[ Midnight behöver läsa ]

De slog käftarna om varandra mer eller mindre samtidigt, Malvado och Midnight. Han kände hur hanens tänder borrades ner i sidan på hans bringa, samtidigt som han själv fick tillfälle att svara med samma mynt - något han givetvis också gjorde. Där stod de sedan, med tänderna i varandras kött. I några korta sekunder kändes det hela en aning surrealistiskt och Malvado kunde inte låta bli att skratta kyligt bakom sammanbitna tänder. Sist han hade slagits på det här viset var i senaste kriget, ett minne som fortfarande hemsökte honom med jämna mellanrum. Som nu. Men nu var det, för en gångs skull, inte fyllt av ängslan och ånger. Det gav honom snarare styrka. Han hade överlevt det, nätt och jämnt dock, men han hade överlevt.

Skuggor började krypa inpå dem båda. Malvado flinade. Var det hanens försök till att använda skuggor mot honom? Bara tanken var skrattretande. 
Han släppte taget om hanen. Sedan tog han sats med benen och snurrade runt för att försöka få den andra hanen att släppa taget om honom.

Midnight kände hur hans tänder borrade sig ned i den andras kött, hur den bittra, metalliska blodsmaken lämnade spår i hans mun. Det han kunde se var svart päls och djungelns grönska som sakta men säkert förtärdes, och då han försökte snegla bak möttes han endast av samma syner - trots att han var väl medveten om smärtan i sin egna sida. Individen han stred med var större och med ett starkare bett, och för varje sekund kände han hur sin uthållighet sinade något. Han kunde inte stå sådär för alltid, och det knappt hörbara skrattet bakom den andres bett fick honom att misstänka något. Vad var fel? 
 Inferokorsningen skulle precis göra ett nytt drag då skuggorna varnande skrek till, och Mid kände hur styrkan i sitt nya sår dämpades något då Malvado släppte taget - för att sedan kasta av honom ifrån sitt eget grepp. I snabba sekunder tumlade Mid på marken av kraften, och då han väl, hastigt, kom upp på tassar igen andades han med mer möda än tidigare. Hans världsbild var rödkantad och den mörka gestalten framför var något suddigare.. Men han såg. Han tittade fortfarande. 

Istället för att i blindhet rusa fram ställde han sig i försvar och granskade envist området. Vad som skulle ge honom själv fördelar och vad som skulle sinka hans strategi, vad fienden skulle kunna tänkas utnyttja. Om denne värderade skogen på det sättet. Midnight knyckte på nacken. Mörker fanns det gott om med de blockerande trädkronorna, och om han försvann in bland de trängre växterna kunde han i hemlighet ta sig upp i ett träd. Han var normalstor, han kunde kanske slinka undan och gå på bakifrån? Frustrerat ruskade han på sitt huvud, lät sig åter få en bild om konflikten. Shady var nästan omringad. Blair försvann. Han hade i vilket fall en anledning. BQ fanns ingenstans, och Sheali var långt borta. Taher kämpade tappert. De var på väg att splittras. 
Han muttrade, och kunde inte koncentrera sig på sin systers ord - men då de väl gjorde sig förstådda kändes hela hans kropp något tyngre, hans ögon spärrades upp och han stelnade till. Hon kunde inte. Nej. Idiot! 
"Relinque! In quibus estis et vos non dissipabit vitae tuae" 
Han ropade det högt till Kawazatri, bönade om henne och förväntade sig att de gigantiska träden, djuren, någon skulle förmedla meddelandet vidare. Hon var värd mer. Hon kunde inte agera som hon gjorde. Han tillät det inte. 

Åter fick han en inblick på vad han befann sig och han bet ihop för att inte springa efter henne. Gjorde han det skulle hon bara dras in i mer trubbel.

Snabbt släpp han taget om den bevingade vargen och försöka hoppa undan. Han kände hur den bevingades tände svept förbi hans nacke och fick tag i lite av hans mörkgrå päls. Han stillnade till i en sekunds tveka. Men bestämde sig för att fortsätta i sin tidigare rörelse. Han kände hur pälsen lossnade i hoppet. Med en buns landade han på rumpan med lätt blottade tänder. Min päls tänkt Taher bittert. Han rest sig upp med sina fulla 149 cm mankhöjd. Han kunde känna strider överallt i sin dimma. Men medan han hade fokuserat sig i sin egen strid så hade han tappat kollen på vilka som var vilka. Det börjat han oroa sig för. Men det ficka han oroa sig för senare. Hur som helst. Desto snabbare han lyckas ta ner den bevingade vargen och valpen, desto snabbare kan han titta upp dem andra. Han tog ett språng mot den bevingade vargen. Han lät dimman bli tätare runt dem så valpen inte skulle ha så lätt att lägga sig i. Men hade noterat att valpen verka vänta på något. Ett tillfäll att slå till när han inte var bered? 

Mellanrummet mellan Taher och den bevingade vargen försvann all dimma. Det borde inte göra någon skillnad i striden. Tydligen på någon sätt så kan den bevingade vargen se igenom han illusioner. Men innan Taher lätt all dimma försvinna så lätt han skuggorna omsluta honom. Trots allt var tanken med den flock nu han tillhörde att dölja sig i mörkret. Men vaksam blick följde han efter den bevingade vargen medan han vänta på dins drag.

(Taher har gjort att dimman runt honom och Saturn blev tjockare. Han har även gjort så att dimman mellan honom och Saturn är bort. Dock har han täck sig själv med skuggor. Så nu är Taher hel svart med gröna ögon.)

[Tramptass bör läsa]
Hennes tänder sjönk mjukt in i hannens kött och hon använde farten för att kunna rotera runt hans hals. Hon ville känna sig nöjd, skadeglad, men allt hon kände var hetta och hat. En brinnande känsla som brann med hennes väsen. Hannen flög mot henne och hon mötte honom, hans tänder rispade hennes hud lätt och hennes glödheta tänder missade sitt mål. Förargat vred hon snabbt och smidigt på sig, precis då Tramptass stormade in. Den flytande blicken var fast på den sandfärgade. Han hade fortfarande ett irriterande flin i ansiktet, hon var tvungen att radera det. Skuggorna talade om hur Blair tog sig ur buren, hur han flög bort. Den sandfärgade hanen kom åter emot henne och denna gången lät hon kroppen sjunka emot marken för att sedan skjutas upp mot halsen på honom, och hon lyckades enbart då hanen tvekade någon sekund. Hennes tänder låg låsta kring den högra sidan av halsen. Leendet på hanens läppar försvann och det var nu hon log, så gott det gick med käkarna om honom. Hon hade dragit bort det där irriterande lilla leendet, suddat ut det ifrån hans läppar. Hon tog spjärna med baktassarna och tryckte sedan, med all kraft hon kunde uppbåda, sig framåt, uppåt. Hanen var tung, tyngre än hon först räknat med, och lyftes därför inte mycket från marken. Men plötsligt slog en vind henne, som en knytnäve, i sidan och hon tappade taget och flyttades undan ifrån den sandfärgade som tog sig emot Tramptass som åter öppnade munnen. Kunde han aldrig vara tyst? Trodde han verkligen att tomma ord och hot skulle skada henne? Hon hade varit med om mycket värre saker förut. Hon lyssnade inte ens på vad han sa längre, allt var ändå bara rappakalja. Men då han flög emot henne, och samtidigt försökte rota i hennes huvud vek hon bara av åt sidan en gång och lät skuggorna lägga sig över sinnet. De väste högt och skrek. Röster på latin som gapade. Sedan lät hon elden leta sig fram, den växte över kroppen, men lämnade ansiktet fritt. Vilt härjade den, dock inte lika lydigt som alltid. Hon listade snabbt ut hannens plan, dock var inte elden hennes enda knep. Direkt efter elden så letade sig skuggor upp ifrån sina vanliga platser. Reste sig över den enorma hanen. såg ut att vilja sluka honom. 
Hon Flinade emot honom innan det dog ut. Sedan mötte hon hennes tänder med sina egna, glödheta. Vred sig ur hans bett för att kunna få tag i hans ansikte. Hon ville känna sina varma tänder genomborra hans kinder, läppar. Ville ge han ärr för livet, eller helst ta hans liv.
[Hon slåss väl litet med Saderk innan Tafs attackerar, då undviker hon de första attackerna och täcker sedan kroppen i eld, som hon dock inser inte lyder lika lätt som vanligt så hon reser samtidigt skuggor som är beredda innan hon attackerar Tramptass ansikte]

[Blair måste läsa]
Han kände sina tänder enbart rispa den mindre honans hud, och kände sig något irriterad, men det var ändå en triumf då honan själv inte lyckas röra honom. Tramptass kom till platsen och verkade direkt gå mot hans valpar, dock kunde Saderk inte göra något nu, rörde hanen dem skulle han få känna det senare. Han kastade sig åter emot honan, men samtidigt ljöd Tramptass röst i hans huvud och han tvekade en kort sekund vilket gjorda att han åter kände hennes tänder sjunka in i hans hals. Några av tänderna punkterade såren honan orsakat enbart minuten tidigare och han kände smärtan stråla i halsen, underbart uppfriskande. Men hans leende som legat på läpparna dog ut. Varför hade han låtit sig distraherats? Varför? Han ryckte irriterat på huvudet men den enerverande honan satt kvar. Han kände henne ta sats och när de båda var något upplyfta ifrån marken lät han vinden ta tag om hennes kropp och rycka bort henne. Åter revs två sår upp men han brydde sig inte, utan rörde sig bara emot tramptass och förbi. På nytt koncentrerade han sig om buren, men försent, han kunde känna hur sanden rasade ihop och genast började han göra den hårdare, men den unga hanen kom ur ändå. Enbart fjädrar singlade ner ifrån taket av buren och en vindknuff, skapad av den unga, for emot Tramptass. Saderk kunde inte stoppa vinden som den andre redan styrt men han kunde försöka få ner honom igen. Han lät luften ovan den andre bli tyngre och vinden framför honom slå emot hans ansikte. Just nu förbarmade Saderk sig för att inte få ärva moderns vingar. Då kunde han ha jagat efter den andre, men nu kunde han bara försöka slita ner honom med hjälp av kraften. Valparna låg säkert, det visste han, men han kunde ändå inte lämna dem. Så han hoppades att det funkade. Gång på gång slet vindarna i den yngre hanen, från alla håll och kanter.

[Saderk slåss litet Med Shady och lyder sedan tramptass genom att försöka slå ner Blair ur luften]

[Mööp, lat jag vill inte svara xD meen jaja, Blair joinar]

Kanske var det för att han skämdes som luften kändes tyngre när han flaxade upp, men när vindar som inte var naturliga började slå mot honom, dra honom neråt, så förstod han. Den sandfärgade hanen tänkte inte släppa taget än. Blair bedömde situationen i någon hundradel. Antingen kunde han kämpa på här, och bli nerdragen när han var för trött, eller så gick han ner nu och lockade bort hanen från Shady. Då skulle han ha mer energi, och inte vara lika hopplöst förlorad som han var om hans energi var slut.
Blair slutade flaxa emot och gjorde istället en elegant sväng och vände ner mot marken. Han flög bort från Shady och den mörka hanen. Fakargen landade en bit bort med glimmande ögon. Han var tillbaka.
"Här är jag.", sa han och stirrade den andra intensivt i ögonen innan ett snett flin dök upp på läpparna. "Försök att ta mig." Som en liten valp for han in i skogen, sicksackade mellan trädstammarna som en galning. Här gick inte att resa en sandbur runt honom. Men Blair visste att han hade en annan fördel också. Han var van vid den här terrängen. Det var inte den andra.
När han var säker på att de var en bra bit bort från valparna och den andra striden vände han sig om. Det fanns gott om träd här, det var ingen glänta. Blair böjde på frambenen, skyddade magen och väntade på sin fiende. Hjärtat dunkade hårt. Om han överlevde det här skulle han vara glad. Blair kunde inte förlita sig på att någon annan skulle komma och hjälpa honom. Han hade sumpat sin chans. Men det här kände bättre i hans hjärta. Nu var han ingen fegis som flydde, ingen fegis som Bloodqueen. Ett dovt morrande slank ur honom. För Shady, Midnight och flocken.

Elyn hade hört ljuden på långt håll, och det gick inte att ta fel på ljudet av oense höjda röster. Det var en strid som pågick, och om inte Elyns nos svek henne helt, var det hennes flock inblandad i tvisten. Förstås. Hon försökte smyga sig nära på så osynligt hon kunde bland träden. Snart kunde hon se Tramptass och ett par av de andra i flocken, med flera hon inte kände igen. Det måste vara en annan flock de stött på helt enkelt. Elyn kunde inte låta bli att undra vart Kione höll hus. Han måste vara inne bland träden någonstans. En del av henne ville egentligen söka upp honom först för att kolla så han var okej, men hon insåg samtidigt att det borde vara högsta prioritering att rapportera till ledaren först. Kione var också en Devils, han kunde sköta sig själv. Eller det fick hon intala sig. Hon behövde fokusera på sitt.

Tramptass attackerade och blev attackerad, och Elyn skred till verket. 

Hon klev ut ur sitt gömställe och sprang snabbt fram till Tramptass. Det sprakade kring henne, och hon började ladda upp sina krafter, redo att hjälpa till och handla. 

Hon riktade in sig mot en av vargarna (Shady) och tog sats mot denne med öppna käftar, utan tanke på vad denne hade för krafter. Samtidigt som hon anföll så laddade hon sin aura med elektricitet, om hon träffade den andre, eller om vargen skulle göra en motattack, så skulle det leda till en stöt för främlingen. Hon tänkte vara en del av flocken nu, och hon skulle skydda sin ledare. 
"Tramptass, jag är tillbaka." Sa hon högt för att visa sin närvaro. "Vad är din order?"



(EDIT: Elyn kommer in i området, bestämmer sig för att hjälpa tafs med Shady.)

]TVÅNGSAVSLUTAR DETTA ROLL: Devils plöjer vidare genom skogen och skiter i Occultos som förhoppningsvis har kissat på sig lite av rädsla och inte muckar med oss mer 8D Devils tar med sig sin fånge Sheali. Det här rollet är härmed avslutat.]