Kidnappningen på Akai hade tagit hårt på flocken och Gavin hade kommit tillbaka svårt skadad. Han talade aldrig om den smärta som gnagde inom honom sedan attacken. Han försökte återfå krafterna för att kunna ta upp sökandet efter den kidnappade valpen men hur han än försökte, hur han än använde sin helande kraft så började han sakta tyna bort. Han höll sig undan allt mer från flocken för att inte visa dem sedan svaghet. Han kunde känna hur någon inom honom förtärde hans kropp och hade han inte haft den helande kraften hade jag varit död för länge sedan. 

En dag insåg Gavin att han höll på att förlora kampen. En av de vargar som kidnappat Akai hade varit en giftvarg och denne hade givit Gavin ett djupt bett i bogen. Gavin insåg att det gift denna varg lämnade i honom höll på att förtära honom inifrån och dagen han började hosta blod bestämde han sig för att inte låta flocken se honom tyna bort framför deras ögon så en dag då en stor rasade över Nordan lämnade han flocken bakom sig. Han vandrade norrut mot bergen. Bort från reviret och bort från flocken.  I det skick han var kunde han inte tänka klart, kunde inte se hur hans beslut skulle påverka flocken. Allt han ville var att komma bort och finna ro under hans sista dagar.

Till slut nådde han bergen och han fann en liten grotta ganska snabbt där han kunde ligga ner i lä från vinden och ifrån den värsta kylan. I flera dagar låg han där och väntade på slutet. I flera dagar plågades han och hans sinne vandrade mellan vaken och plågat tillstånd till försjunken i ett djupt mörker där han kunde finna ro.

den sista dagen var han dock klar i huvudet och smärtan var borta. Han visste att tiden var inne för honom snart, att han skulle få ro till slut.

Ensam låg han i grottan, såg hur dagen grydde utanför. De isande blå ögonen var matta och den en gång starka friska hanen var en skugga av vad han en gång varit. 
"Tlahucia snälla ta hand om våra små. Jag är ledsen att jag inte kan finnas där som jag lovade dig." Han slöt ögonen och kände hur tårarna började rinna. Han hade funnit kärleken i den vackra månvargs tiken, han visste att hon måste ha fått deras små nu men att han inte kunde finnas där och hjälpa henne som han lovat. 

"Cierzo, förlåt mig. Jag kunde inte leda er rätt, jag kunde inte skydda er som jag lovade er" Han öppnade ögonen och såg hur något dök upp i grottans mynning. Flera gestalter. Först blev han rädd men sedan såg han deras bekanta ansikten och ett lugn kom över honom. "Mor... Far..." Tårar av lättnad rann ned för hans kinder då han såg deras gestalter. "Gavin du gjorde det bra. Vi är stolta över dig. Kom med oss nu och träffa dina systrar" Faderns röst fick den vita hanen att stiga upp. Han kände sig lätt och fri. Han slöt upp bredvid sina föräldrar och dom ledde honom in i ljuset, till livet efter detta. Bakom honom drog det skal som en gång varit Gavin ett sista andetag och sedan var allt stilla. Hans själ hade funnit ro.

Off: Med detta slutliga inlägg så har Gavin fått den ro han förtjänat i livet efter detta.