"Du har tappat en snäcka, Ivra." Qvittra vände bort huvudet för att dölja flinet samtidigt som systerns ögon vidgades i panik. "Nej! Vilken?" Hon försökte förgäves titta ned på sitt halsband som satt för tätt mot pälsen. De matchande snäckhalsbanden var en gåva från deras far från en resa till Voene. "Den här" svarade hon och lyfte tassen för att peta sin syster på nosen. Vid insikten fnös hon bara. "Kul." 

De två befann sig vid ett av de större vattendragen strax utanför reviret. Det var skymning och himlen otroligt vackert färgad. Solens kvällsskrud reflekterades i vattenytan som trots strömmen var relativt lugn. "Snart kommer dom!" Utropade Qvittra entusiastiskt samtidigt som hon i stort sett skuttade på stället. 

Men det gjorde dem inte. Efter en timme hade Ivra tröttnat och flugit tillbaka till reviret och boningarna. Envist satt Qvittra kvar och väntade på grodorna. De skulle komma idag, det hade Voltaire sagt. Vid det här laget hade det blivit mörkt på himlen och hennes svarta päls smälte in i skuggorna. Den ständiga optimisten fortsatte vänta till och med efter att himlen öppnat sig i ett skyfall. Motvilligt sökte hon, dyblöt, skydd under närmsta träd och fortsatte spana. 

Så fokuserad på att observera vattnet så märkte hon inte främlingen som nästan trampade på henne. "Hallå! Se dig för!"