huvudet då någons medvetande kittlar vid hennes. Den här känslan är fortfarande ny för henne. Kanske har den alltid funnits där. Kanske vet hon precis vad det är. Men det är alltid en sensationell känsla av att veta när någon befinner sig i närheten. Snabbt få information genom sinnet. Det är förunderligt. Besatt inte far något liknande?

Nyfikenheten griper genast tag i henne och hon vill ta reda på vad det är för främling som rör sig på en plats som denna. Kanske ännu en som kommit för att förundras över rosornas skönhet? För vad mer finns det att se i detta område? Glatt rör hon sig framåt. Öronen står spetsade på huvudet och den klart skogsgröna blicken söker över området. Det är så lustigt hur hon kan veta precis var främlingen befinner sig.

Mycket snart får hon syn på en stor snövit varg... med horn. De klär honom med. Stor är han. Väldigt stor. Tiken saktar in stegen och smyger tyst närmare. Främlingen verkar inte vara så glad. Hans tankar är sorgsna. Tiken får upp en bild i huvudet. En bild av en högrest gänglig varg med horn och nakna vingar. En jägare. Och nattens barn.

Tiken stannar upp. Hon förstår sig inte på främlingens tankar. Vågar hon störa? Vågar hon gå närmare. Han ser inte ut att vilja ha sällskap. Kanske är det bäst om hon håller sig ur vägen. Men hon är nyfiken. Nyfiken på honom och hans tankar.

Plötsligt stannar han upp mitt i ett pågående steg och ställer varsamt ner tassen för återfå sin fulla balans. Huvudet hänger i en slapp position en bit ovan marken, för en kort stund, innan han långsamt lyfter på nacken och riktar nosen framåt, i höjd med sina skuldror.
Där fanns en vag doft av varg men det var något med den som lyckats väcka nyfikenheten i honom, bland all negativitet.
Något bekant. 
Han fuktar läpparna med den skära tungan. Filtrerar doften genom nosen ännu en gång för att kunna bekräfta den, och nog fanns den där.

"Vem där?" Brummar han fram. Rösten är sliten och tyngd.

Avslöjad! Hon har aldrig varit direkt bra på att vara 'osynlig' heller. Hon biter sig lätt i läppen men stegar fram. I alla fall några få steg. Så hon blir synlig. Ingen idé att försöka hålla sig gömd nu när främlingen upptäckt henne. Det kan bara bidra till hans dåliga humör.
"Goddag". Hälsar hon artigt. För det har hon fått lära sig är viktigt. Hon står stilla. Studerar blygt men nyfiket hanen. Det är nästan som att det är något bekant med honom. Men hon är ganska säker på att hon aldrig förr har mött någon som honom. Men något berättat?

"Mitt namn är Orkidé". Presenterar hon sig. För hon vill inte bli bortjagad eller något. Hon vill veta vem denne främling kan vara. Hon är nyfiken. Men hon brukar ha svårt med det sociala. Inga vänner har hon heller. Flyktiga bekantskaper är det närmare. Många gånger har hon varit med om möten där hon varit utestängd, ignorerad.
"Det var inte meningen att störa". Lägger hon till. Hennes närvaro kanske inte alls är uppskattad här. Men hon vill i alla fall visa att hon inte är något hot. Den korta lilla stumpen till svans viftar vänligt bakom henne. Får bakdelen att vagga med i rörelsen. Orkidé är en väldigt glad individ.

De stora gula ögonen betraktar lojt den varg som kliver fram från sin gömma i skuggorna bland träd och rosensnår, och lika snart kunde han urskilja individen som en varg han inte var bekant med - men hennes doft ville djupare, in i bakgrunden av hans medvetande och väcka gamla minnen från en svunnen tid. 
Men vem var hon? Och varför hade hon gömt sig från honom? Det hela tedde sig märkligt och suspekt.
 
Lokie särar käften i en passiv gäspning och låter sedan tungan fukta den korpsvarta nosen. Han fäster blicken på nytt vid den till synes yngre och uppenbarligen vänligen inställda honan.
Med en vag nickning bekräftar han att han uppfattat hennes hälsningsfras.
 
"Du stör inte." Orden slank oväntat kvickt ur hans käft så snart hon yttrat sin sista mening. "Men du tassar omkring bland skuggorna, likt någon som har något att dölja." Den plötsliga misstänksamheten som slagit ut inom honom var oväntad och illavarslande. Han var medveten om att hans tunga talat innan huvudet hunnit tänka, och han skämdes för det.
Lokie kände inte längre igen sig själv, till vilken nivå hade Tehhis svek dragit ner honom?
"Förlåt mig." Han tystnar och låter sin blick vandra till den korta stumpen vid hennes bakdel som glatt viftar fram och tillbaka. "Mitt namn är Lokie."
De klara, gula ögonen fästs till honans gröna. I dem speglas den skam han känner inför de ord han nyligen slängt ut för hennes tassar.

Han verkar inte direkt glad. Men han verkar inte ha något emot att hon stigit fram.
"Det är bäst att vara försiktig inför främlingar. Man vet inte från början vilket uppsåt som kan ligga i den andres tankar. Och du är mycket större än jag". Svarar hon snabbt. Inte till försvar men hon kände inte för att bara stå tyst inför hans ord. Fast de ord hon just har yttrat kanske hon inte kan säga gäller på sig själv. För hon vet vad den andre har i tankarna. Även om hon inte bestämt att ha det. Det bara kommer till henne.
"Lokie?" Lokie? Lokie? Namnet klingar så bekant. Hon tippar huvudet på sne och ser på hanen. Från hornen och tipparna på öronen ner till tassarna. Lokie? Hon letar i minnet. Har kanske lättare än andra att plocka fram önskade minnen.
Historier som mor berättat. Minnen hon delat med sig. Berättelser om världen och livet och familjen.
Så är det. Mor berättade om en Lokie. En snövit valp ur hennes första kull.
Orkidé rätar på nacken men huvudet tippar på sne igen. Nog ser den här Lokie ut som mor berättat. Men kan det vara samma varg? Ett lätt fniss lämnar henne. Hon tar ett steg fram.
"Jag tror jag känner din mor". Hon placerar framtassarna tätt ihop och sträcker på sig och möter den stora hanens gula blick.

Hanen placerar sin bakdel mot skogens sprudlande grund. Låter honan tala under hans egna tacksamma tystnad.
Hon verkade inte ha tagit hans ord så obetänksamt hårt som de hade blivit yttrade. 

Honan fnissar till och tar sig ett kliv närmre honom.
"Mor." Upprepar han och faller tillbaka till det ställe där han spenderat alldeles för mycket av sin tid de senaste dagarna. Platsen där han tankar hör hemma.
Anya. Det kändes som en mindre evighet sen han sist gav sin egna mor en tanke. Så mycket hade skett och så väldigt många känslor som hunnit genomsyrat hans kropp och sinne. Mådde hon bra, och vad hade hon varit med om sen de skiljdes åt? En dag skulle ha se till att ta reda på det men inte nu. Han hade ett tydligt mål framför sig och med den resa han påbörjat, även om den var skuggad med färska och otrevliga minnen som hela tiden insisterades på att fortsättas upprepas för hans inre öga. Han försökte vända bort blicken men det visade sig alltid vara lika svårt.

Lokie ser frågade ut. Vad menade hon egentligen? Borde han veta vem honan är så som hon talar? Men han hade inte funnit några minnen av henne. Inte ett enda.
"... Vad menar du?" Öronen riktas lojt framåt, nyfiket med samtidigt oförstående. Om hon nu försökte göra sig förstådd så lyckades hon inget vidare.

För en kort stund undrar hon hur han inte kan känna till henne. Sen kommer hon på sin egen dumhet. Hon var ju inte född när han lämnade mor. Hon blir dock lite osäker. Han kanske inte vill ha med sin familj att göra. Och dyker det upp en för honom okänd syster... Hur ska han reagera på det? Orkidé var alltid nyfiken på honom. När mor berättade om honom. Han är någon Orkidé alltid har velat träffa. Och så står han är. Eller sitter. Om det nu verkligen är han.
"Jag känner Anya mycket väl". Säger hon. Ovan att använda mors namn. Men det låter kul. Och när hon tänker på mor blir hon påmind om hur mycket hon saknar henne. Men Orkidé behöver växa på egen tass och hitta sig själv. Även om en del av henne ville stanna med mor så var äventyrslystnaden mycket starkare.
"För hon är min mor med". Lägger hon till. Hon sjunker ner på framtassarna och låter baken stå i luften och gunga med i svansstumpens ivriga vippande. Hon dämpar sin iver. Känner hur hjärtat dunkar hårt i bröstet. Nu är det hanens drag.

Orden hon yttrade kom som hård och vass vind rakt i hans ansikte. Obarmhärtig och överrumplande. Även om hennes röst inte hade innehållit något av det så var det orden i sig som fick honom att vackla och snabbt dra upp en skyddande mur runt omkring sig.
"Anya," sa han kort med en vagt sorgsen underton. Hon verkade uppenbarligen inte mena något illa med sina ord, inte med den glädje som genomsyrade hennes spräckliga kropp. Loke slog ner sin blick till marken för att överväga sitt egna tal. Men inget vettigt kom till hans tankar.
Han förblev tyst under en längre stund, tills dess att han lyfte sitt huvud och mötte hennes gröna på nytt.
"Jag vet inte av några syskon. Inte några som är i livet." 

Hon blev inte smart på hans tankar. Kanske har hon gett sig in på farlig mark. Men hon kan inte backa nu. Det är för sent för det och nu är hon redan inne. Hon vill veta mer. Hon ser hanen i ögonen.
"Mor mår bra". Säger hon. Vet inte om det gör något bättre men hon kände att det var något hon behövde säga. Öronen klipper till på hennes huvud och spetsas sedan framåt igen. Hon står stadigt på alla fyra tassar.
"Jag föddes förmodligen efter att du gett dig av. Men mor berättade om dig". Hon känner sig osäker inför hanen. Men hon vill väldigt gärna lära känna honom. Om han tillåter henne. Hon kan vända om och lämna honom ifred om det är det han vill. Svanstippen vippar försiktigt från sida till sida.