Skogen hade övergått från den frodiga lövskog Yoi var uppvuxen i till den frodiga gröna mark, här och var sköt unga lövträd upp bland rankorna då Yoi nyss lämnat lövskogen och beträtt eldskogens marker. 

Solen strålade från en klarblå himmel, endast en lätt bris fick den heta dagen att kännas mer dräglig och de gröna rankorna stod i full blom. Fjärilar av alla dess slag fladdrade från blomma till blomma och skapade ett ännu mer färgglatt landskap och en evig rörelse i luften. Doften av blommorna fyllde luften och följde med brisens mjuka smekning.

Yoi gick med mjuka försiktiga steg så han inte skulle trampa på blommor och fjärilar i onödan. De blekblå ögonen strålade av allt de vackra och ett leende spelade på hans läppar. Här och var kunde han se bruna skepnader mellan de gröna pelarna, rådjur och någon enstaka älg som betraktade den unga då han gick fram mellan pelare och unga lövträd. Han hade ingen tanke om att jaga och hans sinne sträckte ut sig. Han stannade dock upp då han kunde känna närvaron av ett annat sinne. Ännu inte bra nog på sin kraft att han kunde avgöra om detta sinne var vänligt sinnad eller inte. Så ung och nyfiken vände han på stegen mot sinnet och svansen svepte mjukt bakom honom och han nynnade mjukt på en sång hans mor alltid sjöng för honom då han var liten.

Det var en annorlunda dag. Allt var på topp; blommorna blommade och djurlivet verkade mer vid liv än någonsin förr. Molok förstod inte varför, och störde sig på den fina omgivningen. Vissa dagar kunde han tycka att saker och ting faktiskt var vackert, men just idag... var inte en sådan dag. Hans sinne var för tillfället lugnt, neutralt.

Fakarghanen kunde se enorma älgar vandra mellan träden, men han var intresserad för tillfället. Han hade fällt en hjort tidigare samma dag, vilket innebar att han inte hade lust att sätta igång en jakt, och definitivt inte på älgarna som ibland kunde vara knepiga att fälla. Dock verkade det vara något som gjorde älgarna nervösa, med tanke på deras beteende. Molok spetsade öronen och lät sin blick scanna av området. Han kunde inte se något, men han kunde känna doften av en främmande individ, en hane.

Molok sänkte huvudet och fortsatte att gå, skulle han stöta på främlingen, må så bli. Men han tänkte inte leta reda på någon, var helt enkelt inte intresserad av att själv starta ett samtal med någon.

Yoi traskade på i samma glada sinnesställning då han snart kunde känna doften av en annan hane. Han var nära nu så han slutade nynna och såg sig omkring. Snart kunde han se mellan två stora pelare en ljusare gestalt som han snabbt förstod var den främmande hanen. Han gick lite närmare men stannade på behörigt avstånd. Han visste inte om den främmande var vänligt sinnad eller inte. Den främmande hanen var större än honom och med vingarna såg han ännu större ut. Yoi var nyfiken på vingarna. han hade visserligen sett Crista med sina vingar och dom hade ofta talats vid men att se en främmande med vingar väckte hans intresse. Dock så såg han snart ärren över ena ögat och de blinda ögat. Han började fundera om denna hane kanske inte var så vänligt sinnad ändå. Yois kraft gav honom inga ledtrådar om vargens sinnesstämning. Han tvekade kort men kom sedan på sin mors ord om att man ska vara artig och hälsa. "God dag" Sade han med sin ännu unga stämma. Han hade inte fått den djupare stämman som hos en vuxen varg och ännu hade han en tonårings gängliga kropp.

(Detta är innan han slåss med Digne och Mercedes.)
Som om hela världen var emot honom, mötte han självklart hanen i den riktning han hade bestämt sig att gå till. Det var nästan svårt att urskilja honom från området då han smälte in relativt bra med sina bruna färger; och speciellt när Moloks egna syn endast fungerade med ett öga.

"God dag."

En ljusare röst än vad Molok hade förväntat sig bröt tystnaden, och han insåg att hanen var yngre än han själv. Den vita hanen stannade upp, lät blicken falla på främlingen och han lät en lättsam nickning ges i riktning mot den yngre. Molok kunde inte låta bli att känna doften av andra vargar i hanens päls, vilket förmodligen innebar att denne tillhörde en flock - och kanske var Molok på väg in i deras revir. Han undrade om främlingen patrullerade, men inte skulle de väl skicka en så ung hane alldeles själv? Vem visste vad det kunde lura för individer i skogens skuggor.
"Har du kommit ifrån din flock, valp?" frågade han neutralt. Det fanns där ingen oro, men heller inget hot.

De blekblå ögonen granskade nyfiket den främmande. Han hade bara sett Crista med vingar men denna var helt annorlunda och de blinda ögat. Genast började tankarna fara kring vad som hänt men han visste bättre än att fråga något så oförskämt även om tanken var lockande.

Då han gick en kort nick som svar på hans god dag lades huvudet lite på sned. Han hade ju förväntat sig ett svar och inte bara en nick men han skakade lite på huvudet och svansen bakom honom svepte mjukt, avslöjade den ungdomliga iver som spirade i hans kropp.

Då hanen väl talade så stannade svansen och han såg lite chockat på hanen. Valp. Främlingen hade kallat honom för valp! Han blev riktigt irriterad över att bli kallad för valp. han var minsann ingen valp. Inte i hans ögon iallafall.

"Nej jag har inte kommit bort från min flock och jag är minsann ingen valp" Han sträckte på sig lite och blåste upp sig för att se större ut. Rösten fick en kaxigare ton. Han skulle inte bli kallad för valp igen.

"Jag jag har inte kommit bort från min flock och jag är minsann ingen valp."

Det bekräftade att han var i  närheten av ett revir, precis som han hade misstänkt. Molok såg att den andre hanens kroppsspråk förändrades när han själv hade talat. Från att svansen hade rört sig vänligt, stannade den. När den andra gjorde ett försök till att verka större, höjde Molok lätt på ena ögonbrynet. Ett litet flin spred sig på hans mörka läppar då han fann den andres reaktion komisk.
"Ingen valp minsann?", frågade han och tog några kliv närmare. Han rörde sig med lugna kliv, fortfarande inte några tecken på aggressivitet. Istället vilade svansen lätt, vingarna likaså och huvudet var fortfarande lätt sänkt. "Säg mig; är du redo att försvara ert revir när hot dyker upp, valp?"

Molok visste att det här mötet kunde eskalera fort, vilket från början inte hade varit hans avsikt. Men när han hade sett naiviteten i den yngre, kände han att han behövde göra något. Han behövde veta att allt inte direkt var en dans på rosor.

Den andre fortsatte håna honom. Hans öron veks bakåt och han sträckte lite mer på sig. Såg med en trotsig blick i den andres öga. Han var var beredd att försvara sin familj men våld var inte lösningen men denna främmande hane sårade hans stolthet. 

"Jag kommer alltid försvara reviret och min familj oavsett vad!" Hans blick var nu mer kall mot den främmande och svansen svepte irriterat bakom honom och raggen var rest nu. "Menar du att du hotar min familj" Rösten innehöll hade en vag vibration av de morr som ville lämna hans strupe.

Molok fann det hela ironiskt. Den andres beteende var naivt. Om det var något som han själv hade lärt sig som ung var det att aldrig underskatta främlingar genom att försöka vara tuff, speciellt inte om den andre såg ut att vara större men framförallt starkare än en själv. Ett lågt skrockande lämnade honom när den andra försökte göra sig än mer större, men trots det blev han inte större än Molok själv.

"Jag kommer alltid försvara reviret och min familj oavsett vad! Menar du att du hotar min familj?"

Fakargen märkte av skillnaden i den andres röst och han nickade lätt. Bra. Det var hit han ville komma. Tekniskt sätt hotade han inte den andres familj, utan mer... situationen. Molok hade inga som helst avsikter med det här mötet, eller åtminstone hade han inte haft det. Nu kändes det dock som att han trots allt borde lära den unga en lärdom. Utan något vidare prat, gjorde Molok ett utfall mot den andre.

I vanliga fall brukade han vänta på att motståndaren gjorde den första attacken för att få överläge av situationen, men Molok såg inte den andra hanen som något större hot trots att han kanske borde. Med käftarna öppna och vingarna utfällda, siktade han in sig på den andres bog, inte för att döda - men för att skada.

Han var inte alls beredd på hanens nästa drag och då smärtan sköt igenom hans bog då hanen högg honom där, han gav ifrån sig ett förvånat tjut. Skarpa tänder som skar in i hud och muskler. Yio blev så förvånad att han glömde all träning han fått. Aldrig hade han kunnat tro att en varg bara skulle anfalla på detta sättet. Han försökte slita sig lös men det resulterade bara i en ännu större reva som hanen slet upp. I detta ögonblick tändes en gnista i den unga hanens blekblå ögon och hans päls började spraka precis innan han släppte lös den stöt som han byggde upp inom sig. Han skulle minsann visa att han inte var någon vekling eller fegis. Att han var beredd att försvara sin familj och att han inte var någon valp längre.

(dåligt svar men är både trött och stressad)

Smaken av blod fyllde hans mun och han lät käkarna omslutas hårdare. I nästan samma sekund som Molok hade tänkt släppa taget om den andre; kände han en stark spänning fara genom kroppen. Förvånad av smärtan det gav släppte han taget och såg på den yngre vargen. Ett litet leende spred sig på hans mörka läppar och han sänkte huvudet lågt, fortfarande med blicken fast på den andre.

"Så du kanske har det i dig ändå." Hans röst var låg. Moloks annars vita päls var nu fläckad av blod från den andre. Den andres måste ha haft någon typ av elektricitet som kraft, vilket Molok fann imponerande. Själv hade han fortfarande inte några krafter som hade uppenbarat sig och faktum var att han hade slutat att bry sig. Det var inte något som han behövde för att överleva, nej - han klarade sig bra som det var.

Hanen släppte sitt grepp som Yio hade hoppats att han skulle göra. Det smärtade i hans bog där den andre bitit tag i honom och orsakat djupa revor och det rann blod ur såren, blod som sakta färgade pälsen röd då de sökte sig neråt hans ben. Han höll upp de frambenet för det gjorde ont. En smärta han aldrig känt förut men det fick honom att bli ännu argare och pälsen gnistrade till då och då (tänk fleece filt mot hår).

"Jag råder dig att lämna detta område..." Morrade han fram med en låg och bestämd röst. Han visste att den större hanen var starkare och hade långt mer erfarenhet i strid än Yio men han skulle inte backa för att den vita skadat honom. De blekblå ögonen var fäst vid den vita och öronen låg vikta bakåt och kroppshållningen visade tydligt att han inte skulle ge sig.

Sraosha visste inte om det var tur eller Gudarnas vilja att hon befunnit sig nära nog att höra Yios tjut eka bland träden. Kroppen reagerade omedelbart, musklerna spändes under huden och den gröna blicken gick från avslappnad till alert på ett ögonblick. Hon ursäktade sällskapet hon haft och kastade sig ut i skogen. Detta fick inte hända. Inte på hennes vakt. Inte Yio. 

Hon hade inte sprungit länge, trots att det kände som om träden aldrig ville sluta susa förbi henne i periferin. Snart noterade hon Yio i sitt synfält, vid liv, tack och lov. Men han var skadad, och doften av blod var märkbar i kontrast till skogens lukter. De gröna ögonen naglades vid den andre.
Sraosha var snabbt framme, och ställde sig i vägen för den vite hanen. Hon noterade ett öga, ärrat ansikte, vingar. Men framför allt noterade hon blodet runt hans mun. Yios blod? Vreden blossade inom henne men hon tyglade sig, var tvungen att tygla sig. Hon ville se över Yios skador, men det närvarande hotet var tvungen att avlägsnas först.
"Ge dig av," morrade hon mot den vite. Lade hans utseende noga på minnet, alltmedan hon försökte kontrollera raseriet. Det ville fram, och det ville slita i något. "Försvinn långt härifrån, ditt avskräde."

"Jag råder dig att lämna detta område."

Molok lät ett flin sprida sig på hans läppar vid den yngres kommentar. De båda visste vem av dem som var starkast; och den bevingade visste att han kunde göra en dödlig attack. 
En nickning lämnade honom. Molok var inte här för att döda, faktum var att han inte ens varit här för att skada... men saker och ting gick inte alltid som planerat. Den yngre hade trots allt förvånat honom med mer styrka han misstänkt. 

Några minuter passerade under tystnad, och innan Molok hade hunnit öppna munnen för att tala dök en ny doft upp i området. Bara en stund senare hade en större varg ställt sig framför den yngre. Det var en tik i sprakande rosa färger, större än Molok själv. 

"Ge dig av. Försvinn långt härifrån, ditt avskräde."

Ett lågt brummande läte lämnade honom som nästan kunde liknas ett ironiskt skratt. Han mötte hennes gröna blick samtidigt som han sänkte huvudet lite.
"Det finns ingen anledning att vara hotfull", började han lågmält. "Jag skulle precis ge mig av."

Utan att vänta på någon större reaktion, vände han sig om för att lämna platsen. Om dem var smarta nog, skulle ingen av dem följa efter eller försöka göra en attack.

Han hade just varit på väg att kliva fram igen och varna den främmande för att fortsätta då Sraosha plötsligt dök upp och ställde sig mellan honom och den vita. Han stelnade och för ett kort ögonblick kände han irritation att hon klev mellan men det försvann lika snabbt och han slappnade av lite. Den vite reagerade på Sraoshas varning med ett kort svar och sedan hur han vände om för att ge sig iväg. Yio hade inte hört hanens svar för hans uppmärksamhet var riktat på de stora fluffiga rosa tiken. 

Då den vite försvunnit gick han så han kunde se Sraoshas ansikte. Han gick med lite lågt huvud och en låg kroppshållning. Lite skämdes han över att han orsakat problem för Sraosha och för att han inlett något han förmodligen inte skulle kunnat slutföra på ett vettigt sätt. "Sarosha... Förlåt" Det brände och sved i de djupa revorna efter hanens tänder och blodet letade sig ner i hans ljusa rödgrå päls ner mot tassen och marken. Det blödde inte så farligt trotts allt och det skulle läka utan bestående men om än ärren som skulle finnas kvar som påminnelse över hans dumhet.

Sraosha var rädd att raseriet skulle ta över när hanen talade. Ingen anledning att vara hotfull? Vilket skämt! Och det dämpade inte på Sraoshas ilska ett enda dugg.
Men han försvann iallafall, och först när hans vita skepnad försvunnit bland träden kunde Sraosha slappna av på riktigt. Hon vände sig nu mot Yio med en orolig min.
"Åh, vännen be inte om ursäkt," talade hon mjukt. Han var skadad, det såg hon tydligt. Vid Gudarna, det hade varit tursamt att hon hunnit fram i tid. Vem vet vad som kunnat hända annars? "Kan du gå? Vi måste få dig till Digne nu på en gång."

Sraosha verkade lugna ner sig och då han bad om förlåtelse svarade hon med en mjuk röst. Det hon sade gav hans självförtroende en liten törn för i hans öron lät det som om hon fortfarande talade till en valp men han visade inget. Då hon frågade om han kunde gå nickade han lite. "Ja jag kan gå" Han sade detta dock med en låg röst. Den unga spralliga hanen var som bortblåst. Denna upplevelse hade lärt honom en läxa han sent skulle glömma. Men en sak hade han bestämt sig. Digne skulle få hela det värsta men han skulle inte acceptera att hon helade allt. Han ville behålla ärren efter bettet som påminnelse om det som hänt och det som förändrade honom. Han svepte dessa tankar åt sidan och koncentrerade sig på nuet. "Ska vi gå?" Han såg på den större tiken med de blekblåa ögonen.

Det gjorde ont i bogen och för varje steg han tog sköt den skärande smärtan hela vägen från bogen där han blivit biten ända ner till tassen men han försökte att inte visa det för mycket då de började vägen tillbaka till Isil Anar. Han sade inte mycket på vägen tillbaka till reviret.

(Avsluta?)

Sraosha nickade, och vände med Yio tillbaka mot Isil Anar. På vägen tillbaka försökte hon med en så pedagogisk röst hon kunde åsamka förklara varför han inte fick gå iväg ensam, och förhoppningsvis förstod han varför. 

[Avslutat!]