[Utspelar sig under Jägarnas vandring, Oktober 2015.]

     Skymningen var grådaskig och mörk, det hade regnet i ett helt dygn. Varje dag tycktes natten anlända tidigare och avlägsna sig senare. Det ihärdiga mörkret lämnade en tryckande dysterhet över sinnet. Det kändes att varje steg som togs, förde henne längre bort från det förflutna. På gott och ont. Tunga åskmoln rullade in längs horisonten med förebud om storm. Vindarna som piskade ner över de steniga längderna var kalla och oförsonliga. 
     Niyaha hade lämnat sina syskon och lagt sig ner intill den blåpälsade vännen för ett slag. Varsamt tryckte hon sig lite närmare för komfort och värme. Ett mjukt leende vilade över de mörka läpparna när hon mötte hans röda blick.
     ”Vad tror du?” Blicken såg ut över det karga, ojämna landskapet. ”Tror du vi är framme snart?” Dimitrij hade inte berättat mycket för dem - de visste inte vart de var på väg, eller hur länge det skulle ta - men det var ingen som riktigt ifrågasatte. Det låg en värkande längtan efter lugn och trygghet, efter en plats att kunna dra sig tillbaka till. Först hade hon nämnt värken som hemlängtan, men det var det inte. För hem, det var vart än de var, tillsammans. 
     De djupblå ögonen sökte sig till Arnos anlete igen. Hon väntade sig egentligen inget speciellt svar; han visste ju lika lite som henne. Med en mild suck sänkte hon huvudet och strök det längs sidan av hans hals i en hängiven gest. Tungan slapp undan hennes käft och hon slickade honom några gånger lätt på hakan. Med en lätt ansträngning, lät hon hettan som alltid pulserade i hennes bröst, fylla hennes kropp med en behaglig värme. Det hade som blivit ett sätt för henne att visa sin tillgivenhet, samtidigt som det höll dem båda varm mot det ruggiga vädret.
     Som ett typiskt kattdjur, fortsatte hon trycka huvudet längs honom. Ner över sidan av hans hals, innan hon sökte sig in under hans huvud. Niyaha tänkte inte ärren som löpte över hans strupe, utan lät sig obehindrat fortsätta stryka ovansidan utav hjässan över halsen och de kala ärren.

[Mmmm kände att det var dags att få fram ett svar här. Inkluderade Dimi, vi kan antingen om du vill se det som avslutat efter, eller om någon mer vill hoppa in och reagera eller sådär så kör i vind c:]
 
Arno:
Arno låg stilla med huvudet vilande över framtassarna och lyssnade till den avlägsna åskan. De avlägsna molnen vittnade om mer regn, som om det inte hade regnat tillräckligt redan. Inte för att han ogillade regn – Arno tyckte om regn – men det var inte samma sak när regnet var kallt och landskapet grått och oinbjudande. Regnet fick honom att sakna Acherati.
     Han lyfte huvudet och såg på sin vän när Niyaha tryckte sig närmre honom. Hennes milda leende speglades i hans eget. Han följde hennes blick ut över landskapet och resten av flocken.
     ”Kanske,” suckade Arno efter en stunds tystnad. Han gungade lätt där han låg för att räta upp armbågarna under sig i en bekvämare ställning. Niyaha fångade hans blick på nytt, och Arno vred mjukt huvudet över hennes hjässa när hon lutade sig närmre. Ett kort ljud som i det närmsta kunde kallas ett fnitter slapp ur den blå unghanen när vännen slickade honom på hakan. Niyaha strök sitt huvud närmre, in under hans haka, och Arno sade inte emot. Han tyckte om närheten, hennes uppmärksamhet. Den spred en kittlande nervositet genom hans inre som han inte var säker på om han vågade sätta namn på. En liten röst i hans bakhuvud viskade om att Oberon säkert skulle skratta åt honom. Ibland var den rösten starkare, fick honom att rodnande dra sig undan och skruva generat på sig. Nu var den bara ett töcken under en bekväm sömnighet som värmde hans inre. Han gnuggade nöjt hakan mot Niyahas hjässa när hon tryckte sitt ansikte in under hans huvud. Hennes fäll kittlade ärret som ännu läkte på hans hals, tryckte mot det, täckte det. Slöt sig runtom-
     En plötslig kyla spred sig i Arnos kropp. För ett ögonblick kunde han inte längre se. Det öppna, grå landskapet fanns inte längre framför honom. Den avlägsna åskan nådde honom inte. Något slöt sig om hans hals. Han kunde känna trycket, så närvarande. Tänderna.
     Arno skrek.
Han slängde sig snabbt och klumpigt upp från marken. Det hesa tjutet övergick snabbt i en våldsam hostning, men Arno förblev stående. Ögonen stirrade vilt. Hjärtat bultade hårt i hans bröst. Adrenalin flög ut genom kroppen när hans sinnen utan förvarning skrek åt honom att han var i fara. Att han behövde fly. Att han inte kunde stanna där. Det borde inte finnas något här. Borde inte vara något att vara rädd för här. Inte med resten av flocken runtom. Inte med resten av flocken vakande, ständigt på helspänn. Det hindrade inte paniken från att gripa Arnos inre. Niyahas rörelser och skrämda uppsyn hjälpte inte. Resten av flocken rörde sig, oroliga. Skrämda. Kanske av Arnos skrik. Kanske av en fara som Arno inte kunde sätta namn på, men som hans inre sade fanns där.
     Arno ryggade bakåt när Dimitrijs röst letade sig genom tumultet. Han hörde ledaren tala om för de andra att de skulle förbli lugna, att där inte fanns någon fara. Arno hörde orden, men registrerade dem inte. Hans andetag var flämtande, ytliga. Plötsligt var Dimitrij där. Niyaha vid sidan om. Oberon. Han flackade undan med blicken när ledaren försökte tala med honom.
 
------------------------
 
Dimitrij:
”Arno. Arno se på mig.” Dimitrij vred sig för att fånga Arnos blick. ”Se på mig Arno. Prata med mig. Vad har hänt?” Hon talade med lugn stämma. Ett lågt mummel hängde i luften från resten av flocken. Några av de äldre flockmedlemmarna förstod, men många var yngre. De hade inte sett det här. Dimitrij hade sett det många gånger, men det var länge sedan nu. Hon bad dem hålla sig lugna med sinnet medan hon fokuserade på Arno. Inga hastiga rörelser. Inga plötsliga ljud. Det fanns ingen fara, de behövde hålla sig lugna för att inte göra det värre. Hon lyckades till slut få Arnos uppmärksamhet, tillräckligt av den för att bryta genom till honom ”Vad händer Arno?”
     ”Jag är rädd.”
     ”Vad är du rädd för?”
Arno kämpade innan han lyckades få fram ett svar. ”Jag vet inte.” Hans röst var desperat. Han kurade ihop mer, med svansen långt in under buken. Dimitrij hukade framför honom för att hålla sig i hans ansiktshöjd.
     ”Det är okej. Det är okej att vara rädd. Arno? Arno se på mig.” Först efter ett par kippande andetag vände unghanen tillbaks blicken till Dimitrij. Hon höll den stadigt. ”Arno, jag vill att du andas med mig. Kan du göra det?” Han nickade ryckigt, men gjorde ett tappert försök att dra in och hålla luft i lungorna i takt med Dimitrijs egna andetag. Snart började han andas djupare, om än väldigt forcerat. ”Bra. Du är jätteduktig Arno. Kan du berätta vad som hände?”
     ”J-jag. Jag vet inte”, började han och skakade på huvudet. Han fortsatte dock lika snabbt. ”Jag- där var- kan inte andas. Där var tänder. Den bet mig. Jag är rädd.” Tårar rann längs hans kinder.
     ”Det är okej Arno. Det är läskigt, men den är inte här nu.”
     ”Den bet mig igen.”
     ”Arno, se på mig. Berätta vad du ser.”
Långsamt lugnade Arnos andning ner sig igen medan han koncentrerade sig. Han började beskriva Dimitrij, att han kunde se Niyaha och Oberon, resten av flocken, landskapet. Långsamt, plågsamt långsamt, började paniken i hans blick att avta. När Arno började återvända från vart hans sinne än hade tagit honom så bad Dimitrij mentalt Niyaha att fortsätta prata med honom, på samma vis som vad hon själv gjort. Lugnt, enkelt. Hålla honom i nuet, se till att han andades. Hon skulle behöva ställa fler frågor senare, ta reda på vad som hade orsakat det hela. Men först behövde hon se till resten av flocken och förklara vad som hade hänt. Hon bad till gudarna att resten av deras vandring skulle få passera så smärtfritt som möjligt.
 
[Det blev lite hattigare än tänkt, men ville bara få fram något haha. Hoppas jag inte köttat det hela allt för mycket, ber om ursäkt < /3]