Han iakttog tyst alla händelser och nickade åt Shealis ord. Hon jade rätt, men samtidigt så såg han en chans i det här. Det drog ihop sig till strid nu, och strid innebar tumult. Hon skulle kunna rymma utan att han fick skulden. 
Vänta tills jag inte är här längre. Rym sedan. 
Han gav henne en menande blick i samma stund som den mörke hanen hoppade mot Shady. Hon väjde smidigt undan och försvann. Blair drog ett djupt andetag. Det var dags. En brun fläck fångade dock hans blick innan han hann hoppa. Kelitzon! Han blev uppspelt. Det här var helt säkert lermonstrets chans att visa sig värdig! Blair fällde ut vingarna och dök ner. Dimma hade börjat spridas ut och han log. Det skulle hjälpa. Blair rusade mot lervargen. 
"Kelitzon.", sa han med befallande röst. "De har brutit sönder pinnar! De har tagit min pinne! Anfall, bit och hugg!" De sista orden var kommandon han försökt lära lervargen som faktiskt fungerade ibland. Blair backade lite. Han visste att Kelitzon inte visste vilka som var fienden, men han pekade med tassen åt den främmande flockens håll. 
"Där är pinnmördarna. Anfall!", upprepade han för att vara extra tydlig. Sedan backade han. Han väntade på Shady eller Midnights order. 
[Blair derpar i sitt träd, ser Kelitzon och flyger ner och befaller Kleten att hugga, bita och döda 8D]

Han kände hur en (Kione) lämnade flocken. Shady verkar klara sig så han riktade uppmärksamheten mot hanen som hade lämnat. Snabbt växt dimman runt honom och bliv tätare. Så han vill jaga dem fega råttorna. Han skapade illusioner av råttor som var två meter höga och med gula vassa tänder. Tio par blodröda råttögon riktade mot hanen för att stirra en stund innan det börja springa mot honom i anfall.

Det vara bara luft som hans käftar slöt sig om. Ingen päls, inget kött. Inget blod... Ursinnigt snurrade han runt ett varv för att se var hon hade blivit av. Han fann henne, bara för att se henne försvinna in bland träden.
Han skrattade rått.
"Flicksnärta... Är det för att du vet att du är i underläge som du gömmer dig bakom dina krafter?" han fortsatte skratta bakom en stängd mun prydd med ett brett flin. Han lät elden brinna på hans tassar, klättra upp längs hans ben.
"Inga problem, jag kan också leka", flinade han iskallt. Lågorna tycktes dansa även i hans ögon.
(Flashback från en strid som kändes som i ett annat liv. Blicken från bärnstensgula ögon)
Att skogen fylldes med dimma var något han märkte, men inte brydde sig inte speciellt mycket. Nog var dimma vått och kallt, och vatten besegrade eld, i alla fall i långa loppet. Men han hade så pass mycket kapacitet i sin eld att han knappast trodde att dimman skulle vara några problem för hans eld. Den kunde dock göra det svårare att se.

Han sökte med blicken efter honan. Vart var hon?! 
En skugga i ögonvrån fick honom att rycka till. Men när han vred på huvudet för att se efter fanns där ingenting mer än skuggor.
Såklart.
Hon var där, någonstans. Gömd. Lurpassade i skuggorna. Han hann knappt reagera när honan kom farandes mot honom, med eld i munnen. Han gjorde en helomvändning, hoppade åt sidan i ett försök att undvika henne. Hennes eldprydda mun hade dock träffat honom ändå, men bara lite. Han kände hennes tänder rispa bogen och han kände den hettan från elden. Den gjorde inte ont, inte det minsta, men nog hade den sin verkan, även på honom. Gav honom ett brännsår, svedd päls.
Elden på benen klättrade uppåt, över rygg och rumpa, ner mot svanstoppen. Endast huvudet var fri från hans eld. Våldsamma lågor slickade hela hans kropp.
Han fick syn på henne. Log ett illmarigt leende och kände hur kroppstemperaturen bara steg och steg, elden dansade på honom, började smått ta fäste i gräset runt omkring honom. Han lät den sprida sig
(Öken...)
i gräset.
(Vad sägs om en ny öken?)
Den spred sig, som ett oreangefärgat streck, i gräset. Mot det närmaste trädet. Omslöt stammen, klättrade upp med trädkronan som mål.
Han behövde inte ens se elden för att göra det, han visste var han hade det, och det räckte gott och väl. Att se år av träning ge resultat var tillfredsställande.
Fortfarande klädd i eld tog han fart mot Shady, käkarna uppslagna, mot hennes bog. Han var fast besluten att inte låta henne se en annan gryning. Han gick inte in för att slåss... Med hela sin kraft, hela sin styrka gick han in i striden för att ha ihjäl henne.

[Malvado täcker sin kropp i eld, förutom huvudet. Tänder eld på ett träd. Shadys attack träffar honom och ger honom brännsår. Mal riktar in en attack mot Shadys bog. ]
 

MIDAS

Midas cirkulerade i luften. För första gången på väldigt länge kände han sig osäker. Vad förväntades av honom? Vad borde han göra?

[Midas derpar runt i luften. Kommer in senare ikväll och skriver ett ordentligt svar med honom 8D ]

Kaoset bröts ut snabbt och Lee kunde inte längre hålla koll på andra med hjälp av sinnet. Hennes fokus låg nu på att rädda sitt egna liv. Hennes kropp var högrest och stor, något som tyvärr var emot henne just nu då hon gjorde allt för att hålla sig dold och osynlig. Både Occultos vargar och främlingarna från vad hon kunde förstå flocken Devils hade mycket att göra. Det ultimata vore om de kunde hålla varandra sysselsatta och inte bry sig om henne. Intrånget i hennes sinne fick Lee att rycka till, stanna upp och rynka på ansiktet. Han har funnit henne, hannen som också var telepat och som kände av hennes försök till intrång. ’Jag är inte med de. Låt mig gå’ hon gjorde ett försök att blockera honom, hindra honom från att ta över henne. Känsla av gränslös hopplöshet, påträngande illamående och fysisk trötthet spred sig långsamt över kroppen och fick honan att lägga sig ner i marken. Skuggan, den framskapade följeslagare som alltid var trogen vid hennes sida och till viss del var framskapad ur hennes själ ven runt i stum panik och försökte få sin mästarinna att resa sig upp och fortsätta. Plötslig duns i närheten fick Lee att öppna ögonen och trots de överväldigande känslorna försöka så tyst som möjligt ta sig djupare in i snåret, dit hon rent instinktivt förstod en storvuxen varg inte skulle ta sig in i.

Skuggan gjorde en plötslig utfall, ven fram över marken och siktade in en attack mot telepatens egna skugga som låg över marken. Desperat försök att få hannen på andra tankar, Skuggan var hjälplös, kunde inte fysiskt skada någon men om den grep tag och anföll en annans skugga kunde man uppleva äkta smärta

(writing in english because everything looks derpaderp if I write in swedish. writing on spanish keyboard rn)


All thoughts of her son were wiped from her mind the second a strange voice called out. Kyoko stood still next to Tramptass, gaze darting back and forth between the strange pack and her leader. She did no talking during the events that unfolded; Tass and Malvado had sharp enough tongues on their own, and she felt no need to chip in.

(Although a look of deep derision and disgust crossed her face when the strange female started writhing on the ground.)


What she presumed was the leader faced them, and her words, heavy with threats, made her blood boil. How dare they?

Devils, who had spread fear and terror far and wide, subjected to these futile threats? Orders, even, meant to scare them away!

A low growl grew in her throat, but she uttered no words. Not even Tramptass' amused tone of voice and sarcastic replies made her smile. Not this time.

The shame was deep, and real. Packs that wandered was often subjected to threats, seen as too weak to hold their own territory. And the thought, the mere thought, of someone looking the way of Devils and thinking weak, thinking trash, was enough to make Kyokos whole body go still and deadly.

The strange pack did not know of Devils. They did not fear. They had no reverance. And they would pay for it.



When she shot away into the trees her one thought was to keep out of battle. She was the only healer, and would make sure to support the rest of the pack.


When she sent a telepathic message to Tramptass, she knew that her thoughts must feel unpleasant against his. Filled with rage and shame of being treated this way, and a thirst for blood as payment.

Jagged, upset and angry, emotion wrapped tightly around words, she still tried to get her message through without hurting her leader.


Suggestion for strategy, Leader.

The title meant for Nevada felt natural now, and the thought made her rage lighten a bit.

Try to get a mental tracker on everyone to monitor their level of pain. I know it will make it more difficult for you to fight undisturbed, but my powers are not strong enough to monitor everyone. Relay message to me if someone is hurt. I'll tail and assist you during all times I'm not needed elsewhere.

She followed Tramptass, jumping quickly from tree to tree above him, stopping as he stopped, seemingly searching for something.


Strategy a go? Other orders, sir?

Midnight hade endast betraktat scenen uppifrån, tyst, och för var ny handling BloodQueen utförde ville han slå sitt huvud emot den tjocka trädgren under och slänga saker omkring sig. Han hade helt klart bedömt tiken fel. Att först avslöja positioner för att sedan.. Ja... Mid ville inte tänka på det. I skymf hade han vänt bort blicken, och vågade inte titta tills den oväntade och skumma akten - om det nu var akt. Den mörka hoppades så innerligt på det.. - var över, då Shady röjde sin väg fram och landade till försvar. Hennes attityd emot Devils förvånade honom inte, men det gav honom blandade tankar. Han ville inte att Occultos rykte skulle ruineras totalt, vilket systerns hot kunde göra bot för. Eller så krossades dem - det sekundära var något mycket möjligt men något han ville försöka undvika.
Skuggorna virvlade till, likt en våg av vatten, och viskande, väsande ord förmedlades till hans öron som klippte till. Så det var så här det skulle bli.
Han tog sig än närmare, bevittnade eldshowen som pågick. Den svarta mörkerhanen flammade upp helt, och han såg på det med förundran en kort stund, noga med att undvika trädet som gått offer för hans kraft, innan blicken gled emot resten av djävulsflocken. De började separeras. En bevingad tiger landade - ..fick tigrar vara med i flockar? - och en av de mindre, som troligen skulle vara legenden 'Kyoko', försvann in i djungelns dunkel samtidigt som en brunare varelse vandrade rakt in i Tahers dimmor. Trots att de hade en naturlig glans hade han som ledare och övervakare flera gånger fått se den - sedan kändes det komiskt att det just skulle hända nu. Han tvivlade på att gudarna uppskattade deras dåd, så varför skulle de hjälpa dem?
Den han trodde var Tramptass gick också bort. En ljus krake försvann in i buskagen.
Han kunde inte hejda ett flin. De slogs på deras marker. Här var ingen öken, och skogens många skuggor lydde dem. Honom. Visst, alla var omöjliga att använda, men de var lättillgängliga och snabba.

En viskande röst meddelade att den ljusa hade funnit Ria, och nu var ute ur uppdragets synfält. Mid själv valde att gå på tigern. Det lät som ett självmordsförsök, men om syskonet kunde befinna sig i - bokstavligt talat - stridens hetta kunde han likaså.
Utan att avslöja sin position tog han sig ner för träden, och den döda blicken var ständigt fäst på sitt mål. Vaksamt. Att fly var något den förhoppningsvis inte kunde göra på egen hand. Med över en meter i manke och med en vingbredd som var ännu större.. Hur kunde den navigera här, bland alla grenar och växter? Att dyka, att flyga var något han var säker på att den kunde - men med belastning? Inte här. Det skulle han se till.
Skuggor sköts ut likt spjut ifrån det mörkare lilla område han befann sig på, och blev tillfället fysiska för bara några sekunder då den randiga passerade dess väg. Han satsade på dess ben. Blev den av med dem var rörelse något som ej var garanterat.
Den döda blicken glänste till. Om detta lyckades..
Stackars fågel.
Om inte så hade han just avslöjat sin position och var öppen för anfall. En fight hade då just skapats, i mitten likt den Shady just hade gett sig på.

[Mid betraktar scenen, tar sig ner och siktar på Saturn - via PM diskuterat att den missar, Mid blir frustrerad och drar sig tillbaka till skuggorna för att ta vidare beslut. Saturn märker det inte(?), och följer därav oberört med Kione(?). (Om jag fick det rätt nu Bellz? xD)]

En knapp stund efter att han landat och anslutit sig till flocken skuttar Kione fram till honom. Saturn kan se uppspeltheten hos den yngre hanen. Saturn flinar lätt åt den unge som verkar ha svårt att stå stilla. Saturn känner med den yngre. När Kione far iväg är Saturn inte sen med att följa efter. I lätt trav tar han sig framåt över marken. Flockenmedlemmarnas energier har han inte svårt med att lokalisera. När han skjuter dem åt sidan lite så är det inte svårt för honom att känna av främlingarnas energier. De som är längre bort är svagare. Se som är närmare lyser starkt.

Så börjar dimma sprida sig över marken och mellan träden. Som om luften inte var fuktig nog redan. Saturn ruskar på huvudet och sedan hela kroppen och det frasar i fjädrarna på vingarna vid hans sidor. Så fortsätter han röra sig efter den brune unghanen.

Framför dem dyker gigantiska råttor upp ur dimman. Saturn rycker överraskat till och stryker öronen bakåt. Men så slappnar han av. Råttorna är energilösa. De tycks bara vara visuella. Som skapade ur dimman.
"Du kan ignorera råttorna, Kione. Illusioner kan inte skada dig fysiskt". Säger han. Saturn lokaliserar den som har skapat råttorna.
"Ditt byte befinner sig i dimman". Lägger han till och flinar lätt. Även om synen inte är till mycket nytta i den tjocka dimman så vet Saturn precis var Kione befinner sig.

[Midnight's attack missade och Saturn följer efter Kione.]

Han hoppade lätt till när något landade bredvid sig och innan han förstod att det var Bläären han letat efter så ryggade han lätt undan. Hans leriga ansikte pryddes av ett stort fånigt leende och han talade exalterat:
"Bläär! Bläär! Flera Bläär! Flera Leyrinn!" 'I Hans leriga ansikte kunde en viss stolthet synas, precis som om det var en otrolig upptäckt som han var först med att upptäcka. Det försvann dock när Bläären framför honom talade. Han lutade på huvudet och tittade förvånat på Bläären. Han bet lite automatiskt i luften när han hörde hugg och stirrade intensivt på Bläärens fot när denne pekade mot vad han egentligen skulle titta på. Det tog en liten stund innan han vände blicken mot de andra leyrinns. Nu kom ett ord som var alldeles för långt för honom själv att förstå, han hörde det väl bekanta ordet Pinne men det var inte först efter att han hörde Anfalla som han började lämna ifrån sig ett lågt morrande ljud, blandat med ett dovt gurglande som fick hans morrning att stå ut mot de normala.
Leran på hans rygg reste sig likt något man skulle kunna kalla en ragg och den ostabila leran omformade sig lätt till en mer fyrkantigare variant av honom själv innan han tog ett par steg mot de nya och medan han gav ifrån sig ett vrål - som egentligen bara var ett högt ropat ord som endast han själv säkerligen kunde förstå - samtidigt som leran vek undan likt en bests mun över hans huvud och visade hans skelett huvud. En skrämmande taktik som han inte visste vad den kom från riktigt, det var nästan omedvetet som han gjorde det. Medan han gick mot de andra, dovt morrande, lät sig leran åter igen forma hans mer normala form. Han rundade endast några träd innan han var framme vid den bekant Leyrinn som lurat honom att tro att denne burit en Schääde med sig. Men Bläären skadade inte denna så då gjorde inte han själv det heller. Men en annan Leyrinn hade hotat den första Leyrinn och han själv visade sitt misstycke genom att argt vråla ut:
"Leyrinn!" Även om han inte visste hur han skulle börja slåss så gick han fram lätt huggande i luften.

[Hurr, så mer eller mindre, Kleten går snabbt och hotfullt mot Mal och Schääde.. I hope thats right XD, men han är so far en bit bort.. för allt han kan är typ hugg.. och attack..]

Plötsligt ändrades atmosfären, någonting hade kommit närmare honom, men det var inga varelser av kött och blod. Dimman tätnade. En stor mängd lysande, gula ögon stirrade på honom. Kione tog misstänksamt ett steg bakåt. De var luktlösa skuggor, men kunde de skada honom eller var det bara en skrämselteknik? Saturn talade plötsligt bakom honom, sa att varelserna var ofarliga. Men när de anföll honom var det en ren reflex att rygga undan för deras käftar. Det var först då han såg hur stora råttorna var. Han skakade på huvudet och fick medge att anfallaren hade humor. 

"Ditt byte befinner sig i dimman."


Saturn påminde Kione om att det var en varg han jagade, inte visuella råttor. Den bruna ungvargen flinade nöjt och kastade sig orädd in i dimman. Han kunde höra någons andhämtning, men fortfarande kunde han inte urskilja någon kropp i det tjocka töcknet. Han bytte taktik och stannade tvärt. Lyssnade och när han hörde en andhämtning eller en klo skrapa mot marken kastade han sig med ett vrål emot målet med käften öppen. 

TRAMPTASS


Det var svårt att koncentrera sig på Kyokos ord samtidigt som han försökte hålla koll på den svarta honan. Men hennes strategi kunde funka. Faktum var att det var den bästa hittills. Deras enda strategi. Så gör vi, var försiktig svarade han henne kort och upprättade sedan snabbt en mental förbindelse till var och en i flocken. Nu kunde han ha koll på dem alla. Med dem alla in tankarna riktade han fokus på den mörka varghonan framför sina tassar. Han kunde känna hennes patetiska försök till att blockera honom. Men också andra tankar som fick Tass att hejda sitt anfall. Hennes skugga anföll hans egen och det stack till i kroppen av smärta men Tass reagerade inte. Han stirrade på henne och brast plötsligt ut i ett nästan hysteriskt skratt.

"Du ljög inte. Du tillhör inte dem." Konstaterade han med triumf i blicken. Det kunde de ha nytta av. Kyoko, det här kräket är den här ännu mer patetiska flockens gisslan. Det kan vi dra fördel av. Fortfarande flinandes tog han ett steg närmare honan, noga med att hålla koll på hennes skugga. Om flocken inte ens kunde hålla kvar sin gisslan så skulle deras rykte förstöras ännu mer - om inte Devils förintade dem helt. Tramptass tog ett snabbt språng emot honan och försökte låsa sina käkar om hennes rygg. Träffade han skulle han släpa iväg kräket till någon som skulle kunna hålla koll på henne. 


(Kione undviker illusionsråttor och anfaller Taher. Tass pratar med Kyoko genom sinnet och försöker få tag på Sheali-so)

Midas susade fortfarande genom luften. Såg ner på situationen nedanför honom. Saturn hade lämnat honom och dykt ner, själv visste han fortfarande inte riktigt vad han skulle göra. Han såg ett flertal av Devils rusa in mellan träden och utom synhåll för honom, han såg sin far och en främmande varg slåss. Han övervägde att lägga sig i, men det kunde göra mer skada än nytta, så han väntade med det.
Istället for hans uppmärksamhet åt ett annat håll. En ung hane (Midnight) som plötsligt hade blivit synlig för honom. Han tog sig närmare trädtopparna, med blicken fortfarande fäst på hanen för att inte tappa bort honom. Han försökte hitta en lucka mellan trädens kronor för att göra en attack från luften, men det verkade svårt. Istället fällde han in vingarna och dök mot träden. Precis innan han skulle göra en eventuell kraschlandning i trädkronan fällde han ut vingarna och dämpade farten. Han seglade ner mot marken och landade med en dov duns.
Det här var hans flock numera, och med alla medel skulle han hjälpa dem.
Vingarna fälldes in och han hukade sig innan han tog ett språng rakt mot hanen med vidöppet gap.

[Midas ser Midnight från luften, flyger ner, landar och attackerar 8D Midnight får avgöra huruvida han ser Midas eller inte, lämnade det öppet ^^ ]

Lee befann sig bara någon meter ifrån honom och såg klart och tydligt hans mäktiga figur. Hon halvlåg fullt synlig framför honom och gjorde nu inte några försök på att gömma sig i snåret. Lee hörde hans triumferande stämma och la öronen mot nacken samtidigt som raggen över ryggen restes. Skuggan slutade med att försöka vända hannens uppmärksamhet mot sig och la sig över Lee som för att dölja henne.  När hannen slängde sig över henne drog hon sig instinktivt åt sidan men kom inte undan helt, hannens käft slöt sig om hennes nacke och Lee förstod att nu skulle han bryta hennes ryggrad. Som ett sista försök att rädda livet spände hon musklerna runt nacken och gav ifrån sig ett hest väsande.

Han drog lätt bak öronen när han hörd att någon avslöjat han trick. Dock var tricket lätt att avslöja, men ändå. Han kände igenom dimman hur valpen börja komma närmare honom. Han börja ta några ljudlösa steg åt ett håll när han hörd hur valpen tog ansats och flög mot honom. Han hann i sista stunden undvika valpens tänder. Men hans inte riktigt läkta bak ben var inte beredde, så han föll ner till sittande ställning. Dock tappade han inte fattningen. Han hade blivet van med såna har situationer när hans före flock hade jagat honom och försökt döda honom flera antal gånger. Men den här gången hade han inte sin mamma här som kunde hjälpa. Men dock hade hon lärt honom några knip.
 
   Snabbt lät han skuggorna omsluta honom och dölja honom. Han börja hålla andan medan han lätt illusioner som likna honom börja springa åt olika riktningar från den plats han befann sig. Hans tass drogs med marken i hopp att hitta en sten eller något liknade. Han kände en kvist träffa hans tass innan han slog den efter en av illusionerna. Om han hade tur så skulle valpen var lätt lurade och tro att någon av illusionerna var honom, eller så skulle valpen inte bli lurade. Då skulle det bli svårt för honom.
 

(Alltså så gömmer Taher sig i skuggorna och försöker lura med illusioner i dimman att han gått åt något annat håll. Kvisten är till för att göra ett ljud så att Kione ska bli mera över tygen att en av illusionerna är den riktiga.)

Hanen såg henne, men hann inte undan helt, tydligen. Lukten av bränd päls, och hud, nådde hennes nos och hon log innan hon åter dansade undan, men denna gången dolde hon sig inte. Hon stod där, helt öppet. Hanens eld spred sig över hans kropp och hon log igen. Men se där, litet eld. Det var inget som skadade henne, det var få som behärskade den eld som bet på henne, ytterst få. Deras mor hade varit en av dem. Så när elden spred sig i det fuktiga klimatet flyttade hon inte ens på sig. Den for mot ett träd och satte det i brand, men hon själv stod i det brinnande gräset. Av de tre syskonen var det hon, och hennes andra, försvunne, broder, som kontrollerat elden bäst. Elden var hennes ständiga vän. Bättre kontrollerad än skuggorna, de var fortfarande envisa och bråkade ibland, medan elden löd varje vink. Varje infall hon fick och elden var framme. Lik som hanen klädde hon sig i eld, det var som om den växte fram ur hennes nacke, snabbt spred sig lågorna över kroppen, slickade den. Hanens attack var inte svår att förutspå, speciellt inte nu när hon hade ett visst avstånd ifrån honom, men hon ville inte bara dansa undan. Hon ville slåss. Hon ville känna hans hud fräta undan mellan hennes käkar. Ville känna doften av hans hud, kött och päls som brann. Hon ville smaka hans blod. Så istället för att dansa undan helt igen så flyttade hon på sig, enbart såpass mycket att hanen inte fick in ett grepp, han rispade blott hennes hud, och sedan flög hon mot honom, det korta avståndet han nu befann sig på skulle göra det svårt för honom att hinna komma undan, med käkarna öppna och tänderna glödheta. Trots sin eldkraft verkade han inte så tålig mot annan eld än hans, så hennes brinnande kropp borde ge skydd. Skulle hon hugga över hans eld så skulle det säkert bli obehagligt varmt i käften, det var ett ställe som var känsligare än resten av kroppen, men hon skulle inte dö.

[Shady står i litet brinnande gräs(lol) och flyttar sedan på sig, litet, ifrån Mals attack för att själv kunna attackera på ett kortare avstånd, hon har glödheta tänder
Kriiga nu folk, blev värsta pausen här x'D]

[Tramptass och/eller Kyoko "måste"  men andra kan få kika in de med c':]

De två valparna hände i hans käftar, han hade bråttom men ändå kunde han inte ta sig till krigsfältet igen, inte med de små. Han visste att Ledaren, Tramptass, var telepat, och sen trodde han att någon mer i focken ägde kraften, kanske kunde han kalla på dem? Tyst. Men samtidigt kunde han inte avbryta striden, det skulle ge ett undertag, och han ville inte, som ny, vara den som förstörde för flocken. 'Tramptass? Någon? Jag kan inte strida just nu' Han tänkte högt, och det lät dumt, men han hoppades att det funkade. Samtidigt som han inte gjorde det. Av ryktena som nått hans öron var valpar inte så högt uppskattade här, speciellt inte med utomstående. och det var även det som bekräftats av Shiro, hans "mentor". Men kunde de straffa honom för ett brott han inte ens vetat att han begått? Hur det än blev skulle han behålla dem. 'Jag kan vakta Eventuella fångar' lade han till. Om Devils tog någon till fånge, för vilken anledning som helst, kunde han hålla koll på denne, samtidigt som han höll koll på valparna. Kanske skulle dock flocken inte gilla att han gav förslag på för order han kunde få, en uppgift. Han saktade ner och stannade upp. fortfarande i skydd av träd och avstånd. Han lät valparna sättas ner i närheten av honom och hans värme.

[Saderk kommer ifrån striden med Ria med två valpar, är inte i närheten av striden utan håller sig i skogen, ropar på Tafs eller någon annan telepat(vet helt ärligt inte hur många det är eller om det bara är tafs och Kyoko) c':]

Tramptass kände hur hans käkar omslöt honans smala nacke. Hon kved till och han kände hur hon skräckslaget spände nackmusklerna. Det skulle vara så lätt att släcka hennes liv nu. Men Tass motstod frestelsen och började släpa henne tillbaka mot flocken. I det ögonblicket insåg han att det kanske inte hade varit en bra strategi att ta en gisslan, ty de andra var fullt upptagna med att strida. Vem skulle han beordra bort från striden och kanske riskera livet på i en reträtt? Något förvirrad fortsatte han släpa den svarta honan tillbaka mot flockens utgångspunkt. Som från ingenstans dök Saderks sinne upp bland de andra. Han hade befunnit sig så långt bort att Tass inte kunnat upprätta en mental förbindelse med honom, men hans uppmärksamhet hade riktats direkt till honom då han tänkt hans namn. Saderk. Tramptass sökte efter den ljusa hanen med blicken och fann honom i utkanten av tumultet. Tass reflekterade inte över de små valparna, men han hade sett dem och förstått att den ljusa hanen skyddade dem. Snabbt släpade han den motsträviga honan emot den ljusare hanen. Vakta den här. När han var bara några meter ifrån Saderk slängde han honan ifrån sig och skyndade sig tillbaka till striden. 

Han kontrollerade alla via sinnet, ingen verkade allvarligt skadad. Inte än åtminstone. Han stod stilla, avvaktande och studerade hur striderna hade eskalerat. Vi har en fånge, mina vänner. Lär dem en läxa, skräm dem. Men ta inga risker. Vi har en lång väg att vandra. Hans röst, lugn och dämpande. Inte längre hätsk och triggande, ilskan hade gått över nu och kvar fanns bara bitterhet. Vilka trodde de att de var? Som vågade stå emot oss, Devils? Patetiska kryp. 

Kione

Det fega kräket gömde sig i sina skuggor. Kione hade svårt att orientera sig. Gång på gång slog han emot något som han trodde var en varg men som visade sig vara en skugga. En sten skrapade mot marken. Kione flög emot ljudet och högg i tomma luften. Ursinnigt snurrade han runt och lyssnade spänt på fler ljud som kunde avslöja fienden. Dimmen låg tjock. Han var blind. Andarna viskade, men inte till honom. De ville inte hjälpa honom. Regnskogens andar var inte hans vänner. 


Vi har en fånge, mina vänner. Lär dem en läxa, skräm dem. Men ta inga risker. Vi har en lång väg att vandra. 


Tramptass ord ekade i hans huvud, som en svag viskning. De hade en lugnande verkan på honom. Han svalde och lät andningen bli lugnare. Sakta slöt han ögonen och lät nosen och öronen leda honom rätt. Illusioner lurade ögonen, men inget kunde lura luktsinnet. På mjuka tassar smög han fram, nosen jobbade flitigt och vittringen var inte svår att finna. Ett spår av dofter ledde honom vidare genom dimman men Kione var för ivrig. Han anföll för snabbt och avslöjade sin position för tidigt vilket fick hans tänder att återigen slå ihop i tom luft. Ilsket kastade han sig fram igen mot vargen som han varken kunde se eller höra, men känna. Han siktade mot den punkt där doften var skarpast, där han gissade att vargen befann sig. 


[PP:ade Sheali-So lite, hoppas det är ok, hon kan ju alltid försöka smita nu ^^ Tramptass släpar med sig Sheali-So till Saderk och beordrar honom att vakta henne sedan springer han tillbaka till striden och pepptalkar! Kione springer omkring och slåss med skuggor och avslutar med en attack mot Taher]

Saturn står stilla och iakttar Kione's rörelser. Han vill inte lägga sig i för mycket för ynglingen behöver den här träningen. Att orientera sig i dimma är bra kunskaper. Men man måste hitta sitt eget sätt. Kione's svaghet är dock att han är för ivrig. Han vill visa sig duglig här och nu, på en gång. Och missar att vara försiktig i många fall.

Men snart börjar unghanen att tänka. Han rör sig i andra banor. Fortfarande är ivern där men nu lägger han med manke till. Ett flin leker i mungipan på tigern. Saturn rör sig närmare. Men håller sig i bakgrunden. Det här är Kiones motståndare. Kione's byte. Unghanen kan bara växa om han lär sig på egen tass. Och det är intressant att se.

[Kortis!! Saturn håller sig utanför, men ändå nära Kione och håller koll på den unge och dennes strid med Taher]

[OBS!! Detta roll kommer att avslutas om en vecka(7:e maj). Se till att svara nu guuys!]

Vi har en fånge, mina vänner. Lär dem en läxa, skräm dem. Men ta inga risker. Vi har en lång väg att vandra.


Han skrattade inombords, roat. Han kunde inte låta bli att finna hela den här situationen lustig, och skrattet på insidan bubblade upp i halsen och slapp fram mellan hans läppar.

Tiken hade sluppit undan hans attack. Han var tvungen att medge att hon var duktig, han hade underskattat antalet hjärnceller innanför hennes panna. Men de verkade fortfarande inte vara speciellt många dock, hela flocken verkade mer eller mindre lite för... bitska? Dumdristiga? För mycket ute på hal is? Han kunde antagligen stå länge och rabbla upp sina åsikter om flocken, men det skulle ta alldeles för lång tid.
Tramptass ord ekade i huvudet, han förstod att de var tvungna att ge sig av snart, men han ville helst avsluta det han hade påbörjat.

Tiken kom mot honom och han snurrade runt, stapplade bakåt. Han hade med nöd och näppe lyckats undvika hennes attack. Såret på bogen brände till och nu gjorde det faktiskt ont, riktigt ont. Träffen hon hade fått in tidigare hade gjort mer skada än vad han först hade velat tro och erkänna. Ansiktet hans förblev det vanliga, inget förvridet grin av smärta, inte ett ljud kom från hans läppar. Men på insidan kunde han inte låta bli att oja sig över smärtan. På hans läppar bredde ett flin ut sig. Brett och roat.

Han sträckte på sig och lät elden i trädet sprida sig till de närliggande träden.
Därefter gjorde han ett utfall mot tiken. Han sprang först mer eller mindre rakt på, när han nästan var framme hukade han sig och tycktes nästan glida i det fuktiga gräset, platt och till synes liten. Med flinet fortfarande utbrett i ansiktet högg han våldsamt mot hennes ben.

När han kände att valpen flög efter en av illusionerna så rest han sig snabbt upp. Med ljudlösa steg börja han förflytta sig efter valpen med tre meter i mellan sig och honom. Medan han följd valpen börja han notera att en annan varg hade närmat sig. Han kunde säga på vargens storlek att den inte tillhörde hans flock. Innan han hann avgöra vad han skulle göra av det där problemen så hade valpen börjat ändra rörelse mönster. Nu vände han större delen av sin uppmärksamhet mot valpen igen, men den okända vargen håll han fortfarande svagt koll på. 

Han gjord sig beredd att gå undan fall valpen skulle hoppa igen. Den första attacken missade. Han skaka på huvudet mor valpen. Att utmana honom i hans dimma är inte bäst valet. För han kunde känna av alla rörelse i den. Valpen var nära nu och sårbar. Han kände igenom dimman hur valpen ändrade riktning. Han uppmärksammade hur den okända vargen börja komma närmade. Det gillade han inte alls. Han gjorda att dimman omringad vargen så det bildade en klot runt den. Han lät ljuset reflektera på vattendropparna så det studsade ifrån vargen. Ett lite leende smög på hans läppar när han mindes hur han hade upptäckt denna "förmåga". Det hade faktiskt hänt av en olycka när han var valp. En av hans mammas gamla flock medlemmar hade råkat hittat honom vid en liten sjö. I sin panik så hade han spontans skapa dimma hur som helst. Tillslut hade ett tjock täck av dimma omringat dem. Av en okände anledning. Då. Så blev det helt mörkt och flock vargen hade sprungit iväg av panik. Som valp hade han inte bryt sig så mycket om det. Han var bara glad att han kunde komma tillbaka till sin mamma. Men senare när han var äldre så hade han råkat minnas den där händelse och börjat forska mera om vad som kunde ha hänt.

Ljudet av att någon tog ansats och hoppade. Väckt honom. I sina år av ensamhet så hade han blivet van vid att kunna drömma bort sig utan något hände. Han måst snabbt bli av med det snabbt. Den här striden kanske skulle hjälpa med det. Han kände hur valpens tänder rispade hans vänstra fram ben. Han höjde det högra benet och riktade in ett slag på valpen huvud. Han sträckt på halsen och riktade in sina käftar på valpens nacke.

(Taher har omringat Saturn med tät dimman som utesluter ljus så det är mörk in i dimman. Han försöker slå Kione på huvudet samtidigt riktar han i ett bett på Kiones nacke.)

Han hade tänkt hålla sig utanför. Se vad Kione kunde ta sig till. Hur han skulle reagera på en fiende som inte vill bli sedd. En fiende som försöker med trix få motståndaren på villovägar.
Men denna fiende verkar se Saturn som ett hot. Han verkar tro att han kan ta sig an två motståndare samtidigt. Saturn blir indragen i denna strid. Inget honom emot.
Dimman blir tätare omkring honom. Flinet drar över den randiges läppar. Fienden vet inte vem det är han har att göra med. Saturn sluter ögonen. Mörkret kan vara kompakt omkring honom. Men han behöver inte sina ögon för att kunna se.
Han börjar röra sig framåt. Fienden verkar tro att han har satt Saturn ur spel. Eller i alla fall sinkat framfarten, och har därför riktat sitt fokus mot Kione igen. Saturn ökar farten. Rör sig ljudlöst framåt i snabb fart. Han vet precis vart fienden befinner sig. Ögonen hålls slutna. Vingarna bereder ut sig så mycket de tillåts. Han vet precis hur träden står placerade. Så höjer han sig uppåt. Tar spjärn med tassarna mot träden och kastar sig framåt. Siktar sig in på Taher's rygg och nacke. Likt en falk siktar han in sig för att slå ner på sitt byte. Med öppen käft. Han ryter till i sitt nedslag för att locka bort Taher's uppmärksamhet från Kione.

[Saturn tar sig uppåt och använder trädstammarna lite som språngbrädor och kastar sig med ett ryt ner mot Taher för att locka bort dennes uppmärksamhet från Kione.]

Handlingsförlamad av skräck och kaos som skedde runt omkring gjorde Lee inget för att slita sig loss men var inte heller direkt hjälpsam när hanen släpade henne likt en blind kargunge i sin käft och ohövligt slängde henne mot någons tassar. Halvblodet rullade runt och med ett dämpat kvidande, hon lyckades slå sig med revbenen mot någon av de många trädrötterna, smutsa ner den matta pälsen i lera, kvistar och annat skräp som låg på marken. Hennes blick fokuserades, pupillerna drog ihop sig till smala vertikala streck och hon synade den sandfärgade hanen bredvid sig och sedan även glimt av valpar. Just dessa små individer förvånade henne mest och hennes läppar drogs automatiskt upp i ett mjukt leende. Hon har alltid gillat barn och dessa var inget undantag. Hon drog tassarna mot sig och gjorde försök till att resa sig.

[Saderk och Sheali-So måste läsa ]

Blair hade iakttagit allt från platsen där han stod, oförmögen att handla. Han kunde se Shady slåss mot den svartpälsade hanen och Kelitzon som stod bredvid. Han kunde också se den bruna hanen koppla ett grepp kring Sheali-Sos rygg. Nej! Blair bröts ur förlamningen och rusade framåt, men det gick för segt. När som helst skulle hennes liv vara över. Men det hände aldrig. Hanen lyfte upp henne och bar iväg på henne. Blair tvekade lite. Var hon kidnappad nu? Nu igen? Han kunde i alla fall följa efter och se vad som hände med henne.

På tysta tassar smög han fram efter hanen, noga med att hålla sig tyst och dold i skuggorna. Det ledde in i den täta skogen igen, men han brydde sig inte. Det här var hans element, konstigt nog. Blair stannade till med ena tassen höjd i luften när den bruna hanen stannade och lämnade Sheali-So hos en annan, sandfärgad hane. Den sandfärgade hanen hade ett ärr över det ena ögat och en grön krans runt halsen. Blair fuktade nosen med tungan. Snart. Han skrek Shealis namn i tankarna med kylig bestämd röst.

Jag är här, bakom dig. Spring nu, och vänd inte tillbaka. Stick! 

Hans ord var laddade, spända. Sedan drog han ett djupt andetag. Hanen hade två svagheter. Han hade både Lee och valpar att vakta och så hade han inte syn på ena ögat. Blair blottade tänderna och tryckte sedan ifrån med bakbenen mot trädstammen och sköt ut ur skuggorna, mot hanen med framtassarna i avsikt att välta honom.

Spring!

Han släppte all koncentration på Lee och koncentrerade sig på hanen. 

[Blair tar avstamp mot ett träd och kastar sig iväg mot Saderk i avsikt att slå omkull honom.]

[Malvado "måste" läsa]
Hennes attack missade, enbart med en hårsmån. Hanen var snabbt, det måste hon ge honom, men än så länge hade han inte imponerat på Shady, annat än att han lätt rispat hennes hud vid föregående attack. Hon skrockade lågt, nästan hånfullt, emot honom. Var detta den fruktade flocken Devils? Var detta de personer hon hört legender om? Patetiskt. Än mer patetiskt var nog vargar som ville kalla dessa varelser legender. Än en gång kanske de varit något, men nu var dem inget annat än en patetisk skara vargar som inkräktade på Hennes revir. SKuggorna viskade hetsigt om varje medlems egen strid, Sheali-so, valpen Mid tagit till Occultos, blev snabbt stulen, något Shady egentligen inte brydde sig om, hon hade inte visat sig vara till nytta, men just nu så var det en förolämpning mot flocken. Dock behövde hon inte styra upp det, för det var med ett leende på läpparna hon insåg att Blair satte av efter henne. Den svarte slängde sig plötsligt i gräset, för att sedan utdela något hugg emot hennes ben, som hon lät träffa. Tänderna låstes om hennes framben och på mindre än en sekund lät hon sina egna käftar fara mot hanens nacke, precis bakom huvudet, alldeles intill öronen. Den här attacken skulle han inte komma undan, den här gången skulle hon bränna hans hud. Tänderna glödde nästan av all den hetta som tvingades in i dem. Hon skulle bränna hans kött.

[Hon låter Mals attack lyckas för att själv kunna göra en mot attack]

Valerie(NPC)
[SATURN och RIALEA borde läsa c': Drar in Ria här, men det är en braa bit ifrån "kriget".]
Hon hade, enligt order, hållit sig utanför attacken. Hållit uppsyn över alla via sin Telepati. Även den andra flocken gick under hennes Radie. Hon skulle inte ingripa, inte fören någon blev skadad, eller om hon själv blev attackerad, och som en soldat tänkte hon lyda ordern. Shady, den hon just nu lade mest fokus på, verkade klara sig bra, likaså resterande, Även om Taher hade två kring sig. Oförsiktigt bröt hon sig in i den äldres sinne(Saturn) för att riva omkring. Men hon avbröts snabbt av att sinnen slocknade innanför hennes radie. Chockat släppte hon attacken och sökte efter anledningen, vilken verkade vara den som satt sinnena till världen. Ria. Valerie visste att den galna honan delade sin kropp med den rättmätiga ägaren av den, Lea. Snabbt sattes den mörkgröna kroppen i i rörelse när havsvargen började röra sig mot honan. Ett sinne från den främmande flocken närmade sig även honan och hon insåg att hon skulle behöva skynda sig, men självklart hade ju honan rört sig till den yttersta kanten av reviret. Den lätta traven blev till snabb galopp men ändå kom hon inte dit riktigt i tid. Hon visste vem hanen var, hon hade hans namn nu. Saderk, det kanske Shady ville veta sedan? Hur som helst kom hon tillslut fram till honan, och den valp hanen inte lyckats få med sig. "Ria?" Mumlade hon som för att försäkra henne att hon inte skulle göra henne illa.

Tramptass övervakade striden. Dammet låg som en dimma över området. Stridsrop och kvidande lät som musik i hans öron. Än hade inte blodlukten nått hans nos men han visste att det inte skulle dröja länge nu.

"Har ni fått nog?" Hans röst genljöd, kraftfull och utmanande. Hans blick vändes mot den svarta honan vars tankar för honom var oförståeliga. "Eller är ni beredda att dö för eran jävla stolthet?" Han skrattade hånfullt. "Är det verkligen värt att dö för? Jag ger er chans att backa nu. Låt oss ta vad vi vill ha. Låt oss passera ert revir ostörda. Låt oss äta er mat och dricka ert vatten. Ni ska aldrig glömma Devils. Ni ska aldrig glömma vilka gudar vi är i era ögon. Berätta för era barn om oss. Gör oss odödliga." Annars kommer vi inte visa någon nåd. 


Kione
Han kände hur tänderna skar in i pälsen och rispade huden på motståndaren men innan han hunnit greppa kroppen så hade den slunkit undan. Ilsket väste han och vände sig om. Sikten var lika med noll och det var som att den andre hade förstått den brunes strategi för han rörde sig plötsligt mycket tystare. En tass kom farande, den träffade Kiones huvud med benbrytande kraft, den unge hanen faller handstupa, hakan slår hårt i den kalla marken. Kanske var det just fallet som räddade honom från den andres attack mot hans nacke. Det dunkade i huvudet och för ett ögonblick blev allt svart av den pulserande smärtan i skallen. Omtumlat försökte han komma på fötter men benen var som spagetti. Vingligt lyckas han resa sig till en sittande ställning men sedan förmår han inte röra sig mer. Hela huvudet dunkade och han hade svårt att samla sina tankar. 

"Fega kräk!" Röt han ursinnigt och stirrade ut i dunklet. Men någon annan hade redan tagit sig an motståndaren. Någonstans i dimman hörde han Saturns kattlika rytande i samband med en dov duns. Kanske var det lika bra, Kione var fortfarande snurrig efter slaget i huvudet. Men samtidigt kände han sig arg över den randiges beteende. Fienden var hans motståndare, Inte Saturns. Han tvingade sig upp på benen igen och ruskade på den omtöcknade kroppen innan han på bestämda, om än något vingliga steg kastade sig in i striden igen. 

"Han är min Saturn!" Skrek Kione innan han tog ett kraftigt språng emot en av kropparna i dimman och försökte tackla denne till marken.

[Tramptass talar till Occultos, främst Shady och stället krav. Kione får ett slag i hubudet men föröker sedan tackla Taher]

[Bör läsas av Midas ^^]

Tigern passerade förbi oberört och attacken missade, till Mids ilska, grovt. Nosen rynkades bekymrat och han försvann tillbaka in bland träden förföljd av sin skam. Hade fiendeflocken märkt det låg han illa till.. Hur kunde han bara ha övergivit sin kära täckmantel sådär? Varför? Vad var nödvändigheten i att blotta sig själv som han gjorde? Den tidigare säkerheten ersattes av irritation och han blickade utåt på det nyblivna slagfältet. Om ingen av dem hade märkt hade garanterat de skickligare medlemmarna i flocken gjort det - Valerie, hans syster, möjligen Taher. Om inte de heller skulle han bli både lättad och besviken. Han skulle komma undan med ett så uppenbart misslyckande men de var inte tränade för att slappa. De skulle se, känna; lokalisera och kunna Kawazatriskogen och deras revir. De skulle vara medvetna om striden med den äldre eldhanen, samt hur Sheali-So fördes bort av ledaren och lämnades - med Blair strax bakom. Mid lade märke till allt det och mer tack vare sina trogna skuggor, viskande röster på ett språk som förblev dolt framför ljuset. För honom var det skyddsandar av skogen. Utan dem var han bara en patetisk själ dömd att krossas under sin inre; äkta demon. 

De talade om brutna blad. Mindre kvistar som i all hast knäcktes av då något skrämmande fort närmade sig. Den mörka hanen blev genast vaksam, och med öronen pendlande på huvudet fångade han med blicken upp en blommande växt som tidigare befunnits i ögonvrån. Så synd att den skulle komma att såras i eventuella kamper. Vilken sorg..
Mörkret väste till då något landade, berättade om en fakarg; en ytterligare fågel av Devils. Varför befann de sig ens i vegetationen..? Kawazatri var ingen plats för de flygande. Hanens lärling borträknad. 

Då den större vargen med ett språng kom emot honom snurrade Midnight runt åt sidan så att dess tänder endast rispade hans hud ytligt, för att sedan själv, bakifrån, sikta ett hugg emot dess nacke med glödheta tänder. Elden var inte hans starka sida, men något skulle den i vilket fall hjälpa.

Då Tramptass röst ljudande tvekade han till mitt i anfallet.

[Mid derpar missnöjt i sitt hörn, men märker då Midas kommer och besvarar attacken :3]