Det hade gått ett fåtal veckor sedan Zayev och Nairas andra kull föddes, men ännu hade inte Arno och Oberon fått hälsa på dem. Detta skulle bli dagen då de fick lämna grottan för första gången och faktiskt få lov att möta sina äldre syskon. Fram till nu hade Naira hållit dem inne i lyan, och var gång de försökt lämna den hade hon hämtat tillbaka dem. Det hade blivit en lek för valparna. En lek som modern inte motsatte sig att vara med på.

Azdell blev fnittrande nedsatt på marken igen efter att ha gjort ytterligare ett flyktförsök. Hon kunde höra Nairas mjuka skratt och svansen viftade så vilt på den lilla tiken att hon var nära på att vifta omkull sig själv. Bakom moderns ben kunde hon se Gharrow klumpigt springa mot grottans mynning. Precis innan han var framme stannade han till och såg sig om. Azdell såg upp på sin mor, men hon gjorde ingen ansats till att hämta brodern. Alla tre valpar såg med förvånade miner på henne.
    "Jag tänkte att vi skulle gå ut ur grottan idag. Så ni får träffa era bröder." förklarade hon och såg på dem.
Hennes ögon växte. De skulle äntligen få lov att lämna lyan och se hur världen utanför faktiskt såg ut.
    "På riktigt?!" frågade hon med ett leende som nästan klöv hennes ansikte i två delar.
Naira nickade och såg roat på medan de tre valparna exalterat sprang mot lyans ingång.
    Azdell stannade upp och sträckte sig ut, utan att riktigt våga lämna den välbekanta tryggheten. Modern gick förbi dem och lät ett kallande yl slippa ur henne. Spänt väntade hon på vad som skulle hända härnäst.

[Till för alla Zayev och Nairas yngel :D]

Så snart som Arno hade hört sin moders röst rycktes han upp på tassarna från där han legat. Han sprattlade våldsamt med benen innan han kom upp, och var inte säker på om han råkade sparka till Oberon eller inte i all hast. I så fall var det inte meningen. Han hade tillsammans med sin broder bildat en hög av blå päls där de hade vilat inte långt ifrån grottan där Naira och småsyskonen fanns. Ingen av dem hade kunnat hålla sig allt för långt bort. Nyfikenheten över de små, deras syskon, hade varit för stor. Särskilt då de inte varit tillåtna att hälsa på dem ännu. Det var alltid extra spännande när man tvingades vänta.
    Solen hade stigit över horisonten för inte länge sedan, och skogen kläddes av ett tunt dis. Den ljumma luften skulle snart värmas av solskenet, om än himlen stundvis fläckades av stora, vita moln. Vinden fick trädkronorna att vaja mjukt, och prasslade bland bladen och grenarna. Ljudet av cikadornas eviga skrikande toner blandades med fågelsång och det ljusa pipet från någon liten groda.
    Lyckligt tjutande sprang Arno hela vägen till lyan, där han redan innan han hunnit sakta in slängde sig ner på marken och i princip kröp den sista biten fram när han såg modern stå i grottöppningen. Svansen viftade våldsamt bakom honom, pressad mot marken och nästan in mellan benen när han snabbt kröp fram till så nära modern han tilläts och slickade i luften efter hennes ansikte. Han fortsatte oavbrutet att gny.
    När han lade märke till de tre små valparna som stod innanför grottöppningen bakom Naira så pressade han sig om möjligt ännu lägre mot marken. De tre ögonen i Arnos ansikte blev stora, och han flackade upprepat med blicken mellan valparna och modern för att se om han var för nära, eller om han fick lov att vara där. Svansen viftade ännu snabbare än förut. Öronen låg vända över nacken. Han ville så gärna hälsa på dem. Det var med en enorm kraftansträngning som han inte ålade sig några tum närmre.
    De var så små. Han kunde inte förstå hur små valparna var. Tre små, tjocka kroppar med korta knubbiga ben och tunna pinnar till svansar. Två av dem var bruna, den tredje nästan svart. Hur kunde de vara så små? Hur fick allt plats i en så liten kropp? Hade han och Oberon också varit så små? Kunde han leka med dem? Han ville så gärna leka med dem. Var de ömtåliga? De såg ömtåliga ut. Så små. Alla tre tillsammans var ändå ganska mycket, när Arno tänkte på det, och han kom på sig själv med att förundras över att de hade fått plats i hans mamma, och undra hur tusan de kommit ut. Hade Naira haft ett hål i magen, som Oberon sagt att tikar fick för att valparna skulle komma ut?

Gharrow såg med stora ögon på skepnaden som slängde sig mot lyans ingång och la sig platt mot det kyliga jordgolvet. Svansen fort snabbt in mellan bakbenen på den lille figuren och han sjönk ihop med hela kroppen. Öronen la sig mot nacken och han såg sig om efter en flyktväg samtidigt som han långsamt stapplande bakåt och krockade med rumpan först in i Azdell.
"Mammaaaa." Pep valpen ynkligt utan att släppa den mångögda blicken från den okända vargen.

Världen utanför var främmande. Det var med en tyst nyfikenhet Nena betraktade den för första gången. De obetydliga glimtar som hon kunnat sno sig tidigare var dock inget i jämförelse mot uppenbarelsen framför henne nu.
Små, försiktiga steg tog hon, tills hon stod i jämnhöjd med sin mor.
Sedan kom det. Vad det nu var. Nena förstod inte riktigt varför den väldiga gråblå saken - hon trodde det var en varg men var inte helt säker - ålade och slickade efter mor. 
Med en valps oblyga förundran klingade hennes fråga.
"Vad är du för något?"

[NGOENmboljkfeaångnmknbgfo *kasta svar* ]

Det lyckliga tjut som kom från Arno fick henne att skratta hjärtligt. Hon visste att de båda äldre hade varit otroligt spända över att få möta sina småsyskon. Mycket snart kunde hon se dem komma farandes innan de slängde sig på marken och ålade fram sista biten, konstant gnyende.
    "Hej." hon välkomnade dem med ett skratt.
Hennes pojkar. Det var inte klokt att de hade hunnit bli så stora, så snabbt. Hon hörde Gharrows skrämda stämma kalla på henne och ett missnöjt ljud från Azdell. Innan hon hade chansen att svara den yngsta sonen talade Nena. Hennes fråga fick henne att skratta igen. Med ett brett leende vände hon sig om och slickade varsamt sonen, som hade krupit ihop till en boll, över ryggen.
    "Det är ingen fara, gubben. Det är dina äldre syskon." förklarade hon.
Azdell travade klumpigt förbi henne och bort till sin syster.
    "Ska vi gå och hälsa på dem? De vill så gärna träffa dig och dina systrar."
Hon ville inte att Gharrow skulle vara rädd, även om hon kunde förstå att Arnos och Oberons reaktioner varit överväldigande. Men hon visste att de skulle försöka vara försiktiga med de små.

Hon kunde höra ett plötsligt tjut som fick henne att hoppa bakåt av överraskning. Med blinkande ögon såg hon mot öppningen och mycket snart dök två individer upp. Innan hon riktigt hade chansen att ge en reaktion på dem hade Gharrow backat rakt in i henne. Ett missnöjt läte lämnade henne och hon nafsade brodern i bakbenet. Modern dök upp kort därefter och Azdell såg med glatt viftande svans på henne. Hon sade att det inte var någon fara, att de båda som dykt upp bara varit hennes äldre bröder. Nyfiket travade hon förbi Naira och Gharrow och ställde sig bredvid sin syster. Hon såg på de båda mycket större vargarna. De hade flera ögon precis som både mamma och pappa. Med skuttande steg passerade hon Nena och studsade fram till den treögde.
    "Hej!" utbrast hon och lade sig platt ner på mage, precis som han. "Jag heter Azdell!"
Det var nästan så att deras nosar nuddade varandra, men bara nästan. Bakom henne viftade svansen glatt.

Ett upprört tjut lämnade den lille hanvalpen när systerns vassa tänder nafsar honom i bakbenet. Han ryckte till och drog det tätt intill sig med ett moloket uttryck i sitt runda anlete. Nu var det mycket som hände på en och samma gång. Gharrow såg hur systern passerade honom med livliga steg och placerade sig intill Nena, själv tog han ytterligare några varsamma steg bakåt men fångades upp av moderns tunga som slickade honom över ryggraden. Känslan av trygghet infann sig direkt när vetskapen och bevisen på Nairas närvaro blev uppenbara. 
Valpen vred på nacken och lyfte på skallen för att möta den mångögda blicken hos modern.
Mmmmmm. Mumlade han kort som svaret på hennes fråga till honom. Svansen smög sig tillbaka och trycktes tätt mot hans undersida. Äldre syskon. Blicken for tillbaka till de två blå vid lyans ingång. Med stor skepsis reste han sig upp på knubbiga ben och smög fram till systrarna. Väl där burrade han in sig ordentligt mellan Nena och Azdell.

Öronen rykte till Nairas stämma. Ögonen rörde sig under de slutna ögonlocken och novisen grymtade tyst när han sträckte ut tassarna framför sig. Ögonlocken kändes oerhört tunga och han gäspade stort, endast för att avbrytas av en spark i ansiktet.
   Med en grimas slog Oberon yrvaket upp ögonen och såg sig om, bara för att se sin broder lämna hans sida för att rusa i väg i riktning mot lyan.
   Det tog ett tag för den blå att koppla vad som fått Arno att ha så bråttom. Lyckotjuten som lämnade den ljusare av bröderna när han försvann bland träden var det som fick Oberon att inse vad all uppståndelse handlade om - deras småsyskon. De halvslutna ögonen vidgades vid insikten och ett leende var nära på att klyva Oberons breda ansikte i två. "Arno! Arno, vänta!"
   Det var sällan han tänkte på sin egen storlek, men med de små valparna framför sig kunde han inte annat än att tänka på hur stor han var i jämförelse med dem. Vågade han ens ta i dem? De såg så sköra ut.
   Oberon såg mot sin moder; sökte efter något sorts tecken om att det var okej för honom att närma sig de små. Hans småsyskon. Naira nickade inbjudande mot honom och Oberon log. Han lade sig med extrem försiktighet ner på marken, och kröp försiktigt fram mot valparna. Två bruna och en mörk.
   En av dem verkade nervös, där den klämde sig in mellan de två andra valparna. Den påminde Oberon om när han själv var liten och blyg. Han blåste varm luft ur sin nos mot valpen i mitten och log försiktigt. "Det är ingen fara", viskade han uppmuntrande samtidigt som svansen trummade svagt bakom honom.

De var så små. Arnos ögon formligen glittrade när han såg två av dem komma närmre, medan den ena bruna såg ut att försöka gömma sig. Åhnej. Hade han skrämt den? Var det hans fel? Han försökte att trycka sig ännu lägre mot marken, men det gick inte att bli plattare än såhär. Öronen pendlade från hans nacke till att stå vända framåt och tillbaks igen. Oberons viskande stämma fick det att fladdra i Arnos bröst.
     Den första av valparna frågade vad Arno var, och dess näpna röst gjorde att han ville smälta genom marken. Just som han försökte forma ett svar, utan framgång, studsade den mörka av valparna närmre och lade sig platt mot marken i en klumpig imitation av Arno. Hans kropp vibrerade svagt av återhållen entusiasm och en oförklarligt stor vördnad.
     ”Hej Azdell”, pep han till svar. Arno fick kämpa för att inte få tårar i ögonen. Deras nosar möttes nästan. Han vädrade försiktigt så att nosen darrade när han kände den lillas doft. Azdell. Hans lillasyster. ”Jag är Arno”, andades han. För ett ögonblick blev han osäker. Borde han presentera Oberon också, eller ville Oberon presentera sig själv? Det var trots allt inför deras småsyskon. Han kunde fortfarande inte riktigt förstå att det här var deras syskon. De var onekligen små syskon. Försiktigt stack Arno ut tungan och vidrörde Azdells nos med tungspetsen.