Helarna behövde spara på sina krafter, prioritera, mängden skadade var så oräkneligt stor. Men efter vad som kändes som evigheter av sökande fanns det fortfarande ingen med vattenkrafter i närheten. Hon var tvungen att återvända till helaren och sandvargen tomhänt.
"Ja hittar ingen"
Sade hon stressat, såg hur Kvarts andhämtning var snabb och ytlig. Fällen hon låg på var fläckad av blod och sot. Helaren agerade snabbt och började läka brännsåren och framför allt, reparera luftvägar och lungor från värmeskador och förgiftning. Det fanns uppenbarligen inte tid för att bära honan till Yana.
Hon agerade närmast instinktivt, tog sig till en korg med läderstycken i och spände upp ett provisoriskt vindskydd med hjälp av tre metallpinnar. Där under kunde helaren arbeta i fred och Kvarts fick lite lugn och ro mitt i kaoset.
"Ja ä snart tebax, då tar jag mä dig till Yana jag lovar."
Viskade hon till den närmast avsvimmade unghonan. Men under tiden hon fick vård här så fanns det andra som behövde Assars hjälp. Med långa språng rörde hon sig åter närmre elden.


[Till Atheala, utspelar sig ganska nära IA's samlingsplats i "döda skogens fall" så ändå en bra bit från själva skogsbranden.]

Den annars ljusa färgen var svärtat av sot och aska. Bara rännilar i ansiktet var relativt lik hennes vanliga färg, där tårarna runnit i hennes ansiktet, trots att hon numer var vuxen önskade hon innerligt att hon följt med fadern för så länge sedan. Först nyheterna om Måntemplet, och nu detta? Flocken hade spridits som för vinden, like elden. Det hade inte funnits mycket tid eller förvarning. Anima och hon hade försökt hinna smala ihop så mycket av förrådet som möjligt, men elden hade varit snabbar än vad de räknat med, trots vintern och snön. Den gamla mentorn hade inte klarat sig, under ett träd som fallit med en hög smäll hade silvervargen bara strängt beordrat h Atheala att fortsätta springa. På stått att hon ändå inte skulle ha varit snabb nog med sina gamla leder och sin fetma.
Hon snubblade till, hostade ansträngt och försökte kippa efter luft i de till täppta luftrören. Musklerna var stela och ömma, som lärling under medicinkvinnan hade hon inte deltagit i så mycket fysisk träning, och hade själv, som mentorn, lagt på sig. Halsen rosslade oroväckande då hon tungt flåsade. Den blåa blicken blickade runt på alla de många sot fläckade vargar som trampade sig fram genom slasken. Hade nosen inte varit täppt av smuts hade hon kanske kunnat känna doften av den svedda pälsen och bränt hud och kött. Hon kände sig nästan tacksam som bara kunde känna söt och eld.
Det tog mycket viljestyrka men hon samlade sig och tog sig ansträngt upp på benen igen. Huffade och flåsade av ansträngningen på de redan trötta musklerna. Hostade till under de flesta andetagen, blinkade tårar ur ögonen och närmade sig en tik med en sorts krage runt halsen och en bjärt färgad fäll, om än smutsig av lera och sot så verkade hon fortfarande renare än de som flydde ifrån katastrofen. Sen så hade hon sett andra med samma sorts krage hjälpa andra och ge information.
"Ursäkta" Rösten var rosslig och hes, inte alls den melodiska stämma som den bruka ha.

En ung hona, sotsvart och svedd likt de flesta som flytt döda skogen, kallade på hennes uppmärksamhet och hon stannade upp. 
"Hur är det?"
Frågade hon nästan reflexmässigt samtidigt som hon försökte utvärdera skadorna under den smutsiga pälsen. Framför allt annat verkade främlingen väldigt upprörd och ledsen, och Assar förstod hennes känslor. Denna katastrof var helt oförståelig och om döda skogen varit ens hem måste synen vara än värre än den var för henne själv. En fråga hon hört Ronia ställa gjorde sig plötsligt påmind.
"Vet du hur elden startade?"

Frågan var kanske inte oväntad, men hon hade inget bra svar som man inte redan kunde se på henne. Kanske var det mer förvånande hur lite hon egentligen var skadad, pälsen var svedd, och på något ställe var huden kal, men hel. Det som hon fortfarande kunde säga gjorde faktiskt ont var tassarna, det var svårt att hela dem medan hon använde dem, helt onödigt faktiskt då, det var en säkerhet att de skulle ha skadats igen.
"Mina skador sköter jag själv" kraxade hon hest fram. De skulle definitivt inte oroa sig över henne när det fanns så många andra som behövde mer hjälp, hennes största smärta satt ändå på insidan. Nästa fråga var hon mer förvånad över, även om den kanske inte heller borde vara oväntad. Medan hon flydde hade tanken aldrig slagit henne att den kanske inte startat naturligt, tankarna fladdrade iväg till måntemplet och en plötslig fasa tog tag om hennes bröst.
 "Nej, tror du?" hon talade inte klart meningen, avbröts av plågsam hosta. Hon försökte le ursäktande men var fast i hostanfallet, som om kroppen bestämt sig för att nu skulle allt soten ut.

För ett ögonblick tändes ett hopp inom henne. Assar må vara framfusig och dålig på att formulera sig men hon var inte korkad, och hon trodde sig förstå den underliggande meningen i främlingens ord. Helare var varmt välkomna, det skulle behövas fler av vad det fanns i hela landet antagligen. Men hennes lättade min förbyttes till oro då honan började hosta. Det var uppenbart att hon inte var i skick att ta hand om någon annan just nu. Hon slöt sig närmre men visste inte riktigt vad hon kunde göra.
"Du behöver komma bort från röken."
Konstaterade hon.
"Om du fortsätter röra dig norröver kommer du till en vandringsled som går till Yanamore. Vi har sovplatser och helare där, å dä finns mat å vatten."
Hon nickade i rätt riktning.
"Många ä på väg dit å du kan få hjälp på vägen av andra i min flock, Isil Anar. Å om du tappat bort nån i elden kan dem va där."
Fortsatte hon. Såklart behövde honan inte ta sig till lövskogen men Assar hoppades att hon skulle lyssna. Så sänkte hon rösten lite.
"Och ja vet int va ja tror.. bränder ä int vanlia mitt i vintern."
Det var ett vemodigt konstaterande.
"Men ja vet att fler behöver hjälp, å du behöver komma vidare."

Hon lyckades få bukt på hostningarna och ursäktade sig igen åt den snälla vackra tiken. Yanamore. Hon höll sig från att grimasera, det var ett vänligt erbjudande men Thea höll sig gärna borta ifrån städer. Hon hade inget egentligt emot dem, men det var något flocken satt in i hennes märg. Vargar i kläder utstyrslar och byggnader var inget hon riktigt förstod sig på. Vem ville ha varg-byggd sten omkring sig när man kunde sova intill naturdoftande jord? Eller ännu bättre under stjärnorna i sommar gräs? Men hon visste inte om hade råd att neka ett öppen erbjudande av mat och vatten, sovplats och helare var inget hon behövde dock. Kanske var det bara bättre att lämna den mat hon skulle ha tagit upp åt någon mer behövande?
 "Min flock bodde i skogen" hon kom plötsligt på varför hon ens närmat sig honan.
 "Du kanske har sett nå av dem? Draugai, under ledning av Esk och Iwaku?" hon hade inte mycket hopp, men oron syntes i anletet. Set skulle dröja för länge att beskriva dem alla, men flocknamnet eller ledarna kanske skulle ge respons, hon hoppades trots att chansen var låg.
 Antydan var hemsk, men sann. Skogsbränder var inget som direkt började på vintern, och det blev tydligt i hennes sinne att den var anlagd. En tanke som skärrade henne något otroligt. Tanken på att någon kunde göra något sådant, det var mer än hon kunde förstå sig på. Hade det varit riktat mot Draugai? Hon vågade inte tro att det skulle vara så.

Assar gav honan en plågad min, hon kunde inte ens föreställa sig vad hon skulle ta sig till om Yanamore började brinna. Om hon tappade bort IsilAnar. Flocken var allt hon hade kvar efter Sraoshas död.
"Å nej... ja beklagar"
Fick hon fram med en stämma som darrade lätt, tankarna på att förlora ännu fler hon höll av hade tagit djupt på henne.
"Ja har int hört nå om nån flock, men som sagt så har vi hjälp hundratals till Lövskogen å Yana... Ja tro du har bäst chans om du leta där."
Hennes uttryck var medlidande och hon sönkte huvudet något, höjde sina ena tass och lät den vila stöttande på den andres skuldra.
"Ja måste hjälpa fler, men ja hoppas vi ses igen under bättre omständigheter."
Ett svagt leende.
"Ja heter Assar, förresten."

Beklagar. Egentligen ville hon inte ha någon sorts medlidande, hon ville inte höra någon tänka lika negativt som henne. Hon ville att någon skulle bara ta tag i henne ruska vett i skallen på henne och säga att det var okej. Allt skulle bli okej och de skulle hitta varandra igen. Men hon visste att det inte var så. Hon hade sett mentorn fastna under grenen. Hade inte hunnit långt nog innan elden tagit henne. Hade hört hennes smärta och känt den ända in i sin själ. Hon hade varit det närmsta en mor Atheala någonsin skulle få. Ett slitande snyftande lämnade henne när hon försökte ruska av sig tankarna och fortsätta lyssna på den jämngamla tiken.
 Lövskogen och staden. Kanske skulle hon gå dit ändå.
 "Tack" snyftade hon fram. Kanske skulle de faktiskt ses igen, kanske inte. Det var inte upp till Atheala att förutspå, andarna var inget hon kunde påverka.
 "Atheala" Leendet var vagt och nådde inte riktigt ögonen. Hur stor var chansen att hon, och de få örter och ting som låg i hennes väskor, var det enda som fanns kvar av Draugai? En tanke hon verkligen inte ville tänka, men som hon inte kunde förhindra. Med huvudet lågt och öronen slokande satte hon sig stelt ner. Visste att hon borde fortsätta men orkade verkligen inte ta ett steg till.

Mjukt lutade hon sitt huvud emot den andres i ytterligare en tröstande gest. Hon hatade den smärta och sorg som honan utstrålade.
"Ta dej till Isil Anars samlingsplats där borta så kan du vila där, du måste försöka orka ta dej lite längre från röken för dina lungors skull."
Uppmuntrade hon närmast vädjande. En stress växte inom henne då hon såg varg efter varg fly från lågorna, alla lika täckta i sot och brännskador. Det fanns så många som behövde hjälp och även om fler i flocken var där så var de alldeles för få. Det var frustrerande att inte kunna finnas där för alla, att behöva välja mellan att ge Atheala ett bra stöd och att rädda andra sårade.
"Lova mej att ja får se dej där när ja återvänder, ge aldri upp."

Det var underligt tröstande att känna honans huvud emot hennes egna hjässa. Lugnande. Hon behövde inte springa längre, behövde inte fly.. Men vad hade hon förlorat? Tårarna rann ner för hennes ansikte igen, men hon märkte det inte ens.
 "Jag lovar" lyckades hon klämta fram. Det var något med den större tiken som gjorde att hon inte hade hjärtat att neka henne.
 "När vi återses får du visa mig runt" hon log vagt, tvingade fram det på de torra läpparna. Men det nådde aldrig ögonen vars tårar fortfarande karvade ut ilar längs hennes sotiga kinder.
 Med viss möda tvingade hon sig upp på benen och rörde sig emot samlingsplatsen honan pekat ut. Bara vila en kort stund. Ville inte ta upp tid ifrån de mer behövande.