Tystnaden låg över lövskogen den dunkla kväll, då en kung från norr besökte Numooris vida länder.

   Trots vargens storlek så var hans steg nästan ohörbara, dämpade av ett lager döda löv under ett skal av snö. Blott viskningar hördes då han gick, då den långa pälsen nuddade vid sälgens kvistar och trädens bark. Det var med en sådan frid och omärklighet som han passerade, så overkligt stor, vit och tyst att han kunde misstas för en ande som irrade bland trädens dunkel. Men, om än levande eller död så var denna vintervita varelse omisskännligen en kung utan like - Eller i alla fall en varelse själv övertygad av det faktumet. I hans väg stod inga hinder och inga fiender som hans makt ej kunde fälla. Framför hans tassar bugade världen själv, och mörkret i hans blå ögon tillät ingen att påstå något annat.
   Det var med målmedvetenhet som Hielo kryssade mellan träden, vandrandes med sina långa, långsamma steg. Skogens dofter, dämpade av vintern slöja, fyllde hans sinnen med ett myller av information. Det talade om träden, om skogen, om jorden; Om vilka som varit här och vart de hade gått. Men det var gammal information, oviktig och irrelevant för hans syften. Han fyllde sina lungor med ytterligare ett djupt andetag samtidigt som han med ett enkelt steg klev över en nedfallen ek. Åh, var var de? Var var främlingarna som han sökte, var var hans offer och undersåtar, de som dväljdes i detta tanklösa lands famn? Var var de unga, de som detta land oundvikligen slösade bort, de vars potential endast en sann kung kunde fånga? Var var de? Den glödande blåvita vargen andades långsamt ut, ett djupt andetag långt kallare än vinterluften omkring sig. Långsamt vandrande, otåligt jagande.

   En kung besökte Numoori denna mörka midvinterkväll, vandrandes bland lövskogens sovande skogar. Det var en kung långt från sitt rike och sina undersåtar, och hans besök var inte utan syfte. Ikväll var Nordrikets härskare på jakt, och världen skalv vid hans ankomst.

Det hade blivit kallare sedan hon lämnade flocken. Det hade blivit mörkare och tystare, som om livet sakta lämnade skogen hon vandrade genom. Berodde på de skiftande årstiderna, eller berodde det på att hon närmade sig ett nytt område? Arroya var inte säker, långt ifrån. Möjligtvis berodde det på båda sakerna. I vilket fall som helst var anledningen till kylan, mörkret och tystnade ganska orelevant för den unga honan. Hon önskade endast att det inte hade varit så. Hon var ensam, hon var trött och hon var hungrig. Och hon ångrade sig, att hon hade lämnat det trygga hem hon hade haft. Hon saknade sin mor och sin syster. Hon saknade dem alla. Men hon kunde inte återvända nu, hon var inte ens säker på att hon skulle hitta tillbaka.
Hon låg stilla, med ryggen tryckt mot ett av lövträden. Även om stammen inte gav henne någon värme, så kände hon sig åtminstone inte lika ensam som hon hade kunnat göra. Det hade börjat som ett äventyr, men det tedde sig verkligen inte på det viset något mer. Äventyr skulle vara roliga och spännande, inte alls som det hon upplevde just nu.
Det är ett under att du har överlevt så pass länge som du har gjort. Tanken fick henne att rysa, dö ville hon inte.
Huvudet höjdes och vilset såg sig den gyllene honan omkring. Hon borde fortsätta, göra något, leta efter något, men hon visste inte längre åt vilket håll hon skulle vandra. Eller vad hon skulle ta sig till. Allting kändes mörk och dystert, som om det inte fanns något hopp kvar i hennes ynkliga lilla värld.

Och även om hon inte ville det, även om hon försökte tvinga sig själv att hålla inne känslorna, rann en liten tår nedför hennes kind.
Hon skulle dö här. Hon var säker på det.

Något förändrades.
   Den enorma vintervrenen saktade långsamt in till halt, samtidigt som han höjde huvudet mot vinden. En sådan stillhet hägrade i hans blå blick då han såg upp mot den mörka, molnklädda himlen ovanför trädens kala grenar, en frånvarande tankfullhet då han metodiskt revade genom vindstråken som mötte honom. Det fanns en anomalitet i skogens doftväv, en avvikelse, en färsk doft som skrev över de gamla. De tofsprydda öronen klippte. Ett leende ryckte i hans mungipor. Det var för otydligt och svagt för att avgöra om det faktiskt var vad han sökte, en ungvarg, men han hade ingen anledning att frukta något som kunde tänkas finnas i denna skog. Inte ens Numooris mest beryktade legender hade kunnat kalla sig kung. Det fanns en anledning till varför legenderna alltid dog.
   Hielo började åter att gå, med en takt ökad i sina lugna steg. Snabbt tog han sig framåt, spårande den avvikande doftens skarpa ledljus. Mörkret föll djupt mellan träden, men än sken hans päls lika spöklikt pärlemorvit som så alltid annars. Närmade sig sitt offer, obevekligt målmedvetet.
   Det tog inte lång tid innan han var där, så nära att han utan tveksam kunde avgöra att ledtråden varit sann. En ungvarg, ett offer att snärja. Det var med svårighet han dolde sitt spruckna leende, varpå hans himmelsblå blick föll på den hopkrupna valpens sorgliga gestalt.
   "Vad har vi här? En övergiven valp?" Hielos djupa röst sjöng med en underton av falsk sympati, då han varsamt sänkte sitt huvud för att granska valpen närmre.
   "Varför vandrar du ensam i vinterkylan, valp?"

Hon märkte inte främlingen, inte förrän den storslagna gestalten trädde fram mellan trädens stammar. Hon var allt för försjunken i sina egna dysterhet för att lägga tankarna på omgivningen, något som hon djupt ångrade i samma ögonblick som de violetta ögonen lades på den enorma varelsen som närmade sig henne med stillsamma steg. Den stora vita verkade nästan sväva över marken, och Arroyas tankar nådde genast alla de spökhistorier hon hade snappat upp hos Cierzo. Även om modern varit noga med att hon och hennes syster inte skulle höra något sådant hade ändå sagor om andar och gastar nått hennes öron. Och det var så hon såg den stora som närmade sig.
Den gyllene kroppen darrade och ögonen som ännu inte doldes av den svarta luggen som sakta blev längre och längre stirrade på den stora varelsen. Och så talade denne, med en röst som skickade kalla kårar längs ryggraden på den unga honan.
En övergiven valp. Snarare en bortsprungen valp.
Hon vågade inte röra sig, vågade inte se bort. Vågade knappt andas då den stora vita böjde huvudet närmare henne. Den blå blicken verkade genomborra henne och det enda intrycket hon egentligen fick var kyla. Ja, denna varelse utstrålade kyla.
"För... att..." Hon darrade på rösten, men den stora krävde ett svar, hon hörde det i hans röst. Dessutom skrek den lilla delen av hennes rebelliska sida som fortfarande levde att hon inte kunde vika sig. "Jag har ingen att vandra med. Antagligen." Så fort hon sade det ångrade hon att hon tillade det sista ordet, precis som hon ångrade den aningen spydiga rösten hon hade använt. Det var inte smart att förarga andarna, det hade hon fått lära sig.

[Ajajaj, jag har ju helt missat att skriva här, efter den digra förlusten av inlägget jag skrev. Vårresningen är ju egentligen över, men vad säger du, ska vi fortsätta? Hur mycket vill Arroya bli övertalad?]

[Egentligen är det inte nödvändigt att fortsätta, vi vet ju redan vad som ska hända. Arroya är ensam, rädd, utsvulten och i desperat behov av räddning för att inte dö. Så ah, det behövs kanske inte så mycket mer övertalning än att Hielo erbjuder henne en plats dit hon kan ta vägen. I vilket fall har hon inget vidare val än att följa med honom för att klara sig xD Så ja, jag tycker att vi avslutar detta, mest med tanke på vårrensningen, och sedan får Arroya gå med i Nordrikets kidnappade valpgäng. :'D]

[Det tycker jag låter som en utmärkt plan. :'D Vi kan ju alltid klura vidare på senare hur Arroya reagerar till hur flocken fungerar och träningen och sånt! Men då kan jag ta och peta in henne i flocken, woop woop, och så kallar vi detta avslutat. ^^]