[Reserverad för Echo.]

Det var underligt, det som hände med världen. Kaiito undrade vad det var som fick dessa brutala krafter som naturen låg och ruvade på att vakna till liv, men han fann ingen förklaring till det hela. Det verkade som att alla dessa förödande underverk som naturens vrede åstadkom grundades i någon mystisk källa. För att allt detta skulle vara en slump, det tvivlade han på.
Själv hade han bara upplevt en katastrof, om man kunde kalla det så. En eldsvåda, vilken han hade klarat sig undan. Men ryktena vandrade fort och det verkade som att inte bara Numoorislätten var drabbad. Dessutom låg det en oro i luften, en föraning som varnade om vad som skulle komma. Vad det är var så var Kaiito säker på att det inte hade nått sin fulla kraft ännu och han var inte vidare ivrig att få möta den kraften heller.

Han vandrade denna kväll över Numoorislätten med samma lätta steg som alltid. Den ärrade kroppen belystes av skymningssolens vackra sken och bakom honom färgades himlen i en kaskad av olika nyanser. Det var en vacker kväll.
Kaiito hade inte tid att fokusera på den vackra naturen. Hans tankar befann sig någon annanstans, i framtiden. Han funderade, gick igenom vad han hade för möjligheter, vart han skulle ta vägen. En sak var då säker, bort från Numoorislätten. Den hade inget gott att ge honom, det var han övertygad om. Och tillbaka till Lövskogen var inte heller ett alternativ.
Mest troligt skulle det bli en lång vandring.

Hon hade inte räknat med jordbävningar eller hagelregn från ingenstans, inte heller en och annan tornado som svepte förbi. Ännu smartare var det väll då att befinna sig mellan öknen och slätten, precis vid ravinen. Svaret var nej, men hon hade haft tur då hon smidigt tagit sig upp och inte fall för långt. Dock hade en annan svart röd varghona fått turen och lyckan att stå och bevittna denna händelse. Det som kunde ha blivit Echos död.
Men hon hade klarat det, så vem skrattade nu? Hah.
Tiken var stolt över sig själv och det kunde man nog se på hennes utstrålning för tillfället, hon höll huvudet högt, svansen dansade glatt bakom henne och ett brett leende verkade sitta perfekt på hennes oskyldiga ansikte. Dock var hon sotig, smutsig och gnutta hårstrån från pälsen hade lossnat och lite hängde kvar likt stora hårbollar. Hon hade vart i en patetisk strid, inget allvarligt med större skador. Men om man kunde säga likadant om den andra tiken, visste hon inte.
De violetta ögonen såg sig över slätten, sökandes. Det hade gått många år nu, men ännu hade hon inte gett upp. Kanske skulle hon aldrig finna det hon sökte, men hon skulle inte ge upp. Aldrig.
- Kaiito?
Ögonbryna rynkades förundrat då hon såg mot hanen hon precis hade upptäckt. Hennes röst var något ynklig och svag, han skulle knappast kunnat höra henne.
- Kaiito!
Hon höjde rösten.
Detta var en varg hon mött förut, för länge sen. Men han hade satt spår och minnen hos henne. Vilket inte hände allt för ofta.
Svansen slog genom luften och tiken började röra på sig igen, hon gick mot hans håll och leendet fanns ännu kvar.
- Det var länge sen.

Något störde den unge hanen under hans tystlåtna vandring där verklighet och drömmar blandades i hans huvud. Vad var det som kunde avbryta honom på det viset? En röst, någon som ropade.
Huvudet höjdes då han stannade upp och såg sig omkring. Mycket snart fastnade hans ögon på en brunaktig varg som sade han namn, rörde sig mot honom. Huvudet lades en aning på sned medan han granskade henne och sedan kom minnena ikapp honom och spolade över honom som en störtflod.
"Echo!"
Ett svagt leende spred sig över hans läppar då han åter igen satte sin kropp i rörelse för att vandra henne till mötes. Detta var en tik som han mindes väl, inte bara för hennes vänlighet utan också för det tycket som han hade fattat för henne under deras korta möte. Han hade tänkt en del på henne sedan dess, men han hade inte förväntat sig att få se henne igen. Men ödet verkade ha underliga planer, sådant som man aldrig kunde vara säker på. Och det var något att vara glad över, för denna gång hade överraskningen varit en välbehövlig sådan.
"Verkligen länge sen, hur har du haft det?"

Han mötte henne halvvägs, och när det endast fanns ett litet ett litet område som var tomt mellan dom båda stannade hon upp, men lika snabbt passade hon på att cirkulera honom ett varv för att sen stanna upp igen. Sist dom hade träffats hade han vart så ung på något sätt, han såg nu betydligt äldre ut. Men ändå hade det inte gått så lång tid.
- Inte ska jag klaga, men nog har jag vart en aning uttråkad.
Hon ryckte på "axlarna". Inget speciellt hade hänt, inget kul alls. Det hade bara vart hon som cirkulerat kring samma områden hela tiden, sökandes.
- Och jag sa ju att vi skulle ses igen.
Det kunde hon komma ihåg, att hon gett honom löftet om att dom snart skulle ses igen, men i samma stund som hon gett löftet hade hon inte brytt sig. Det var efter deras möte som hon hade börjat inse att det trots allt visst hade betytt något. Skamligt.
- Du själv?
Hon såg på honom med en lugn blick, hela hennes utstrålning kunde verka lugn, men innerst inne hade hon en massa frågor och funderingar. Först och främst, vad gjorde han så nära Qu's marker? Var han kanske en av dem nu?

Kaiito följde henne med blicken då hon vandrade runt honom, alltjämt med ett leende på läpparna. Han kunde inte säga vad det var, men något var det alltid som fick honom att vilja le. Det var trots allt ett tag sedan någon hade kunnat locka fram en lite gladare sida ur honom.
"Ja, och jag är glad över att det blev så också." Han nickade smått, instämde till sina egna ord. Han var ärligt glad över att få se henne igen, mer än han kunnat ana att han skulle vara.
Kaiito lyfte blicken för några ögonblick och såg upp mot himlen. Det var underligt att de alltid skulle mötas vid skymningen. Förra gången hade himlen varit minst lika färgsprakande vacker. Kanske det var meningen. Vilken dum tanke, att det skulle vara meningen. Nej, nu fick han skärpa sig. Drömvärlden han vanligtvis levde till hälften i fick läggas åt sidan då han mötte andra vargar, så var det bara. Han hade inte tid med fåniga dagdrömmar nu.
"Att ha tråkigt är något som jag önskade att jag hade haft," sade han samtidigt som blicken vändes tillbaka emot henne. "Men jag kan tyvärr inte säga annat än att det verkligen har hänt omvälvande saker i mitt liv."
Minnena forsade över honom, saker som han helst inte ville tänka på. Det var därför han nu befann sig på vandring, för att slippa sitt förflutna. Men kunde man någonsin fly från en sådan sak?

- Omvälvande saker?
Hon var snabb med att upprepa hans ord, och bestämt slog hon sig sittandes ner på marken och slängde huvudet på snedden. Hennes liv var inte alls intressant, och inte skulle det bli så heller. Hon var en ensamvandrare som bara var ute efter en sak, och när det sen var ur världen kunde hon bara falla död vart som helst. Inte heller strävade hon efter att bli ihågkommen.
- Berätta då!
Hon hade en retsamt flin då hon yttrade sig och blicken såg nyfiket på honom.
Det här kanske var första gången någonsin som hon faktiskt ville höra vad någon annan hade att säga, troligen skulle Kaiito också bara vara den enda som fick henne till den här annorlunda vargen för det här va egentligen inte hon. Inte så som hon kände sig själv i alla fall. Hon va inget annat än en skådespelare, men när han var i närheten kändes det äkta. Lite för äkta.
- Det är inte direkt så att jag har bråttom någonstans.

Kaiito skrattade kort åt hennes ord, och det var en fundersam min som han sedan var tyst i några sekunder, funderade över var han skulle börja.
"Först och främst så har jag varit med i ett krig," sade han sedan. "Kriget mellan Qu och Devils som utkämpades här på Numoorislätten. Inte för att jag kämpade på någon av deras sidor, jag tillhörde en tredje flock som var med och slogs på Qu's sida - Cierzo. Men jag har lämnat dem nu, sedan de slöt en pakt med Qu. Det finns vissa i den flocken jag inte vill beblanda mig med."
Han ruskade lätt på huvudet, skakade undan minnena som kröp fram. Ville inte tänka på dem, inte nu. Det var inte viktigt. Hon hade frågat så han skulle berätta, inte förlora sig själv i alla dystra tankar igen.
"Och vad mer... Jo, jag har funnit mina rötter, dock var det väl inte som jag hoppades. Det är en ganska lång historia."
Han rörde lite nonchalant på ena framtassen där han satt, som för att försöka vifta bort saken. Återigen kom den där känslan över honom, känslan av att han inte ville berätta om det som tygde ned honom. Han hade sagt det åt en enda varelse, Violet, hans kära vän. Och det räckte. Men han undrade ifall han skulle kunna bortförklara sig om hon frågade? Hon hade något som fick honom att vilja göra nästan allt hon bad om.

Hon såg förundrat på honom då han talade, krig. Kanske blev hon en aning stel i hela kroppen då han också berättade vilka som hade gått ut i krig, men lättnaden kom tillbaka då han berättat att han inte stod på någon av dessa sidor. Inte heller verkade han vela ha något med Qu att göra. Då hade hennes misstankar inte haft någon betydelse trots allt.
- Som jag sa, jag har tid.
Sa hon återigen med ett flin då han sade att det var en lång historia.
Hon såg upp mot himlen, betraktade skymningen som färgade området. Det var lugnt nu, även om kaoset slog till ibland lite hur som helst. Kanske befann dom sig just nu endast i stormens öga. Nåja..
- Du klarade dig i alla fall undan kriget, det får vi vara tacksamma över.
Hon sade det med en mycket lugn och mild röst.
- För, Qu kan man inte lita på.. Dom är alla lögnare, dom vill dig bara ont.
Ögonbryna rynkades igen och tiken verkade nästan krypa ihop då hon sade det. Men hon vågade inte säga det för högt.
- Du gjorde ett klokt val Kaiito, genom att lämna dom.. För i slutet skulle det endast vara dom som högg dig i ryggen. Liksom min far, en från Qu mördade honom hjärtlöst framför mina ögon, och min brors.
Hon hade en bror, eller hade haft i alla fall. Efter alla dessa år så slog det henne, förr hade hon lagt sin bror i mörkret, bort i glömskan.

Han avbröt henne inte, kände ett intresse för orden som kom ur hennes mun. Det verkade som att han inte var den enda som bar på hat.
"Det verkar som att vi båda har mörkare sidor vi helst inte talar om," sade han med ett snett leende. Och att döma av det hon sade så verkade det som att vargarna i Qu inte var de bästa att lägga sin tillit vid. Det verkade som att hela högen var kallblodiga mördare. Kaiito kunde dock ställa frågan om han var så mycket bättre som varit i krig, och svaret var jag. Han ångrade att han dragit ut i strid, och han hade inte tagit något liv. Inte heller önskade han göra det.
Åtminstone inte ännu, men saker kunde lätt förändras.
"Det är roligt att vi båda har... problem med just Qu. Min far tillhör den flocken, och det var honom jag syftade på då jag talade om mina rötter. Han är också en mördare, och må han vara far till mig via kött och blod men inte på något annat sätt. En av de känslokallaste jag har mött."
Han mindes första mötet med fadern han hade haft i träsket. Det var nästan patetiskt. Men han mindes, och den dagen hade förändrat honom. Ifall det var till det bättre eller sämre var en fråga som ännu inte gick att svara på.
"Jag håller med dig, Qu är bedrägliga."

(komiskt att man svarar från damon då också xD)

- Det är klart, det har vi alla.
Sanna ord. Dock hade Echo ett mörker som va större, dock inte livshotande för andra, men för dem hon hyste agg för. Hennes personlighet kunde anses vara rubbad, då hon i stort sett saknade ett vettigt livsmål och engagemang. Hela hennes liv gick åt till en uppgift, inte mer än så.
Hon drog upp i ena mungipan i ett snett leende då han talade. Far. Hur tragiskt skulle det inte vara om någon från hennes familj vandrade med dessa mördare, hon skulle bli förstörd. Dock räknades inte inte hennes fars släktingar till det.
- Vi har så mycket gemensamt...
Hon studerade honom igen, bara för att hon kom att tänka på det. Båda deras färger liknade varandra, också hade dom båda en släkting i Qu de avskydde. Rätt komiskt när man tänkte efter.
- Varför gör du inte slut på honom? Förstör hans liv, kastar dit honom han hör hemma?
Öronen tippade fram och ögonen verkade nästan gnistra utav lycka då hon sade det. Kanske skulle Kaiito tycka hon gick över gränsen nu, och om han tyckte det ville hon gärna veta svaret till varför han inte skulle kunna göra det.

Frågan som ställdes var enkel - Varför gjorde han inte slut på honom? Och inte heller kunde Kaiito räkna antalet gånger han hade beslutat sig för att göra det. För att krossa ett liv, förstöra det. Men han hade aldrig gjort det, trots att han vid ett flertalet tillfällen hade varit övertygad om att det var det enda som kunde ge honom någon sorts ro.
Och varför hade han då inte gjort det? Svaret var inte alls lika enkelt som frågan i sig. Det var inte alls så lätt som många trodde, det var verkligen en sak som var komplicerad att ge ett svar på. Åtminstone ett bra svar.
Han såg på Echo. Hon verkade så ivrig, så fylld av en önskan att göra samma saker som hon nu talade om. Var det en ond, mörk sida eller bara så livet hade format henne? Och han kände sig vek när han såg henne, kunde inte rå för det. Känslan kröp över honom, samtidigt som minnesglimtar spelades upp framför ögonen och gamla ord ekade i hans huvud. Återigen befann han sig mitt emellan drömmen och verkligheten. Det värkte smått i de sår som fortfarande var öppna, som för att påminna honom om det han hade gått igenom.
Han hade valt att ta avstånd från sin fader, men han hade låtit bli att försöka förstöra dennes liv. Varför?
"För att han trots allt är min far."
Det fanns fortfarande en gnutta hopp inom den unga hanen, fortfarande en önskan om att ha en familj. Någon att bry sig om, någon som brydde sig tillbaka. En far, det var det han önskade sig. Och även om han sedan länge hade insett att det mest troligt aldrig skulle bli så hade hoppet ännu inte övergivit honom helt.

Hon sjönk igen. Ja, det var sant. Det var ju så, hans far.
- Så länge han inte beter sig så, så kan du väll inte klassa honom som det? För i såna fall kan du klassa alla runt om dig för främlingar, dom kan varken bli din vän eller fiende, just för att dom va främlingar från början.
Det där kanske va lite lätt förvirrande.
- Jag menar.. Visst, från första stund var han din far, men efter allt som hänr, är det fortfarande så? En främling blir senare en vän om inte en fiende, beroende på vad som sker.
Hon visste knappt själv vad hon pratade om faktiskt, orden bara kom ur henne. Hon själv hade varken vänner eller fiender, hon hade bara haft sin svaga mor och starka far, hon hade vuxit upp med endast dem och sina syskon. Fienden var Damon, men han kände nog inte ens till hennes existens då han enbart vänt valparna ryggen till för att låta dem svälta, efter att han mördat sin egna bror. Hennes far. Därför, kunde hon ännu inte direkt säga att där ute fanns det dem som avskydde och hatade henne. Inte än.
- Din frustration kanske måste gå ut över hämnd, kanske blir ditt liv något lättare när han är ur bilden. Jag kommer inte finna min egna lycka tills min hämnd är..
Hon tystnade genast. Hon visste inte hur hon skulle fortsätta den meningen, för skulle hon säga för mycket så skulle hon säga allt. Och då skulle Kaiito kunna se rakt igenom henne.

Någonstans längst bak i huvudet var det en röst som sade åt Kaiito att hon hade rätt. Till viss del så hade hon verkligen rätt. Vad väntade han egentligen på? Han kunde inte låta bli att undra över det själv, vad han egentligen väntade på. Det var bara kräva hämnd, vad stoppade honom?
Men så avbröts hans tankar och ögonen smalnade av en aning då han såg på henne. Vad hade hon sagt?
"Tills din hämnd är vad?" frågade han med en röst som avslöjade att han inte längre var lika fundersam över sig själv. För helt plötsligt verkade det inte som att detta samtal handlade om honom. Inte för att Kaiito på något sätt var egocentrisk, men han gillade inte att det lät som om hon försökte förklara vad han skulle göra utifrån sina egna synvinklar och krav. För det kunde vara ett misstag, de fungerade inte alls på samma sätt.
"Han är min far, och kanske du har rätt i det du säger. Men nu undrar jag vad du egentligen förväntar dig få ut ifrån den hämnd som du predikar så gott om?"
Vad hade hänt med tonläget? Det var kyligare, inte riktigt samma som förut. Han hade reagerat på hennes ord, man kanske inte riktigt som någon av dem hade tänkt att det skulle bli.

Öronen ströks bak mot nacken.
- Fullbordad, inget mer alls.
Hon tänkte inte säga mer än så. Det var kort och gott allt som behövdes.
När hans röst så plötsligt hade blivit kylig såg hon snabbt bort från honom, blicken började istället desperat att leta en flyktväg. Fegis.
Det var precis som då, när den där stora hanen ställde henne mot väggen. Då hade hon flytt illa kvickt, att fly var nog det hon var bäst på.
- Ingenting, jag försöker bara hjälpa dig ur det hela.
Ögonbryna sänktes då hon muttrade fram orden, hon såg tillbaka mot Kaiito. Han var inte lika dum som dom flesta hon träffade på, Kaiito lyssnade mer och räknade snabbt ut vad som kunde vara en fördel, eller nackdel. Bra jobbat.
- Men, jag ska genast lämna dig ifred om så önskas.
Hon flinade i all hast men lät det sen dö ut lika snabbt. Nonchalant som vanlig himlade hon med ögonen och reste sig sen upp.

Han satt kvar. Öronen ströks bakåt medan orden haglade över honom. Nu verkade det som att han hade gjort något fel.
"Ifall du känner för att gå tänker jag inte hindra dig."
Det tog emot att säga det, för innerst inne så uppskattade han hennes sällskap så väldigt mycket. Han ville inte att hon skulle gå, inte ännu. De kändes som om det var nyss de hade träffats igen även om de samtalat ett bra tag. Men trots det önskade han inte att hon skulle lämna honom, men han förmådde sig inte säga det åt henne. Det var väl stoltheten som hindrade honom.
"Du hade ändå inte kunnat hjälpa mig med min relation till Damon."
I ren irritation glömde han av sig, uttalade det namn som han hade undvikit att uttala så länge. Nästan som om han trodde att om han sade det skulle det locka fadern till platsen. Dumt, men han var villig att göra nästan allt för att undvika ännu ett möte mellan dem båda. De brukade inte sluta särskilt väl.
Huvudet vändes trotsigt bort. Dels för att han blev arg på sig själv som glömt av sig på det viset, och dels för att han ångrade det han hade sagt en aning men vägrade visa det åt henne. Ifall hon nu gick så visste han var han hade henne.

Med hans ord så började hon röra på sig, skulle hon stanna en längre tid så skulle allt vara förstört. Hon skulle sabba sin egna chans, och kanske förlora den enda lycka hon hittat alldeles själv. Det lät kanske tragiskt och helt opassande, men det var så hon kände för den hanen. Visst, hon hade träffat många hanar i landet, förfört säkert hälften av dom mött, fått två att falla för hennes skådespeleri. Men med Kaiito, var det just det där; äkta.
Hjärtat slutade slå, stegen tog slut. Hon vart förstelnad. Andetagen vart snabbare i takt med att hjärtat började slå, den här gången snabbare än någonsin.
- Heh, vad sa du?
Hon försökte skratta, se det som ett skämt, men hon misslyckades. Istället lät hon bara panikslagen och rösten svek henne, vart ostabil likt hennes smått darrande ben.
Echo vred bak huvudet en bit, men vägrade ännu att se på honom.
Damon, Damon, Damon. Det kunde inte stämma, inte alls, det var helt fel. Hon hade redan träffat sin ena kusin, Zachary, och dom var inte alls i samma ålder. Zachary var äldre. Kanske hade Damon en annan karaktär i spelet.
Det fick inte vara så här.

Huvudet vreds tillbaka, såg på honan som han hade varit säker skulle lämna platsen. Förvånad över hennes reaktion satt han stilla och såg på henne. Vad var det som hade orsakat att de kom fram till detta?
Han vill egentligen be om ursäkt för de saker han hade sagt, vissa hade inte alls varit trevliga och han hade egentligen inte menat någon av dem. Och han ville förklara mer, trodde att det var därför hon frågade. För att hon inte förstod vad han egentligen hade gått igenom, vem hans far egentligen var. Det var vad han ville men istället sade han bara:
"Du hörde vad jag sa."
Det fick räcka med det. Kaiito hade inget mer att säga. Rösten var dock inte lika kylig, mer slät. Uppgiven kanske. Han var inte nöjd med detta, han ville inte att det skulle vara på det här viset. Men det fanns inte så mycket han kunde göra åt saken. Erkänna att han hade haft fel? Det hade han inte, åtminstone som han såg det. Så det var ingen valmöjlighet. Men något måste han ha sagt eller gjort som åter fångade hennes uppmärksamhet eftersom att hon fortfarande stod där, lyssnade på honom. Och för tillfället var han glad över det, då han inte visste vad saken handlade om.

Ja, hon hade hört vad han hade sagt. Vart enda ord hade hon hört. Hon såg nu rakt mot honom.
- Så du menar att Damon är din far?
Hon förblev stel, rörde inte en enda min i ansiktet.
Det fanns bara två saker hon kunde göra nu; Skratta, gå vidare, försvinna. Eller stå kvar, berätta, försvinna.
Komiska liv.
- Jag hade trots allt rätt. Vi är lika, allt för lika.
Echo flinade och vände sig halvt om mot Kaiitos håll. Han skulle ändå få reda på det, och hon ville inte behålla den äckliga känslan själv. Skulle hon känna sig smutsig, så skulle även han.
- Det är just honom, Damon, som jag söker.
Ja nu visste även han, och Echo försökte inte dölja det längre. Konstigt nog hade hon slutat bry sig, det här var hennes öde och inget kunde hindra henne från att fortsätta leva det liv hon själv valt.
- Det var han. Han som dödade Vision, min far, hans bror.
Hon blev plötsligt stel igen. Sanningen hade hunnit ikapp med hennes ord. Det var nu som hon förstod att även det var verkligt.

Han såg på henne och det var också allt han gjorde. Munnen öppnades men stängdes lika fort. Inte ett ljud kom över hans läppar medan han satt och såg på henne med en min som inte riktigt gick att beskriva med ord.
Han kunde inte tro det.
Så Damon var den hon letade efter? Hans far? Och hennes far var Damons bror... Det kunde inte vara sant, det kunde inte stämma. Han vägrade tro det.
Han hade funnit henne för länge sedan och hon hade etsat sig fast i hans minne, han hade tänkte på henne ofta sedan dess, blivit påmind om henne. Och han hade längtat efter att få träffa henne igen, hade uppskattat hennes charm och allt som hade med henne att göra. Och först nu kom sanningen fram. Sanningen som förändrade allting, som gjorde det omöjligt för honom att det på det viset.
Kusiner.
Tanken fick det att krypa smått längs hans ryggrad och inombords kände sig Kaiito inte annat än tom. Var det såhär deras relation skulle sluta? Var det nu omöjligt för dem att vara i närheten av varandra?
"Kusiner."
Tanken förvandlades till ett ord i hans mun. De blåa ögonen vilade fortfarande på henne, det ena halv täckt av luggen som hängde ner i hans ansikte.

Echo nickade instämmande.
- Ja, precis. Kusiner.
Upprepade hon med en nästan äcklad grimas, även om hon hade försökt dölja det. Så detta var då alltså Zacharys bror, och då kunde hon säga att hon kände till resten av historian, det där som hade hänt med Iwa till exempel. Tragiskt. Men inte mer än så.
Dom båda var så tysta och såg bara på varandra. Var det slut nu?
- Då kan vi även säga att jag känner till en del av din historia..
Echo höjde på ögonbryna och blickade sen upp mot skymningshimlen. Det började redan att bli mörkt, och kanske skulle regnet eller stormen hinna i kapp dom båda snart. Dom skulle inte ses igen om dom skildes åt nu, det visste hon helt säkert. Förr hade hon kunnat lova att de snart skulle ses igen, och skulle hon säga det nu skulle det bara vara en simpel lögn från hennes sida.
- Nåja kusin, mörkret börjar falla och jag antar att du har viktigare saker för dig än att bara stå här.

Han såg på henne, förstod vad hon egentligen menade med orden som kom ur hennes mun. Att han hade viktigare saker för sig, det stämde inte. Det var bara sökandet efter en flyväg från den komplicerad situationen.
Eller kanske man skulle kalla den omöjlig.
Han suckade, kunde inte låta bli. Det kände som om något inom honom hade brustit, gått sönder ännu mer. Han var trasig.
"Jag antar att även du har andra saker planerade, så kanske det är lika bra att vi båda drar vidare."
Han brydde sig inte om vilken del av hans historia som hon kände till, det var oviktigt. Det han brydde sig om var sanningen, den bistra sanningen som alltid kom upp. Detta kändes på något vis overkligen, men fortfarande var det en sak som han omöjligt skulle kunna ignorera hur gärna han än ville.
Damon. Det var hans fel, det var faderns fel. Det enda han gjorde för Kaiito var att förstöra. Vilken far...
Han kände sig trött, ingen ilska visade sig på ytan. Endast matt chock och en sorgsenhet som inte riktigt passade honom. Han ville bort, han ville försvinna. Han kände sig så trött.

Kanske var det dumt utav henne att berätta att det var Damon hon sökte, innan hade det bara vart Blossom som kände till det. Men nu även Kaiito.
Nu hade hon inte mer att säga, det skulle bara bli jobbigt och pinsamt. Det var redan nog pinsamt, i alla fall hennes dolda känslor hon hade burit på tragiskt nog. Men det skulle hon släppa snart, hon skulle släppa allt.
Echo gav honom inga fler blickar, istället vände hon sig bara om igen mot det håll hon en gång vart på väg mot.
- Adjö.
Hon sa det snabbt, och höll deras farväl kort. Egentligen skulle det kunna bli mer dramatiskt än så, men hon hade ingen lust att ställa till med en scen. Hon ville bara bort nu, försvinna i natten och gömma sig. Så hon inte behövde visa någon annan den skam hon nu kände.

Solen hade nästan försvunnit, färgade endast horisontens rand i en svagt orangegul färg. Annars var himlen mörkt blå, nästan svart. Några få stjärnor tindrade ovanför dem. Det var vackert.
Kaiito rörde sig inte. Han kunde inte röra sig. Detta var löjligt hemskt på ett patetiskt sätt. Hur liten kunde världen egentligen vara? Och hur många liv hade Damon egentligen påverkat till det negativa? Han förstod inte, han visste inte vad han skulle ta sig till. Och var på väg att gå, Echo som hade bott i hans tankar en längre tid var på väg att lämna honom.
Kusiner.
Just det, så var det. Ordet kom tillbaka till honom. De var kusiner. De svaga drömmar han hade haft hade ändå aldrig kunnat bli verklighet. Inte nu, inte när de var släkt. Och tyst förbannade han Damon, behövde någon att skylla på och gjorde fadern till den evige syndabocken.
Hennes ord ringde i hans öron där han satt, såg efter henne då hon vandrade iväg. Det var alltså omöjligt, det var alltså en tom dröm. Precis som allt annat.
Och han ångrade att han någonsin hade satt sin fot på denna slätt som inte verkade föra med sig annat än dåliga nyheter och omvälvande besked. Aldrig mer skulle han besöka den. Och med de tankarna reste han sig upp och vandrade iväg.

[Ska vi säga avslutat då? ;D]