Gräset var grönt, solen sken. Men den röda vargen kunde inte undgå att känna de kalla vindarna från norr.
Tassarna placerades noga framför henne, som om hon var för rädd för att göra ljud ifrån sig - rädd för att få andra att lägga märke till henne. Det var dock en sak som förr eller senare skulle hända ändå, med henne efter sig.
Mizumi gillade systerns sällskap, men hon kände att hon föredrog att resa tyst - det hade hon alltid gjort, även om det oftast inte hade gått - både i luften och på marken. Speciellt på marken.
Om hon skulle vara ärlig så föredrog hon att resa med jord under tassarna, träd som omringade henne. Det kändes säkrare. Himlen var för öppen - bortsett ifrån när det var molnigt - och en röd varg skulle nog vara enkel att lägga märke till, enligt henne.
Hon skakade på huvudet, övergav tankarna och lät den gröna blicken glida fascinerat mellan de tjocka trädstammarna. Kunde träd bli så här stora?
Den unga varghonan stannade upp, anade att hon kanske hade kommit lite i förväg. Hon kastade en blick bakom sig på sitt syskon.
"Kommer du?" Frågan löd innan hon han analysera var den orangefärgade valpen var.
Det ryckte i mungipan - ett början till ett leende. Mer än så hände dock inte, och minen förblev neutral.

Hon böjde sig ner och kollade på den gulvita fjärilen, hon hoppade och dödade den lilla flygande insekten. Hon stannade upp och hörde hennes systers ord. Hon sprang mot sin syster med snabba steg.
-Vart är vi? sa hon medans hon kollade undrande på sin syster med stora ögon.

Mizumi ville le brett då hon såg den yngre leka, men någonting inom henne hejdade det. Ha roligt kunde de göra när de kom fram till.. Ja, vilken plats det nu var påväg till.
En av de röda vingarna fälldes beskyddande ut över den mindre då hon kom närmare.
"Norra Kaiwood" Svarade hon säkert, men rättade sig fort då hon insåg att det var fel. "Nordvästra." Hon såg upp i himmelen. Eller, hon hade väntat sig att se himmelen - istället landade hennes blick på trädkronorna, löven som tillfälligt skymde sikten.
"Vi ska korsa Numoorislätten och fortsätta väster ut, vad jag vet." Så det är en bit kvar..
Hon tittade ner på sin syster igen. "Är det kul här?"

Hon kollade upp på sin syster medans hon pratade.
-Ja det är kul, men varför kan vi inte flyga?
-Våra vingar är ju gjorde för det, sa hon och kollade på sin syster undrande.
En buske rörde sig och hon kollade på busken med en undrande min.
-Vad är det sa hon och kollade på sin syster? Medans hon gömde sig bakom hennes syster.

Varför. För att hon trivdes bättre på marken? Och, som tidigare sagt, det kändes för öppet där. Det var nog den största anledningen. Men hur skulle hon förklara det så att den mindre förstod?
Hon skulle precis svara då syskonet lade till att deras vingar var gjorda för det. Och det var inget annat än sant. ..Även om att flyga hade risker. Om man tappade kontrollen och förlorade livet i en störtlandning? Om man tappade bort varandra bland molnen? Det sistnämnda tvekade hon dock starkt på att det var möjligt, men poängen var att det kunde vara farligt.
Hon gav ifrån sig en suck.
"Det.. Vi.. Vi är för synliga i luften; någon kan upptäcka oss." Hon satte sig ner, kliade sig bakom det högra örat med en baktass. "Och om de ser oss.." Hon sökte med blicken på marken, efter den där fjärilen Nini'ari hade fångat. Till hennes besvikelse hittade hon den inte, så hon fick förklara i ord istället.
"Fjärilen som du attackerade flyger inte mer. Om någon annan med vingar ser oss och är fientlig skulle vi snart se ut som den." Hon hoppades att det var ett bra exempel.
Det prasslande ljudet från busken uppfattades av hennes öron innan hon la märke till att den rörde på sig, och i reflex vände hon sig emot den i samma stund som Acelines fråga löd. Hon visste dock inte vad det var, hennes luktsinne var inte lika bra som hörseln.
Och istället för att besvara henne lät hon orden hänga i luften.

-Men fjärilen var ju så liten och ömtålig.
Hon kollade upp på himmelen och log. Hennes mage kurrade och hon kollade på sin syster.
-Finns det ingenting att äta här, jag är utsvulten.
-Vi har ju gått i evigheter nu, sa hon och kollade med stora ögon mot sin syster.

Blicken var fastlåst på busken då de gick förbi den, och till hennes lättnad var det ingenting. Förmodligen bara ett tecken på något djur som hade passerat.
Hennes blick blev tvekande. Hur skulle man förklara det här då? "Vi är- ..Vi blir också ömtåliga om någon starkare än oss attackerar." Fungerade det då? Förmodligen inte.
..Hungrig? Mat hade hon glömt bort - Överhuvudtaget.
Hon tittade sig omkring, lyssnade efter något som kunde vara en möjlig middag. Men ingenting. Det var ett par ljud hon hörde, men de var allt för långt bort.
En kort suck lämnade den bevingade. "Det blir nog en sen måltid idag" Och så länge hade de väll inte gått? Deras senaste paus hade bara varit några timmar här ifrån(?).

Hon kollade på sin syster som sakta förklarade för henne.
Hon trippade iväg mot stigen där dom gick.
Hon böjde sitt lila huvud och luktade på stigen och försökte hitta spår på djur men det var negativt svar.
Hon la sig ner och fällde upp dom breda oranga vingarna som flaxade kall luft på henne.
Hon hoppade upp och ställde sig upp.
-Ska vi fortsätta gå då? sa hon och kollade på sin syster.

"Jo"
Hon undrade hur det var. Att slippa bära ansvar, att bara kunna leka runt som en valp borde göra - utan beskymmer.
Den röde suckade, gick lite i förväg. Blicken gled ständigt mot den lilla, vakande.

[Förlåt för segt och rekordkort ._. jag vet inte vad jag ska skriva..]

Avslutat? :/