inte långt efter hans inre monolog dök tramptass upp, dock kunde han känna hans steg redan innan han kom fram, med en mörk valp. Lugnt låg hans blick på den unga då hon sprattlade för att ta sig upp. Hennes blick föll snabbt på hans valpar och han spände sig något. Om något, vad som helst, skulle hända dem skulle den ansvarige vara ett huvud kortare. Dock avbröts han i tankarna då han kände stegen av ännu en varg. Vem kom nu då? Den gula blicken vreds, utan att huvud för flyttades ens en millimeter, mot hållet där den unge kom ifrån. Det var den skadade sidan av ansiktet som var vänd emot den men han märkte klart och tydligt vart han var, med både vinden och sanden i jorden. Den unga honan knuffades undan. Saderk var snabbt på fötter och med en enda flytande rörelse flyttade han undan från den yngres attack. "Har din flock ingen värdighet i sina handlingar? Det är skamsligt av dem att skicka ut en valp här. En valp i krig" hans gula öga lades på den unga, mörka, valpen. Hans stämma var fylld av hat, något som låg kvar sedan hans strid mot Ria, och något som väcktes nu när denna hanvalp attackerat honom när hans två valpar låg alldeles intill. deras gnyenden ökade i styra då de inte längre kunde känna Saderks värme. Den massiva kroppen sattes i rörelse, den var full av seniga muskler, styrka låg i hans steg, likaså snabbheten. Tänderna blottades snabb i hugg mot valpen, dock bara varnande i luften. Tänderna klapprade ihop så att det small till mellan träden. "Utgör du ett enda hot till mot mina valpar struntar jag i hur gammal du är" morrade han fram. Tikvalpen som varit här hade verkat intresserad i de små liven. Kanske skulle hon se reson och prata med den här uppblåsta idioten som trodde att han var något, de verkade ju ändå känna varandra ganska bra och kom hon inte tillbaka, nej då fick han föst ta tu med den här valpen och sedan hämta tillbaka henne. Han skulle inte svika flocken nu.

[Han hugger varnande i luften mot Blair och varnar honom för att ens tänka på att röra valparna 8'D]

[Bör läsas av Saderk.]

Blair morrade irriterat till när han missade. Chaibos också! Lee hade fortfarande inte flyttat på sig annat än när den sandfärgade hanen puttat undan henne. Hur korkad kunde man vara? Han fnös till men spetsade öronen när hanen började prata, men var fortfarande på helspänn, fortfarande fullt redo för eventuella attacker.

Har din flock ingen värdighet i sina handlingar? Det är skamsligt av dem att skicka ut en valp här. En valp i ett krig.

Blair fnös rätt. Att retas fungerade inte - han var på tok för klippsk för att det skulle fungera.
"Så ung är jag inte.", svarade han lätt med ögonen fokuserade på den andre. Enda gången han släppte honom med blicken var för att snabbt snegla på valparna som låg på marken - han hade ingen lust att trampa på något av de små kräken. Han mötte den andres blick, lugnt och fokuserat, utan att låta någon av tankarna han hade i huvudet synas i hans ansikte.
Blair stördes igen, den här gången av de små sakernas gnyende. Han ignorerade det, men när den andre hanen högg i luften några centimeter från hans ansikte drog han bak överläppen och öronen slickade sig mot nacken. En låg morrning lämnade honom och han såg till att han stod i en ställning som skyddade hans med känsliga ställen - buken och strupen.

Utgör du ett enda hot till mot mina valpar struntar jag i hur gammal du är.

Blair fnös.
"Jag ger mig inte på.." han sneglade på valparna och undrade hur arg den andre skulle bli om han uttryckte sig om hans valpar som kräk. "vargar som är yngre än mig." Han la huvudet på sned. "Jag skulle snarare säga att..." Han avslutade inte ordet utan kastade sig mot hanen utan förvarning. Attacken borde föra dem längre bort från både Lee och de små sakerna på backen.

[Blair snackar med Saderk och attackerar väldigt plötsligt, utan förvarning c:]

Fortfarande med starka minnen av smärtan hon fick när Tramptass kastade ut henne ur sitt sinne så lyssnade Lee inte efter andras tankar. Hon höll på att börja förknippa telepati med smärta och det var absolut inte bra. Antingen skulle hon bli tvungen att vänja sig eller hinna lära värja sig mentalt mot attacker. Därför så hörde hon inte Blairs mentala rop till henne. Hade han haft minsta talang inom telepati skulle han kunnat tvinga henne att lyssna på honom men nu var han tvungen att tänka klart och hoppas att hon faktiskt lyssnade. Lee lyssnade inte. Istället blev hon åter knuffad till marken innan hon ens lyckats resa sig och när blicken lyckades fokusera sig såg hon Blair och den sandfärgade hannen gå mot varandra.

Han försökte ge henne en chans! Det skulle vara en ren förolämpning och svek om hon inte tog tillvara av chansen. Utan att säga ett ord, hukad, nästan intryckt i marken och tack vare det liten började hon sick-sacka sig ur skogen, hon höll sig strategiskt närmare buskar och snår för att gömma sig.

En krigstrumma slog i hans bröst. Ekade i öronen.

Bultade, bultade.

Fick svallvågor att gå igenom den rangliga kroppen. 
Luften var tjock av blodsdoft. Vrede. Rädsla. 

Äntligen.

Äntligen var de igång igen. Devils var tillbaka!

Shiro hade hållit sig utanför. Tramptass röst i hans sinne hade triggat igång något som skrämde hon. Något som fortfarande fick det att pulsera i honom. Demonen vred sig. Först försiktigt sen våldsammare. Försökte slita sig loss, slita sig ut. Det gjorde ont att hålla tillbaka. 
Han vågade inte slåss. 
Men Kyoko var här, Kyoko var här. Det skulle gå bra. Tankarna vredgade demonen allt mer.

Det blixtrade för ögonen när Ledaren talade. Orden fyllde honom med stolthet och ett helt omättligt begär. Ge mig blod. Ge mig död. Låt mig slita.
Hela skogen skulle vika sig för dem.

Trumman bultade i hans öron. Högre och högre.

Han förlorade sig i dess takt.
Striden var musik.

Han var tvungen att backa. Om detta skulle gå vägen var han tvungen att backa. Nu var inte tiden för att mäta sin styrka med monstret.

Tänderna bit luft. Han hörd hur valpen ramlade ner på marken. Hans ena ögonbryn höjde mot det håll han kände valpen. Hade han slaget så hårt? Slaget hade varit mening att bara skaka lät om valpen. Inte att valpen skull fall. En fnysning lämnade honom innan han gjord sig beredd på att av sluta valpen. Men i sista sekunden kände han som en blixt hade träffat honom hur den andra vargen hade börjat röra sig mot honom. Tydligen hade han underskattat den andra vargen. Valpen bliv bort glömd för stunden. Han var inte så naiv att han skulle kunna tror sig klara av två. Han börja springa ljudlöst bort och lämna en illusion som liknade efter sig. Ett ljudligt rytande verka lämna den främmande vargen. Han kunde känna igenom sin dimma att han inte skulle klara att undvika vingarna. Innan han blev träffade så stannade han och stålsatt sig för träffen. Snabbt vände han huvudet mot vargens vingar och riktade ett bett mot den vinge som kom i mot honom. Han var svagt medveten att valpen hade åt hämta sig och kom mot honom och den andra vargen. Men han kände även hur valpen gjorde en ansats att attacker hans illusion och där den andra vargens kropp var.

(Taher lyckas springa en bit bort där han stod först men han lyckas inte undvika vingen helt och komma bli träffade av vingen. Han notera Kiones närvaro.)

Han kände hur han fick in en träff i tikens ena framben. Han tog tillfället i akt och pressade ihop käkarna. Han ville smaka hennes blod, känna benet, höra hur det krossades mellan hans tänder. Han pressade ihop käkarna, hårdare och hårdare. Han kände hur tänder borrades ner i hans nacke. Mellan sammanpressade käkar gav han ifrån sig ett högt vrål. Han kände hur tikens tänder sjönk ner i hans kött, samtidigt som en värmande känsla spred sig i hans nackparti. Värmen övergick till en brännhet smärta. Men han ville inte släppa. Han kunde börja med benet, men förr eller senare så var det huvudet han ville separera från hennes kropp.
Med benet fortfarande i ett fast grepp slöt han ögonen och koncentrerade sig på hennes brännande tänder. Han försökte absorbera värmen, ta den till sig, göra den till en del av honom istället för en del av henne. Han hade aldrig gjort det tidigare på detta sättet, tidigare hade han endast testat det med ren eld. Inte värme på det här sättet. Han visste inte om han lyckades, eller om det bara var så att han vande sig vid den brännande hettan, men han tyckte nog att det inte gjorde lika ont längre.
Han satte sig kropp i lågor, från tass till öron, nos till svanstipp. Det kanske inte skulle skada henne, det hade han förstått vid det här laget. Men på något sätt kände han sig starkare, för att inte tala om att elden så smått spred sig i gräset.
(Elda upp allt, rök, aska. En ny öken?)
Han insåg sedan att han var tvungen att försöka ta sig loss från hennes grepp, förr eller senare. Och förr var nog att föredra. Han släppte taget om hennes ben och måttade ett hugg mot hennes mage samtidigt som han försökte vrida hela huvudet för att få henne att släppa taget.

[Midnight behöver läsa]

Hans tänder snuddade bara vid den andra hanen. Gav honom små rivmärken, men inget som gav någon skada. Även om Midas inte hade räknat med att få in en speciellt bra attack kunde han inte låta bli att känna sig lite besviken. Han kunde bättre. Och han ville visa sig värdig, och detta var ett sådant ypperligt tillfälle. Han fick bara se till att inte dö.
I ögonvrån såg han hanen komma mot honom med öppna käftar. Han snurrade snabbt runt, kunde ana en osäkerhet. Han kastade sig åt sidan och hanens attack missade precis. Midas andades ut. Det var nära ögat.
Han bredde ut vingarna och kastade sig mot hanen med hela sin kraft och tyngd samtidigt som han öppnade käkarna så mycket han bara kunde. Han måttade ett hugg mot sidan av hanens hals.

[Mids attack missar, Midas kastar sig mot honom och hugger mot sidan av nacken/halsen]

[MALVADO och TRAMPTASS borde läsa]
Pressen på hennes ben ökade, och smärtan med det. Ju mer han tryckte på hennes ben ju mer slog hon ihop käkarna om hans kött. Värmen brände det och hon gillade doften, gillade smaken. Hon ökade värmen i tänderna, de glödde nog nu, men hon visste inte då de fortfarande var djupt nedkörda i hanens kött. Hon vägrade släppa. Vägrade, även om hon så förlorade sitt ben! Ögonen glödde av ilskan och hon hängde nästan i hanens nacke, han var så mycket större än henne.  Dock släppte han tillslut benet, det var ett under att det inte gått av ännu. Hon kastade en blick på det innan hanen försökte ta sig ur hennes grepp, då fick han minsann slita av sig sitt eget kött, för hon tänkte inte släppa taget! En eld spred sig i hennes ansikte och hon slöt irriterat ögonen. Hon insåg att hon skulle behöva släppa. Hon lossade käkarna precis då hanens huvud var som längst ifrån henne och studsade bakåt, för att han inte skulle kunna nå henne direkt. Benet smärtade och hon kunde känna den trögflytande vätskan rinna ner för benet. Efter det här skulle hon behöva vila. Hon skulle precis flyga mot den större hanen i en ny attack då ledaren för den andra flocken avbröt henne med sitt lilla tal. Avguda dem? Han kunde drömma vidare, fortfarande hade de inte visat sig mer värdiga än loppor i någon skabbvargs päls. Nej hon skulle inte ge vika. De kanske hade kunnat få passerat runt reviret om de inte varit så stöddiga uppnosiga maskar, men nu var det här startat, och det kunde bara sluta på tre sätt, Devils gav upp och gick, Devils gick under, eller det värsta, att de själva gick under. Inget annat sätt var acceptabelt. "De gudar ni är?" hon skrockade hånfullt. medan skuggorna fortsatte hålla koll på situationen. "Se dig omkring Tramptass, det enda ni lyckats med är att kidnappa en oduglig valp, som just i detta nu lämnar er igen. Ni har blivit överlistade av två valpar, och ni vill kalla er gudar, legender. Ni är inte mer än loppor, maskar och åldringar. Ett pack med vargar som inte ens är urvattnade kopior av flockens forna jag. Innan ni får mig att ens så mycket som att sänka blicken av respekt så kan ni väl ändå försöka sluta vara så patetiska?" Hennes skuggorna fortsatte hålla koll på omgivningen och hela tiden hade hon varit i rörelse, den mörka hanen hon nu listat ut var Malvado skulle inte kunna överraska henne. För att vara extra säker hade hon snabbt tagit sig upp i ett träd, något Midnight nyligen lärt henne. Den stora Malvado skulle inte kunna nå henne där. "Så Tramptass, jag ger er en chans till. Ta ditt pack och dra härifrån annars dör din dröm om odödlighet med dig" Åter slukade skuggorna henne, dolde henne medan hon, snabbt förflyttade sig. Först från grenen till en annan i samma träd, för att sedan förflytta sig till nästa. Occultos, de skulle härska i skuggorna. Dolda skulle de regera. Benen värkte fruktansvärt och hon stannade upp bland grenarna. Ville de henne något fick de väl ta sig upp bland det täta grenverket, de flammande ögonen sökte efter tendenser som visade att någon skulle försöka attackera, och skuggorna gjorde detsamma.

[Shady släpper Mal och hoppa upp i ett träd för att kunna svara Tafs ostört och börjar sedan röra sig bortåt för att förvilla ~]

Tramptass följde honan med blicken då hon tog sig upp i ett träd och talade till honom. Han såg lugnt upp mot henne och lyssnade på det hon hade att säga. Han rörde inte en min då glåporden och förolämpningarna haglade över honom och flocken. 

"Du respekterar oss inte... Vi är patetiska åldringar, Malvado!" Han kastade en snabb blick på flockbrodern och fortsatte sedan upprepa hennes ord, som för att bekräfta att han verkligen hade uppfattat henne rätt. Fundersamt rynkade han pannan och höjde blicken. Hennes uttalande motsade hennes handlingar. "Patetiska maskar... loppor, säger du. Såna räds man inte. Varför flyr du då upp i träden? Vågar du inte möta en patetisk åldring?" Han vände åter blicken mot den mörka honan som gömde sig bland sina skuggor. Tramptass skrattade roat åt hennes försök att gömma sig. "Du kan inte gömma dig för mig. Jag ser allt." Han följde henne nerifrån marken. Skuggorna gömde hennes fysiska kropp, men hennes sinne kändes lika tydligt som att hon stod bredvid honom. 

"Jag tar över här Malvado. Gå och lek med någon annan yngling, visa dem att maskar och loppor också kan bitas." Sa han med ett iskallt lugn och såg tillbaka på den svarta flockbrodern. Och håll ett öga på Shiro, vi vill inte väcka demonen. Tass rös av tanken. Shiro Konpaku var ett mäktigt vapen, men Tass ville inte riskera att någon i flocken kom till skada om han väcktes. 

Så riktade han blicken upp mot trädkronorna igen och flinade rått. Sakta började han treva efter hennes sinne, petade på det och skickade ut smärtsamma stötar emot det men han försökte inte komma in. Inte än. 

Du ska vara försiktig med att dödshota mig viskade han lågt till henne genom sinnet. 

(Bör läsas av Mallis och Shady. Tass pratar med Shady, beordrar Mallis att gå och slå på nån annan sate och sen anfaller han Shadys sinne.)

[Miidas behöver läsa ]

Han missade precis, landade i ormbunkarna och leran innan han vände om och träffades av den större hanen så att de tumlade in i växtligheten. Bort ifrån den någorlunda öppna stigen de befunnit sig på tidigare. Återigen lyckades han kräla undan så att de vitala punkterna missades; halsen, men skuldran träffades och om fågeln höll kvar hade den fått ett stadigt tag. Andan slogs ur honom och han hostade upp blod då gamla skador gick upp.
Med möda bildade han spjut, skapade av sina älskade skuggor, och avfyrade dem framför det tvåfärgade ansiktet: i mening att distrahera, oavsett om de träffade eller inte. Att framställa fasta föremål av en sak som egentligen inte fanns var oerhört ansträngande, men då hans kropp var på gräns att bli tagen av Trigaso kände Mid inte att hans hållning blev slappare. Inte än.

Med möda lutade han sig framåt och högg efter de breddade vingarna, hans egentliga mål. Inga vingar... Ingen flyktväg. Fakargen fick inte flyga sin väg, om inte Tramptass råkade dra tillbaka sina trupper för en gång skull.

[Midas attack träffar lite avsides, Midnight försöker distrahera honom samtidigt som han attackerar vingarna~]

Den lilla mörka honan försvann och han svor tyst i huvudet. Först skulle han, snabbt och smärtfritt(för honom) ta tag i den här ungen och sedan jaga efter den andra. Typiskt. Den mörka unghanen attackerade honom, patetiskt. Lätt flyttade han åter undan tyngdpunkten. Vem hade tränat honom egentligen? Trodde han att han kunde möta Saderk? Själv hade han blivit tränad ifrån barnsben, starka krigare och hans moder. Musklerna under hans huv var något som arbetats fram under nästan varje dag av hans liv. "Planerna ändrades, du följer med mig" uttalade han sig med den dova stämman. Det hade knappt gått mer än några få ögonblick sedan valpen kastat sig emot honom, tiken hade han fortfarande koll på, så snabb var hon inte att hon redan försvunnit ur hans känsel, och han tog några snabba steg emot den unga för att slå omkull honom med bogen, och direkt efter reste sig sanden runt honom, silades snabbt ut ur jorden och bildade en bur, nästan solid av sandkornen. 

[Saderk undviker Blairs attack och försöker knuffa honom innan en bur av sand uppenbarar sig runtom Blair c':]

Hon fnös, hannens ord rörde henne inte i ryggen. "Återigen tar du fel Tramptass, jag som hört att du var en kvicktänkt hane, men även det motbevisar du, synd att du måste dra ner flocken ännu mer, jag hade hoppats att du skulle bevisa dig något mer värdig iallafall" Hon fnös igen "Anledningen att jag tog mig upp hit var för att ni åldringar bara bevisat att ni inte har någon heder i kroppen, och därför litade jag inte på att ni skulle låta mig prata ifred. När man blir äldre börjar man tydligen använda fula knep och trick, för man har inget annat som kan användas" Hon såg ned mot honom, såg ner på honom. 'Jag vet vad du äger för kraft tramptass, och den hjälper inte mer på mig än att du vet vart jag är, kanske en och annan attack, men hur fungerar eld på dig? Till och med din mäktiga eld bändare skadades av den, hur ska då du klara dig?' Det var en av få gånger hon tillät sig tänka på nordspråket. Latin var hennes tungomål. Direkt efter hennes ord kände hon hans attacker sticka i huvudet, men hon hade redan stannat så det hände inget mer än att hon fick en huvudvärk, inget allt för konstigt. Hans röst ljöd sedan i sinnet på henne, ååh vad rädd hon blev, HA! 'Tänk efter innan du talar själv, gubbe' svarade hon, åter igen på nordspråket. Hörde han samma röster som hon? Hörde han te hundratals väsande rösterna, som alla talade i mun på varann, alla på Latin. Hon flinade emot hannen och upprepade de ord hon uttalat till Malvado innan de stridit. 'venit ad me ad normam'. Skuggorna omkring henne, de som låg utefter trädens grenar, reste på sig, höjde sig över sin bädd. Virvlande. Redo. Hon hade helt glömt bort benet och smärtan, tryckte undan smärtan i sinnet.

En dov morrning slank ur honom och han snurrade runt när hans attack missade den sandfärgade hanen. Han hade dock vetat att hanen var duktig – säkert tränad sedan länge – och att han var i underläge, men det betydde inte att han tänkte ge upp. Han fick väl… hoppa runt här till någon sa att det här kriget var slut. I sitt inre undrade han hur länge det skulle dröja.
Planerna ändrade, du följer med mig.
Det var med vaksamma gröna ögon som han betraktade hanen och försökte förstå vad han menade. Menade han på allvar att fakargen skulle följa med den andre? Blair skakade skeptiskt på huvudet, men trots den rörelsen missade han inte hur den andra närmade sig och försökte slå omkull honom. Bra försök, gamling.
"Åh, ja, jag följer verkligen jättegärna med dig och din patetiska flock frivilligt." Ett retsamt flin fick hans tänder att blottas när det dök upp på hans läppar. Sedan hände något. Det gick snabbt, men han hann märka att sandväggar reste sig upp omkring honom. Runt honom. Nej! Han klöste på väggarna, försökte klättra upp, och lyckades nästan. Han kom nästan över kanten, men blev nerputtad när ett tak slöt sig över honom. Det var inget stort utrymme han befann sig i - han kunde inte ens fälla ut vingarna ordentligt. Han blängde på väggarna och såg sig om. Det var inte helt kolmörkt, för det fanns små hål där solljuset sakta sken in.
Du följer med mig.
Frasen upprepades i hans huvud. Tänderna var inte längre blottade i ett flin, utan i en aggressiv min. Trodde den sandfärgade att han tänkte följa med deras skamliga flock? Nej. Han drog med klon över ena väggen och några små sandkorn föll ner. Hm. Det var hårdare än han trott, men det gjorde inget. Blair drog hårdare, med båda tassarna mot väggen, och fler sandkorn föll ned. Han rynkade på nosen och började klösa loss sandkorn från burens ena vägg. Han skulle ut. Nu.

[derp<3]

"Det är lätt att vara högmodig när man står utom räckhåll för sin fiende. Du talar om att vi använder fula knep.." Tramptass började tröttna på honans hyckleri. Hotade hon inte precis honom med sina egna fula eldtricks? "Kom ner och slåss istället för att snacka dynga. Låt oss kämpa, utan fula knep. Ingen eld, inga skuggor, ingen telepati. Bara muskler och skicklighet. Du och jag." Han flinade och stegade utmanande närmre trädet.

"För du är väl inte rädd för att möta en gammal åldring?" Han plirade hånfullt med ögonen och cirklade långsamt runt trädet. Skulle hon spela med hans regler.. Eller skulle hon neka och på samma gång säga emot sig själv och samtidigt riskera att bli kallad ynkrygg? 

Han hade trängt in henne i ett hörn, hon kunde inte backa nu och ärligt talat började Tramptass tröttna på dessa ordlekar.

"Kom ner och slåss!" Röt han utmanande och stirrade stint på den mörka honan i väntan på svar.

[Shiro och Midnight behöver läsa :3 ]

När tiken hoppade upp i ett träd var det med en road irritation som Mal följde hennes blick.
Fegis.
Att säga att det var för att de höll på med fula knep var bara en undanflykt. Undanflykter från en feg strupe. De hade inte gjort något hittills för att förtjäna att bli talade till och om på ett så pass respektlöst sätt. De slogs med heder. 
Han lyssnade till konversationen mellan Tramptass och tiken, kunde inte låta bli att le, om än halvt irriterat. Det här var ingen stor flock, ingen mäktig flock. Ingen flock som egentligen hade något att bevisa mer än att det existerade. Det var kämparglöd i skaran med vargar, det fick Malvado ge dem lite credit för, men mer potential än så kunde han inte se. Inte i nuläget. De var för hetsiga för sitt eget bästa. Alldeles för vassa med tungan för att faktiskt inse vad som var bäst för dem.
Så kom han på vad Tramptass hade sagt till honom. Shiro! Shiro... Var fan höll han hus?
I ögonvrån såg han sin son attackera en av vargarna. Hittills hade sonen inte gjort honom varken besviken eller imponerad. Men han skötte sig skapligt ändå.
Han fick syn på Shiro, och skyndade sig fram till honom.
"Shiro...", han pratade lågmält, nästan viskandes. Nu hade Tramptass telepatikrafter varit passande att ha själv. "Ni får själv avgöra om ni vill ge er in i detta. Annars håller ni er utanför, jag håller ett öga på er oavsett", sade han och gav hanen ett kort leende. Därefter försvann han igen, mot sin son och den andra vargen som sekunden tidigare hade sett tumla in i buskarna. Han hoppade efter, och fann Midas framför ett gäng skuggpilar som for mot honom i rasande fart. Malvado förstod att han inte skulle hinna fram, och han kunde bara se på när några av skuggpilarna träffade, medan vissa bara svepte förbi. Midas visade inte en min, men Malvado förstod att det måste hade känts ändå, trots sonens pokeransikte.
Samtidigt som den främmande hanen kastade sig fram for Malvado rakt mot Midas. Med all sin kraft for han in i den yngre hanen, puttade våldsamt bort honom och såg nu främlingen komma mot honom med öppna käftar. Malvado hukade sig en aning, slog upp käftarna och beredde sig på attacken.


[Malvado springer fram till Shiro, pratar lite kort och springer sedan efter Midas och Midnight. Midnights skuggpilar både sveper förbi och träffar Midas. Malvado brakar in i Midas och puttar bort honom för att Midnight ska attackera honom istället.]

Honan, han måste ta sig till honan. Hämtade han henne, och därmed hade två fångar, kanske det skulle belönas. Det enda han ville var att hans två valpar, en hona och en hane hade han upptäckt, skulle få en plats hos honom. Plötsligt började sanden rasa ner i väggen, han kunde känna det, hur ungdomen rev i den. Han fnös, road. Trodde han verkligen att det skulle fungera? Då var han korkad. Dummare än vad han först trott. Sanden som trillade ner kröp upp för väggen igen och lade sig tätare på plats. Och varje gång ungvargen drog ner mer sand så kröp den upp igen, kanske skulle han fortsätta? Då bevisade han bara ännu mer att han var korkad. Tillslut bestämde han sig för att tik-valpen var för långt borta och lämnade henne. Han kunde ändå inte lämna valparna här, och inte heller den bevingade valpen. Lugnt gick han mot sina små och puffade mjukt på dem. Genast tystnade deras gnyenden och han lade sig där. Väntade på att Tramptass skulle komma för att säga att det var över.

[Saderk tätar allteftersom där Blair gräver och inser att han inte kan hämta Sheali och väntar sedan på att resterande strider ska bli klara]

Hon såg på Tramptass då han talade, trodde han verkligen att hon skulle släppa allt för att ta sig ner till honom? Dels var han mycket större, en fördel hon inte hade, och dels så kunde hon aldrig lita på att han inte skulle använda sina telepatiska krafter, Speciellt inte då han direkt gett sig på en valp, trots att han vetat vilka andra det fanns att välja emellan. Nej det fanns ingen heder i den gråbruna kroppen så varför skulle hon tro honom nu? "Du tror verkligen på dina egna ord, eller hur? Du tror verkligen att vi, någonstans, är rädda för er? Hade jag mött Nevada, kanske eler värre, Tenkai. Men deras stora namn och flock är inte densamma längre, öknen som fått sitt namn efter sin herre är väl tom nu. Tyst för att dess djävlar inte längre är värdiga att vandra dess sand. Av vilken anledning ni gav er av vet jag inte, men det är det som är sanningen" Hon hoppade en gren längre ner, med skuggorna jämte om henne. "Du tror att du är smart och tror att du ställt mig emot väggen, man kan nästan ta på stoltheten som glänser i dina ögon, men jag kan inte lita på att du håller din Telepati för dig själv. Jag kan inte lita på en hane som ger sig på valpar det första han gör. Du vill slåss om Heder, En Heder du redan förlorat. Vad vinner jag på att slåss med dig? En obefintlig heder? Jag har viktigare saker för mig" Hon fnös och satt kvar där hon var. Lät åter skuggornas väsande i henne huvud bringa henne nyheter. Blair var fångad och Sheali hade rymt. Det första var inte så bar nyheter och det andra flinade hon åt. Någon måste itu med Blair. Midnight hade tydligen fått Malvado på halsen, han skulle säkert klara det. Malvado tålde tydligen bara sin egen eld. Taher klarade sig också fint och Valerie hade försvunnit ur hennes räckvidd. Samma sak med Ria. Hon nickade smått för sig själv och kastade ännu en blick på Tramptass, vad skulle den stackaren göra nu? Ingen att slåss emot, så synd. Skuggorna om henne, endast några få av dem, stelnade, blev små bollar, dock såg de fortfarande bara ut som en i mängden, och sedan flög dem emot Tramptass, flertalet små kulor i en svärm. De var inte till för att skada så mycket bara avledande, innan hon åter försvann in i skuggor på väg emot Blair, hon visste att det fanns en hane där, men hans två valpar skulle antagligen försvåra för honom. Hon tänkte verkligen inte skada dem, det vore lågt, men om hanen värderade deras liv skulle han inte slåss i närheten av dem ifall någon skulle råka landa på dem. Tramptass var hon nästan helt hundra på skulle följa efter, men Blair var ung, han skulle kunna flyga iväg, och det var det viktiga.

[Shady babblar vidare(x'D) innan hon återigen kollar av med resterande medlemmar. Sedan gör hon små skuggkulor och skjuter dem emot Tramptass ansikte för att kunna flytta sig emot Blair och Saderk]

[Saderk och Shady bör läsa. (Skrik bör läsa xD)]

Blair vägrade ge upp sitt ihärdiga krafsande, men han märkte att trots han gav allt han hade så verkade det aldrig ta slut. Tätade hanen från utsidan...? I så fall var det ingen idé - han kunde inte gräva i något som aldrig tog slut. För säkerhets skull krafsade han lite till, bekräftade att det inte gick.
Med en arg suck satte han sig på sandgolvet. Klorna värkte och han hade fått sand mellan tårna. Han var trött i frambenen, orkade inte gräva mer. Det här var förnedrande. Vad vann den andra på att stänga in honom i en bur? Så fort han kom ut skulle han ju fly. Idiot. Han fnös.
"Okej, nu har du stängt in mig. Och nu?" Hans röst var hånfull, provocerande. Han ville ut. "Vad vinner du på att stänga in folk i burar?"

Tramptass valde att inte kommentera honans uttalanden. Hon var helt enkelt för trångsynt och envis för att ens lyssna på honom. Han hade sedan länge tröttnat på hennes hetsiga förolämpningar och antydningar, de hade ingen verkan på honom även om hon verkade provocera med avsikt. 

Då en skur av svarta bollar träffade honom i ansiktet morrade han förvånat till och försökte reflexmässigt skaka av sig dem, inom loppet av några sekunder hade den svarta honan flytt sin väg genom trädtopparna igen. Han förbannade sig själv för att inte ha sett undanmanövern i tid. Innan han följde efter henne riktade han sin uppmärksamhet mot resten av flocken. Saderk verkade ha problem, Tass kunde känna det på hanens energier. De andra verkade klara sig relativt bra. Snabbt sökte han med blicken efter den lilla grå honan som smög omkring i träden, han kunde inte se henne men han visste att hon var där.

Kyoko, Saderk behöver assistans. Se till att fången inte har flytt, en svart hona. Får du chansen, knuffa ner den där ettriga ledaren så jag kan separera hennes patetiska huvud från kroppen. 


Tramptass hade med glädje själv gett sig på den mörka honan, men han var inte byggd för trädklättring. Sakta rörde han sig i den riktning som hon försvunnit i hopp om att Kyoko skulle lyckas få ner henne från grenarnas trygghet. 

[Tass blir träffad av Shadys skuggkulor, beordrar Kyoko att hjälpa Saderk och knuffa ner Shady om hon får chansen, Tass följer efter Shady från marken.]

Han hade inte varit snabb nog med att hålla vingarna ur vägen. Han har inte tid att reflektera över Kiones ord. Saturn är medveten om att det är Kione's byte. Men kan Saturn assistera så att Kione inte kommer till skada så gör han det. Dessutom var det deras motståndare som drog in Saturn i det hela. Han ryter argt till när han känner främlingens käft få grepp om ena vingen. Det där ska han få ångra grovt. Saturn är inte sen med att hugga igen. Med öppen käft siktar han in sig på Taher's nacke. Kan han få grepp om den andre och trycka ner denne kan Kione gärna få äran att avsluta det hela. Men flugskiten(Taher) använder illusioner för att villa bort Kione. Valpen behöver lära sig att se skillnad på vad som är verkligt och vad som bara är illusion. Men Saturn inser att sådant kan vara svårt. Själv har han ett övertag. Men nu måste han försvara sig själv.

[Taher biter i Saturn's vinge och Saturn försöker ge igen genom att hugga mot Taher's nacke för att få grepp].

[Mal behöver läsaa :3] 

Distraktionspilarna träffade, och han fick all sikt att slå sina käftar runt den andra - men helt plötsligt knuffades den maskerade fakargen undan, bort ifrån honom, och Malvado tornade istället upp sig. Vilken väldig tur! Han ville skratta ironiskt men lät istället sin attack beslutsamt gå emot den större då denne hukade sig i beredskap för hans tänder. I hastigheten fick motståndaren fria tyglar om hans högra sida, medans han själv högg emot fiendens vänstra - det vill säga mörkervargens egna högra. De döda ögonens gnista växte för var sekund. Hans kropp darrade. Demonen ville kämpa, obarmhärtigt skada sitt eget offers kropp likt den ville riva i fiendens. Trigaso ville ta till akt allt mer. 

Ovanför Midnight höjdes en våg av skugga, omedveten för honom själv och totalt ofarlig men vilket gav en illusion av storhet och skräck. Saker som Devils troligen inte berörde sig över, men något som Inferoblandningen utnyttjade främst för att fylla sitt eget huvud med de ivriga viskningarna. Med dem fick han reda på Shadys akter. Allt för att ständigt ha koll på världen runtomkring. Hon var nu på väg emot den ljusa som höll Blair fången, fortfarande med Tramptass i hasorna.. Nedanför träden. Kyoko verkade också vara efter henne. Brodern önskade bittert sin syster lycka med att förhindra de båda. 

Han skingrade funderingarna och slog igen sina käkar då han förväntade sig träff.

[Mid.. Typ... Hugger efter Malvado. Trigaso tar nästan över honom~]

Shady:
Skuggorna hade träffat sitt mål och tramptass var något på efter kälken. Hon rusade fram, med rasande fart flög hon mellan träden. Hon var inte byggd för det, hon hade egentligen inte tränat tillräckligt, men där var hon nu. Hon sprang inte enbart för sitt eget liv, hon sprang nog inte ens för sitt liv. Nej det var med Blair i tankarna som hon flög fram mellan grenarna. Han hade ett liv framför sig. Om det så nu var i Occultos. Hon kunde se honom bredvid brodern, hon kunde se en framtid där han stod vid Taher och Mid. Där en enad flock i skuggorna stod inför tre mäktiga. Men hon kunde inte se sig där, av någon anledning var hon redan borta ur den framtiden. För hon hade inga förhoppningar på att ta sig ur detta levande. Inte med de drag hon valde att göra nu. Hon kunde känna hur den lilla honan, Kyoko - dödsängeln av öknen- var efter henne(?). Hon kunde höra hennes namn eka mellan skuggorna. Deras hesa väsaden som oroligt dolde sin mästarinna. men hon var inte rädd. Nej bara beslutsam. Tre mot en, ifall inte Blair var idiotisk nog att stanna på platsen. Om hon lyckades skulle ungen känna sig hedrad och genast dra där i från. Annars var allt förgäves. 'Præpara, frater. Paratus sum eo. Paratus sum et in mea fata uestra portate. Curabitur erat.' Hon var beredd, beredd att möta Chaibos. Beredd att dö. Nu hoppdes hon bara att brodern skulle få skuggornas viskningar. Önskade att han skulle inse budskapet i det hon sade. Tre mot en. Hon koncentrerade sig åter på att kasta sig fram mellan grenarna och snart flög hon emot den sandfärgade hanen. Elden brände i hennes tänder och ögonen bokstavligen lös av ilska. Han skulle känna smärta, han skulle känna vrede. Han skulle känna det växande hatet inom henne. Han skulle dö.

Saderk:
Han kände triumfen växa inom honom då valpen tillslut gav upp grävandet, för att sedan istället tala. Först var Saderk tyst, med nosen sänkt mot hans små, de var tvungna att äta något. Men hur skulle han göra? Fanns det någon i flocken som skulle kunna hjälpa honom? Kanske? Han hade inte sett någon med unga valpar. Han suckade innan han lyfte huvudet med de båda mellan käftarna, för att lägga dem litet avsides, skydda dem emot kyla genom att göra ett litet bo av mossa och de gräs som växte här. Han kunde inte göra mer än så. Tyst slumrade de båda in och han log snabbt, vagt, innan det dog ut igen. "Nu väntar jag på Tramptass, han kommer säkert på något roligt öde för dig" sade han nonchalant som svar på den unges första fråga. "Var glad att det var en bur du fick och inte en dödsbädd" svarade han sen lika lugnt innan han lade blicken mot sanden, som hade sina små hål och sprickor för syrets skull, och fäste den gula blicken på hanen. "Får man fråga vad du gör i den där flocken?" Hans röst var lugn, med en hånande ton. "Vad är det du söker?" ett retsamt flin spred sig på de ljusa läpparna, men det dog snart ut. En plötslig gestalt uppenbarade sig i hans ögonvrå och han förbarmade sin idioti. Den flög emot honom med särade käkar och allt lystes upp av de glödande tänderna och ögonen. Han hann inte, hann inte vända sig för att möta henne. Snabbt kände han den brännande hettan tränga sig in genom huden, som om allt bara varit vatten. Lika lätt som fiskar klöv vattnets yta då de hoppade skar sig hennes tänder in i hans hud. Trots hennes ringa kropps hydda flyttades han bakåt några steg av kraften hon samlat på sig i hoppet. Men hon lyckades inte hålla greppet, hon hade kommit för fort, så istället lyckades hon, med en vridning på kroppen, snurra runt och dra upp två längor av sår längs höger sidan av halsen. Inget blod lämnade dock hans kropp då värmen direkt slutit såren. Men smärta spred sig. Det sved. Han log åt den välbekanta känslan, den känsla han nästan saknat den senaste tiden, även om den nu var annorlunda. Den var fysisk, men än närvarande. Flinet låg kvar på hans läppar då han vände sig emot honan. "vilken entré" fnös han roat. Honans läpp lyftes och ett hest morrande steg emot honom, Sedan flög han emot henne, så bäst han kunde försökte han koncentrera sig på henne, utan att buren rasade.

Kione ruskade på huvudet för att försöka bli av med huvudvärken. den andre stod kvar framför honom men anföll inte. Varför hade han inte anfallit? Kione utstötte ett varnande läte och strök öronen bakåt men när han inte fick en reaktion från den andre insåg han att det bara var en illusion. Ilsket såg han sig omkring och försökte att inte tänka på det faktum att han just hade blivit lurad av ett simpelt trick. Lite längre bort var striden mellan Saturn och den andre hanen i full gång. Kione sprang hastigt dit men stannade på några meters håll. Att anfalla en fiende som redan stred med någon annan var fegt. Med en besviken suck började han cirkla runt de två stridande. Han kände hur frustrationen kom krypandes. Varför hade Saturn lagt sig i? Det här hade varit Kiones chans att visa sig värdig. Att äntligen bli något i flocken. Men den randige hade tagit den chansen ifrån honom och Kione hatade honom för det, åtminstone för stunden. Det fanns inte i hans värld att Saturn kanske hade räddat hans liv. I stunden kände han bara förödmjukelse och ilska. 


TRAMPTASS
Honan hade hoppat ner från träden och anfallit Saderk utan förvarning. Men den unga hanen verkade klara av henne. Då han äntligen kunde släppa ledarhonan med blicken för ett ögonblick hann han uppmärksamma allt tumult runtomkring Saderk. Den svarta honan han hade tagit till fånga var utom synhåll. Hade hon lyckats fly trots allt? Ilskna ljud hördes från en sandbur på marken. Tass rynkade nosen och kikade försiktigt in i ett av de små hålen. Där satt en liten patetisk parvel. Inlåst. En ny fånge? Tramptass skrattade lågt åt, det han antog var Saderks idé, att sätta fången i en sandbur. Effektivt. En bit därifrån låg valparna han hade skymtat i början. Med en smått äcklad min gick han närmare. De var små, blinda och sårbara. Bilder dök upp i Tramptass huvud då han såg dem. Senaste gången han hade sett så små liv var den gången Shiro hade kommit med sina valpar. Nevada hade varit rasande. Han hade slitit av Shiros öron och dödat en av valparna. Resten hade växt upp i flocken. Tass såg dem som sina bröder och systrar nu. Det hade han inte gjort då. Då hade han både varit rädd och känt sig äcklad av de små liven.

Det gjorde han inte nu. Tramptass kände ingenting då han såg på valparna. Ingenting. 

Sakta vände han blicken mot Saderk och Shady. De slogs fortfarande. Saderk, ta hand om burfången och valparna. Kyoko skulle få tag i den andra fången.

"Är det inte dags att ge upp nu, Shady?" Tramptass log inte längre. "Du anklagar mig för att slåss mot valpar.. Vad får dig att tro att du är bättre än mig, som ger dig på en nybliven far som dessutom är min fångvaktare?" Tramptass kunde inte tygla sitt ursinne längre. Som en projektil sköt han fram emot honan med tänderna blottade och med avsikt att döda. Han tänkte inte gå som katter runt het gröt. Han var trött på ordlekar. Nu fick hon bevisa för honom att hon kunde slåss, eller dö. Han högg flera gånger emot hennes rygg och nacke och försökte samtidigt bryta sig in i hennes sinne och bromsa hennes eldkrafter. Var det något Tramptass ville undvika så var det hennes bitande eld. Mot den hade han inget skydd, utan den var hon chanslös.


[Kione följer efter Taher och Saturn, står och surar. Tramptass följer Shady då hon anfaller Saderk. Får syn på Blair i buren och går fram till Saderks valpar. Anfaller sedan Shady.]

Det var kvavt och varmt i den trånga sandburen, och Blair såg sig om efter en väg ut. Taket såg inte lika starkt ut som väggarna var, kanske för att hanen inte trodde att han kunde sträcka ut vingarna och fly den vägen. Blair log på insidan, trots att han utanpå inte rörde en min. Det gällde bara att vänta på rätt tillfälle - och hoppas att det gick.

Den andra talade men Blair ägnade honom inte ens en blick, utan fnös bara nedlåtande. Han ville inte tala mer med hanen. Någon som bara slängde förolämpningar och idiotiska ord var inte värd att ägna tid åt.
Något ändrades. Han kunde inte sätta tassen på vad, men plötsligt kunde han höra fler än en varg utanför buren. Han pressade kvickt ögat mot buren. Någon hade dragit in hans fångväktare i en strid. Han spärrade upp ögat något när han insåg att det var Shady som anfallit hanen och slogs mot honom.
Det var nu han borde passa på, men han ville inte lämna Shady kvar här. Någon skulle säkert komma efter henne, och då skulle det vara två mot en. Han kunde jämna ut det. Samtidigt visste han att han bara skulle vara i vägen som det var nu. 
Blair vred på huvudet när någon skrattade lågt utanför. En till? Det var dags att dra, innan de blev för många och Shadys uppoffring blev förgäves. 

Han samlade all energi och hoppades upp mot taket. Tack vare att buren var så liten kunde han spjärna emot med bakbenen för att hålla sig uppe, medan han krafsade och slog hårt mot en punkt upprepande. Det bildades sprickor. Blair bet sig i läppen och fokuserade på att inte ge upp. Han tog i ordentligt och det sprack. Han hade skapat ett litet hål. En liten varg hade inte haft några problem, men för Blair var det knepigare. Han tryckte ut huvudet och började halt åla halvt trycka sig ut. Så fort frambenen var ute tryckte han ifrån och grimaserade när några fjädrar rycktes av av den hårdhänta handlingen. Med ett sista ryck var han ute, och han tvekade inte ens utan slängde sig ut i luften. Men hjälp av vinden och sina vingars hjälp steg han snabbt och var snart en bra bit över marken. Innan han flög iväg vände han sig om i luften, med kinder som var röda över skammen av att han flydde och lämnade Shady, trots att han visste att det var rätt. Han siktade noga och riktade en vindpust mot den nya hanen(Tramptass) som anföll Shady för att få honom ur balans. Det kanske redan var försent, men han ville försöka hjälpa så mycket som möjligt.
Sedan vände han sig om och flög ursinnig iväg. Han var så feg som flydde, trots att det varit meningen med hela grejen. Om inte Shady överlevde så visste han inte vad han skulle göra. Han stod i skuld till henne för så mycket, och om hon dog skulle han aldrig kunna betala tillbaka den, utan leva med den hela sitt liv.

(Uhm, Blair tar sig ur buren, flyger iväg samt skickar iväg en vind för att få Tramptass ur balans. Sedan drar han med skuldkänslor och lämnar rollet (om inte någon annan vill dra in honom i något(typ, Shady ropar på hjälp eller Mid befaller honom något), då stannar han) C': )

[ Tafsen behöver läsa ]

Midas hade ramlat in i buskarna från kraften när fadern kolliderat in i honom. Han hade ramlat huvudstupa rakt ner, men kom snabbt upp på tassarna igen, snurrade runt och vände sig till de andra två. Han öppnade munnen för att säga några väl valda ord till den äldre hanen, som bland annat handlade om att han skulle ta och sköta sitt, men stängde snabbt munnen igen och höll tyst. Han första tanke hade varit att fadern fått en släng av högmod, och att det var därför som han stormat in. Midas insåg dock snabbt att så var inte fallet. Fadern hade bara hjälpt honom, av troligtvis ingen annan anledning än viljan att beskydda.
Den främmande hanen hade siktat in sig på Malvado, och Midas stod stumt och såg på när de båda vargarna var på väg att ryka ihop.
Han kom tillbaka till verkligheten och tog ett språng ut ur buskarna för få lite utrymme. Han bredde ut vingarna och tog sig snabbt upp i luften. Uppifrån studerade han scenen som nu bredde ut sig under honom. Trädens kronor var dock i vägen och skymde sikten en hel del, men han kunde se lite av det.

Det var med tom röst han försökte ta kontakt med ledaren, i hopp om lite vägledning. Han hade dock ingen aning om hur det fungerade att kontakta någon via sinnet då han aldrig gjort det innan.
Ledare. Jag är fri. Order?
Han höll det kort och koncist. Han försökte lägga kraft bakom orden, och hade han uttalat dem högt hade han säkerligen skrikit ut dem. Han hade egentligen ingen aning om vad i hela friden han höll på med.