Genom de täta trädkronorna gick det att fläckvis se himmelen. Vid enstaka tillfällen kunde den hastigt stigande solen synas till. Abraxas nästan släpade tassarna i marken. Han och Abizou hade lämnat flocken för vad som kändes som flera timmar sedan, men ännu inte lämnat Kaiwood. Han stannade upp och såg sig om efter den ljusa systern som redan hade börjat tappa hastigheten.
    "Behöver du ta en paus?" frågade han och höjde på ögonbrynen.
Att systern var vek och sjuk var ingen hemlighet för någon av dem, och det skulle bara vara pinsamt för dem båda om hon inte ens kunde överleva att lämna skogen. Hade han bara fått lov att gå själv hade han kunnat vara i åtminstone Lövskogen nu. Men icke! Han behövdes dra med det här. Den mörka ynglingen bet ihop tänderna. Han intalade sig själv till att försöka tänka positivt på situationen. Han var den enda som modern kunde lita på att ta hand om sin syster. Den enda som var duktig nog att beskydda det. Sakta kom tankarna om att det var ett straff återigen smygandes men han vägrade kännas vid dem. Han hade inte gjort något fel, så det fanns ingen anledning till att straffas.

[Hrrrrr, bättre sent än aldrig? xD]

(höhöhöhö, det skulle ju jag också kunna säga xD)

Det var länge sedan hon skillts åt från Legion i öknen men det kändes samtidigt inte som om de varit ifrån varandra så länge. Det var annorlunda att lämna ett barn när man visste att det inte skydde en, någonting helt annat när man vände dem ryggen i tron om att de skulle hata en. Av någon annledning som Tezuka inte förstod var det jobbigt att vända valpen ryggen, trots att han inte längre var en valp. Han hade följt henne till hennes ursprungsland utan hennes hjälp så han måste ju ha lärt sig leva utan hjälp. 

Efter att hon lämnat valpen hade hon vandrat norröver. Hon ville återbekanta sig med det familjära landet och hade därför vandrat norrut. Den täta skogen i norr hade varit hennes mål, men det hade tagit henne längre tid än vanligt eftersom hon inte gått en rak väg utan snirklat sig fram. Sedan en kort tid tillbaka hade hon kommit in i skogen och insupit den bekanta luften. Här kändes det som att ingen tid gått alls, allting var lika gammalt och inte ett barr hade flyttat på sig.

En doft av flock hade funnit henne och fick henne att flytta sig bort från reviret. Hon ville inte bråka men påmindes ändå om flocken som systern bosatt sig med. I någon minut, medan honnskyndade bort från reviret, funderade hon på vart systern kunde tänkas vara nu... Om hon ens var vid livet.

En klar röst hördes på alldeles för nära avstånd och den svart gråa varginnan stannade. Hur hade hon undgått att höra dem? Hon lyssnade efter ett svar från någon annan men hörde det inte. Det hade dessutom låtit som en valp eller ungvarg. Kunde den ha talat med sig själv eller en låtsaskompis? Med lätt bakåtvinklade öron och stel svans fortsatte hon fram för att se om hon kunde få en skymt av vargen i fråga innanndenne upptäckte henne. Det fanns ännu ingen doft från vargen som hon kunde urskilja i alla fall. Så tyst hon kunde smög Tezuka närmare. Långsamt kände hon lukten av vargarna, för nu förstod hon att de var två stycken, och med deras lukt fanns ett starkt följe av flockdoften hon passerat tidigare. En mörk figur med chokerande ljusa teckningar skymtade mellan träden och den gråa stannade upp. Skulle hon närma sig eller försöka komma undan utan att bli upptäckt?

| Inte aaalls ett sent svar, nej då *host* |

Den blekgrå honan fick kämpa för att hålla jämna steg med brodern, kroppen protesterade för var och varannan rörelse hon tog, men hon vägrade ge upp och erkänna sig besegrad. Om det var något som var starkt hos henne så var det viljekraften och envisheten. Visst fanns det dagar då hon tyckte livet var allt för orättvist och bara ville kura ihop sig i lyan och inte göra någonting, men hon visste även att det inte ledde någonvart, annat än till moderns ilska. Då hon hörde Abraxas ord så vändes den blekgula blicken upp för att möta hans. Hennes kroppshållning och uttryck skrek nog egentligen efter vila, men i blicken fanns den vanliga gnistan. ''Nej, vi kan fortsätta ett tag till''. Stämman var beslutsam innan hon sedan riktade tillbaka uppmärksamheten till att fokusera på stegen hon tog. Hon visste att brodern nog egentligen inte ville ha henne där, ansåg att hon hindrade honom, som hon tycktes göra i allt som hon deltog i. Hon hatade den känslan, känslan över att inte vara bra nog, värdig, att inte kunna tillföra mycket och att nästan alltid bli sedd på med nervärderande eller irriterade blickar. Hennes kropp må vara bristfällig, men sinnet var lika skarpt som vilken som helst av syskonen, kanske till och med mer än vissa. Hon fick dock sällan tillfälle till att bevisa det. Det krävdes så mycket jobb för att för det första ens klara av en sak, och för det andra, som var det värre av de två, hela tiden behöva försöka leva upp till ens de minsta av förväntningar. Hon önskade att hon kunde träna lika obehindrat som syskonen, att hon kunde få tillämpa de kunskaper hon samlat på sig, men icke. ''Jag vet att du endast står ut med mig för att mor sade att jag skulle följa med dig. Du behöver inte få det att framstå som något annat, det är bara en förolämpning''. En kort fnysning lämnade henne innan en doft av främmande varg nådde henne och hon stannade upp. Blicken sökte genom buskaget efter dess skepnad, vilket den också efter ett tag fann. Hon studerade kort den ljust grå honan med svarta och röda tecken, och det låg någonting lite bekant över teckningen, trots att hon var säker på att hon aldrig sett vargen förut. Hon kunde inte riktigt sätta tassen på vad det var dock. ''Och vem är du?''.

Han blick var skeptisk. En blind hade kunnat se att systern kropp skulle ge upp precis när som helst. Abraxas såg på henne då hon tystnat innan en suck slapp ur honom.
    "Förolämpning eller inte, du är till ännu mindre nytta om du inte ens kan hålla dig stående."
Det skulle ta evigheter för dem att nå Cierzo i den här takten. Men mor hade gett honom ansvaret för Abizous liv, och han tänkte inte svika henne. Det var inte ett straff!
En okänd, men ändå bekant, doft gjorde sig till känna. Han vred på huvudet och såg med hård blick in mellan träden. De befann sig utanför revirets gräns, men att ha en främling så nära inpå den var ingenting han uppskattade. Liksom den äldre tikens doft fanns där något bekant över hennes anletsdrag och teckning. Han ställde sig snett framför systern med dominant hållning. Oavsett vem det var tänkte han inte misslyckas med sitt uppdrag så nära reviret. Han skulle behöva kasta sig i tjärnen av skam i så fall.

Hon hade blivit upptäckt. Inte så konstigt egentligen då hon inte dolt sig speciellt bra... Den röda blicken svepte mellan den blekgrå - förfärligt rangliga - valpen till den bruna med vita markeringar. Det var den blekgrå som hade tilltalat henne och pannan rynkades när den bruna steg framför den andra. Någonting i deras anletsdrag fick henne att misstänka syskon.
Hon sa fortfarande ingenting men studerade de två när hon klev undan från dem glesa grenarna hon stått bakom.
"Tezuka." svarade hon skeptiskt och såg på de båda "Vilka är ni?" Hon undrade om dem skulle nämna någonting om flocken, flockvargar verkade generellt vara väldigt stolta över att vara medlemmar i en flock.

[Det blir inte längre än såhär, ursäkta xD]

Det fanns ingenting hotfullt i den äldre tikens rörelser då hon klev fram mellan växtligheten men han tänkte inte lita på henne. Hon svarade utan problem på systerns fråga, även om hennes tonläge var allt annat än vad han uppskattade, och han fann någonting bekant över hennes namn. Han hade hört det förut, det kunde han nästan svära på.
    "Jag är Abraxas." svarade han frånvarande.
Det fanns allt för mycket som var bekant över henne. Det kunde inte vara ett sammanträffande.
    "Det här är min syster." han knyckte på huvudet åt Abizou.
Sitt namn kunde hon säga själv om hon så önskade, det var inte hans plats att presentera henne. Det var knappt så det var värt det.
    "Du vet om att du inte är så långt ifrån The BloodBlossoms revir, va?" frågade han och höjde vagt på ögonbrynen.
Det hade ramlat in främlingar på deras marker så många gånger att han började undra om de ens kommit ihåg att de har en nos eller bara var korkade.

Deras namn sa henne mindre är dammet på backen, hon hade aldrig hört dem eller liknande namn tidigare tidigare. Den röde blicken gled mellan syskonen och hon undrade vad det var för fel på systern som verkade ha mer än ett problem...
Tezuka klippte med öronen när Abraxas påpekade att han var nära The Blood Blossoms revir.
"Jag kände lukten av flocken och vände, ni stannade mig på vägen där ifrån." svarade hon och såg tankfullt på syskonen. Flockdoften låg tät i deras päls, men den började ändå bli gammal på något vis, som om dem inte träffat flocken på några dagar.
"Vad gör ni så långt utanför ert revir då? På rymmen kanske?" ett litet, nästan hånfullt, leende ryckte i mungiporna på den äldre vargen. Hon antog inte att dem faktiskt var på rymmen, men hon kunde ändå inte förstå vad dem gjorde så långt ifrån sin flock.

Tezuka. Både ett namn och ett utseende som påminde om Thzuki, kunde det verkligen vara ett sammanträffande? Hon var inte säker på att hon ens trodde på dem alla gånger. Hon hade svårt att tänka sig att de inte skulle ha någon sorts koppling till varandra, men det brydde hon sig föga i. Thzuki var inte värd jorden under deras tassar, så mycket hade modern gjort klart för dem. Brodern presenterade sig själv, och kort där efter även henne, om än inte vid namn. ''Abizou'' stämde hon in med en väldigt neutral och känslolös röst innan hon slog sig ner på marken för lite välbehövlig vila. Hon försökte envetet att inte visa utmattningen i sina uttryck, men det misslyckades hon troligen rätt så rejält med. Det var bara så hon var född, ranglig och sjuklig, svag. ''Bäst för dig det, vi uppskattar inte inkräktare på våra marker''. En nästan bitter nyans hade lagt sig över hennes stämma då hon talade. Om det var något som TBB hatade så var det inkräktare. Hon kunde dock inte undgå att dela lite av Kalis syn på det hela. De korsade gränserna på egna risker, vad som skedde sedan, ja, de fick skylla sig själva. En av hennes kanske främsta önskningar var att någon gång kunna delta i en sådan jakt, en slakt. Hon var dock smärtsamt medveten om att den dagen troligen aldrig skulle komma. Hon överlät honans nästkommande fråga till brodern, han skulle säkert komma på något finurligt svar på det hela.

Han nickade instämmande på systerns ord. Främlingar hade inte på deras revir att göra. Var de sedan dumma nog att vandra in på det brukade de oftast ångra sig. Abraxas öron klippte irriterat till vid den retsamma frågan. Målmedvetet mötte han den äldre tikens ögon.
    "Hade vi varit det hade vi inte slösat tid på dig." svarade han henne med en röst som inte var lika kylig som han hade önskat.
Det störde honom. Han visste att det inte bara var att kunna slåss och döda andra som var viktigt: hur man presenterade och förde sig själv var även det en stor del i ett möte. Men det var inte någonting han riktigt fått kläm på ännu. Då fanns det andra bland syskonen som var bättre på det än han. Som Abizou.

"Det tror jag säkerligen." svarade hon avfärdande på den svaga systerns uttalande. Det förvånade henne inte ett dugg att dem inte ville ha inkräktare, det var trots allt någonting hon antagit när revirsdoften nådde henne. Vilken flock ville egentligen ha inkräktare? Dem där Herodotus hade i och för sig verkat lite mesiga av sig...
Ett hånleende spred sig över hennes läppar när Abraxas svarade henne.
"Och varför gör ni det nu då? Ute efter att rekrytera medlemmar?" frågade hon med samma hånleende. Om resten av flocken var lika dryga som dem här två valparna var hon inte intresserad av att gå med.
Det slog henne att TBB varit den flock systern varit med i. Hon hade inte någon tanke på att fråga efter systern, men det var en intressant tanke. Undra om Thzuki fortfarande var med i flocken?

Varför pratade honan fortfarande, egentligen? Det var ju inte som att hon direkt sade något speciellt intressant, enligt hennes personliga tycke. Hon sneglade mot brodern med en vagt skeptisk blick. Övervägde om det var värt att stanna kvar på platsen då honan endast började gå henne på nerverna. En kort fnysning lämnade henne. ''Vad vi gör utanför reviret är våran ensak. Vart våra steg nu för oss har då verkligen ingenting med dig att göra''. Irritationen hade börjat krypa sig in i hennes röst då hon talade, om än hon fortfarande höll en relativt neutral ansiktsmask. ''Det berör endast våran ledare, vår mor och oss''. Om honan trodde att hon kunde dra information ur dem, ur henne åtminstone, så fick hon tänka om. Hon kunde ju försöka bäst hon ville, men hon skulle misslyckas. Hon hade aldrig kunnat mäta sig med sina syskon i någonting som involverade fysik och rörelser, men när det kom till situationer som dessa, hur man förde sig i ett samtal, så kunde hon glänsa. Det var åtminstone så hon själv ville se det.

Det ryckte irriterat i ett av hanvalpens öron. Det var mycket frågor från den okända honan. Abraxas såg på systern och mötte hennes blick. De kom kanske inte alltid överens, men var det någonting han hade lärt sig om sina syskon var det att tyda vad de ville ha sagt utan att ett ord lämnade deras läppar. Han kunde höra irritationen i Abizous röst då hon talade. Den röda blicken såg uttråkat på den äldre honan innan han vände den mot systern.
    "Kom Abizou, vi behöver fortsätta." sade han och ställde sig upp.
Det fanns ingen anledning att dröja, framför allt inte när det ändå skulle ta sådan tid att både nå sitt mål och komma tillbaka på grund av Abizous fysiska handikapp. Han hoppades bara att den korta pausen de tagit skulle vara nog för att komma en bit ifrån den frågvisa tiken.

Hon flinade mot syskonen när brodern sa att dem behövde fortsätta. Det var roligt att se dem bli så uppretade av hennes meningslösa prat. Ett lågt hånskratt lämnar henne när hanvalpen reser sig upp.
"Låt mig inte uppehålla er på ert hemliga äventyr." sa hon, flinade och slog med svansen "Låt mig veta om ni lyckas eller inte." Hon skrattade och vände lite om för att fortsätta gå åt det hållet hon tänkt gå åt från början.
Pratet med valparna hade varit ett... intressant avbrott i vandringen.