Hon lyssnade på honom och funderade sedan över Morrow, det var något som var fel, eller var fel rätta ordet? Det var i alla fall så hon funderade över honom, vad som var fel med honom. Kanske var det inte fel, men något var det med honom som gav henne en tankeställare varje gång hon kom in på ämnet. Hon höll öronen spettsade medans blicken var fäst på den ända brodern som var äldre än henne själv. Född före, men inget hon gick och lipade över. Kanske var det nödvändigt att ha en store bror, som faktiskt var den av syskonen som Mikayo föredrog att både retas med och tala med. Hur mycket de än verkade ha oillat varandra som valpar. Mika hade alltid försökt fånga hans uppmärksamhet och intresse, men aldri lyckats något vidare bra med det. Där av den stora irritasionen jämnt i hans närhet. Allt hade sina förklaringar, men nog hade hon ett syskonband till honom, stark, men kanske starkar från hennes hål än vad det var från hans?
- Jag har inte valt väg, jag försöker skapa mig en egen.. Så jag har funnit släktingar, till Iwaku i alla fall.. Men jag har även försökt fånågot hum om alla de flockar som faktiskt finns här.[/color]
Sa hon sedan med en smått fundersam min. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra än, det fanns mycket kvar och hon var inte minst tvungen till att ta reda på mer om sina krafter. De var svåra att haoch göra med, minst sagt. Hon visste knappast hur hon skul lyckas med det, men nog skulle hon lyckas en dag. Hon var bara tvungen att fina rätt varg, den som kan hjälpa henne. Hon hade tyvärr haft oturen att möta Iwaku innan hennes kraft utvecklats och visat sig för henne. För hon visste att han kunde förklara lite för henne, men att hitta Iwaku nu var som att lta efter en nål i en höstack. Helt hopplöst.

Mikayo rynkae endast på nosen då hon hörde sin brors retsamma stämma och dess ord. Hon skulle bra gärna vilja visa honom! Ge honom en läxa, om det är ågon av dem som kommer komma någon vart så är det hon! Tänktehon självsäkert och höjde förnämnt huvudet upp i luften. Fast hon var inte så förolämpad som hon verkade vara, egentligen. Hon visste bara inte vart hon hade Mith. Hennes tre svansade man beklädda store bror. Hon klippte till med öronen vid tanken, ja visst var det en sorts man brodern bar på? Något liknande i alla fall.
- Du ska få se..
Sa hon sedan med ett smått flin på läpparna, som på någotvis bar en elak torn i det hela, som bröt igenom och syntes alldeles för väl.
- Malvado.. Jag har stött på Mivria, men jag har inte lyckats finna Iwakus ända syskon.. De andra två har tydligen gått bort.
Sa hon sedan i tankarna på annat. Aisu var en intivid hon gärna ville träffa. För var det något hon ville höra om var det faderns egna uppväxt, hur hade han beett sig som valp? vad hade fått honom att byta riktning, för nog var deras far en underlig individ. Hon ville veta allt, mest för att det var därifrån hennes krat kom ifrån. I alla fall vad Tem hade påstått.

[FUCKING SHIT!!!!!!!!!! Råkade klicka bakåt.... så mitt inlägg försvann, lovar att skriva ett nytt senare ikväll -.-']

Mikayo satt stilla och tyst stirrade på honom. Hon kunde inte förstå vad han sa, även om det hördes så tydligt. Hon var inte säker på att hon ens hört rätt. Hon spettsade öronen och la huvudet på sned. Hade han verkligen sagt det? Hon ruskade på huvudet och såg förvånad ut. Hon öppnade munnen, samlade sig. Hon förblev tyst i ytterliggare en halv minut, det kändes som en evighet. Hon visste inte vad hon skulle säga och hon samlade sina ord, en efter en. Hon var i stort sett mållös.
- Det är du som är förebilden Mith, i alla lägen.. Det är du som är äldst, starkast, du kommer lyckas om du så skaffar ett mål i livet, det är jag säker på.
Sa hon tillslut. Det var svårt att säga, erkänna kanske man kan säga. Hon hade aldrig varit öppen emot Mith tidigare. Inte på samma sätt. Hon drog tillbaka sitt förvånande uttryck och gjorde detsamma med öronen. Skämdes nästan. Hon var inte den typen som öppnade sig uppinför andra. Nej och verkligen inte inför syskonen. Hon var som Fatima, höll oftast allt inom sig, var ltie rapp i käften och gjorde ord av egna tankar.
- Malvado. Var finns han någonstans? Jag letade, vid Devils, men han va inte där..
Sa hon sedan fundersamt och spettsade öronen igen då hon vände blicken tillbaka emot den tresvansade brodern. Hon lyssnade på frågan och ruskade på huvudet. Mea var väl den hon såg senast, bortsett från Morrow då. Mea hade hon mött samma kväll som hon beslutit sig för att ge sig av från Fatima. Bättre nu än aldrig hade hon tänkt och gått sin väg. Hon hade inte brytt sig om att säga hejdå, vilket hon egentligen ångrade. Hon värnade om familjen inom sig. De var hennes syskon, släktingar, hennes blod. Varför skulle hon inte skydda dem som sina egna flockmedlemmar? Vilka skulle hon ananrs skydda?

Hon drog bak öronen en aning, vilken besvikelse. Hon som trodde att Mith skulle göra något med sitt liv. Han var stor, smart, kraftfull. Han hade upptäckt sina krafter långt före hon hade upptäckt sin såkallade kraft. Hon tolkade inte hennes supersyn som någon kraft direkt. Förutom den punkt då det var väldigt praktiskt att kunna se igenom saker och zooma in bilden så att säga. Även om det inte rörde sig om några större utsträckningar eller enorma avstånd. Endast tillräckligt för att hon ska upptäcka en varg på relativt långt avstånd, vilket hon inte skulle gjort om hon inte hade haft synen till sitt förfogande.
- Förstunden kan jag endast hålla med dig, du är ingen vidare förebild.
Sa hon och höll öronen bak emot nacken. Han kunde inte göra henne mer besviken en nu, vad var det här? Han skulle föreställa hennes storebror? Detta var inte vad hon förväntat sig av honom. Visst hade han varit lite bitter och svår att imponera på, men nu? Hade han verkligen inget mål i livet? Fanns det ignet han strävade efter? Hon kunde inte ens tänka tanken. Visserligen hade hon inget större mål i livet, men ändå strävade hon efter någonting. Alltid något. Det fanns alltid något som intresserade henne, något som kunde få henne att en dag välja sida.
- Förädare..
Morrade hon lågt för sig själv och drog bak öronen. Malvado? Deras släkt. Kanske var det sant då? Rycktet om deras far? Om hur han svikit sin flock, för att skydda sin bror som befann sig i fiendeflocken. Hela deras sälkt, fylld av förädare? Vad var detta? Var hon dömd att bli detsamma? Om hon valde en flock? Skulle hon då bli tvingad att välja mellan syskon och flockmedlemmar? Skulle hon klara det? Vilken sida skulle hon då välja? Skulle hon klara av att blint vända familjen ryggen? Kanske.

- Du kommer omöjligt kunna få reda på allt som finns här i världen, men jag ser din poäng.. Jag har sett mig om tillräckligt i världen för att veta vad jag vill, just nu i alla fall..
Sa hon och små log emot honom, hon höll huvudet fortfarande högt. Smått förundrad över hur hela situvasionen var. Det var i stortsett enormt mycket blandade känslor i luften, tryckandes över den vita dimman runt omrking dem. Döda skogen, en underlig plats för ett möte. Hon minndes tiden, de hade växt upp med varandra i unika förhållanden. Med en moder som tryckt in vad som helst i skallen på dem. Hon suckade, trotts det saknade hon sin mor just nu, så att hon kunde få fram sin egna åsikt baserat på moderns motsträviga ord och stämma. Hon höll kvar blicken med brodern, mycket tid hade passerat sedan sist och det märktes att liksom hon själv så hade brodern mognat och växt upp fortare än förväntat.
- Hur menar du nu?
Sa hon fundersamt och gav ifrån sig ett svagt charmant leende emot brodern. Hon förstod inte riktigt, men hon hade sina små aningar. Fast trotts det, var hennes egna känslor för brodern alltid otydliga. Hon visste inte hur hon skulle tolka det hela, men ack hon trivdes bäst i hans sällskap än i någon annans.

Hon satt stilla, tittade funderandes på sin bror med sina vackra isblå ögon. Hon höll öronen spettsade och lyssnade på vad han sa. Hon nickade. Han visste helt enkelt inte vad han ville göra ännu, men hon klandrade honom icke. För de var ännu unga, varför skulle han göra ett beslut nu som skulle påverka hela hans liv? Hon gjorde det, men det var endast för att hon var hundra procent säker på vad hon ville göra.
- Självklart inte, jag tänker bli medlem i Devils..
Sa hon självsäkert och med tydliga ord. Inga missförstånd. Hon visste dock inte riktigt hur han skulle reagera på det hela. Kanske tyckte han inte om hennes tankar om att gå med i Devils? Kanske skulle han uppmuntra henne? Hon visste inte vad, men på ett sätt hoppades hon verkligen på ett stöd från hans sida.

Mikayo rätade smått på sig och nickade. Han hade rätt och han visade varken negativitet eller något större stöd för det hon sagt. Konstigt, ibland verkade han så obrydd, nästan negativ emot henne hela tiden och sen inte alls. Hon förvånades helatiden av hans tydligt ändrade personlighetsdrag, eller snarare det han visar emot henne nu för tiden. Hon klippte till med öronen och följde honom stadigt med blicken då han reste sig och gick förbi henne. Hon log svagt då hans svansar drog emot hennes sida, men satt kvar. Hon vinklade öronen bakåt. Lyssnade då han satte sig ner och det var först då hon reste sig upp och gick efter honom. Hon svepte sina svansar efter sig, gick runt honom ett halvt varv innan hon satte sig precis intill honom.
- Säg mig broder, vad som är så intressant här åt?
Sa hon sedan med ett svagt leende, kanske kunde man också skymta en retsam glans i hennes isblå ögon, men det var tveksamt. Hon la alla fem svansar kring hennes yttersida och vände blicken emot honom. Försökte se det han såg på. Dimman fashinerade henne endast första gången hon stött på den, nu fann hon den endast tråkig, men väl användbar att smyga runt i. Vad var innanför hans pannben egentligen? Vad tänkte han på?

SMICKER!!!!!!!!!??????? VAd var det här, hennes ögon skulle blivit stora som tefat om hon inte hade behärskat sig själv så bra som hon gjorde. Hon pressade fram ett svagt, osäkert leende. Hon visste inte riktigt vad hon skulle tycka samtidigt som hela kroppen fylldes av värme, det var just den bekräftelsen som hon väntat på. Hela livet faktiskt. Hon visste heller inte varför hon reagerade som hon gjorde, förvånad över sig själv, honom och sina känslor. Hon kunde inte riktigt tolka det. Det var först när han buffade på henne som leendet förvandlades till något vackrare, varmare leende och hon spettsade nyfiket öronen. Hon lyssnade, satt stilla och höll blicken fäst på honom fasten han vänt bort sin.
- Detsamma Mith, detsamma.
Sa hon och log charmant, försökte få hans blick som verkade ha fastnat på ngåot i dimman, letandes. Hon menade det, det var hans reaktion hon alltid letat efter. Hon hade alltid försökt leta efter något gemensamt med honom eller försökt få honom att bli intresserad över något hon varit intresserad av, men aldrig lyckats. Kanske hade de varandra som gemensam faktor bara? Kanske var det därför hon drogs så förbannat mycket till honom? Hon visste inte. För vem gjorde egentligen det?

Hon lät ett svagt leende möta Mith's, det var tydligt att han inte hade väntat sig det svar hon gav honom, men nog var det så. Hon hade alltid tiggt och bett om hans uppmärksamhet så det bara skrek inom henne. Fast nu när hon höll den slingrandes runt sina tassar, ville hon verkligen ha den? Det skrämde henne en aning. Det skrämde henne för vad var det för känslor som det faktiskt hade lockats fram inom henne? Hon kunde inte tyda det, kanske ville hon inte? Hon höll öronen spettsade medans hon tänkte tillbaka till deras yngre dagar. Hon såg kvällen då hon lämnade alla bakom sig. Hon hade spenderat den kvällen med Mea, sin kära syster. Ändå hade hennes sista tankar ängat sig åt Mith resten av natten. Hon hade aldrig förstått varför förut. Plöttsligt trängde sig hans ord in i hennes tankar och trängde bort minnen. Hon log svagt åt orden, men när han sedan talade med hög stämma ströks öronen hastigt bakåt och hon ville rygga undan, men eftersom hon satt ner blev det mest som en konstig rörelse och hon lyckades på håret att inte trilla omkull baklänges. Hon blev lugn igen och öppnade munnen, men hon fick inte fram ett ord utan nickade bara kort till. Hon behövde tänka över sitt svar i någon sekund. Hon svalde lätt och höll blicken malplacerad nere på något i backen, när hon väl tagit modet i sitt grepp igen höjde hon huvudet coh blicken igen för att se honom in i ögonen.
- Och jag dig..

Tystnaden lade sig sig emellan dem efter att hans ord lagt sig och sekunderna som passerade kändes längre än vanligt, som om tiden saktat av utan förvarning. Det var ganska så frustrerande, de där långa sekunderna av tystnad, och han visste inte riktigt vad det var meningen att han skulle göra nu, om han skulle säga någonting eller vänta på hennes svar som aldrig riktigt tycktes komma. Blicken hann dra sig en gång, två gånger, ja till och med tre gånger runt om den dimmiga omgivningen, det var en sådan obekväm tystnad som man inte riktigt ville skulle vara tyst, men som man heller inte kunde göra mycket åt, det var bara att vänta ut det hela. Den obekväma och underliga stämningen som för ett ögonblick låg tjock i luften, men som kändes som flera minuter, gick nästan att ta på och tankarna rusade omkring i hans skalle samtidigt som det inte riktigt gick att tänka. Tystnaden var så total, så olidlig, han ville bara att nått skulle ske. Kanske hade det varit ett misstag av honom att säga det han sagt, nej, det var ju sanningen, men om hon inte kände detsamma, vad skulle han då göra? Han ville verkligen inte missta henne, hon hade kommit att betyda så mycket mer för honom än vad han kunnat tro och drömma om, och varje gång hon inte fanns i närheten så låg hans tankar fortfarande hos henne, längtade alltjämt till nästa gång han skulle få träffa henne. När han var med henne så var han hel, han kunde vara sig själv och det fanns ingenting som var mer betydelsefullt än hon. Han kunde visa de sidor han bar på som han inte kunde visa för övriga världen. Hon gav honom ro och fick honom att se och tänka klart, hon var hans ljus i mörkret, hans kära syster och så mycket mer. Han skulle kunna offra sitt liv för henne, och allting annat i det om han bara fick ha kvar henne, det var allt som betydde någonting, som betydde mest, allting annat var som luft i jämförelse, som han sagt. Så ljöd hennes stämma genom tystnaden och hans blå blick vreds ner för att möta hennes ljusare, hon kände detsamma, det var sant, och det lade en värme kring hans inre. Han sänkte huvudet och strök det lätt emot hennes, ''Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig'' sade han och mötte hennes blick igen.