Han hade knappt kunnat somna kvällen innan av ren spänning. Det var fortfarande tidigt på morgonen. Solen hade inte hunnit långt på himmelen och luften var fortfarande något kylig. Abraxas hade väntat på det här ögonblicket så otroligt länge. Ögonblicket då han äntligen skulle få ett uppdrag och kunna visa sig värd någonting. Dock hade han inte räknat med det bakslag han råkade ut för. Abizou skulle följa med honom. Han hade sett skadeglädjen i de andras ögon när de fick uppgiften, men valt att ignorera dem. Visst fanns det en enorm risk att hon skulle vara en stor bromskloss för honom men han ville se det hela som att hon fick följa med honom för att han var så pass skicklig som han var, och inte för att han behövde hjälp. Det fanns säkert inte så mycket hon ens kunde hjälpa till med, sjuk som hon var.
    "Redo?" frågade han systern och försökte att inte låta bitter.
En del av syskonen hade redan gett sig av, medan de andra var på väg att lämna reviret i princip samtidigt som dem. Han misstänkte att ingen av dem skulle dröja speciellt länge med att påbörja sitt uppdrag. Egentligen hade han velat gå tidigare, men det hade funnits vissa... komplikationer. Men han antog att det kunde ha varit värre. Kanske.

Mödosamt hade den blekgrå honan vaknat till liv denna tidiga morgonen. Kroppen var alltid som svagast tidigt på morgonen och sent på kvällen, och såklart så var det den här tiden på dygnet som de skulle ge sig av. Shiva hade gett alla i kullen uppdrag, alla utom henne själv, som vanligt. Hon skulle ljuga om hon sade att det inte rotade en känsla av besvikelse och avund inom henne, men hon visste allt för väl varför. Hon var svag, närmast oduglig i sådana sammanhang på grund av den sjukdomen som härjade hennes unga kropp. Och inte verkade hon ha någon ljus framtid att mötas av heller baserat på vad hon hört om moderns moster. Dessa tankar var sådana som nästan konstant svävade omkring i hennes huvud, hejdlösa och eviga. Brodern talade, frågade om hon var redo. Han verkade försöka dölja bitterheten i rösten, men lyckades nog inte riktigt. Hon var trots allt väl medveten om vad de alla tyckte om henne vid det här laget, och ingen ville behöva ha henne i släptåg. Det var dock moderns order. Hon skulle också behöva bevisa sig duglig, om än på ett lite annorlunda vis kanske. ''Ja det är jag, är du?'' svarade hon med en smått uppnosig ton i rösten och gav honom en liknande blick då hon passerade honom och började röra sig bort från lyorna. Hon lade den blekgula blicken på modern som stod en bit bort och övervakade allihopa, kanske också för att på sätt och vis ta farväl av dem? Hoppas kunde man ju. Hon fick dock en kort nickning som avsked. Det var väl ungefär allt man kunde förvänta sig från henne. Hon valde att vänta in brodern trots att han troligen med lätthet skulle hinna ikapp och om henne. Detta kanske skulle bli intressant, om nu inte Abraxas skulle vara bitter hela vägen.

Abraxas himlade med ögonen åt systerns tonfall.
    "Självklart." svarade han kort.
Han hade varit redo sedan länge tillbaka. Det var henne han varit tvungen att vänta på, och även om han visste varför var det enerverande. Hon passerade honom och en tung suck lämnade honom. Det här skulle bli en prövning på fler än ett sätt. Den mörka valpen vände om och rörde sig efter henne. Han såg på modern och fick en kort nickning av henne som han respektfullt speglade. Blicken rörde sig åter till Abizou ett kort ögonblick innan han såg in mellan träden. Han hoppades innerligt att det här skulle gå bra och inte sluta i katastrof. Och att de skulle komma hem igen innan året hunnit passera.
Han höll medvetet in på stegen för att inte gå ifrån systern. Helst av allt ville han bara sätta av i trav och komma iväg, utforska långt utanför revirets gräns, men det skulle inte gå. Att Abizou gick med honom var en order från modern, och hennes ord ifrågasatte man inte. Så han fick vackert vänja sig vid den långsammare hastigheten. Gång på gång påminde han sig själv om att det här skulle bli en bra övning i tålamod.

Hon hade inte förväntat sig något annat svar från honom. Hon anade att alla var väldigt ivriga över att komma iväg, till och med hon själv kände en viss iver och förväntansfullhet över det hela trots att det inte egentligen var hennes uppdrag. Skulle de lyckas hitta någon intressant information eller utföra något spektakulärt så skulle nog brodern ändå få all ära, något annat skulle förvåna henne. Det är så flocken fungerar, de starka frodas, de svaga förgås. Och hon tillhörde motvilligt den senare kategorin endast på grund av en nedrans sjukdom. Hon sköt undan de deprimerande och negativa tankarna så gott det gick och fokuserade istället på att ta sig fram mellan träden. Ett steg i taget, en uppgift. Resten gick att grubbla över senare. Hon ökade steglängden en aning då hon lade märke till att brodern uppenbart saktat ner sin för att hålla sig i samma takt som henne. Hon hade under uppväxten blivit väldigt bra på att läsa av sina syskon, mycket annat hade hon inte haft möjlighet till att göra då hon suttit på sidan om de allra flesta aktiviteter efter något brutalt misslyckande som fått modern, eller någon av de andra som instruerat, att tappa tålamodet för henne. Hon lade redan märke till ansträngningen i kroppen, hur den skrek efter energi och näring som verkligen inte fanns, men hon tänkte inte låta det stoppa henne, inte nu av alla tillfällen, nu när hon faktiskt hade en chans att göra något.

(Avslutat)