[Ett roll endast för Sei (och Razios, för att MPh ska få göra ett inlägg här i), för att få igång honom lite 8D]

Skrin från både fåglar och apor fyllde den fuktiga omgivningen. På sina stället surrade flygande insekter i ett moln, dansade på den heta luften. Ljust rosa tassar galopperade över marken. Sei hade precis sagt farväl till sin familj. Han ville lämna Tadaar och se världen. Ön kunde han nu nästan utan och innan. 68 år på samma plats var en lång tid. Äntligen var det dags att de resten av Numoori.

Familjen han lämnade bakom sig bestod nu av hans två systrar med varsin familj och sin mycket gamla pappa. Hans mamma hade dött för nästan tio år sedan. Det smärtade honom att behöva veta att han skulle leva så mycket längre än resten av sin familj. Han skulle behöva se alla de han älskade dö. Trots att han visste att han hade fått en gåva av månen, att skydda andra, kunde han inte låta bli att ibland tänka att det han fått även var en förbannelse. Hade han fått välja hade han inte velat ha ett långt liv och se alla dö. Sei skakade på huvudet, vilken fick honom att ta ett fåtal sneda steg och nästan falla omkull. Han skrattade till åt sin egen klumpighet. Vad han än tyckte om delen med långt liv hade han ändå ett uppdrag att göra. Det var åtminstone så han såg på det hela.

Med ett skutt tog han sig över ett omkullfallet träd och förvandlade sig till en rosa hoppspindel i luften. Han önskade till viss del att han kunde ändra storlek också i samband med förvandlingen men, än så länge hade han inte lyckats lista ut hur man förändrar sin massa. Kanske behövde han ytterligare några år till.
Alla åtta benen sprang rappt över marken. Till en början hade han haft stora problem med dem. Det hade tagit honom lång tid innan han fått ordning på all och inte längre snubblade över sig själv. Nu mera kunde han springa så fort han kunde utan att behöva tänka eller bekymra sig över det.

Snart hade han nått Spegelsjön. Han stannade upp och förvandlade sig tillbaka till sin vanliga form. Sei visste inte hur långt det var mellan Tadaar och fastlandet, men det var lika bra att fylla på med vätska redan nu. Saltvattnet skulle inte gå att dricka. Han hukade sig och började lapa i sig av det svala vattnet. Öronen vred sig konstant i jakt på ljud. Han hade hört rykten om en jätteödla som befann sig på sjöns östra strand. De hikiokis han hade haft kontakt med hade sagt att den kunde spendera långa stunder med att stirra i vattnet, och att den hade försök äta upp dem.
När han kände sig klar förvandlade han sig tillbaka till en spindel. Benen kom upp i hög hastighet. Det roade honom att han kunde springa så mycket snabbare som spindel än som kitsune. Det roade honom också att han inte längre behövde hoppa över stockar som råkade ligga i vägen för honom; det räckte med att springa över dem. Spindlars kroppar var verkligen fantastiska! Han klättrade över en mjuk stock och undrade för ett ögonblick om det kunde ha varit mögel eller liknande. Helt frisk kunde den inte ha varit, så mycket var säkert. En vag tanke på att det kunde ha varit ödlan slog honom, men det försvann så snart han kunde känna lukten av havet.

Efter en tid befann han sig vid kusten. Vattnet var lågt, och det skulle bli lägre. Han väntade tålmodigt. Efter ytterligare en tid kunde han påbörja sin färd över mot Numoori. Benen pinnade på i hög hastighet och han kände sig lycklig. Trots att han lämnade sin familj bakom sig, en familj vars ett antal medlemmar skulle kunna dö när som helst, kände han sig glad. Han skulle få se världen. Och han visste att han skulle kunna återvända om han så önskade. När det var ebb i alla fall. Nu väntade honom en helt ny verklighet.

[Oooooch Sei är i Numoori! 8D]

Ett trummande ljud som han inte kände igen fick Razios att höja sitt långsmala huvud från marken. Han hade legat stilla i öppningen till en solupplyst glänta ett längre tag, fortfarande till viss del dold under de rikliga växternas blad. Det hade varit en hektisk morgon. Bytena här hade varit dumma och orädda när han anlänt, men många av dem hade börjat lära sig att fly när de upptäckte honom. Men för nu var han mätt och belåten, och njöt av värmen och skogens ljud. Det mjuka trummandet kom snabbt närmare, följt av lätta prassel av blad och buskar. Razios följde ljudet så gott han kunde, och snart dök en skarpt färgad skepnad upp i hans ögonvrå. När han vände blicken efter den hade den redan kommit fram till honom och kilade snabbt över hans tjocka svans. Spindelns många ben trummade vidare bortåt. För ett ögonblick låg Razios stilla, överrumplad av vad han just sett, innan han snabbt kom på fötter och hastade efter det förvuxna krypet. Han hade sett stora insekter och spindlar förut, men de flesta var betydligt mindre än den klart rosa spindeln grep hans nyfikenhet så som deras nät fångade flugor.
     I en snabb, gungande trav skyndade han efter den rosa, utan att bry sig om att han stötte i blad och gjorde ljud ifrån sig. Han tappade snabbt den skarpt färgade varelsen ur sikte - att hinna ikapp den var det inte att tala om, även om han hoppades på att göra det - men fortsatte i samma riktning som han sett den försvinna i. Han kände den här delen av skogen väl vid det här laget, och hade inga problem att fortsätta i rask takt. Snart närmade han sig havet, det stora och skrämmande. Han kände det på doften lika tydligt som han kände igen området. Om inte tydligare. De salta vindarna som drog över ön förde vissa dagar med sig doften långt inåt land. De krokiga, knotiga trädens kronor blev glesare. Himlen skymtade mer och mer mellan bladen, och snart kunde han se det glimmande vattnet mellan trädstammarna. Vid trädranden stannade han upp. Ute på stranden stod spindeln, vid havstanden som om den väntade på något. Vad var det för stor spindel egentligen? Hur hade den hamnat här? Han hade inte sett något så stort med så många ben tidigare. Och absolut inte med den färgen. Razios stod kvar och tvekade i trädranden en stund innan han vågade sig ut på stranden. Han kastade vaksamma blickar ut över den nu blottade havsbottnen. Den var lika lockande nu som då, spännande och främmande. Han kunde skymta en mörk rand vid horisonten, av vad han ville tro var hans hem. Ön var en vacker plats, en plats att äta sig fet och leva i frid på. Men han saknade sitt hem ibland.
     Precis när han kommit ut från träden satte spindeln av på nytt, den här gången ut mot horisonten. Razios blev på nytt stående och stirrade efter djuret med förundran i blicken. Han hade aldrig sett något så stort röra sig så fort. När den rosa var inte mer än en liten skepnad i hans synfält fortsatte han ut till den punkt dit havets vågor vanligtvis nådde, där han kunde se de många stegen lämnade av spindeln. Han följde dem med blicken, från träden och ut över havsbottnen. Åsynen av den mörka linjen vid horisonten fick en lätt tyngd att bildas i hans bröst. Han såg över axeln, mot skogen. Han hade lämnat sin skatt. Med tveksamma steg vände han om och tog sig upp längs stranden igen, endast för att stanna på nytt.
      Det gick inte mer än en minut innan Razios vände om på nytt och satte av så snabbt han förmådde. Hans tår sjönk i sanden och lämnade tydligare, tyngre avtryck än spindelns lätta steg. Ut över stranden, ut över bottnen. Ut i havet, där han visste att vågorna skulle sluta sig och kastas av och an. Bort från ön, bort från sjön och bergen. Bort från vindar och krokiga träd. Hemåt. Han skulle hem. En dag skulle han återvända hit. Han lämnade sin skatt kvar att vänta tills dess. Nu skulle han hem.