Vintern började släppa sitt grepp om skogen, snön har nästan helt smält bort och det var bara natten som fortfarande var lite kylig. Tehhi och Azriella har precis blivit accepterade i flocken Trinity och hon har ännu inte hunnit träffa andra flockmedlemmar. Känslan att nu tillhöra en flock var underlig och Tehhi viste inte hur hon skulle bete sig, vilka hennes uppgifter var och vilken plats hon hade.

Azriella smet iväg på upptäcksfärd och Tehhi plågades även av känslan av övergivenhet men hon kunde ju inte hålla dottern vid sin sida hela livet? Den vita varginnan med de ständigt färgskiftande ögonen blickade över sjön som kännetecknade revirets mitt. Instinktivt drogs hon till den och valde att bosätta sig här, vattnet lugnade och helade henne, så har det alltid varit. Tankarna vandrade runt på de mest viktiga möten i hennes liv, vampyrerna, jättevargen som räddade henne, Lokie, Shiva.Wami.

Wami gav henne en plats i Trinity. Wami hade väldigt vackra krafter, hon fick växter att växa för henne. För att sysselsätta sig själv började Tehhi forma och odla ett eget träd, men den var inte levande, den var formad av is. Hon såg hur den växte fram ur marken och formade grenar, blad, vacker krona. Hennes krafter hade elegans och skönhet, de skapade bara inget liv.

Trädet blev bara några meter högt och glänste i solens sken. Hon släppte taget om den, skulpturen skulle klara sig bara några timmar i solen. Sedan skulle den dö. Tehhi la sig under den och vände sig om på rygg för att betrakta den medans den fanns.

Vintern hade passerat alldeles för fort. Snö och kyla var inte något som störde honom, tvärtom, så uppskattade han det. Med en päls som var menad för ett betydligt kallare klimat än vad skogen någonsin skulle kunna få så fick han glädjas över den kyla som fanns och så länge den varade. Men nu vandrade det mot varmare årstider och den enda snö som fanns kvar i skogen var den som lyckats undvika solens strålar på de få platser med konstant skugga.
En kraftig gäspning lämnar den ljusa hanen när han vandrar fram över revirets marker. Nyheten om att två nya medlemmar anslutit sig till flocken, en hona och hennes valp, var det som denna dag fick honom att styra sina breda tassar mot revirets mitt.
Några artighetsfraser och ett varmt välkomnande var det minsta han kunde tillföra så att de båda kunde känna att de fått ett ordentligt välkomnande in i flockens varma famn, inte för att han tvivlade på att Wami och Lihai inte redan sett till att det skett, men ändå. Som Beta hade även Lokie känslan för detta ansvar.

Plötsligt stannar hanen upp med en tvär inbromsning i sina steg. Han höjer kvickt nospartiet mot skyn och börjar varsamt vädra genom skogens dofter, och mycket riktigt så var det den doften han alldeles precis hade fått smuttat på.
Kunde det vara?
...
Men här och nu av alla ställen... Av alla ställen han sökt på. Så overkligt. Det kunde inte vara hennes doft, hennes söta behagliga doft.
Innanför hans bröst började hjärtat slå fortare av alla de känslor som rusade över honom, fort och hänsynslöst. Öronen vinklas ängsligt fram och tillbaka på hans huvud.
Det här går inte, tänker han. Lungorna vidgas till sitt yttersta och han andas ut i en långdragen pust. Han måste samla sig. Kanske att hans huvud till slut gett upp och valde att ge honom det han så länge letat efter. En illusion av hennes doft. 
Hanen ruskar på huvudet i ett skralt försök att få tankarna att fästa sig till något och med några tveksamma steg sätter han sig själv åter i rörelse.

Tehhi har aldrig varit någon god jägare eller krigare. Hennes krafter tillförde skönhet till världen men den var overklig i sin skörhet nästan som hon själv. De speglade hennes innersta väsen och i denna värld kunde de inte tillhöra livet särskillt länge.

Det kristallklara trädet hon skapade har börjat smälta i solens sken och vattnet som skapades likt en tunn hinna över isen fick den att brinna i solstrålarna som själva elden. Tehhi låg under den och beundrade det vackra hon skapade och nu hade tillfälle att se men fotsteg bringade henne fram ur hennes filosofiska dvala och honan vände sig om på magen för att höja huvudet och se vem det var som kom.

Hon har inte mött några andra medlemmar från Trinity än och hjärtat började ofrivilligt slå snabbare av nervositet. Den ständigt färgskiftande blicken svepte fram över området, osäker på vart främlingen skulle komma ifrån.

Han stannade upp och blev stilla stående. Med hjärtat i halsen och med ögon runda som månen i dess fulla form.
Det fanns inga ord till det som det hans gula blick möttes av. Ingen förklaring.

"... T-Tehhi?" Namnet lämnade hans läppar i en viskning och med några varsamma steg tar han sig närmre den snövita vargen som ligger en bit framför honom. Ett tiotal meter endast.
För var kliv han tar, för var steg han kommer närmre, så känner han hur benen börjar skaka. Inte mycket men tillräckligt för att påverka hans gång.

Han stannar upp på nytt, tar ett djupt andetag och gör ett ansträngt försök till att samla sig. Benen skakar fortfarande av ovissheten. För hur stor chans var det egentligen att de skulle träffa varandra på denna plats efter ett års tid? Han kunde inte förstå det, kunde inte få det att gå ihop i sitt huvud. Men det var hennes doft, det var han säker på. Nu behövde han bara få se hennes ljuva ansikte för att verkligen kunna bekräfta det. För att förstå att det var verkligt.
"Tehhi." Han sänker halsen och lägger huvudet lätt på sned med öronen som pekar strikt framåt. "...Är det verkligen du?"

"... T-Tehhi?"

Ett svagt smäll och det fantastiska, glänsande isträdet exploderade i miljontals gnistrande vattendroppar. Hon flämtade och fann inte krafter att resa sig upp. Lemmarna blev som fastfrusna i marken och hon kunde bara ligga med ansiktet vänt mot honom och den färgskiftande blicken fastspänt i hans ögon.

Detta kunde inte vara sant, hon drömde bara, så var det, hon somnade under trädet och nu drömde hon. För hur skulle de kunna finna varandra efter all tid som har gått sedan de separerades den natten de blev funna av två vampyrer? Hennes minnen var mycket svaga och dimmiga efter den natten, hon mindes bara ett skarpt ljus som bländade henne och demoniska skrin av nattens barn. Sedan vaknade hon upp täckt av flera meters snö och bara hennes krafter räddade henne från att kvävas och frysa ihjäl.

"...Är det verkligen du?"
- Jag är inte säker..tror det iallafall.

Hennes röst var knappt hörbar men den gav henne krafter att långsamt som om kroppen hade somnat resa sig upp i sittande läge och se på den storvuxna vargen framför henne.

- Lokie..?

För en kort stund tycktes tiden gå onaturligt långsamt och en enda sekund verkade förflyta över flera minuter.
Lokie kunde inte förmå sig att göra annat än att stirra på den snövita individ som nu fäst sin magiskt färgskiftande blick i hans egna tråkigt gula.
Det var hon, Tehhi. Vargen som han i sina stilla tankar, i sin ensamhet, fruktat varit bortgången. För han hade sökt och sökt i flera månaders tid men inte funnit ett enda spår av hennes varelse. Av hennes existens. Han hade fruktat att hela händelsen med henne och vampyrerna bara varit en obehagligt verklig dröm, en underbart härlig dröm som eskalerat till en mardröm av dess värsta slag. 
Men där låg hon, lika vacker som han mindes henne.

"Ja, det är jag." Trots sin sinnesstämning så talade hanen med en mjuk ton i sin brummande röst. Hans gula blick glänste klart i solljuset och avslöjade att tårar av glädje inte var allt för långt borta.

Tehhi's ögon skiftade återigen färg och var nu skogsgröna precis som de nya löven på träden. Hela skogen tycktes spegla sig i de stort öppna ögonen. Lokie's blick fick henne att slå undan blicken och sucka. Hon kände sig tvungen att säga något men drabbades av plötslig ords-amnesi. Hennes sinne var full av oställda frågor som alla behövde få svar och tiken kunde bara inte bestämma sig vad hon skulle börja med.

"Ja, det är jag."

Lättad över att Lokie bröt tystnaden fångade hon hans likt solen gula blick och log. Hon hade ett vackert leende och nu när den kom från centrum av hennes frostade, för evigt kalla själen var det ett ärligt och oemotståndligt leende.

"Jag har äntligen hittat dig.."
Hon reste sig upp och försiktigt nuddade hans hals med sin nos, högre än så räckte det inte för henne.

I samma stund som Tehhi fångade hans blick och bjöd honom på sitt sköna leende så sköljde känslan av att något lättat från hans bröst, över honom. En naggande oro vars närvaro han på något sätt lyckats vänja sig vid under den tid som passerat från när de skiljdes från varandras sällskap den mörka natten.

En lättnadens suck lämnar honom och han sluter sina ögon. För första gången någonsin känner han frid i både kropp som sinne. En känsla obeskrivlig för någon som själv inte upplevt den.

När Tehhis ljuva stämma når hans vadderade öron på nytt så riktas de alert framåt och den väldiga hanen väljer att varsamt lägga sitt ena framben om honans nacke och väldigt försiktigt lägga lite av dess tyngd över henne. Det breda nospartiet sänks för att lätt nudda vid pälsen på sidan av hennes hals. 

"Jag visste inte om jag skulle få ditt sköna anlete igen men nu är du här och det tackar jag gudarna för. Saknaden efter dig har varit en börda att bära." Orden viskas fram med en ton av värme och lättnad.
Han drar in ett djupt andetag genom nosen för att få filtrera genom hennes doft på nytt då han upptäcker en annan doft som legat gömd i hennes päls. En doft som var för honom okänd.

Tehhi kunde känna av den styrkan som den vita vargen bar inom sig och visste att om han bestämde sig för att skada henne skulle han utan svårigheter kunna bryta sönder varenda ben i hennes kropp. Det gjorde hans omfamning så mycket mer gripande.


"Jag har letat. Jag har försökt finna dig men du var borta. Alla var borta"
viskade hon och drog in andan i ett ryck. Hennes tankar for tillbaka till den hemska natten som ibland besökte henne i mardrömmar.
"Jag har svårt att minnas vad som hade hänt. Allt är som i dimma."
Hon höjde den färgskiftande blicken, nu nötbruna men föränderliga och på gång att bli gula.
"Så mycket har hänt sen vi sågs sist.."
Tehhi slog ner blicken, tankarna förde henne till Azriella. Hon visste att dottern skulle bli glad över att hennes mor har hittat sin vän igen men skulle Lokie bli lika glad i det? Skulle han acceptera hennes dotter?

När Tehhi tillåter honom att omfamna henne och snusa i hennes snövita fäll, så sluter han långsamt ögonen och finner sig i en önskan om att ögonblicket aldrig ska ta slut. 

"Även jag har sökt, länge och väl, men det var utan någon lycka." Hanen talar i en öm, låg ton och höjer huvudet för att öppna de två gula och blicka ner mot och mötas av den färgskiftande blicken hos Tehhi. "Jag minns ett starkt bländande ljus men därefter sviker också mitt minne mig." Han ler vagt i ett försök att skyffla undan det förgångna från sina tankar. Minnena av vampyrerna gjorde honom fortfarande illa till mods.

När Tehhi plötsligt slår ner sin blick till marken smyger en olustig känsla inpå den stora hanen. Var något fel?
Han lutar huvudet lätt på sned, öronen läggs ovisst åt sidorna och den gula blicken betraktar henne bekymrat.
"Tehhi, är något fel?" 
Osäker drar han bort sin stora labb från om honans nacke och sätter ner tassen mot marken igen.

Tehhi nickar, Lokie har nästan samma minne från den natten som hon hade. Ända skillnaden var att hon har säkert blivit slängd i någon spricka i marken och snön som gick under natten täckte för den och raderade alla spår av hennes existens.

Långsamt skakar den snövita honan på huvudet.
"Nej.. Jag kan inte se det som fel."
Hon drog långsamt in luften som om det skulle ge henne styrka och såg ovanligt bestämt på Lokie.
"Jag har en dotter, Lokie. Hon heter Azriella."
Hennes röst darrade inte och var kristallklar likt is under solsken. Hon hade inget att skämmas över, Azriella var hennes stolthet och garanterat det bästa hon hade skapat för denna värld. Honan såg på Lokie i väntan på hans reaktion. Ögonen under tiden antog färgen av eld, violettblå precis runt pupillen, orange i mitten och gul i kanten.

Likt en blixt från ovan slog kraften av hennes ord ner i honom med dess fulla styrka. Lokie reser sig hastigt upp från sin plats och tar några osäkra steg bakåt, bort från Tehhi. Han ska till att tala men inga ljud verkar vilja lämna hans käft.

En sån dåre han var. Så dum och godtrogen. Vad hade han trott? Att hon faktiskt hade sådana känslor för honom som han uppenbarligen hade för henne? Hah! 
Hon hade skaffat sig en valp. En dotter. 
Tehhi hade aldrig haft någon önskan att få vara med honom. Det hade hon aldrig haft.
Han såg det klart nu.
Det var bara en dröm - en avlägsen fantasi som hans sinne så tragiskt målat upp som en sann verklighet.

"J-ja..", stammar han fram. Blicken som hon ger honom gör honom än mer förvirrad. Obekväm i situationen fuktar han nosen och slår ner sin blick till marken istället.
Tankarna irrar omkring och hjärtat rusar inom honom. Nosen fuktas på nytt.
Alla de vargar han stött på under sina år när han planlöst vandrat omkring över Snöslätten, de hade haft rätt. Han var inget annat än ohygglig och ful. Jättelik och missbildad.  
Att han ens tänkt tanken på att någon så vacker någonsin skulle ha velat spendera sitt liv tillsammans med honom? Det var absurt.
Men... varför hade hon då gett honom dessa signaler? 

"Du har alltså någon som du håller kär, förutom din dotter." Konstaterar han dovt. Varken glädje eller ilska går att urskiljas i den brummande rösten.
Långsamt lyfter han huvudet. I hans anlete spelar ett svårbeskrivet minspel, ett försök till att pressa tillbaka den blandning av vrede och angst som håller på att slita honom itu inifrån.
Sammanbitet möter han Tehhis blick åter.
"Det finns bara så mycket en varg klarar av att ta och jag har nu nått min gräns för det." Han tar ett djupt andetag och försöker fumligt samla sig något innan han fortsätter. "Uppenbarligen sökte du inte efter mig av den samma anledning som jag så träget letade efter dig under den tiden efter att vi skiljdes åt efter den natten. Jag vet inte av vilken orsak du letat, om du nu gjort det, och inte bara råkade stöta på mig här under ett av ödets nyck." Han sväljer hårt. "Hur kan du vara så hjärtlös och låta mig tro!" Säger han högt och upprört. "Mina känslor är inte för någon att leka med, förstå det!" 

Han backar, verkar chockad. Tystnaden lägger sig omkring de två nordvargar och känns nästan fysisk, kvävande. Inte ens sjön de stod vid gav ifrån sig ljud, den förblev spegelblank och reflekterade bara området runt omkring som en gigantisk spegel.

Hannen försöker tala men det ljud som han skapade verkade slukas av tystnaden, Tehhi gjorde inget för att hjälpa honom. Bara stod där och väntade på hans reaktion. Hon visste att detta skulle bli svårt för honom att höra men om han brydde sig om henne, älskade henne.. Tehhi snubblade över dessa tankar men hindrade inte de från att skapa ett litet, idiotiskt hopp i hennes kyliga hjärta. Så skulle inte det faktum att hon hade en dotter hindra honom.


"Du har alltså någon som du håller kär, förutom din dotter."

Tehhi fick ett förvirrat och kanske något korkat ansiktsuttryck. Någon förutom Azriella? Vem då? Krävdes verkligen oemotståndlig, ömsesidig kärlek för att skapa familj? Kanske var det bara kulturkrock som skedde här? Tehhi har aldrig träffat sin far, hennes mor har aldrig älskat honom, hon ville ha ett barn, inte en partner. Tehhi ville ha samma sak; en dotter och det fick hon.

"Det finns bara så mycket en varg klarar av att ta och jag har nu nått min gräns för det."

Det värsta scenariot verkade nu komma och Tehhi kunde inte stoppa det. Hon öppnade munnen för i ett försök att förklara men hann inte.  

"Uppenbarligen sökte du inte efter mig av den samma anledning som jag så träget letade efter dig under den tiden efter att vi skiljdes åt efter den natten. Jag vet inte av vilken orsak du letat, om du nu gjort det, och inte bara råkade stöta på mig här under ett av ödets nyck."

Orden han sa gav henne mer smärta en om han skulle slå henne, ärligt talat så hade det varit bättre. Om han slog henne. Det skulle ha gjort mindre ont än vad det gjorde nu. Så det var hon som inte hade letat? Inte hade frågat runt och sprungit efter honom som en valp? Hur kunde han säga så?

"Hur kan du vara så hjärtlös och låta mig tro! Mina känslor är inte för någon att leka med, förstå det!" 

Nähe? Men hennes känslor går bra att leka med? Hon hade aldrig sett Lokie så ilsken förut, han verkade ju hetta upp sig mer och mer och det var fel att tro att Tehhi skulle tåla det. Hon må vara född ur is och kyla men även dessa vargar kunde ha ett hett temperament. Utan att yttra ett ord så skapade hon en stor sfär av vatten ovanför Lokie som hon lät falla ner på honom. Kyla ner honom något.

"Idiot!"
nu var det Tehhi's tur att få tala ut. Hennes mjuka röst fick en isande klang.
"Gudarna ser vilken idiot du är! Jag tänker inte förklara mig! Det är halvvägs till att erkänna sig skyldig, och jag är inte skyldig! Om du verkligen älskade mig så hade min dotter inte varit något hinder som det tydligen är! Och hur vågar du påstå att jag inte sökte efter dig? Du verkar ju ha levt med Trinity ett bra tag och tydligen har ju du gett upp i din sökning efter mig om du har hunnit få så bra status och rang här!"

Orden tog slut. Hon vände sig om och utan att säga något mer dök ner i sjön. Hon gjorde det vackert, precis som allt hon gjorde, utan att lyfta någon droppe från den stilla ytan. Det verkade nästan som om den spegelblanka ytan öppnade sig för att ta emot henne och stänga tillgång till den undervatten världen som bara hon var välkommen i.

Okänt för de båda så var de två iakttagna av en liten vit figur med svarta markeringar i ansiktet. De röda ögonen såg nästan hela samtalet och känslorna från de två vargarna var svåra att missa. Den lilla figuren stod stilla någon sekund innan den snabbt som få kunde vände sig om och sprang iväg.

[lät Azriella se vad som hände, hon kanske kan komma till hjälp i framtiden]

Plötsligt sköljer en stor mängd med iskallt vatten ner över hans breda skalle. Oförberedd som han är så chockas han av vattnets intensiva kyla som snabbt letar sig in genom den tjocka pälsen, in till värmen av hans nakna skinn.
Han stannar upp mitt i ett pågående andetag och sluter ögonen kvickt. Öronen läggs platt mot hans nacke för att undvika vattnet från att träda in i hörselgångarna.
Hans värld blir svart under ögonlocken men den olidliga tryckande känslan av att han ska till att brista och gå sönder, håller honom fast till verkligheten. Trots att han inte vill annat än att försvinna långt bort Tehhis närvaro.  

Plötsligt släpper han lös ett högt vrål, fyllt av smärta och sorg, som ekar ut genom den uråldriga skogen. 
Vatten droppar från hans päls, ner på marken mellan hans framtassar, och en kvävd tystnad tar sin rättmätiga plats när vrålets eko slutligen vandrat vidare och dör ut.
Hanens väldiga kropp skakar av frustration och han slår bestämt upp ögonen. För första gången sen de möttes ser han medvetet ner på honan med en blick full av förakt.

En idiot. Visst, han kunde ta att han var en idiot i hennes ögon även om han inte kunde se grunden för det. En stor dum kluns. Men han hade inte gjort något fel som Tehhi ville få det att låta som, att hon försökte skylla det som hänt - det som hon gjort - på honom var fullkomligt befängt.

"Din dotter i sig är inget hinder - men det faktum att du skaffat en valp med någon annan är väl om något bevis nog! Vem gör något sådant?!" Sammanbitet talar han med en dov morrning som vibrerar djupt nere i hans bröstkorg. Lokie är medveten om att Tehhi tagit flykt till vattnets säkra hamn men det hindrar honom inte från att tala till henne. Säkerligen kunde hon uppfatta hans ord därifrån. "Du har trampat på mitt innersta väsen, lekt med mina känslor och fördärvat mitt sinne. Jag hoppas vi aldrig ses igen, Tehhi."
Den vita bjässen andas med tunga och ansträngda andetag. Om hon skulle stanna här så var han tvungen att ge sig av. Smärtan var alldeles för påtaglig för att han skulle orka vistas i hennes närhet.

Han vänder sig om lämnar omedelbart platsen med tunga steg. Denna dag skulle för alltid lämna ett djupt svart hål inom honom.

[Ska vi avsluta där eller vill du tillägga något mer? c:]

Hon ville inte lyssna, inte känna eller se något. Hennes kropp föll, flög och flöt på samma gång. Vattnet runt henne dämpade alla känslor och de tårar som föddes på hennes ansikte blandades samman med den stillsamma vattnet kring henne. Tehhi lät isen skapas på ytan av sjön och efter en stund skapades en egendomlig effekt skapades. Grönskande skog och en frusen, matt sjö. Skapandet krävde stora krafter från Tehhi och drack av hennes energi, förvandlade den brännande smärta i bröstet till stillsam, dämpad sorg. Hon låg på bottnet, ögonen var stängda och hon såg sovande ut. Stillsam och livlös.

[AVSLUTAD]