(Devils vandring drar vidare till Storkärr. Endast öppet för medlemmar.) 

Kione

Den bruna varghanen rynkade ogillande på nosen då han plötsligt kände hur framtassen sjönk ner till armbågen i den illaluktande våtmarken. Med en grymtning trasslade han sig upp på en torrare grästuva och kastade en ilsken blick på Tramptass som befann sig en bit ifrån, fortfarande torr. Kione ruskade vätan ur pälsen men kunde inte bli av med stanken från träskgaserna. Han förstod överhuvudtaget inte varför Tass hade valt att leda dem hit av alla platser. Kärret var kallt och farligt. De hade lämnat djungeln dagen innan, mörbultade men ivriga att komma iväg efter striden. Nu önskade Kione bittert att de kunde slippa kärrets väta och förrädiska slukhål, men flocken sporrade honom att fortsätta utan att klaga. Han var dessutom nyfiken på vad som skulle hända med deras gisslan och Saderks valpar som han lyckats få en skymt av tidigare under dagen. Kione hoppade över till en tuva han tyckte såg säker ut och fick syn på Elyn några tuvor bort. 

"Du stinker!" Flinade han retfullt och kastade en blick på hennes blöta tassar innan han klättrade över till en murken, nedfallen trädstam. De hade inte hunnit talats vid någonting alls efter att honan kommit tillbaka från sitt uppdrag och Kione ville fruktansvärt gärna veta vad hon hade sysslat med under tiden de befann sig i kawazatri. Men han hann inte fråga henne innan ledaren påkallade deras uppmärksamhet. 




Tramptass

Kärret kanske inte var den mest optimala platsen för ett möte. Men omständigheterna tvingade Tramptass till att leda flocken till en myr som såg ut att vara hyfsat torr, så länge man undvek de mest mossiga och blöta ställena. Där gjorde han halt och vände sig till den brokiga skaran av vargar som alla såg mer eller mindre missnöjda ut. 

"Vi har en del att reda ut..." Konstaterade han med en suck och log svagt åt Saderk och hans valpar. "Men viktigast av allt.." Fortsatte han sedan och vände den röda blicken mot en liten ljusbrun, anspråkslös hona en bit bort. "Elyn, vad har du att berätta för oss?" Tass tog ett steg bakåt och gjorde en gest mot honan att stiga fram. Allas blickar hade nu nyfiket riktats mot honan.

Det hade inte blivit tid för att direkt prata med någon. Ingen hade ställt några frågor, utan de hade bara lämnat den pågående dispyten, för Devils hade viktigare saker för sig. Området de hade kommit in i nu var verkligen ingen höjdare. Det var inte samma väg om Elyn hade tagit, men hon hade inte sagt något om det nu heller. Hon hade tyckt att det inte skadade med variation, men började sakta ångra sig nu med den fuktiga marken som dräpte om tassarna. Hon hann bara ge Kione en grimars vid hans kommentar. Hon var på väg att säga en liknande mening tillbaka mot Kione men hann inte för att Tramptass sa hennes namn. Hon stelnade till och stannade upp mitt i steget för att se på honom. Hjärtat stannade till något, det var nu det gällde för henne.

Hon svalde hårt den luft hon hade i munnen och tog någon sekund på sig för att samla tankarna, och började sedan med längre steg försöka ta sig fram till sin ledares sida. Hon klev upp på den något torrare marken och lät den stinkande vätskan rinna av något. Man kunde nog ana en osäkerhet i blicken först, hon var inte van att tala inför alla öppet. Men någonstans så hämtade hon åter sin nyfunna styrka och man kunde se självförtroendet växa något. 

Hon bugade sig för Tramptass. "Ledare.." Sa hon först för att hälsa värdigt.

Hon tänkte igenom noga vad hon skulle våga säga för gruppen. Till slut talade hon.

"Vandringen var både lyckosam.. Och förödande." Hon tänkte på Molgar, den döda sönderbrända kroppen. 
"Vår broder Molgar överlevde inte resan, han förlorade livet i en strid mot vargar vi mötte. Jag klarade mig undan, men Molgar hade inte samma tur. Men hans förlust var inte förgäves då vi fann att område vid de västra gränserna, ett område som talade till mig, som skulle passa vår flock perfekt." Hon hämtade andan en aning, för att försöka återkalla minnet av platsen så bra som möjligt. 

"Det var röda berg som skar himlens linje tydligt högt över horisonten. De lokala vargarna kallar bergen för Blodbergen. En magnifik plats värdig vår flock."

Hon tystnade och sneglade på flocken omkring henne, sneglade på sin far och på Kione. Hon visste inte vad reaktionerna skulle bli.

Han var glad över att de lämnat dispyten med Occultos bakom sig. Men vad som följde var inte direkt något plus heller. Lerig mark och sump. På vissa ställen skulle man kanske kunna sjunka i all evighet. Bottenlöst. Inte heller här har han något direkt utrymme till att flyga. Men under hans tassar växer starka tuvor upp och ger honom en någorlunda torr stig att gå på. Flera steg bakom honom sjunker de åter ner i sumpmarken utan minsta spår. Det är ungefär det här hans bleknande jordkrafter är kapabel till numer. Han kan fortfarande känna naturen omkring sig. Men rösterna har tynat bort.

Han stannar upp när Tramptass börjar tala. Den randige höjer huvudet och spetsar uppmärksamt öronen och den gyllene blicken sveper från ledaren till den lilla nätta tiken, Elyn. Platsen hon talar om låter inte så dum faktiskt.

Konflikten med den andra flocken hade slutat så udda och han visste inte vem som vunnit, men som han såg det var det nog inte de själva. Inte om man såg det hela så som han lärt sig. De andra hade inte gett upp men de hade ändå dragit sig undan. Dock såg Saderk inte som en större förlust, hans valpar levde och de hade flockens ena fånge. Den unga honan som verkade varit fascinerad av hans valpar.
 Blicken föll på ledaren där han ledde flocken genom sumpmarkerna. Hans stora tassar fastnade oavbrutet i ny sump för var steg han tog, men han visste att det skulle vara värt det, så länge de två unga liven han hade med sig, hans valpar, fortfarande skulle hänga tryggt i hans käftar. Ett leende kunde snabbt skymtas på ledarens läppar då han stannat för att tala till flocken. Saderk besvarade det inte utan nickade bara mot Tramptass innan han satte ner de små på den något torrare marken framför honom.
Sedan lät han den enögda blicken följa den mycket yngre flocksystern då hon tog plats vid alfan för att tala. Platsen hon talade om hade han lite kunskap om, enbart för de sägner som födelseflockens berättare talat om. Blodbergen. Han såg ner på de små, han såg fram emot att se de växa upp, få berätta historier lära dem allt det livet lärt honom. Lära dem slåss för sig själva och lära den jaga. Han log vid tanken innan han åter fäste blicken, och uppmärksamheten till Elyn och Tramptass.

Tramptass lyssnade uppmärksammat på vad honan hade att säga. När hon nämnde Molgars öde ryckte det till i svanstippen på den gamle hanen. 

"Må han vila i frid." Sa han lugnt och sänkte blicken ett ögonblick innan den åter föll tillbaka på Elyn. Hans mörkt röda, genomträngande blick mötte hennes stålgrå. Det var någonting som inte stämde. Tass fick en känsla av att det inte var hela sanningen. "Det glädjer mig att du klarade dig ur situationen." Rösten avslöjade inte hans misstankar och när honan sedan berättade om Blodbergen var misstänksamheten som bortblåst. 

Platsen hon berättade om lät som en bra plats. Blodbergen. Kanske kunde det bli Devils nya Öken, Devils nya hem. Tramptass kunde inte finna någon anledning att inte lita på hennes omdöme. "Hur är det med villebråd och konkurrerande flockar?" 

"Vi har vandrat långt och länge. Vi är utmattade, skadade och mätta på äventyr. Det är alltid mörkast före gryningen.. Och nu, mina vänner, tror jag det börjar det gry. Elyn har funnit ett hem åt oss." Det var åtminstone vad Tass hoppades på. De hade inget annat val. "Bra jobbat, Elyn." 

Den bruna hanen vände sig sedan mot den enögde nykomlingen, Saderk. 

"Det verkar som du har undanhållit information från oss, Saderk." Tass såg stelt på den andre. "Dina valpar kommer ifrån Occultos, har jag uppfattat det rätt?" En våg av vämjelse sköljde över honom vid blotta tanken på den patetiska lilla flocken. Han såg med avsmak på valparna vid Saderks sida. Men de var till hälften Devilsblod... Kanske var det den tanken som fick Tramptass att ändra sig och acceptera valparna utan vidare diskussion. "De är unga, för unga för att klara en sån här resa utan stöd. Klarar du verkligen av det här Saderk? De är ditt ansvar nu." 


KIONE 

Ett snett leende speglade den lättnad och glädje han kände då Tramptass talade om för dem att Elyn hade funnit målet på deras vandring. Han hade önskat att han kunnat följa med henne, men med en olustig känsla tänkte han på Molgar och att det faktiskt kunde ha varit han själv.

Kanske var det bra att han stannade kvar med flocken. Han förflyttade sig tyst närmare Elyn då ledaren vände sig till Saderk och den unga honan försvann ur rampljuset.

Hans blick föll på ledaren då han talade till honom. Han flinade vid hans ord, trots att han inte önskade att vara ohövlig. "Tro mig tramptass, denna informationen har varit undanhållen ifrån mig med, tills då jag såg dem" Han såg ner mot den valp vars hals var täckt i samma dun som hans själv ägt som ung, och att Rialea var modern gjorde det otvivelaktigt för honom. "Ja en av Occultos honor är modern, dock var hon inte medlem då vi" en väldigt kort paus uppstod "Träffades" Han hade ingen bättre förklaring, men han var helt hundra, utan tvivel, på att hon inte varit en medlem då, och inte han planerat på detta. Valpar var inget som han tänkt skaffa än på ett tag, men nu när de var ett faktum så tänkte han inte lämna dem ifrån sig. "Jag kommer försöka, vad som helst är bättre än det som de kom ifrån" Han mindes tillbaka till ögonblicket då han funnit dem. Rialea med en av de små i käftarna, i full färd med att käka upp denne. Hans enda öga föll på den bruna ungvargen och den ljusare  honan, i ungefär samma ålder. Det var litet som undgick Saderk så att hanen förflyttat sig så fort ledarens blick gjort det var något han upptäckt. Var det något som var på gång mellan de båda? Han brydde sig egentligen inte, och skulle inte lagt mer energi på det om inte de verkade ske så fort Tramptass lade undan blicken ifrån dem. Den gula blicken granskade snabbt de båda innan den flöt undan mot den resterande skaran vargar. Trots den lila dispyten verkade de som en udda grupp. Det verkade krävas något om drog dem samman igen, något de alla kunde följa. Men trots det fanns det något nytt i deras hållning, som om dispyten med den andra flocken påmint dem om något, om deras gemensamma önskan att få kriga för sin flocks ära.

Tyst står Saturn där med tom blick. Energierna kring Elyn har fångar hans uppmärksamhet. Han får en lite lustig känsla men sluter ögonen och backar några steg för att försöka tänka på annat. När han höjer blicken igen lägger Saturn märke till energierna kring Kione när den unga hanen rör sig närmare Elyn. Ett lätt flin lägger sig på den randiges läppar. Där ser man. Så sveper han med blicken och placerar den på Saderk och studerar tyst dennes valpar. Vad mycket nytt som har hänt. De har hänt så mycket sedan de lämnade öknen. Och mycket mer ligger förmodligen på lur tills de är framme vid målet. Tänk... Blodröda berg och klara blå skyar. Det låter som en otrolig plats. Inte som öknen... Inget är såklart som öknen. Men det blir nog bra tillslut. Saturn lyfter sina vingar några centimeter från kroppen , rör lite på skuldrorna och lägger sedan vingarna tillrätta mot kroppen igen. Han borde försöka ta sig ovan träden och nå himlen. Där kan göra mest nytta. Just nu är han bara en klump på fyra ben.

De var på språng igen. Devils fortsatte sig vandring, samma skara vargar. Några nya ansikten, men de hade inte tappat några. Malvado gick i tystnad i gruppen. Tankarna vandrade hit och dit och han fick tvinga sig att hålla tankarna där de skulle vara. Hans priotering var flocken, allt annat fick vänta tills dess att de hade nått slutdestinationen och de alla kunde slappna av.
Flocken är nummer ett. Allt annat kan vänta. Flocken är nummer ett. Allt annat kan vänta.
Mantrat spelades om och om igen i hans tankar, som om det var en ny färdighet som han var tvungen att lära sig. Han var fortfarande inte helt bekant och vän med rangen han hade fått tilldelad. Trots att han numera mer eller mindre var en inbiten Devils (trots diverse utflykter och sidorelationer av både det ena och det andra slaget) så kunde han inte låta bli att känna en viss osäkerhet över ansvaret som givits honom. Någonstans i sitt inre kände han sig som en liten valp som helst plötsligt skulle få en riktig rang i flocken. Han hade alltid varit en krigare, en stridslärare. Det hade varit hans rang, hans uppdrag, hans kall. Nu förväntades han göra mer än bara det. Han visste inte riktigt vad Tass förväntade sig från hans sida vad gällde flocken, men bara ordet Beta klingade så starkt i hans inre att han så gärna ville bevisa för den ännu mera inbitne Devilsen att valet hans hade varit rätt.
Han lät blicken vandra runt på de andra. Han kunde inte annat än att vara stolt över dem. Stolt över att de hade svurit Tramptass trohet och lojalitet, att de hade följt med på resan, att de hade slagits med flocken mot Occultos. Likt en fader som var stolt över sina valpar var han stolt över sina flockbröder och systrar.
Han kunde inte låta bli att undra vad som försegick i deras huvuden, vilka tankar som fyllde deras resa. Han fångade upp sin sons blick och gav honom ett litet leende. Midas å andra sidan gjorde inte en min tillbaka och Malvado vände åter blicken framåt. Sonen var alltid sparsam med sina leenden, visade inte speciellt mycket känslor överlag. Till skillnad mot Malvado som hade lätt till känslor, något som var både bra och dåligt. Då han själv snabbt brusade upp och gärna sa precis vad han tyckte och tänkte var Midas mer tillbakadragen och privat med sina känslor och åsikter.
Han såg fram mot Tramptass och undrade om sonens personlighet någon gång skulle försätta honom i svåra situationen när det kom till deras gemensamma ledare, eller om Tass ändå skulle ha tillräckligt mycket koll på honom. Förhoppningsvis (och troligtvis) var det sistnämnda scenariot mest troligt.

Tramptass ledde ut dem på en myr, och de följde alla efter, mer eller mindre motvilligt. Malvado ställde sig sedan någonstans mellan gruppen och Tramptass, lite vid sidan om. Han vände blicken ut mot flocken, och när Elyn tog till orda vände Malvado genast blicken till Tramptass. Där hölls ögonen kvar under den tiden som Elyn delade med sig av vad hon hade att säga. Malvado visste inte riktigt vad han skulle göra med informationen som hon kom med. Molgar var död, och de hade tydligen funnit en plats de kunde stanna på. Sakta vände han blicken mot den unga tiken, lyssnade bara. Han hade aldrig riktigt litat på henne då han inte riktigt visste var hon stod. Tidigare hade hon känts vilsen, osäker på sig själv. Visst glädje det honom att hon verkade växa in i flocken mer och mer - men han var fortfarande osäker på henne.

Nästa informationsvåg fick Malvado att dra lite på smilbanden. Valpar. Han hade personligen ingenting emot valparna och Devils kunde verkligen ha nytta av dem. Att ha individer i flocken från födseln gav utrymme för att forma dem till exakt det de ville. Kunde ju bli riktigt roligt. Och Malvado såg fram emot att ha nya kamrater att träna med.
Men hur Tramptass resonerade kunde han inte svara på, men han trodde nog att ledaren och han själv stod på samma sida vad gällde den saken. För nog kunde Tramptass också se det fina i vad som erbjöds dem här.

Lee gick tyst och försiktigt mitt bland vargarna. Hennes strategi om att tyst och försiktigt dölja sig bland skuggorna och försvinna misslyckades kapitalt. Antingen var hon för nära någon av vargarna eller för nära de lömska slukhålen. Hon gjorde sitt bästa för att inte trampa fel men mycket snart blev hennes matta päls glansig av det illaluktande vattnet. Det eviga surrandet av myggor och andra bitande flugor irriterade enormt. Lee tyckte oändligt synd om sig själv och den situationen hon befann sig i. Vargarna talade sällan och kort. Då och då höjde hon blicken och studerade de men endast när hon var säker på att inte bli upptäckt. Ledaren stannade upp och Lee gjorde som resten av vargarna. Hon ställde sig blygsamt bredvid hannen Saderk, tyst och diskret som en skugga.

"Bra." Var Tramptass korta svar till Saderk. Problemet var löst och ledaren släppte ämnet utan vidare diskussion. Valparna var nu Saderks ansvar. Tass misstänkte dessutom att det var många nyfikna flockmedlemmar som skulle erbjuda sin hjälp med valparna. Saderk behövde knappast känna sig oroad. Då hade de bara ett problem til att ta tag i. Den röda blicken föll på den unga, svarta honan de tagit med sig från Occultos. Hon hade inte vågat yttra ett ord sedan de lämnade den andra flocken. Tass flinade kallt.

"Midas. Kione." Han vände blicken mot de unga hanarna som hållit sig i bakgrunden. "Det blir eran uppgift att vakta fången. Turas om eller gör som ni vill, bara se till att hon inte smiter." Det var bra för nykomlingen att göra lite nytta. Och Kione behövde komma ner på jorden lite.  

"Vi stannar här i natt och fortsätter i gryningen. Jag tar första vakten." Tramptass vände sig om och lämnade den upplysta myren för att söka lite avskildhet.

Hon försökte tänka efter. "Jag hörde ryktas om en flock längre söderut, men vet inte mycket om dem. Men det finns gott om villebråd, mer än det någonsin funnits i öknen." Elyn kunde inte låta bli att känna sig stolt, men blev samtidigt något generad, obekväm och nervös av att stå i centrum på det sättet. För visste var det ett stort ansvar nu när hon lovade bra marker för flocken. Tänk om de inte alls skulle hålla med när det väl kom fram. Nåväl, hon hade utfört sitt uppdrag. När hennes blick hade svept över flocken så noterade hon Malvados blick. Den var mer skarp än någon annans. Hon hade nog aldrig riktigt fört ett samtal med honom, och alltid varit väldigt neutralt inställd till honom, eller ja, inte haft någon annan uppfattning om honom än hon haft om de andra i flocken. Men nu var det något nästan obehagligt över hans blick upplevde hon, för det var som att hans röda ögon skar av hennes yta, och såg hennes inre. Hon vek undan blicken och såg mot de andra istället, försökte dölja sin nervositet.

När diskussionen sedan gick över till de andra i flocken så blev hon lättad, och slutade att lyssna, fortfarande något hög på adrenalin. Det var svårt att fokusera på de andra flockpratet som hon ändå inte varit insatt i. Elyn försökte istället lugna sitt sinne. Hon fick inte bli för hastig. Och hon behövde vara försiktig med vad hon sa och gjorde. Även om hon kände sig mer bekväm med flocken, så var det tydligt att det till fullo inte var hennes familj. Malvado hade precis visat det genom bara en blick. Hon var inte en av dem, men hon behövde bli det, vare sig hon egentligen ville eller inte. Hennes band till flocken var sköra. För vem skulle hon kunna bli utan Tramptass och flocken? 

Snart noterade hon att Kione stod bredvid henne. Hon sneglade lätt mot honom med ett diskret leende, men utan att få ögonkontakt. Det gjorde inget. Hon var bara glad över att han kom säkert ur striden och verkade må bra nu. Hon såg mot Tramptass och de andra igen och försökte låtsas vara engagerad. Nu var hon lugn igen.



[AVSLUTAT]