Hon visste inte om hon tyckte att tiden gick snabbt eller långsamt. Ibland kändes det som att hela livet hade passerat allt för fort, som att hon inte hade hunnit med hälften av det hon skulle ha gjort. Ibland kändes det som att hon hade hunnit med skrämmande mycket på kort tid. Hon kunde fortfarande höra hans röst. Hon kunde fortfarande höra knastret från de brinnande träden och de brummande lågorna. Ibland kändes det som att det inte gått mer än några dagar, trots att månaderna blivit många. Ibland kändes det som en livstid.
     Dimitrij rörde sig med långa, mjuka steg. Svansen hängde böjd bakom henne och trots att hon hörde fåglarnas lyckliga visor så lyssnade hon inte till dem. Öronen låg längs med hennes huvud, som de brukade. Bakom de skarpa, grå ögonen rörde sig tankarna hastigt förbi. Hon hade velat lämna platsen, lämna tankarna och vandra bort, men det gick inte. Det kunde hon inte och fick inte. Inte nu. Käkarna spände sig och bettet runt harens huvud hårdnade. Hon hade fångat djuret för inte alls länge sedan. Dess kropp var fortfarande varm och hon hade tänkt ta med den tillbaks till gruppen. Till Loiana, som behövde all energi. Men hon kunde inte återvända riktigt än. Hon behövde samla sig först. Det skulle inte ta lång tid. Vid det här laget var hon van, efter all den tid hon haft att lära sig att skapa tomrummet runtom sinnet och fösa undan tankar och känslor. Det var inget hon behövde kraften till, utan mer en mental bild av det hela. Men den hjälpte.
     Hon ville inte erkänna de känslor som stack i hennes hjärta. Det som knutit sig i hennes bröst och fick henne att skämmas. Självklart var hon lycklig för vännens skull. Hon hade varit med om fränder och familj som fått kullar under sin tid med dem. Innan de alla lämnade den här världen. Det var något vackert, en rätt allt levande bar, att bringa liv till världen. Självklart var hon glad. Harens skalle knäppte ljudligt mellan hennes käkar. För sin inre syn slöt hon sig själv i tomrummet, byggde sina murar mot det som sved och skar inom henne.  Hon hade viktigare saker att tänka på och ta hand om nu än att gräma sig över det förflutna. Det fanns vargar som hon skulle lära. Främlingar som hon hoppades skulle bli fränder. Vargar vars liv hon var rädd att hon drog ned i fördärvet, samtidigt som hon visste att det inte fanns annat hon kunde göra. Hon kunde inte utkämpa den här striden ensam. Hon behövde vara stark för dem, för alla som skulle delta och som skulle lära sig. Om inte hon stod stadigt, vem skulle då göra det? Hon behövde vara stark nu. Sluten i sitt tomrum där känslorna dansade över ytan utan att nå henne.
     Mitt i ett steg stannade hon upp och höjde huvudet för att se sig om. En närvaro rörde sig i närheten, ett sinne hon kände igen. Hon hade väntat på att han skulle finna dem. Utan att släppa bytet vände hon stegen i hans riktning. De långa kliven övergick i en lugn trav. Utåt syntes inte de känslor hon tvingade undan. En mask av lugn. Hon sträckte sinnet mot hanen, strök över det för att lämna känslan av en närvaro, drog omärkligt i det för att ge närvaron en riktning. När hon kom närmare gungade svansen långsamt bakom henne. I lugnet var hon glad, för hans skull. För Loianas skull. De var två. För deras skull. Snart nog kunde hon känna hans doft i den lätta bris som nådde ned bland stammarna, och hon skymtade den brune hanen bland träden, varpå hon saktade in och stannade upp med blicken fäst vid hans ansikte.

Hon nickade som svar på hans hälsning. Öronen ställde sig upp på hennes huvud för att visa att hon lyssnade, innan de åter slappnade av under hornen. Tonerna i hans röst när han frågade efter Loiana fick Dimitrij att le lätt, så gott det gick med harens huvud i munnen. Hon kunde se att han var orolig. Hennes egen oro hade dämpats.
    'Hon mår bra', svarade hon honom i tanken med vänlig röst. Hon vände menande huvudet i den riktning Loiana och lyan fanns i, innan hon tog ett steg närmare Kenai. Hennes svans fortsatte att gunga mjukt. 'De mår bra.' Hon mötte hans blick.

'Ja', svarade hon på hans första fråga efter en kort paus. Jo, hon var på väg tillbaka. Hon fick ha hämtat sig tillräckligt nu. Tankarna föll lättare på plats när hon fick något att koncentrera sig på, och med Kenai där kunde hon kanske för ett ögonblick tänka på något annat. Eller i alla fall fokusera på det som låg framför, snarare än det som sved i det förflutna. Hennes anlete återtog sitt sedvanliga lugn. Hon nickade till hans andra fråga. 'Niara. Vi fann henne, och hon mår bättre.' Medan hon svarade i tanken vände hon åt det håll hon visste att de andra fanns och började röra sig med samma långa, lugna steg som förut. Hon var säker på att Kenai skulle vilja möta Loiana så snart som möjligt igen. Och sina valpar. Fem. Det högg till inom henne, men hon ignorerade snabbt känslan och föste in den i ett hörn utanför tomrummet hennes tankar slutits i. För var gång blev det lättare att ignorera och fösa undan den, även om den likväl dök upp varje gång igen. Den lätta rynkan dök omedvetet upp i hennes panna igen. Hennes spända käkar fick fortfarande harens kranium att då och då knäppa lätt.
     'Fick du förhinder?' Hon hade nästan varit säker på att Kenai skulle ha dykt upp inte alls långt efter henne själv och de andra. Han var en van vandrare, och sinkades inte av en dräktig honas runda gång. Troligtvis hade något hänt på vägen som fått honom att ta längre tid på sig, då hon inte trodde att han skulle välja att dröja när han vetat att det varit nära till födseln.

Ett godlynt leende spred sig i hans anlete åt hennes svar. När hon bytte riktning och började röra på sig var han inte sen på att följa efter. Niara var då alltså namnet på den tik som Dimitrij kommit hit för att hitta. Bakom de ivriga tankarna om att få återförenas med Loiana fanns även en upprymdhet efter att få träffa den nya honan. Det var något med att få möta nya individer och mäta intellekt med andra som var oerhört tillfredsställande för Kenai.

"Fick du förhinder?"
Ögonen som hade sneglat på henne och den dinglande kadavret i hennes käftar sökte sig in i det gröna dunklet emellan stammarna. Förhinder skulle han inte kalla det - det lät så negativt. Men nå väl, det var något som hade hindrat hans framfart drastiskt. De olikfärgade ögonen letade rätt på hennes gråa och ett lyriskt leende trädde sig över hans läppar.
"Jag mötte min bror!" tillkännagav han entusiastiskt. Svansen började svänga i en hastigare fart. 
"Vi har inte setts på många, många år." Han lät nästan lite anklagande. Men det hade gått allt för många år - det skar lite i hjärtat av tanken. Saknaden av hans syskon hade nästan växt till att bli något vardagligt, men nu när han mött Nahuel så hade den kommit till liv och värkte lite extra. Vilka de var nu, vad de gjorde och hur de mådde hade varit återkommande tankar under hans resa hit. Samtidigt var han tacksam över att han mött sin broder igen - nu kunde de hålla kontakten. De hade redan bestämt att de skulle mötas igen. Nahuel hade varit lika lycklig som honom över valparna.

Hans entusiastiska svar fick Dimitrijs mungipor att rycka lätt, innan ansiktet slappnade av på nytt. Hon kunde föreställa sig känslan av att få möta familj efter lång tid igen. Men även om hon kunde föreställa sig det så var det något hon själv aldrig skulle få uppleva.
     'Det måste vara... härligt', svarade hon en aning monotont efter en kort paus. Hon tvekade kort inför det sista ordet, osäker på om det var rätt ord att använda. Hon trodde det var det. Hennes blick förblev vänd i den riktning de rörde sig. Att möta fränder som hon inte mött på länge var på sätt och vis härligt, även om hon inte kunde påstå sig ha många som hon delat den känslan med. Att möta saknad familj efter så lång tid som det lät som på Kenais röst måste vara underbart.

"Det måste vara... härligt"
Kenai nickade instämmande. Ja, det var det. Blicken granskade grönskan omkring honom med ett öppet, glädjefyllt sinne. 
"Är de här?" Valparna, förstås. Rösten var fylld med glädje, även en aning oro. Han ville hemskt gärna inte missat deras födsel, men han hade varit beredd på att missa det. Det var svårt att välja emellan hans bror, hans ursprungliga familj, och hans valpar, hans nya familj tillsammans med Loiana. Men han ville inte behöva utesluta någon. Även om Loiana inte hade något minne av sin, så tvekade han inte på att hon skulle förstå.

Hon såg på Kenai ur ögonvrån, till en början inte helt säker på vilka han menade med 'de'. Det tog inte lång tid innan hon gissade att han syftade på valparna. Där låg en orolig ton i hans glädje. Hon nickade långsamt. 'Ja.'
     I samma stund som hon svarade så svängde hon in på en smal stig som hon börjat använda den senaste tiden. Det var en ung stig, som ännu inte trampat genom mossan och gräset på alla ställen, men som var tillräckligt tydlig för att följas. Mellan träden, längs stigens sidor, reste sig på några ställen små dungar av glest växande bambu. Varje gång hon passerade längs stigen fick hon en oförklarlig lust att gå närmare, luta huvudet och låta bambun klappra mellan hornens taggar, men hon hindrade sig själv från att följa impulsen. Det var ett simpelt nöje som hon inte tänkte roa sig med nu.
     I luften runtom låg doften av vargar, däribland hennes egen. Det var de hon haft med sig, de som funnit platsen och som nu hoppades på att kunna kalla den hem. De hon hoppades skulle stanna och dela hennes mål. Hon vände blicken mot Kenai på nytt. Han var en hon inte väntade sig skulle stanna för den sakens skull. Han var här för Loiana, och för valparna. För sin familj. Hon förstod honom till viss del. Kanske mer än enbart en del. Ibland önskade hon att hon inte varit del av det hela, och hade kunnat leva i ovisshet så som många andra. Men hon skulle aldrig lämna det hon hade, och tänkte aldrig svika i kampen. Även om hon inte fick frid i detta liv, så kunde hon se till att andra, i framtiden, kanske kunde få det. Det var ett mål hon brann för.
     'Berätta om dig själv, Kenai.' Hennes tanke var lugn, men en lätt nyfikenhet sökte sig in i tonen. 'Jag vet alldeles för lite om dig för att ha spenderat så lång tid i din närhet på savannen.' Kanske var nyfikenheten en aning road. Det var nästan ironiskt, hur lite hon egentligen visste om den brune hanen. Ville han inget säga så var det hans ensak. Då skulle hon inte fråga igen. Men hon kunde inte låta bli att vara nyfiken på den varg som var partner och kär vän till hennes vän och fader till vännens valpar.

En brusande glädje spred sig i hans kropp. Avlägsna, något ångestfyllda känslor över att han missat sina avkommors födsel var närvarande, men mycket svaga i jämförelse. I tystnad följde han Dimitrij in på den nya stigen. Den blandade vegetationen gjorde att det alltid tycktes finnas något nytt att se på.

"Berätta om dig själv, Kenai."
Något förvånat sträckte han på öronen när Dimitrijs röst ekade i hans huvud. Ett vänligt leende trädde fram i hans anlete medans han sökte efter hennes gråa ögon. Han gladdes över att Dimitrij ville se något mer hos honom än Loiana. Med närmare eftertanke visste nog Kenai mer om Dimitrij än hon om honom, även om det inte var mycket alls.
"Jag kommer från Bergen ovanför Nordan." pratade han ur leendet, och blicken sökte sig lite längre in i skogen, innan de föll tillbaka på henne igen.
"Mina föräldrar tillhörde en enkel grupp av naturreligiösa vargar. De var från början en väldigt kringresande grupp, men när flera av paren i gruppen ville skaffa familj så stannade de uppe i Bergen." hans röst var lättsam och öppen. Det fanns inte mycket att dölja i hans förflutna. Han var glad över den goda uppväxten han fått och försökte inte dölja det.
"Min pappa kom ur ett annat släkte som levde efter andra riktlinjer, men det påverkade inte oss mycket mer än till utseendet." Det sista sade han med ett lätt skratt. "Mina föräldrar dyrkade naturen mycket starkt, men tvingade aldrig på mig eller mina syskon dess lärdomar så vida vi inte ville. Andra kände mer för den än mig, och har till och med lärt sig min mors modersmål, som är baserat på religionen." Det fanns mycket mer att berätta, men han försökte hålla det kort för han visste inte hur mycket Dimitrij egentligen ville veta.
"När jag var 15 år lämnade jag Bergen och började uppfylla min dröm om att utforska Numoori." fortfarande höll den livfulla rösten i sig, även om han kände sig osäker i själen när han sade det. Visst hade han sett Numoori, men det fanns ännu mer - skulle det något han tvingats lämna bakom sig nu? Blicken stelnade lite på henne, med ett undrande uttryck. Var det något mer hon ville veta lite mer av?

Hon mötte Kenais blick och lyssnade till det han sade utan att avbryta. Hon hade vetat att han kom norrifrån, men inte mycket av det andra. Naturreligiösa vargar hade hon hört om förut, men det var ett ämne hon inte hade stor kunskap i. Det hade inte varit något av allt hon lärt, men intresserade henne. Hon kunde inte låta bli att sluta ögonen, endast för ett ögonblick, och känna världen runtom medan hon fortsatte att lyssna på det hanen sade. Att dyrka naturen. På sätt och vis kunde hon anta att det var det hon själv gjorde, om än i annan form. Gudarna var del av allt, naturen likaså, och naturen en del av dem. Vinden, Jorden, Vattnet och Elden. Liv och Död. Dag och Natt.
     När Kenai nämnde att han lämnat familjen i ung ålder för att utforska Numoori så ryckte det lätt i Dimitrijs mungipor. Det var inte mer än en lätt krökning, men inte desto mindre en rörelse som funnits där. 'Det är en dröm många delar, som jag förstår', svarade hon lugnt. 'Jag bar den själv som ung.' Och hon hade sett landet, ur fler vinklar än de flesta. Kanske riktade vinklar, ur det perspektiv familjen hade lärt henne att se världen. Visst var den vacker, men det fanns mycket dolt under den vackra ytan. Hon hade sett landet, kanske inte dess varje vrå, men från kust till kust och från bergen i norr till havet i söder. De hade vandrat över hela landet, genom så många landskap att hon ibland undrade hur landet inte kunde vara större. Jakten hade fört dem från ljusa slätter till mörka skogar, och över sten som snö. Kanske hade hon inte upptäckt världen för upptäckandets skull, så som hon förstod att många gjorde och som hon själv önskat göra förut, men idag var hon glad för det hon sett och det hon upplevt. Det mesta av det i alla fall. Hon hade många goda minnen bland allt mörker.

Bestämt, men med mjuka rörelser nickade han instämmande åt henne. Det var en väldigt vanlig dröm som många andra delade med varandra, men trots det verkade den alltid ha ett annorlunda slutresultat. Det berodde nog på hur man såg världen, hur man uppfattade den och hur den förändrades under färden. Kenai hade insett att han fann världen vackrare nu än vad han gjort då. Det var något med simpelheten och orördheten som hade ett hårt grepp om honom. 

"För mig tycks den ännu inte dött ut." sade han något lågmält, som lite för sig själv. Men avslutade med att le halvhjärtat och se på Dimitrij. Det var något som gjorde honom osäker med hans nya liv i Acherati. Men han hade inte tid att vänta på att en tid skulle komma då han kände sig redo, för det var inte ens säkert att en sådan tid skulle komma. Han älskade Loiana och det var det som fick duga nu. Kanske skulle han lämna senare, för att fortsätta med sitt egna, separata äventyr, även om Loianas var här och hans valpars framtid förmodligen skulle vara här, så ville han inte tyna bort in i deras liv totalt och inte längre ha egna mål. Vad de nu skulle vara om några år var oklart.

"Du då, Dimitrij?" frågade han något mer lättsamt.
"Berätta om dig själv." log han, och såg uppmanande på henne. Det var förstås förhandlingsbart, och han förstod om han kanske inte valde att dela med sig. Trots att de spenderat rätt mycket tid tillsammans fann han henne ganska svårplacerad. Hon kändes så frånvarande, lite likgiltig, men han visste att hon hade ett gott hjärta. Helt enkelt kändes hon lite svår att tyda.

Hon förblev tyst en längre stund när frågan vändes tillbaks till henne. Hon hade, precis som första gången de möttes, vetat att frågan skulle vändas tillbaks till henne. Varje gång hon tänkte på det så rusade minnena förbi i hennes sinne. Varje gång så kunde hon se deras leenden, höra deras röster, deras skratt och de benmärgsisande ropen. Blod och eld. Hon kunde se minnen av träning, av lek och sång, av Jakter av alla dess slag, av sina föräldrar och syskon, vänner och familj. Blod och aska. Hon såg framåt medan de rörde sig i riktning av gruppen hon nu samlat. De var få. Få och oerfarna. Få och velande mellan att tro och glömma. De behövde veta allt, men det skulle ta tid. Hon hade haft många års träning, bar på många år och generationer av kunskap. Det skulle ta tid, så väldigt lång tid. Blod och förbannad aska.
      'Det är en lång och dyster historia', svarade hon till slut mentalt med något monoton ton. De spända käkarna slappnade av en aning runt skallen när hon insåg att hon spänt dem. Hon såg på Kenai med ett litet, glädjelöst leende. 'Det känns inte rätt att tynga dig med min historia nu när du har lyckligare tankar att vänta.' Hon var villig att berätta, det skulle hon behöva göra för gruppen ändå för att de skulle få ta del i det hon gjort, allt hon lärt och nu behövde lära ut. Hon var ingen lärare, det skulle bli en tung uppgift. Men hon var inte säker på att han skulle vilja ha de tankarna i minnet när han skulle få möta Loiana igen. Och sina valpar. Hon vände blicken framåt på nytt. Den lilla rynkan återvände på hennes panna. En bekymrad, tankfull rynka. Hon visste inte hur mycket han redan kände till, hur mycket Loiana hade berättat för honom. Men hon hade inte delat allt med vännen heller. Inte än. Ibland önskade hon att hon var galen, att allt varit en hemsk dröm och att det aldrig hänt. Att det hela varit en stor lögn som hon inte behövde dela med sig av. Hon önskade att ingen skulle behöva gå igenom det hon hade gått igenom. Men för att nå det målet skulle hon behöva slåss, och hon kunde inte slåss ensam.

Mjukt nickade han åt hennes ord med något begrundande i blicken. Att inte veta var lite på gott och ont, genom att inte veta just nu, slapp han vetskapen om det tragiska som fört det samman - vad som kanske skulle komma att vänta hans familj, samtidigt som det var obarmhärtigt jobbigt att inte veta så mycket om den personen som hans familj, åtminstone hans maka, dedikerat sitt liv åt. Med snabba rörelser slickade han sig över läpparna och såg framåt igen.

Glädjefyllda tankar sparkade i hans bakhuvud, tillräckligt starkt för att inte låta han ramla ner i ett grubblande, något nedstämt stadie av tankar. Ett vänligt leende visade sig på hans läppar när han såg emot den större honan igen.
"Dimitrij." började han försiktigt, och kastade vänskapligt på svansen. "Trots att jag inte vet mycket om dig, så vill jag att du ska veta att jag är väldigt glad att jag fått möta dig." Leendet breddade sig lite till. "Jag är tacksam för allt du gjort för Loiana, och för min familj." Han pausade kort, och slängde en kort blick upp emot det välvda taket av trädkronor. "Och allt du kommer att göra." 

Kanske var det en onödig, vänskapsförklaring, men Kenai var inte den som dolde det frändskap han kände till henne. De var blott främlingar, men med eller utan telepatiska krafter så var han säker på att hon kände lika mycket för Loiana som han själv. Hon hade ett gott hjärta. Åtminstone hoppades han det...

Hon vände huvudet lite åt Kenais håll och höjde öronen när han sade hennes namn. Hon kunde se hans leende, och när han fortsatte att tala så var där något som knöt sig i hennes bröst. Vad det var kunde hon inte säga. Hon var inte säker på att hon förtjänade den tacksamhet han gav henne, även om det på sätt och vis värmde att höra. Knuten fick henne att vända huvudet framåt igen och sluta ögonen hårt.
     ’Jag är glad att jag har fått träffa dig också, Kenai’, svarade hon efter en stunds tystnad. Minnena av familjen, av flykten och av elden störde hennes lugn. Trots att hon hade valt att förlåta så skar sorgen djupt inom henne när hon mindes. Sorgen och skammen. Hon drog ett djupt andetag och öppnade ögonen igen. ’Jag hoppas bara att jag kan vara värd din tacksamhet.’ Öronen hade sjunkit in under hornen på nytt. Det plågade henne att tänka på vad hon drog in de andra i. När hon vuxit upp så hade det inte funnits någon annan verklighet, Jakten hade varit allt för henne. Men under de år hon vandrat ensam, och sedan hon mött vargar som aldrig ens hört talas om vare sig Nattens barn eller De Vita, så hade hon lärt sig att det fanns mycket som andra inte kände till. När hon jämförde sitt liv med de som aldrig deltagit i Jakten så såg hon det mörker som låg runtom, den kamp för hopp som många aldrig behövde utkämpa. Oskyldiga och ovetande liv som hon skulle befläcka med kunskap och blod. Hon var inte säker på att det var något att vara tacksam för.

Kenai var osäker på om hon uppskattade hans uttalande, men även om inte, så var han glad över att han sagt det. Hur än denna resa skulle sluta, så skulle han inte ta tillbaka sin tacksamhet. Dimitrij hade redan förtjänat hans respekt genom att rädda hans livs kärlek - det var något han aldrig skulle kunna tacka henne nog för, även om detta kom att sluta i tårar och blod.

[AVSLUTAT]