(Devils vandrar vidare. Ingen speciell svarsordning, håll det ruuullande, they see me roollin' och som sagt innan, fritt fram för alla som vill komma och fjäska/mucka lite med devils. Och för att få den här vandringen som redan tagit tusen år att gå lite fortare har vi nu en månad, sedan rullar flocken vidare in i nästa område. Alltså deadline 6:e maj!)

Flocken hade nu lämnat lavaöknen bakom sig. Det var med en nästan surrealistisk känsla i magen som Tramptass sakta vandrade fram mellan de stora regnskogsträden. Lövverket över dem var tjockt och grönskande. Överallt sjöng fåglar och skogen var så full av liv och rörelse att den gamle vargen nästan fick huvudvärk av alla främmande sinnen. Det här var nya marker för Tass. Han hade aldrig varit i Kawazatriskogen innan, även om han hade hört talas om den. Han insåg först nu hur lite han egentligen hade förberett inför vandringen. Vad skulle den vite ha sagt? Tass log svagt åt sin egen tanke, Nevada skulle slitit öronen av honom och skickat flocken bums tillbaka till Öknen. 

Men nu fanns inte den vite här. 

Det var fortfarande nytt för Tass att leda flocken. Han var glad att han åtminstone hade Malvado och Kyoko som sina rådgivare. Det fick honom att känna sig starkare. Han slängde en blick på den lilla honan som gick bredvid honom, djupt insjunken i sina egna tankar. Än så länge hade deras vandring gått som planerat, de hade inte stött på varken några flockar eller överhuvudtaget någon främmande varg. Kione och Spik hade försett dem med mat längsmed vägen och flocken hade inte tappat motivationen att fortsätt vidare. Vissa var till och med upprymda.

Kyoko hade vandrat lange under tystnad.  Om du lamnat ett forflutet det gor ont att tanka pa, och du har en framtid sa oviss att inga spekulationer gar att gora - vad finns det da att tala om?


Likval, var det en trygghet att vandra vid Tramptass sida, aven om smartan av att ha lamnat sina tva dottrar i oknen. Ett hugg av smarta overkom henne vid tanken att de inte fanns har hos henne. Hon hade redan mist tva av sina valpar, en till krig och dod, den andra till forraderi och ovisshet.

De tva hon lamnat hade vuxit upp till att bli allt en moder kan onska sig. Lojala och visa, med en livsgnista sa stark att det var svart att forestalla sig.


Sjalvklart skulle de klara sig. De hade Aru som patrullerade, och Vitani skulle slass med kraften av en hel armé om det gallde hennes syster.

Men tanken var skrammande. Det var manga som ville hamnas, manga som garna skulle se Kyokos valpar doda. Och de kunde inte halla det en hemlighet forevigt att Devils lamnat oknen, forr eller senare skulle nagon se dom.

Det var bara att be till Chaibos att ingen kommer soka upp djavulsklippan med ont i sinnet.



Tankarna pa alla de valpar hon inte hade i sin tillsyn fick henne att se sig omkring efter Kione. Hon visste saklart att aven han var vuxen, och sa lange han holl sig nara resten av flocken var det nagorlunda tryggt.

Med dessa tankar fortsatte Kyoko spana omkring sig. Kione var inte i sikte.

Hon vande huvudet mot tass och sa de forsta orden pa manga timmar.


"Vet du vart Kione ar? Ute och jagar?"

Han gjorde sitt bästa för att blicken inte skulle dras bakåt, bort mot de sanddynor som så länge hade varit hans hem. Han hade varit säker på beslutet sedan han fått reda om det, hade egentligen inte tvekat så mycket. Kanske lite, men det berodde främst på osäkerheten att lämna den plats där han alltid känt sig som tryggast. De marker de gav sig ut på var inte okända, tvärtom; han hade spenderat många av sina dagar ute i resterande Numoori och var bekant med det allra mesta som gick att stöta på. Men det var som om han drabbades av en plötslig hemlängtan. Men hemlängtan var något som ofta passerade förbi, förr eller senare och som sällan stannade för att äta upp en. Men ändock var det en känsla som var svår att skaka av sig...

Uppe i luften flög Midas. Han hade hoppats, men aldrig riktigt trott, att sonen skulle få en chans i Devils. Men nu var han här.
När han såg Midas sträcka ut vingarna uppe i luften drogs tankarna tillbaka till klipporna, där han möt den namnlöse bevingade vargen. Då, liksom nu när han såg sonen, kom en liten önskan om att också han skulle kunna sträcka ut två praktfulla vingar och glida fram genom luften.

När han drog in Kawazatriskogens alla dofter, en del kända och en del okända, kunde han inte låta bli att tänka på det faktum att öknens torra dofter inte längre var doften av hem. Att den brännande hettan inte längre skulle vara hans vardagliga energikälla. Att han inte skulle välkomnas hem när gräs blev till sand. Numera skulle det bara vara ännu ett nytt område han korsade, det skulle inte längre vara skillnaden mellan borta och hemma.
Tankarna drogs oundvikligt till frågan om var Tass hade tänkt leda dem? För en kort sekund kunde han inte låta bli att undra över om ledaren faktiskt hade en plats i tanken, eller om de skulle vandra tills de fann ett ställe som kändes rätt... Han sköt bort tanken lika fort som den dykt upp.
Oavsett var de hamnade så stod han bakom både flocken och sin ledare. Bara det inte blev ett allt för kallt ställe, då fick han väl lov att bli lite bitter på Tass...

[Eftersom ingen annan vågar så får väl BBQ träffa på främlingar som trampar in på hennes revir >8D]
Allt var så fridfullt vid detta område. Tropiskt och vackert med alla djuren som levde omkring här. Flocken Occulotos som hon hade gått med i, hon hoppades på att få en bra rang i flocken så hon kunde sedan skrämma skiten ur alla andra flockmedlemmarna, men mej nej sluta nu BBQ nu ska vi inte skrämma de stackars små barnen! Nej nej, vi skulle skrämma dom snart men inte nu?!?!

Ett flin spred sig i tikens läppar. Hon låg på en gren som tillhörde ett högt träd. Där kunde hon se ner på området och hålla koll på flockens revir. Skulle detkomma några främlingar som trampade in i flockens revir skulle hon genast ta reda på vad de sysslade med! Inte kunde väl folk tro att dom bara fick trampa in i någon annans revir utan att fråga om lov? Eller? Fick man verkligen göra så? Skulle inte tro det..

Svansen vaggade långsamt och ögonen var slutna då plötsligt en doft kittlade hennes näsa. Hennes giftgröna ögon tittade fram och hon såg ner mot marken. Tre vargar som promenerade(?) precis under hennes träd. Snabbt reste hon sig upp och granskade dessa individer noggrant, inga hon kände igen. Hon flög snabbt ner från trädet och gick bakom dessa individer, hon höll avstånd.

"Vem där?!", röt hon till ganska bestämt och väntade på att få en reaktion.

Denna dag var det egentligen inget speciellt med, fåglarna kvittrade likt tidigare och skogens, djungels isolerade värme hade bildat en mantel av fukt över Den unga hanens päls. Fukt som avdunstade varje gång han använde sin eld, men forfarande en återkommande sak som han faktiskt underhölls av. Vanan av det hade blivit en trygghet som talade om att skogen var hans. Deras. Shady och flockens. Ett hem, trots att det låg i skuggorna, där de kunde känna sig säkra för var dag som gick. Hanen var glad över sin systers val - detta var en utmärkt träningsmark och gynnade deras krävande mörker, då lövkronorna tätt kramade varandra och sällan tillät solljus att nudda den långsamt frodandes marken.
Platsen var fridfull men högljudd, helt enkelt. Och Midnight hade inte lagt märke till det kommande hotet förens doften av andra vargar färdades igenom omgivningen. Visst, deras mål var satt och grupperingar klara men att de skulle komma så tidigt förvånade honom.
Devils.
Syskonens reaktioner hade varit olika då de hade fått informationen om att den ökända flockens medlemmar var påväg dit. Samtidigt som det var en risk hade det varit en chans; en chans att visa sig värdiga och att krypa upp ur det dunkla hålet av ingenting de just nu befann sig i. De kunde skaffa dig ett rykte lika väl som de kunde förintas på plats.
Men det var värt ett försök.

Skuggan hade precis tänkt kalla på alla, be dem hjälpa honom att få bort öknens djävlar ifrån deras revir, då något gick snett. En allt för 
bekant röst röt ut, förstörde all sekretess de hade byggt upp runt hennes samling. BQ. Vad i Chaibos namn höll hon på med? Fattade hon inte faran hon utsatte de för, med resten av Occultos dofter spridda på henne efter flockmötena?
En plötslig ilska flammade upp inom honom och med stadiga steg for han ut från sin trädgren, emot området. Det fanns ingenting att göra åt; de var avslöjade. Nu var snarare hur resultatet av detta misstag skulle bli, och Mid stannade upp på håll, nästan osynlig, för att se på.

Gjorde hon ett till misstag skulle hon inte skonas lika lätt som nu.

[BQ; Flocken handlar om spioneri.. Att öppet förklara var man är - trots att det är på avstånd - höjer inte Shadys(som pretty much är ledare) respekt x) Och sedan var det bestämt att Occultos skulle derpa in här. Det skulle förklaras på flockmötet  Fail inlägg i övrigt, sämst mobil gör det svårt för mig att skriva.. .w.]

Kione sprang. Med andan i halsen kände han vittringen av flocken men inte ens vetskapen om att flocken var nära fick honom att trappa ner på farten. Spik (NPC) följde honom tyst. De kom med flera nyheter. De kröp under ett tätt buskage och fick syn på den välbekanta flocken. Men mitt i ett språng tvärstannade den bruna unghanen. En mörk, främmande varg befann sig bakom flocken. Kione tvekade bara några sekunder innan han snabbt tog sig fram till sin mor och ledaren vid hennes sida. Bröstkorgen darrade av den långa springmarschen och tungan hängde slappt ur ena mungipan. Tydligen hade nyheten hunnit hit innan honom. Smått besviken stirrade han på den främmande honan. Han misstänkte åtminstone att hon tillhörde flocken eller det grupp med vargar som han hade känt vittringen av längre in i skogen. Han sneglade på Tramptass. Han var tvungen att tala med honom, men det här var definitivt inte rätt tillfälle. Blicken gled tillbaka till främlingen. Hon stod trotsigt och på dem, var hon modig eller bara korkad?


TRAMPTASS

Kyokos oroade tankar fick den bruna hanen att ställa sig närmare henne, så de gick tätt bredvid varandra, en gest för att ge tröst, men han var inte säker på att det hjälpte henne. Han kunde omöjligt sätta sig in i hennes situation, men han led med henne. Han visste att det var svårt för henne att både lämna Öknen och sina döttrar för att ge sig ut på en vandring till synes utan slut. Hon frågade efter Kione, hade snorvalpen inte sagt åt sin mor att han skulle iväg? Som om den unga hanen hade läst hans tankar kom han skuttandes ur en buske med Spik efter sig. Tass gav honom en kort bekräftande nick. De skulle talas vid senare.

"Det verkar som din son har en del att prata med dig om, kanske till och med en spännande historia." Svarade han Kyoko med ett roat flin. En främmande röst placerad bakom flocken fick Tramptass uppmärksamhet. Han var inte förvånad, han hade varit medveten om det främmande sinnet ett tag, men inte lagt någon vikt vid det. En ensam varg vågade knappast störa en hel flock på vandring. Det var åtminstone så han hade resonerat, tydligen hade han underskattat främlingen. Sakta banade ledaren iväg mot de bakre leden. Han stannade framför den svarta honan. Mätte hennes blick. Flinade. Hennes doft var okänd för honom.

"Ja, vilka är vi? Malvado? Shiro?" Han vände sig om och såg med spelad förvirring på sina vänner innan han vände sig mot honan igen. Så naivt av henne att tro att de inte skulle skada henne, eller trodde hon att de skulle låta henne vara bara för att hon vågade ryta åt dem? Tramptass skrattade åt hennes godtrogenhet. "Jag vet att dina vänner är här, jag vet att de gömmer sig som fega råttor."

Shady

Hon stod i skuggorna, långt ifrån den främmande flocken. Men hon visste att de var där, inte enbart av anledningen att en del av hennes flock gått för att möta dem, utan hennes trogna följeslagare, Skuggorna, viskade, eller mer väste, oavbrutet om deras rörelser. Tysta ord i hennes sinne. Hon själv stod kvar halvvägs mot dem. Två hade varit här, antagligen spanare, men hade nyligen rusat tillbaka, kanske borde hon ha stoppat dem, men inte trodde hon att BloodQueen skulle ha röjt deras position. Överläppen höjdes och blottade de vita tänderna och de evigt föränderliga ögonen öppnades. En dovt ljud, ett morrande, mullrade i hennes bröstkorg. Om flocken fixade denna grupp med vargar skulle hon få betalt för vad hon gjort, hon skulle definitivt straffas. Skuggorna om henne lämnade sina platser på marken, svävade lydigt till henne. Dolde hennes gestalt, även om en telepat fanns i flocken, hans ord ekade genom skuggorna i hennes sinne, så tvivlade hon på att han skulle få något vettigt ur hennes sinne. Språket var det få som kunde och Skuggornas eviga väsande var också ett hinder.
Benen sattes i rörelse, dold i skuggorna, och det var med ett flin hon närmade sig sin flock, Hennes flock. Det klingade bra i tankarna och flinet blev bredare. På vägen började hon rita upp situationen med hjälp av skuggorna, de skuggorna hon börjat dem byttes ut allt eftersom hon närmade sig massan, eller mer klungan, vargar.

Saderk

Hanen vandrade lugnt i den bakre delen av flocken, dagarna var långtråkiga och inget speciellt hände. Han hade redan fått springa iväg på ett uppdrag, trots att han själv bestämt sig för att inte göra det. Det irriterade honom lätt att han inte visste hur han skulle säga nej utan att vara respektlös, och detta kunde han bara föreställa sig roade den hane som var deras ledare, åtminstone litet. De gula ögat var fäst så långt fram hans blick kunde nå, vilket bara var några undra meter framför flocken, det skulle varit mycket längre om de varit på öppen mark. Plötsligt drog ett flin upp på hans läppar, tyngden bakom honom förändrades, och han var säker på att det inte var någon ur flocken, han hade redan lärt känna deras tyngder och steg mot marken, och lukten var bekant. Snart kunde han även höra hennes stämma, och se de ungvargar som skickats iväg för att spana, värst var duktiga de var på det då. Den stora kroppen stannade och han vred på huvudet för att kunna lägga blicken på honan. Han fick lust att tala, svara på hennes fråga, men han sade inget, han ville inte irritera Tramptass nu. Flinet låg lugnt kvar på hans läppar, äntligen ände något.

Något nytt verkade hända i djungeln sen Lee har hamnat här. Hon har hållit sig på avstånd från flockmedlemmarna med bara Blair och Ophelia som sällskap. Den första var deras fångvakt, den sista var i samma sits som hon. Skuggorna slogs om den svarta ungtiken och den matta svarta pälsen maskerade henne väl bland djungelns mörka vrån. Trots det så höll hon sig nära, med hörseln och luktsinnet iakttog händelserna som utspelade sig. Hon höll koll på Occultos medlemmar med hjälp av sinnet. Shady var här, hon kunde inte förstå ett ord ur honans tankar och Midnight vågade hon inte röra på grund av demonen men om den ena var här så skulle den andra också vara här. Den tredje var tiken hon förut såg under flockmötet, BloodQueen som hon kallades, Lee kunde inte avgöra om det var ett riktigt namn eller bara något andra kallade henne. Plötsligt flög den svarta honan ner och hörseln registrerade ett ganska högt utrop. Lee ryckte till och önskade att hon kunde kika på vad som hände men vågade inte komma fram ur buskagen hon befann sig i. Istället fick hon lyssna noga. Hon kände av främmande sinnen och speciellt en intresserade henne mest av alla. En hon inte kunde ta sig in i. Det var som om en bergsvägg var mellan henne och den främmande vargen. Okänt för henne så försökte hon läsa tankar av Tramptass.

Malvado stannade upp när den en röst plötsligt ljöd mellan träden. Öronen klippte till och vändes därefter direkt mot ljudet utgångspunkt. Halvt bitter, halvt upphetsad över händelsen såg slängde han en blick på Tramptass. Å ena sidan ville han komma fram till dit de skulle, å andra sidan ville han ha lite roligt. Det blev ju lätt enformigt att bara vandra och vandra.
När Tass sedan vände sig om ställde en retorisk fråga kunde inte Mal hålla sig från att svara.
"Jadu, vilka är vi?", han flinade roat tillbaka mot Tramptass.
"Jag kan då vara precis vad helst damen önskar", han tippade huvudet på sned och lät ett hånfullt skratt lämna strupen. Han ville ha någonting att göra. Tungan svepte över den kalla nosen och runt munnen innan den åter gömdes bakom hopslagna käkar.

Hon gillade inte stämningen som var just nu. Lite osäker blev hon och hon klippte osäkert bak öronen och såg sig omkring. Resten av hennes flockmedlemmar var inärheten för det kunde hon känna på doften. Nu skulle inte Shady bli glad över henne..
"Ursäkta om jag störde er, blev bara lite förvirrad då jag aldrig har sett er passera detta område", sa hon mörkt till den brunaktiga hanen som hade ett öra som var halvt borta.


Vad i helsike höll hon på med? Förstod inte hon att dessa vargar kunde döda henne? Ett litet fel som hon säger kan leda till döden!

Hennes blick fastnade på en gråaktig hane som talade till henne. Han såg riktigt stilig ut! Inte varje dag man såg sådana stiliga hanar. Hon slickade sig runt mungiporna och såg på den vackra hanen (Malvado).
"Jasså det säger du?", sa hon med sin mörka lite charmiga stämma.

Sakta men säkert kände tiken att det började rinna lite blod ifrån mellan-benen. Självklart, började hon höglöpa. Svagt gnydde hon och la sig ner på rygg och började gnida ryggen mot marken.

Plötsligt ändrades stämningen runt klungan vargar och Skuggorna viskade om BloodQueens total omvändning. Vad höll hon på med? Åter blottades de vita tänderna, det den svarta, bevingade, honan höll på med nu var värre än att hon varit högljudd, underkastelse, nederlag var värre än något annat. Ett Högt morrande lämnade henne då hennes steg längdes på och hon kastades ut mellan klungan vargar och den kråkpesten som skulle föreställa en medlem av Occultos. Ryggen var vänd mo främlingarna, inget uppenbart hot hade lämnat dem än, och skulle dem visa sig vara ett hot hade hon sina ess i rockärmen. "Surge super pedes tuos, et omne reptile terræ in bello non!" I vreden tänkte hon inte på vilket språk som talades, och heller inte om honan förstod det. Raggen på ryggen var rest och skuggorna fladdrade likt en eldsvåda över huvudet och nacken. Vem trodde denna hona att hon var? Svansen stod högt, dominant höjd över ryggen. Fler mullrande morranden lämnade hennes bröstkorg. Ett snabbt hugg måttades i luften mot honan, ett tydligt tecken på att hon skulle flytta på sig, helst nyss.
Sedan stod hon plötsligt vänd mot klungan vargar, deras plan var bortblåst och det fanns inget med att stå kvar här med okunniga medlemmar. Den evigt flytande blicken lades först på den stora svarta vargen, för att sedan glida över till en grå-brun. "Ni närmar er ett revir, kliver ni in på det igen..." Hon betonade det sista ordet och lät blicken glida över, och naglas fast på de två unga vargarna som varit in där tidigare innan hon fortsatte utan paus "... Så ska Jag personligen se till att det inte slutar på samma sätt" Sekunden senare började hon redan flytta sig tillbaka till kråkskrället. Hon skulle ta sig till reviret, Nu.

Blair låg, dold av grenar och löv, på en trädgren, bara någon meter ifrån Sheali-So. Han visste att BQ var ovanför, men plötsligt flög hon ner. Han hörde hennes höga röst, men såg inte eftersom han tyst tryckte ansiktet mot grenen. Vad i helsike höll hon på med? De skulle hålla sig dolda, inte ryta åt fienden!

Med spetsade öron lyssnade han på konversationen. Långsamt lyfte han huvudet och kikade ner. Det var många vargar, och BQ var ensam. Han hörde hur hon talade och slöt ögonen i ett kort ögonblick av skam. Flörtade hon med en hane från Devils?

När hon sedan gned sig mot marken slöt han ögonen igen och hoppades på att någon kunde stoppa henne. Han höll på att dö av skam. Moriko, kunde ingen stoppa henne? Han hörde Shady rusa fram och ta hand om BQ, men öppnade inte ögonen. Han var för generad, och misstänkte att det var tur att trädgrenen var så tjock. Han hade garanterat trillat ner frön den annars. 

[Stressad av min kusin så blir derpinlägg, men behövde skriva det här xD]

Den plötsliga vändningen i den svarta fakarghonans beteende fick Lee först att flina hånfullt - Var det så en Occultos medlem betedde sig framför inkräktare? Och sedan misstänka någon form av psykisk störning hos honan. Hon tänkte ta sig in i fakargens sinne men beslöt att inte göra det, med tanken på hur stora labyrinter gömde sig i stackarns infekterade hjärna kunde Lee lätt vandra in dit och inte hitta någon utväg. bättre att hålla sig till vettigt folk. Hon sökte runt och fann Blair's sinne bland alla främlingar och Occultosmedlemmar. 'Alltså wow.. jag finner inga ord men håller du med mig, min kära fångvakt?' viskade hon med falskt medlidande till honom. Shady dök upp som ur tomma intet och vad Lee kunde höra så var hon inte så glad i BloodQueen.
"Surge super pedes tuos, et omne reptile terræ in bello non!"
Lee fnös irriterat, hon MÅSTE lära sig språket. Det var något speciellt med det. Sedan kunde hon även höra Shady hota främlingarna och Lee drog hoppfullt in andan. Snälla låt det bli slagsmål mellan flockarna! I tumultet och kaoset hade hon alla chanser att fly. Halvblodet koncentrerade sig på vargen hon ansåg vara ledaren (Tramptass) och försökte influera hans tankar på att anfalla.

Malvado studerade honan under tystnad. Sedan lät han en kort fnysning lämna honom. Han kunde inte komma underfund med vad hon försökte åstadkomma här. När han sedan hörde stämman från en annan hona spetsades hans öron och intresset bytte riktning.
Var det ett hot hon kom med? På fullaste allvar? Malvado flinade roat för sig själv.
"Vakta din tunga tös, du är inte ens torr bakom öronen än", väste han. Svansen piskade bakom honom och öronen lades platt mot nacken. Ögonen var fästa på den främmande valpen, för det var det hon var. En valp.
Visste han inte vilka det var? De var Devils. Öknens djävlar, Tenkais ättlingar. De kanske hade förlorat sin forna glans, men det var bara tillfälligt. De var vargarna i Numoori som tog det de ville ha, när de ville ha det. De var Devils.

Tramptass stirrade mållös på honan då hon började kråma sig på marken. Vad var det här för tragisk flock? Hennes beteende förbryllade den bruna hanen. Han skakade misstroget på huvudet och fokuserade på den unga svarta honvargen som nu skrikande sprungit fram till dem och började gapa. Tass lät Malvado tala, han kunde känna flockbroderns irritation och han kände med honom. Respekt för de äldre och mäktigare verkade saknas i den främmande flocken. 

"Är det här din flock, valp?" Tramptass såg på den svarta unga honan. Hennes tankar var för honom svåra att tyda, men det fick inte den gamla hanen att backa. "Jag vet inte ens om jag vill kalla det flock..." Han såg fundersamt på Malvado och sedan skrattade han roat innan han såg bakåt mot resten av Devils. "Vad tror ni, ska vi visa den här.. flocken.. hur riktigt samarbete fungerar?" Han vände blicken mot den svarta valpen igen. De gömmer sig i träden, buskar, överallt omkring oss. Hitta dem. Skada dem. Få dem att frukta oss. Få dem att aldrig glömma Devils. Hans röst nådde ut till alla i flocken, men ingen utomstående kunde höra, inte ens de som också hade telepati som kraft. Samtidigt kunde han känna hur ett främmande sinne, antagligen en ur den främmande flocken, försökte undersöka hans sinne. Tass gav det främmande sinnet en hård, mental stöt och fortsatte sedan fokusera på den svarta honan. Han sänkte huvudet och strök öronen bakåt. "Du borde lära dig visa lite respekt, valp." Morrade han och började gå emot henne med tänderna blottade. 


KIONE


De gömmer sig i träden, buskar, överallt omkring oss. Hitta dem. Skada dem. Få dem att frukta oss. Få dem att aldrig glömma Devils. Kione trodde inte han hörde rätt. Tramptass gav dem tillåtelse att attackera. Ivrigt darrade han till och såg sig omkring. De gömde sig. Men var? Han hade ingen kraft som kunde berätta det för honom. Andarna i den här skogen ville inte prata med honom. Istället sökte han med blicken efter Elyn men snabbt gick det upp för honom att hon fortfarande var ute på uppdrag. Besviket såg han ner i marken. Han hade sett fram emot att slåss vid hennes sida. Vem skulle han annars vara med? Det var idiotiskt att ge sig ut i skogen själv och leta. Han såg hungrigt in i skogen. Rastlösheten fick honom att trampa runt på stället. Nu ville han iväg, men ändå så tvekade han. Vem skulle han springa med?

Hennes blick vreds mot med mörka hanen igen. "Men åååh gamle man, jag hotade ingen av er, jag varnade bara för Reviret ni snart stiger in på, bara för att en medlem inte kan kontrollera sig betyder det inte att Alla är underklassiga" Ett flin hade åter tagit plats på hennes ansikte "och åldern har ingen betydelse, säg mig, gamling, när ledde du en flock sist?" Den röda blicken vreds sen mot Den grå-bruna, ledaren. Någonting kittlade hennes sinne och hon log. "hur gåre? Hittar du något värdefullt därinne?" Känslan av att ha folk i sitt sinne kände hon väl igen, de väsande skuggorna var där hela tiden. Flinet blev retsamt. Nu skulle hon visa de här skocken, hon skulle få slita i deras kött, bränna deras ådror. Blod skulle flyta, men hon skulle inte starta det. Nej det fick dem göra. Blicken var låst på ledaren, medan skuggorna höll koll på den mörka hanen. Ledarens ord sände vågor av spänning igenom hennes kropp, nu började det. Kanske inte som de först planerat men det var nu det gällde. Nu det hände. Skuggorna lämnade marken, hotfullt steg den, liknande svarta flammor. Redo, med elden som reserv, ett dolt vapen. Väsande skratt hördes vagt från skuggorna, de var lika redo som henne. 'Bellum sit amet, praeparari' rden var näst intill ljudlös, endast viskat till Midnight av skuggorna.

Den randige svävade på vindarna. Det var han och den svarta ynglingen som nu ägde luftrummet. Det var de som spanade uppifrån. De såg långt mycket längre än de på marken. Men Kawazatriskogens trädtoppar gör det svårt att de marken under dem. Men Saturn har ändå koll. Han känner flockens blandade energier. Han kan placera var och en av medlemmarna. Han är även medveten om de främmande energierna som är utspridda runt omkring. Men ingen verkade som något direkt hot. Inte till en början. Så förflyttade sig en av energierna och dök upp bakom flocken. Vad händer där nere. Fler främmande energier rusar fram. Något händer där nere. Saturn kastar en blick på den svarta ynglingen, Midas. Han gör tecken neråt. De borde ansluta sig till flocken. Det verkar vara något på gång.

Så hör han ledarens stämma i sitt huvud. Orden lämnar ett eko kvar. Ger Tramptass tillåtelse till attack? Då måste det vara något riktigt allvarligt på gång. Saturn viker in vingarna mot kroppen och dyker med nosen före. Falken i honom gör honom till en snabb dykare. Farten är hisnande och han siktar in sig på ett hål i lövverket inte långt från flocken. Löv och annan växtlighet smeker hans kropp i förbifarten. Och en bra bit ovan marken fäller han ut vingarna för att inte kraschlanda. Han landar på marken med en lätt duns och går sedan närmare flocken. Devils. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen innan den smiter tillbaka igen. Den gyllene blicken fästs på Tramptass för en stund. Sedan sveper den över området.

Nej nej detta får inte vara sant! Plötsligt blev alla "vänliga" vargar helt galna, som att de såg något svart. 
Tiken slickade bak öronen och såg på Shady med en besvikelse, ren besvikelse. Bra, nu skulle BQ dö också fast hon inte hade gjort något ont mot motståndarna förutom frågat vilka de var? Aah väldigt kul, bli dödade av Devils..
Hon visste inte vad hon skulle göra, slåss mot några som inte ens hade gjort henne något ont? Eller skulle hon lyssna på sin mycket "kloke" ledarinna? Vi hade ändå ingen chans mot dessa. Dumma Shady...

"Shady show them respect!", röt hon till den unga tiken.
Hon blev riktigt förbannad, men hon visste inte som sagt vad hon skulle göra. Kanske skulle hon fly? Eller bara hoppas på det bästa? Att inte bli dödad?
Tiken gjorde ordning vingarna och sköts upp mot skyn för att slippa detta. Hon må bli utsparkad ifrån flocken men hon skulle inte slåss mot några som inte hade gjort henne något.. Enklare än så var det inte..

Den plötsliga smällen hon fick när hon försökte ta sig in i hannens sinne fick den unga tiken att yla till av skarp fysisk smärta och blunda hårt. Hon kan inte förklara hur det känns men det är smärtsamt både fysiskt och känslomässigt. Hjärtat bultade och hon hörde pulsen i öronen. Det blev svart framför ögonen och hon blev avtrubbat några sekunder. En telepat. Hon mindes när hon för första gången fick ett mentalt slag av Malphas. Sedan dess lät hon bli att besöka andra telepaters sinnen.
Men vad hände nu? Slagsmål? Det verkade bli så. Risken var bara att de skulle finna och döda henne trots att hon inte tillhörde Occultos. Bättre chans att fly fanns helt enkelt inte. Alla var upptagna!
'Blair? Blair!'
Hon kallade på fakargen som var gömd någonstans här.
'Det är en telepat i flocken. Stark sådan. Ni har ingen chans. Ge dig inte in i detta!'
Halvblodet kröp ihop och lät skuggorna omringa henne. Nu eller aldrig.

Han granskade fortfarande den svarta bevingade vargen, såg hur hennes beteende total förändrades. Från den bryska tonen till att kråma sig och flirta. Verkligen en underlig en. Roat kände, och hörde, han Tramptass, och Malvado, närma sig dem. Åh detta var ytterst roande. Flinet låg kvar på hans läppar. han hade gärna själv kastat en spydig kommentar, likt den Malvado gett, men hans tankar avbröts av en mindre, svart-vit, hona som plötsligt befann sig mellan dem och den mörka fakargen. Ord på ett språk han aldrig hört förut morrades hotfullt ut och han höjde på ögonbrynet ovan de fungerande ögat. Detta urartade sig ytterst oväntat, men roande. När hon vände sig mot dem, med ord som det låg ett illa dolt hot i så höjde även han upp läppen även tänderna. Ett lågt morrande steg i hans strupe. Ingen hotade honom. Ingen hotade Dem. Malvado var snabb med att svara, Tass lika så. Han själv tog ett steg framåt, stirrade stint på den unga honan, men de ord hon sade näst höll han nästan, nästan, med om. Åldern hade ingen egentlig betydelse, erfarenheten var det som betydde något. Även om äldre vargar oftast hade mer av den. En tanke ekade i hans sinne, Tramptass, och han föll snabbt undan, backade från front linjen och försvann in bland träden, utan att så mycket som att tänka en extra gång. Han skulle visa att han tillhörde dem, att han var värdig. Han Valde att tillhöra dem, och han visste nu att det var allt han kunde göra. Han kunde Välja att hjälpa dem. Välja att tillhöra dem, annars skulle han aldrig göra det.

[Saderk försvinner bland träden för att leta upp litet Occultos, och lämnar för tillfället detta rollet ~~]

Den stora lerpölen till varg gäspade med ett lätt gurglande ljud. Han var inte trött, han var faktiskt inte säker på varför han gäspade. Men han kände sig pigg efter det och sprang med svansen glatt höjd och lätt vikande efter sig. Han hade ingen aning om vart hans gamla grotta var. Han hade följt efter Bläären och hamnat här. Nu var Bläären borta, han hade tappat bort Bläären innan. Bläären hade hoppat iväg och han själv kunde inte hoppa så högt som Bläären kunde. Så han försökte istället springa efter Bläären, och nu var han väldigt förvirrad. Han visste helt enkelt inte vart han var någonstans och han blev väldigt ledsen för det. Bläären var trevlig och umgicks med honom så då var han glad när han var med Bläären.
Han stannade till relativt plötsligt och lera skvättes runt om honom lite innan de långsam drogs tillbaka till honom. Hans leriga klumpar till öron ställdes rakt upp, om de faktiskt fångade upp ljud eller bara rörde sig av ren vana var svårt att veta - för trots allt, under en tid hade de fungerat. Den tiden då han inte var beroende av lera. Men den tiden var förseglad och glömd. Han ylade till. Fast yla må vara ett för fint ord för det ytterst kraftiga och gurglande läte han lämnade ifrån sig. Han började åter röra sig framåt, fortare och med viftande svans som skvätte lera på träden nära honom. Det som är logiskt att med ljud och dofter lyckades han lokalisera ett par andra varelser, var bara något han antog var meningen att hända. Han visste bara att det fanns andra individer i närheten. Han kunde känna dofter, men inte placera ut dem. Och han kunde höra saker, men visste inte riktigt vad det var. Vilket i allas logik borde betyda att man ska springa mot det. För det kunde vara något roligt. Eller en sten, en sten som gjorde ljud, det skulle han allt vilja se.
Han saktade av när han närmade sig, sträckte på huvudet som om det hjälpte honom att se alla de roliga varelserna framför sig. Det var en massa Leyrinns överallt! Han visste inte vad de gjorde men det var roligt ändå! Kunde han se en Bläär bland alla Leyrinns? Kanske. Han gick prövande fram och stannade åter efter några meter. Svansen vickade innan han lät sig tala med en grov, gurglande röst:
"Blääär!" Hans leriga ansikte pryddes av ett stort fånigt leende där han stod under ett träd och tittade på alla roliga nya leyrinns och nya bläärar..

[Deerptsdsadaölfkalfkwl D: Försöker komma tillbaka <3,,.. hjälper  nog int mycket med Derp-kleten kanske >..>, but he's here, and he's ready to rock! Woop]

Han kunde inte låta bli att skratta. Ett roat skratt. Inte direkt kallt eller hånfullt, bara roat. Som om honan berättat en rolig historia.
"Inget ni har gjort hittills har motbevisat oss i alla fall", flinade han. Att hon hade varit inne i hans huvud var inget som hade lade speciellt mycket energi på nu. Det fanns annat som var viktigare, och så hade han inte direkt något som var av vidare intresse, eller användning heller för den delen.
"Du säger emot dina egna hånfulla ord, unga flicka", svarade han lugnt. "Du är ung, oerfaren, kastat dig in i ledarskap över en flock som kommer falla för våra tänder om du inte vaktar din tunga". Musklerna spändes och hela han tycktes stelna till. Han stirrade på honan. Hon hade verkligen retat upp henne, och Mal visste att det var en av hans mera negativa egenskaper. Han hade ett humor som heter duga, men det visste han om och därför var det lättare att kontrollera det. Men ibland så slog det slint som det gjorde för mer eller mindre alla någon gång.
Han kastade en snabb blick på Tass och hörde ett tydligt 'Varsågod' i huvudet. Då så.
Han vände en kollugn blick mot honan igen. Gav henne ett brett flin. "Det ska bli ett nöje att få separera ditt huvud från kroppen", med de orden sköt han med bakbenen från marken och for iväg mot honan med käftarna brett uppslagna, med målet att sluta dem om henne.

[ jag ber om ursäkt på förhand om Shady ibland blir refererad till som "han", fick för mig att det var en kille och nu är det svårt att ändra på det ^^' ]

Han hade tittat med en lugne blick ur de skuggor som han gömde sig i på scenen som utspelade sig framför honom. Han mörkgröna blick stirrade på BQ. Vad gör hon? Hade tiken missförstått vad flocken står för? Svag rest han ragg av frustration men han fortsatte att var ljudlöst. 

Hans fokus riktade mot Shady istället för honan när hon ställde sig mellan BQ och de främmande. Han kände hur han börja spänna sig och göra sig beredde på att lyssna på fall Shady skulle börja ge order eller behöver hjälp. Skulle dem attackera eller skulle det fortfarande gömma sig? Han tog ett ljudlöst steg fram. Hans långa våta päls klibbade fast i honom. Det gav honom en ide. Ett svagt leende smög på hans läppar med han börja skapa en svag dimma som smög på främlingarna. Han var noggrann med att inte låta dimma kom i närheten av honom så att den skulle avslöja han gömställe. 

Har omkring så var det inte ovanligt med dimma så främlingarna bord inte misstänka något. Så nu kunde han hjälpa lite gran med att förvirra fienderna. Han la ner stor koncentration på att det skulle se så naturligt ut som möjligt.

Tramptass ignorerade honans provocerande ord. Lämnade hennes öde till Malvado som utan att tveka gick till attack. Den bruna hanen såg ut över flocken bakom honom. Den enögde nykomlingen flög iväg in i ett buskage, Kione stod lite tafatt och såg sig omkring, Kyoko flög iväg som en pil in bland träden. Saturn hade landat, Tass gav honom en kort nick och vände sedan uppmärksamheten in mot skogen. Han kunde känna deras sinnen, många rädda, skräckslagna. Han flinade rått. Den löpande honan hade sedan länge stuckit sin kos. Vilket pack. På tysta, självsäkra tassar gick Tramptass fram till en vägg av träd och buskar, han kunde känna flera sinnen gömda någonstans därinne. Han trevade sig fram med sinnet, sökte efter den stackare som tidigare försökt undersöka hans sinne. Det var inte svårt att urskilja från resten. Han kände igen det och kunde lokalisera hennes position. Den bruna hanen satte av i snabb takt mot sitt mål, han hukade sig för en nedfallen trädstam och tog ett språng över en annan sedan slog han ner med en duns framför ett buskage. Han kunde inte se honan, men han visste att hon gömde sig bland skuggorna därinne. Tramptass skrattade kallt. 

"Lilla blomma.. Kom fram ur skuggorna." Han såg in i mörkret, tänderna blottade i ett hånfullt leende. Raggen var rest och öronen bakåtstrukna. "Du gör bäst i att lyda Tramptass. Kom fram och jag ska ge dig en smärtfri död." 

(Har lite svårt att föreställa mig var Sheali-So gömmer sig, kan ändra om det blev helt fel)

KIONE
Den bruna unghanen såg på Saturn när han landade en bit ifrån flocken. Han sprang ivrigt fram till den randige flockbrodern och hoppade på stället av rastlöshet och blodtörst.

"Saturn! Låt oss jaga ut några fega små råttor ur träden!" Han väntade inte på något svar utan sprang in i dimman och in bland träden. Det smakade fukt på tungan, han hade inte märkt hur dimmigt det blivit. Men det var inget som avskräckte honom, han litade på att hans hörsel och luktsinne skulle leda honom rätt.

"Var är ni, fega små råttor?" Lockade han med silkeslen, hånfull stämma. Hans sinnen var på helspänn, adrenalinet pumpade i kroppen. Han ville slita sönder kräkens små halsa, höra hur de bad om nåd, se livet rinna ur dem.

Shady var beredd. Vartenda rörelse ledarhanen, och den svarta, gjorde registrerades, så när den mörka sköt sig emot henne dansade hon lätt undan, men flytande smidiga rörelser. Hennes kropp må vara mindre än den andres, och hon yngre, men under huden spelade muskler, orsakade av år av träning. Sega och starka. Kroppen var vig och smidig. Krafterna var även dem upptränade, elden mer än skuggorna. "venit ad me ad normam" Flinet låg kvar på hennes läppar. Ännu gjorde hon ingen attack, men skuggorna dolde hennes kropp och hon förflyttade sig bort från hanen. Försvann in bland träden. Hon höll hellre koll på viktiga individer i sin flock, skyddade dem som kunde ge flocken skydd. Hon själv tänkte inte ge några order om attack, hon hade bett Midnight fixa med attacken, hon var redan röjd. Och Telepaten hade försvunnit in bland träden. Honom höll hon definitivt koll på. Plötsligt fyllde Tahers Dimma skogen och hon log. Han tog eget initiativ, bra. Den eldfärgade blicken var fortfarande fäst på den mörke, men hon var inte längre nära honom, eller tja inte lika nära iallafall. Sedan kastade hon sig framåt, mot hanens sida, fortfarande dold i skuggor, dold men inte osynlig. Hon kunde synas, om man verkligen koncentrerade sig på att se henne. Verkligen koncentrerade sig. Ett eld klot började formas i hennes käftar, men stannade där.

[Shady hoppar undan från Mal, gömmer sig med hjälp av skuggor och flyttar undan så hon inte är i Mals synfält, håller koll på tafs med sina skuggspioner och attackerar sedan Mal med eld i munnen c:]

||Edit: Jag glömde översättningen ^^' 
"Come on, Dance with me"||