"Hon vågar inte, hon är för klemig-" Miranda strök öronen mot nacken och blängde på den ungvarg som talat. 
     "Men håll klaffen, din rangelfjant!" Hennes förolämpning verkade sorgligt nog bara göra de andra ungvargarna mer benägna att skratta åt henne.
     Miranda var alltid nyfiken, och idag var inget undantag. Hon hade fått syn på gänget med ungvargar, och deras gemenskap lockade henne. Visst hade hon gemenskap i hemmet, men elementet av nytt och främmande var spännande. Därför hade hon samlat modet att gå fram och prata med dem. Visst hade hon fått vara med, men inte utan pikar. Ordet heredis kastades runt, men det lät inte alls lika värdigt som när hennes mamma sa det. Tonen som användes fick Mirandas ögon att smalna - men hon ville inte vara snobbig, så hon lät det passera.
     De hade lett henne till ett ställe där avståndet mellan två byggnader gapade mycket stort. Stämningen var hetsig, men det skrattades ändå en del när de andra hoppade fram och tillbaka. Somliga klarade sig bättre än andra - Mirandas hjärta kramade till när en slant på kanten, men ändå lyckades häva sig upp.
     Och nu var det hennes tur. Hon var inte den äventyrliga typen, åtminstone inte på det fysiska sättet, men hon vägrade ses som svag. Hon var då ingen liten prinsessa som behövde räddas - hon var en stark, kunnig och självsäker hona, och det tänkte hon visa för alla! Nå, alla förutom sina bröder. Just dem hade hon inget emot att bli bortskämd av.
     Strängt ignorerandes blickarna och flinen backade Miranda för att ta sats, och satte sedan av så fort hon orkade. Allt handlade om avstampet, och hon koncentrerade sig på att skjuta ifrån så hårt som möjligt. Ändå kände hon ena baktassen hamna utanför byggnadens trygga stadighet när hon nådde andra sidan, och hjärtat hoppade över ett slag. Men hon klarade det. Med ett triumferande leende vände sig Miranda om för att se på de andra. Haha! Heredis kunde också!
     "Miranda?" Med samma skyldighet som om hon blivit påkommen att göra något dumt snodde Miranda om för att möta rösten. Ojdå.

Tassarna rörde sig snabbt över gatorna. Öronen var spetsade obh blicken fäst framåt. Stephano letade efter sin syster. Han hade sett skymten av henne förut, den svarta pälsen glittrande i vårsolen, men han hade tappat bort henne när han för en kort stund stannat för att tala med en äldre varg som sålde stenar.
     Men håll klaffen, din rangelfjant! Stephano kände igen sin systers röst på avstånd och svängde snabbt in på en mindre gata som ledde uppför. Nu skulle han allt överraska henne! När han närmade sig såg han en grupp ungvargar vara samlade, och han insåg vad de höll på med. Livsfarligt, men roligt.
    Nyfiken tassade han fram och såg sig omkring efter sin syster i den blandade gruppen. Han skulle precis till att fråga när han såg henne i ögonvrån hoppa över kanten. Vad i! Höll hon på med något så roligt, utan att fråga honom?
    “Miranda?” Frågade han med ett uns av besvikelse. Miranda visste hur mycket han tyckte om spännande lekar, och nu lekte hon utan honom med andra? Och om något skulle hända henne visste han inte vad han skulle ta sig till. “Vad gör du?”
    Stephano stod kvar på andra sidan och väntade på någon sorts förklaring från systern. Samtidigt fortsatte en efter en av gruppen att ta sig över till andra sidan.

Det var bara Stephano, och Miranda andades lättat ut. Sedan såg hon hans blick, och kände sig då lite skyldig igen.
     "Vi hoppar! Kom", hon vände sig mot de andra. "Det här är min bror, Stephano. Han är också med nu!" Hennes förtydligande möttes av leenden, några mer sneda än andra. Nu vände sig Miranda tillbaka mot sin bror och log. "Hoppa, Steph! Visa att du kan!"

Stephano lät inte besvikelsen vara kvar länge, utan ett leende växte sig fram på hans läppar när hans syster ropade på honom. Ivrigt gjorde han sig redo för att hoppa över kanten. Hade mamma eller någon av de andra bröderna sett honom och Miranda nu hade han säkert fått en utskällning för att han inte tog hand om deras syster.
    Ungvargen ruskade på huvudet och tog sats. Han missbedömde avståndet något, och hoppade istället för långt, rätt in i Miranda. Klumpig, som vanligt.
    “Oops! Förlåt syrran,” Utbrast Stephano och skrattade högt samtidigt som han backade några steg, ovetandes om hur nära kanten han var.

Miranda snubblade till av den plötsligt kollisionen, men skrattade bara till. Det gjorde inte särskilt ont, och hon var sliten mellan att verka tuff inför de andra ungdomarna och att behålla sin prinsesstatus hos bröderna.
     "Oj, Steph- vänta!" Det var försent. Med ett litet tjut såg Miranda hur hennes bror tog ett steg i intet och föll. Hon ilade fram till kanten med hjärtat i halsgropen. "Steph! Hur gick det?" Hon smet runt för att komma ner till honom. Åh nej, stackars stackars- det här var hennes fel! Tårarna samlades i halsen.

I ett hårt och snabbt fall slog Stephano mot marken. Han kunde höra något knaka till men kunde inte avgöra vad det var, för han kände inte någon direkt smärta. Det var inte ovanligt att han skadade sig, och hans smärtgräns hade bara blivit högre och högre.
    Men när han ställde sig upp kände han hur det ömmade till i hans högra framtass. Snabbt blickade han ned och insåg att den såg lite sned ut. Kanske hade den alltid varit så.
    Stephano drogs ur sina tankar av systerns oroliga röst.
    “Miranda det är ingen fara!” Försäkrade han henne med ett stort leende. “Det var bara ett litet”, han pausade och blickade upp. Nu när han såg det nedifrån insåg han att fallit varit högre än vad han trott och när han återigen talade var rösten lägre. “fall.”
    Han ville inte röra sig nu - ville inte visa sin syster hur ont han faktiskt hade. Han gjorde ett knyck med nacken mot resten av ungvargarna.
    “Du kan gå sålänge”, Stephanos röst var samlad men låg endast för henne att höra. Han lutade sig lite närmare och log vänligt.  “jag kommer efter. Om en stund, kanske. En bra stund tror jag."

Hans tass!! Den var SNED! Miranda mådde illa, men tvingade sig själv att snabbt samla sina drag. Hon må tycka situationen var jobbig, men det var inte hon som var offret här. Som en svartvarg måste hon kunna samla sig närsom. 
     "Nej", sa hon bestämt. "Kom. Luta dig mot mig, så går vi till helaren. Inga men!" Hon hoppades att det skulle hindra alla eventuella protester.

Stephano valde att inte säga emot sin syster. Han visste mycket väl hur envis hon blev i situationer likt dessa, och reste sig därför upp och lutade sig gentemot henne. Det smärtade till i tassen, men han knep ihop.
   "Tack," viskade han lågt och gav de resterande ungdomarna en snabb blick. Deras omdöme verkade ha betytt mycket för henne, och nu betydde det mycket för honom att han hjälpte henne.

[Avslutat]