Där var färger, ljud och ansikten. Pappa, mamma, Ciye och Nepo. Var var de andra? Nadie försökte leta, men det gick inte, för något höll henne i svansen. När hon vred på huvudet var det Navez, Natanh och Niyaha som skrattade och sprang iväg. Nadie skrattade till hon också och satte iväg för att brotta omkull någon av dem.

Nadie vaknade av solens strålar som sken henne i ansiktet. Irriterat försökte hon vifta bort det, men utan större framgång än att hon råkade slå sig själv i huvudet. Något muttrande gav hon upp och tassen sjönk ner till hennes sida igen.
Trots att hon knep ihop ögonen allt hon kunde försvann inte solen. Långsamt öppnade hon ena ögat och blängde på solen med ett lika gult ögat. Åh, typiskt. Just idag när hon var så varm och drömde så fint så skulle solen störa henne. Inte för att hon längre kom ihåg vad hon drömt, men ändå. Hon suckade lite men ett brett leende ersatte genast den dystra minen. Det var morgon! Morgon betydde en ny dag, och en ny dag innebar tid till att leka! Svansen viftade hetsigt fram och tillbaka och råkade slå till den bredvid i huvudet. Nadie vred på huvudet för att se om hon väckt denne och vem det var. Det var Niyaha! Ville Niya leka med henne tro? För hon hade redan stört systern, så Niya hade säkert inget emot att bli störd mer.
"Niya!", viskade hon glatt. "Ska vi leka?" Utan att vänta på svar lirkade hon sig ut ur högen och halvt snubbnade, halvt kanade ut ur öppningen. Något smutsig av damm som låg på marken reste hon sig upp och skakade på pälsen. Det duggade lätt, men Nadie vände bara upp ansiktet mot himlen. Det var ett varmt regn, som hon inte hade något emot.
"Niya!", viskade hon och kikade in i lyan. "Kommer du?" Hon ruskade på sig för att bli av med den lätta fukten som samlats i hennes päls medan hon väntade på sin ljusa syster.

[Niyaha <3]

[Förlåt för ett pinsamt segt svar, men tja, har väl gått i lite sommardvala.] 

Något dunkade något våldsamt till i hennes sida, långsamt började hon vakna till och intrycken från verkligheten överväldigande hennes sinnen; den kvava och varma luften, solljuset, lukten av regn, hennes syskon och mamma - pappas lukt kändes också avlägset, då han inte gillade att sova i lyan, och det blev rätt trångt. En mjuk, susande viskning hördes, men Niya lyckades inte urskilja vad som sades eller vem som sa det. Försiktigt öppnade hon ögonen, och såg hur någon kravlade upp ur lyan. Återigen viskades det, och på en gång kunde han höra att det var hennes systers stämma: "Kommer du?"

Niya kravlade sig förbi de kvarliggande, sovande syskonen och sedan vidare ut genom lyans mynning. Där stod hennes mörkpälsade syster och väntade på henne. Det första hon märkte var det lätta regnet - det var kvavt i luften, något hon inte riktigt gillade, men det spelade ingen roll för hon hade lärt sig att hon inte kunde göra något för att ändra det ändå. De mörkblåa ögonen föll på hennes syster igen, och ett leende breddade sig på hennes svarta läppar samtidigt som svansen glatt började vifta.
"Vad ska vi göra?" Niya kastade en hastig blick tillbaka i lyan. De var inte speciellt uppskattat av deras mor att springa iväg och leka själv, men det brydde sig hon inte så mycket om - och trots allt så brukade de inte springa allt för långt, enligt henne. Den kvava värmen började genast påverka henne, och tungan ramlade ut genom mungipan.
"Ska vi gå till bäcken och bada?" Svansen viftningar ökade takt med orden, tanken var väldigt tillfredsställande; hon älskade att leka med vatten.

// Argh, trodde jag svarade på det här xd Men ja, såklart hade jag ju inte det .-. sent svar kommer här //

Glädjen som blommade upp i bröstet på valpen när hennes syster kravlade sig ut ur lyan var stor. Ja! Nu skulle de kunna leka! Men vad?
Som om Niya läst hennes tankar frågade hon också det. Den bruna la huvudet på sned och rynkade pannan. Den kvava luften störde hennes koncentration. Hon kunde inte komma på en lek som var rolig att leka just nu. Jage var det för varmt för, kurragömma var de för få för... Regnet svalkade knappt alls, trots att det tilltog något. Systerns förslag kom väldigt passande. Leka i bäcken var så kul! Och vad spännande det skulle bli, särskilt om regnet fick fart på vattnet.

"Ja!", utbrast hon uppspelt och tog några skutt av upphetsning åt bäckens håll. Manande såg den bruna valpen på sin bleka syster.
"Kom!" Nadie tog några ytterligare steg. Niya fick sluta vara en sådan såspelle! Nadie reflekterade inte över om systern var seg, eller om det var hon som var snabb.
Hon slängde en snabb blick in i lyan och funderade på om hon borde väcka någon mer, så att fler kunde vara med, men avstod. Då kanske hon skulle råka väcka mamma, och det ville hon inte.

Ett kvävt fnittrande lämnade henne, när hon möttes av Nadies entusiasm. Svansen slog upprymt bakom henne. När Nadie tog några uppmanande steg, så kastade hon sig framåt emot henne som en katapult. Hennes första tanke var att tävla emot den mörkpälsade systern, men det var en lönlös idé - hon vann ALLTID. Tanken fick henne att surna lite...

De något ostyriga benen klapprade i marken under henne. Varje steg var lika oförutsägbart och ostadigt. Med jämna mellanrum snubblade hon till lite, och bannade sig smått över hennes klumpighet. Om hon skulle kunna bli en perfekt vampyrjägare skulle hon inte kunna vara klumpig! 

Skogen nästan lyste grönt. Fåglarnas puttriga sånger ljöd över hela skogen, vart man än gick. Det var en sorglös atmosfär. Den ljuspälsade rundade en klunga med smala, bräckliga trädstammar innan hon slutligen såg bäcken framför sig. Den porlade ljudligt, i perfekt rytm med fågelsången. Niyaha stannade av, och skrattade högljutt. Den midnattsblåa blicken såg efter Nadie.

Nadie var så upprymd och glad att hon hade svårt att placera tassarna där hon ville ha dem. Ändå lyckades hon skutta genom skogen utan alltför stora missöden.
Ett glatt skratt lämnade hennes läppar när bäckens porlande kom närmare och vattnet uppenbarade sig för dem. Hon mötte glatt sin systers blick, innan hon skyndade sig fram och plaskade i. Vattnet var så underbart svalt! Valpen log brett och tog ett steg till ut. Vattnet nådde henne till flanken, och hon visste att de inte fick gå längre ut - och nu hade hon och Niya inte ens pappa eller mamma med sig! Bäcken var inte jättedjup, men tillräckligt stor för att en liten valp inte bottnade henne.
Men vad kunde gå fel? Hon hade sett pappa och mamma korsa bäcken flera gånger, så varför skulle inte hon få göra det? Valparna hade fått enkla lektioner i att simma, men än hade inte Nadie klurat ut hur hon skulle flyta. Det var så svårt!

Men.. tänk om hon och Niya kunde lära sig att simma, så kunde de visa upp det sedan! Oj, vad alla skulle bli imponerade!
"Niya!", ropade hon över bäckens porlande. "Ska vi simma?"

Niya såg på sin syster som äntrade i vattnet först. De hade fått strikta instruktioner om att inte gå och bada själva, men... det var ju så roligt! Den ljuspälsade följde sin systers exempel, och gick ner i vattnet - inte lika långt ut som henne dock.

"Niya! Ska vi simma?" 
Niyaha stannade upp lite, och började fundera. 
"Vi får ju inte." muttrade hon lite besviket. Om än hon inte riktigt förstod innebörden med att "ni kan drunkna", så lyssnade hon på sina föräldrar. Vattnet var lite läskigt ändå, för hon hade halkat en gång och hamnat under - som tur hade mamma varit med då, och hon kunde göra som hon ville med vattnet, men de kunde inte dem.

Istället hoppade hon fram till Nadie och fnissade lite. I sin vanliga form började hon skutta omkring, lekfullt. 
"Vi kan leka!" utbrast hon gladlynt, och fortsatte skutta runt sin syster i väntan på att hon skulle acceptera hennes invit.

Vi får ju inte.

Nadie såg lite trumpet på sin ljuspälsade syster. Nä, det visste hon. Vattnet var farligt för en liten valp som hon, men så spännande! Hon var helt övertygad om att inget skulle hända dem. I så fall skulle mamma eller pappa komma och rädda henne och Niyaha. Det gjorde de alltid.

Vi kan leka!

Det nya förslaget systern la fram var så oändligt mycket mer lockande än att bara stå där. Nadie skrattade glatt.
"Jaaaa!" Hon tänkte snabbt igenom alla lekar hon visste. Kull? Nej, hon var inte så snabb igenom vattnet. Kurragömma? Kom inte ens på fråga. Brottas! Ja! Nadie skyndade sig in på lite grundare vatten, mot systern.
"Kom an bara!", tjöt hon glatt och slog framtassar runt sin systers hals i ett sorts brottargrepp.

Den mörka systern slog tassarna om Niyahas hals. Trots att de var ungefär lika stora, och lika tunga, så kände hon genast kraften av hennes kropp pressa henne ner emot vattnet. Den ljuspälsade skrattade gladlynt, innan hon spände sig för att göra ett motanfall. Dottern tog avstamp, men resultatet blev oväntat; när hon gjort avsprång så halkade hon istället till, och gled ner i det djupa av bäcken. Förskräckt slog hon i vattnet med tassarna, letade efter något att greppa tag om.
     "Hjälp!" tjöt hon emellan höga gnyende. Hur mycket den lilla än verkade trampa så hängde inget. Bäcken styrde henne och vattnet forsade skoningslöst ner i hennes munhåla. 
     "Nadie!" ropade hon kvävt. Synen blev fort suddig av allt vatten, och hon kunde endast se systerns mörka gestalt längre bort när bäcken förde henne nedströms.

[Någon vuxen i flocken som känner sig manad till att hoppa in här och hjälpa de stackars sykonen får med nöje göra det. ♥]

Det var svårt att inte stämma in i den ljusas glada skratt när Nadie upprymt märkte att systern inte verkade ha bra grepp, utan gled omkull. Hon skrattade åt Niya's klumpighet, men det var ett snällt skratt. Det mörka skrattade inte egentligen åt sin syster, utan med.
Men sedan märkte hon att Niyaha glidit längre än vad hon väntat sig. Ut på den djupa delen. Förvånad la hon öronen bakåt i rädsla när den andra tikvalpen slog efter något att greppa tag i.
"Håll ut Niya!", ropade hon över vattnets porlande och systerns gnyenden. "Jag ska rädda dig!" Hon vadade ut så snabbt hon kunde, men Nadie var så mycket långsammare i vattnet än på land. Den ljusa flöt iväg alldeles för snabbt och ropade på henne. Den lilla valpen kämpade sig upp ur vattnet och började springa på land bredvid sin kämpande kullsyster. Samtidigt lät hon ett högt, skräckslaget yl eka. Hjälp oss, någon!
Nadie sprang om Niyaha och skyndade sig i igen. Hon var inte lika långt ut som den ljuspälsade men när hon sträckte sig fram lyckades hon gripa tag om den andres öra med sina små valptänder. Nära att dras med själv spjärnade hon emot.

Hon hade väckts tidigt av ännu en natt fylld av drömmar. Hon kunde inte komma ihåg dem i detalj, det gjorde hon sällan, men rädslan hade hållit sig kvar i henne länge innan hon lyckats lugna andningen och sänka hjärtats hårt trummande rytm. Även om hon inte mindes detaljerna så var hon säker på att det var samma, eller åtminstone en liknande dröm som de hon haft de senaste åren. Hon hade trott att de skulle lätta, hade trott att de försvunnit när Aldo funnit henne, men sedan hans bortgång så hade de återvänt, och de blev värre. Hon vaknade oftare än förut, väckte sig själv oftare. Hon hade åtminstone inte väckt någon annan den här gången. Beata, den grönrandiga drakarghonan, låg fortfarande och sov en bit bort när Dimitrij rest sig upp och lämnat den sneda sten hon legat invid. Hon hade känt flera av flockens medlemmar i närheten, men snabbt avgjort att de antingen sov eller låg stilla, vilande, då deras sinnen inte rörde sig. Hon hade sträckt på sig, och ruskat fukten ur pälsen från det lätta duggregn som fallit.
     Tiden hade passerat medan hon långsamt rört sig bort från platsen där hon sovit. Varje gång hon vaknade gick hon ett varv. Det var lättare att sortera tankarna när hon rörde på sig. Det som hade hänt hade hänt. Hon kunde inte göra något åt det, kunde inte ändra det som redan skett. Hon visste så väl att hon inte hade kunnat göra något, och ändå undrade hon om det ändå inte hade funnits en chans. En möjlighet som hon aldrig tog, som lämnat henne ensam. Kanske var det det som hemsökte henne. Rädsla. Skam.
     När solen långsamt kikade fram bland trädens grenar, bara hängande högt nog för att i tunna stråk precis söka sig ner till marken, så kände Dimitrij hur några av de tidigare stilla sinnena i närheten rörde sig. Två av valparna, unga, livliga sinnen. Så små och sköra. Det var med trött, ihålig blick som Dimitrij såg i sinnenas riktning, åt det håll hon visste att Loianas och Kenais lya fanns. Hon kunde inte se valparna, men kände sinnena röra sig bort från lyan, trots att inget av de äldre sinnena verkade vakna. Åtminstone var det ingen som följde med dem. Med lugna steg började Dimitrij följa i valparnas riktning. Visserligen var de stora nog att lämna lyan, men inte stora nog att springa iväg på egen hand.
     Det var Niyaha och Nadie. Dimitrij kände igen deras unga medvetanden. Duggregnet tilltog en aning, men fukten var varm och störde inte den äldre honan. Hon rörde sig med huvudet i mankhöjd och svansen hängande lågt. Den gungade avslappnat med i hennes steg. De lugna kliven förde henne utan svårighet genom skogens växtlighet. Grönskande snår och gräs prasslade längs med hennes ben, och hon svängde vant undan huvudet för grenar och bambu så att hornen inte kom i vägen. Med huvudet sänkt så låg hornen krökta i höjd med halsen, skyddande snarare än vridna ut i en vid krona. Hon var glad att de inte var så vida, trots storleken.
     Valparna tog sig till en närliggande bäck, där vattennivån höjts bara en aning av nattens regn. Flödet var inte så snabbt, men i bäckens mitt djupt nog för att en valp inte skulle bottna. Den sedvanligt tankfulla rynkan dök upp i Dimitrijs panna när hon började följa bäcken nedströms. Långsamt förde hennes makliga takt henne närmare de små. Hon kunde för sin inre blick se sinnena röra sig, runtom varandra, gissningsvis lekande. När det ena - Niyaha - gled ifrån det andra så antog hon att de jagade varandra, men tanken ersattes snabbt. Något stämde inte. Dimitrij var inte långt bort när valparnas rop nådde hennes öron.
      Hon längde stegen till en snabb trav. Vad som än hänt så var bara valparna involverade, det var bara deras sinnen närvarande. Rädslan sköt ändå fram inom henne på nytt innan hon kunde se valparna bland träden. Hennes blick tog snabbt in det som hände. Niyaha i bäcken, Nadie som sprungit förbi och nu sträckte sig efter sitt syskon.
     Trots det som hände så dämpades rädslan snabbt när Dimitrij travade ikapp valparna. För deras storlek och korta, klumpiga ben så var vattnets flöde kanske snabbt, men Dimitrij hade inga större problem att komma ikapp med lång, snabb trav. Hon tog sig ner i den för henne grunda bäckens flöde och grep om Niyaha med säkra käkar. Hon lyfte valpen ur vattnet, noga med att se till att Nadie knuffades i land för att hon inte skulle falla i när Niyaha lyftes. Utan att stiga ur bäcken släppte hon ner den ljusa valpen i gräset ovanför vattenranden. Utan att säga något såg hon sedan på de båda små med trött, allvarlig blick.

Det kändes som evigheter. Vattnet försökte tränga sig in i hennes strupe, och hon försökte tappert att hålla det ute. Men då och då lyckades vattnet ändå ta sig in, och tvingade henne att hosta så ännu mer vatten kom in. Det kändes som en ändlös kamp emot vattnets krafter - hon kunde inte vinna.
     Då och då kände hon tassarna slå emot några stenar i botten av bäcken. Men aldrig fick hon tag i något. De bara gled undan henne. 
     Plötsligt kändes det som att något grep om henne. Niyaha kunde inte riktigt urskilja vad det var, förrän hon lyftes ur vattnet och försiktigt landade på det mjuka gräset igen. Okontrollerat började hon hosta, innan hon lyckades blinka vattnet ur ögonen. De mörkt blåa såg upp, och möttes av Dimitrijs stela anlete. Genast slog öronen sig skamset tillbaka och hon kröp ihop något. 
     "Förlåt! Förlåt! Vi skulle bara leka lite sen ramlade jag i.... Snälla säg inget till mamma eller pappa..." gnydde hon tyst, och såg efter sin syster. Dimitrij var ledaren över flocken, och Niyaha såg verkligen upp till henne. Det kändes verkligen jobbigt att skämma ut sig så mycket inför henne.

Nadie förstod inte riktigt vad som hände. I ena stunden stod hon och sträckte sig efter sin syster, och i nästa sekund plumsade hon ner på rumpan, men inte i vattnet, utan på fast mark. Ett litet 'oj' slapp ur henne när hennes blick vandrade uppför en ljus bringa och slutligen hamnade i ett välbekant ansikte. Dimitriij. Hoppsan.

Niyaha började ursäkta sig, och Nadie nickade energiskt, särskilt på den biten om att inte säga något till deras föräldrar. Så mycket skäll de skulle få då!
 "Det var verkligen inte mening!", fyllde hon i med en olycklig glans i sina olikfärgade ögon. "Vi visste inte att strömmen var så stark!"
 Likt sin syster kröp honom ihop något inför ledarens bleka blick. Nadie kämpade med att hindra en hettande rodnad från att synas. Hon hade verkligen inte lust att visa sig dum inför Dimi - tyvärr var det nog precis vad som hänt.

[om än sent, här kommer ett svarr]

Valparna ursäktade sig med små, gnyende röster, bad om att hon inte skulle berätta för deras föräldrar, och försökte förklara varför de hade råkat hamna i vattnet. Dimitrij såg på dem med orörd blick. När de tystnade stod hon stilla, tankfull i tystnad en stund innan hon blinkade och släppte ut luft ur lungorna. Tillfälligt släppte hon valparna med blicken för att se uppströms längs bäcken, och sedan nedströms, innan hon såg tillbaks på de små. Om dessa valpar valde att stanna när den tiden kom, så skulle dessa bli hennes jägare. Pha! Det var svårt att föreställa sig att hon själv hade varit lika liten, okunnig, en gång i tiden. Men i deras ålder hade hon redan varit hårt bevakad av de vuxna, de hade varit många som kunnat träna valparna, såväl som Noviserna och de Antagna. Men alla behövde börja någonstans ifrån.
     Hon klev upp ur bäcken, nästan över valparna, och stannade upp efter att ha tagit ett steg uppströms mot vattnets flöde. Med samma trötta blick såg hon tillbaks på valparna. "Kom", sade hon kort, innan hon vände blicken framåt och fortsatte följa bäckens rand. Hon brydde sig inte om att skaka vattnet från de blöta tassarna, de hade redan varit blöta av regnet sedan tidigare, och så länge duggregnet höll i sig och vattnet droppade i stora droppar från trädens blad så tjänade det inte mycket till att skaka tassarna torra. Hon kunde torka dem senare. Luften var ändå varm, så fukten störde henne inte ännu.
      Hon gick i lugnt tempo längs vattnet, för att vara säker på att valparna hängde med. Utan att säga något följde hon bäcken en längre stund, lyssnade till valparnas ljud och kände deras så unga sinnen följa hennes steg. Det tog inte jättelång tid innan de nådde en del av bäcken där stenarna var rikligare, skogens klippiga natur tydligare, men hon misstänkte att det kändes som en evighet för de små, oroliga liven. Här fanns en större sten precis invid bäcken, vilken lutade en aning i sidled ut över vattnet och bildade ett litet skydd över vattenranden och bäcken utan att egentligen kunna kallas varken tak eller grotta. Bäcken var lite grundare här, där vattnet tvingades rinna runt och över mossklädda stenar. Dimitrij stannade upp när hon nådde den större, sluttande stenen. Hon såg bakåt på valparna.
     "Här", sade hon lugnt, och tog ett kliv in under den sluttande stenen, snodde ett långsamt varv på stället innan hon lade sig ner i strömmen med huvudet på gräset precis nedanför stenen. Hornen klapprade lätt mot dess grå yta innan hon lagt huvudet rätt. "Det är inte lika strömt här", fortsatte hon och slöt ögonen med en suck. Om de nu prompt skulle leka i vattnet så var det här en bättre plats. Och här kunde hon ligga en stund om något skulle hända.

[PPar lite att de följer efter, för antar att de gör det. Om det inte känns okej så säg till så får jag ändra C:]

Niyaha höll sin skamsna position hela tiden. Tystnaden plågade henne långsamt. Men när ledarinnan äntligen sade något såg valpen försiktigt upp igen. Lydigt följde hon efter med lågt buret huvud och slak svans. Generad. Varför var det just Dimitrij hon gjort bort sig inför? 
     Vandringen hade känts som en oändlighet. Men när de äntligen var framme kunde den ljuspälsade konstatera att det var något stenigare här. Osäker på om hon varit här förut såg hon sig omkring innan blicken föll åter på Dimitrij. Ett mjukt leende formades på hennes läppar när den hornkrönte lagt sig ner i vattnet. De mörkblå såg sedan på sin mörkare syster igen. 
     "Ska vi leka igen?" frågade Niyaha. Svansen som livlöst hängt bakom henne reste sig och började ivrigt slå. Utmanande tog hon ett studs emot sin syster, för att sedan rusa ner i vattnet där Dimitrij utpekat att det var okej. Det plaskade tillfredsställande när de valpen hoppade ner i vattendraget.

Nadie vågade inte se på ledarinnan. Tänkte hon gå tillbaka till lyan, hem till mamma och pappa? Den unga valpen följde modfällt efter systern. Det som hade varit en så bra förmiddag!
Dimitrij stannade till. Nadie höjde långsamt blicken och såg försiktigt på bäcken. Det förvånade henne. Var var lyan?
Niyaha förstod fortare än vad hon gjorde. Förslaget om att leka kändes helt befängt tills hon såg att den äldre honan lagt sig ner. Hon skulle vaka över dem.
"Ja!", svarade hon upprymt och viftade så våldsamt med svansen att vattnet skvätte upp mot den ljusa systern. Hon upptäckte snabbt hur kul det var, och började helhjärtat ägna sig åt att skvätta ner sin redan blöta syster. Nadie själv var inte helt blöt överallt, och hon var fullständigt nöjd med det. Att ett vattenkrig innebar att båda parter blev blöta tänkte hon inte riktigt på.

Förtjusta skratt bubblade upp ur den ljusa systern. Pälsen hade blivit tung av vatten och hade lagt sig platt över hennes kropp. För en gångs skulle kunde man tydligt skåda hennes proportioner utan att den ludna valppälsen förvrängde utseendet. Det var dock inget speciellt med hennes valpkropp, och allt såg ut som man förväntat sig; stubbiga och bastanta ben, en rund, utåtbuktande mage och stora tassar. Niyaha såg i princip ut som vilken valp som helst.
     Det ständiga vattnet som sköts emot henne av Nadie, gjorde det svårt för henne att göra annat än att skratta. Men då och då gjorde hon försök att skvätta tillbaka på den mörka systern, men vattnet som gjorde hennes syn suddig gjorde det näst intill omöjligt. Men det betydde dock inte att det på något vis var tråkigare. 

Tiden förflöt för Niyaha som var fullt upptagen med den simpla lek. Det var inte förrän en välkänd, varm stämma ljöd från det smaragdgröna dunklet emellan trädstammarna som den ljusa systern gav några tecken på att leken skulle avslutas. Med lätta skutt tog sig Niyaha förbi den mörkare valpen, och upp på gräset som kantade den vida bäcken. De stora öronen hade så gott som de kunde rest sig på hennes hjässa, och vinklade sig till rösten som kallade efter dem.
     "Nadie! Niyaha!" Den mörkblå blicken såg bakåt och mötte sin syster med en viss besvikelse. Svansen vaggade varsamt bakom henne för att vissa att det bara var med viss sorg som hon upptäckt att deras far letade efter dem.
     "Det är pappa." sade hon som för att försäkra för Nadie, men även för Dimitrij. Ögonen mötte de skarpa grå med viss blygsamhet, men ett mjukt leende bröt fram på de mörka läpparna.
     "Vi borde gå." förklarade hon, och ögonen växlade mål till Nadie igen för att sedan söka sig tillbaka till det stillsamma anletet hos ledarinnan. "Tack Dimitrij." sade hon återigen. Svansen höjde sig en aning, och takten ökade med en instämmande glädje och tacksamhet. Den unge såg fram emot skogen igen, därifrån rösten av deras fader kommit. Niyaha tog några språng fram emot skogsbrynet, innan hon såg tillbaka emot Nadie igen med ett leende i det gladlynta ansiktet.
     "Kommer du?" ropade hon, till följd av ett kort fnittrande. Blicken såg fort på Dimitrij igen och det breda leende falnade en aning men var fortfarande tydligt där. Det var av respekt som Niyaha inte bemötte den hornkrönte med samma lekfullhet och upprymdhet som hon gjorde med andra. En del av henne ville ropa adjö till henne, men valpen höll inne behovet. Egentligen var det inget av vikt - ett armt hejdå - men det kändes oväsentligt. De skulle ju ses snart igen.
     Ögonen sökte sig tillbaka till systern, och svansen höjde sig ytterligare. Dess takt började öka när faderns röst återigen kallade på dem. Så fort systern kommit ikapp henne tog hon några steg in i genom skogskanten. Men Niyaha kunde inte hålla sig från att kasta en sista blick emot Dimitrij, för att sedan låta ett nöjt fnissande lämna henne innan hon tog ett språng in i skogen.

[Jag tog mig äran att börja avsluta. Om ni vill så får ni gärna skriva ett sista inlägg, men annars så kan detta ses som avslutat.  :P]

Hon lyssnade till valparna då de skuttade och skvätte med vattnet. Deras skratt klingade över ljudet av den porlande bäcken, över skogens tysta hummande och det lätta regnets sus. Kanske var det rofyllt, på sätt och vis, men Dimitrij kunde inte påstå att hon kände mycket alls där hon låg. Vattnet smekte runtom hennes kropp, kyligt, om än inte kallt. Hon var inte säker på hur hon borde känna, om hon borde känna, när hon lyssnade till deras ljusa röster, deras rörelser, kände deras unga närvaro. De var glada, lyckliga i stunden över att hon inte lett dem till deras föräldrar och berättat om deras oaktsamhet. De var naiva, okunniga. Lyckligt, välsignat ovetande om vad det var för väg de kunde ha satts på redan i sin ringa ålder. Hon hade själv varit där, om än hon själv snabbt lämnat ovissheten bakom sig, omgiven av hängivna Jägare och många som lärde ut. Hade hennes egna små levt, om de fått en chans till livet, vad hade hon gjort då? Hade de också levt i ovisshet så länge? Det stack i hennes bröst vid tanken. Hade hennes levt... Öronen pressades hårdare mot nacken, och hon drog ett djupt, ljudligt andetag innan hon öppnade ögonen för att kisa mot de lekande valparna.
    När hon hörde Kenai ropa på valparna så kom hans röst inte som en överraskning. Hon hade känt hans närvaro röra sig i området, och hade väl på sätt och vis väntat på att han skulle undra var hans valpar hade tagit vägen. Valparna stannade upp i sin lek och lyssnade, och tog sig sedan upp ur bäcken. Dimitrij höjde huvudet, men låg kvar utan att göra någon ansats till att resa sig. Niyaha mötte hennes blick med ett blygt leende, och när hon tackade den äldre så spändes Dimitrijs läppar för ett ögonblick innan ansiktet slappnade av igen. Hon följde de små med blicken när de lämnade platsen i riktning mot sin fader.
     Inte förrän valparna kommit utom synhåll reste sig Dimitrij upp. Hon ruskade på kroppen för att bli av med det mesta av vattnet, även om hon visste att hon inte skulle bli torr så länge det regnade. Hon grep kraften, höll den inom sig och värmde huden för att få en del av fukten närmast kroppen att ånga bort. Långsamt steg hon upp från bäcken, och såg en längre stund i den riktning valparna försvunnit, innan hon satte sig ner. Med sänkt hållning lutade hon sig mot stenen som tidigare utgjort åtminstone lite skydd medan hon legat i bäcken. Nu fick den stödja henne medan hon med hängande huvud drog en djup suck och slöt ögonen. Efter en stund öppnade hon dem igen och höjde blicken mot skyn. Vad som helst.

[Avslutat, om inte Nadie vill skriva ett sista inlägg C: ]