[Bara att hoppa in om man känner för det!]

"Ge dig iväg då! För mig kvittar det!"
Minnet av moderns ilskna röst som skrek de sista ord han någonsin hörde från henne, ekade mellan kraniets väggar.
"Men om du någonsin kommer tillbaka kommer jag inte vara lika nådig!"
Hanen ruskade på sig som för att skaka av sig minnet och koncentrerade sig på skogen han lunkade genom. Han följde en liten bäck, vars vatten porlade och klingade klart ackompanjerat av fåglarnas muntra sång uppifrån trädtopparna.
Han visste att bäcken skulle leda till en sjö. Alla bäckar ledde förr eller senare till någon form av större vattendrag. Det var något som han hade lärt sig när hans mor hade skickat ut honom och hans syskon på jakt åt henne. Hon iddes inte jaga själv, förstås. Hon var en avskyvärd slavdrivare, knappt värd att kallas mor.
Han funderade på om de fyra valparna hade varit ett misstag hans föräldrar emellan. Om fadern hade varit påverkad av något. För en så hemsk varelse som modern kunde ingen älska, det var han övertygad om. Må hon brinna i helvetets skoningslösa eldar för att ha förpestat fyra valpars barndom. 

Hanen lyfte på huvudet, prytt av två långa, böjda buffelhorn, och lät blicken vandra omkring i jakt på någonting. Vad som helst. Ett byte, en vän, en fiende. 
Något.

[Första rollspelet med Pan, så det kan bli.. mer än lovligt styltigt, stelt och märkligt på sina håll xD]

Pantalaimon hade aldrig varit den som dragit sig för en promenad - om det nu kunde kallas det, då han allt som oftast var på resande fot om än det inte lika ofta hände att han faktiskt lämnade den fraktion av landet han för tillfället befann sig i. 
  Byoomi. Under den lummiga skogens tak hade han ett bra tag tjänat sitt uppehälle, njutit av miljön, porlande bäckar och hur solskenet strilade ner mellan de gröna löven där uppe; givetvis i kontrast till de regniga dagarna, då Pan ofta gick att finna vid närmsta vattenpöl i färd att muntert slå tassarna i den grunda materian eller att ta skydd under något tätt buskage. Med största sannolikhet, det förstnämnda. Om än det kallt färgade ungdjuret räknades som åtminstone ung vuxen, så var det inte ovanligt att han lät de valpigt lekfulla sidorna skina igenom, tillsammans med en svans som tycktes vara i ständig rörelse som tecken på en sällan sinande livsglädje och välvilja till allt levande.
  Pantalaimon hade hukat sig ner i gräset en aning, den korta svansen i rät linje med ryggraden (om än det då och då ofrivilligt ryckte i den) och öronen uppmärksamt spetsade på hjässan. De varmt bruna ögonen var stint fästa på ett mål några meter fram, vid kanten av en bäck vars vatten porlade av en yster melodi. Där fanns en låg, flat sten, inte större än trettio centimeter i bredd, och på den hade en ödla placerat sig. Det lilla djuret var mörkt lila i färg, med mörka små ögon och en märkligt knotig ryggrad. Svansen var säkert dubbelt så lång som kroppen och var virad i ett cirkelmönster runt den. Ödlan vilade, solade i en fläck där vegetationen ovanför brast, intet ont anande om ungdjuret som närmade sig med lekfullt knyckande svans.
  Pan hoppade, men ödlan var snabbare. Istället för att fånga det märkliga djuret mellan tassarna landade han med dem på den fuktiga, algtäcka stenen, och halkade istället huvudstupa ner i bäcken med nosen före. Ett överraskat "WHA!", följ av ett indiskret plask, avslöjade utgången av handlingen. Vargen vände sig per reflex för att inte få vatten i nosen och hävde sig upp på benen. Med pälsen drypande av väta och lera över nos och bröstkorg såg han omtumlat bort mot den lilla ödlan, som snabbt försvann in under en sten. Ögonen glittrade av tillbakahållet skratt.
  "Det där tyckte du var roligt, va!", sade han rakt ut i luften åt det ointelligenta djuret som tagit tillflykt under samma sten han halkat på. Pan skrattade åt sitt eget missöde och särade på benen åt båda håll för att skaka på kroppen, ända ut i svanstippen, för att göra sig av med vattnet. Hanvargen torkade omilt av nosen mot ena frambenet, för att sedan ta ett skutt framåt, sjönk ner i vad som skulle kunna kallas för "lekställning" och kikade in i håligheten dit ödlan försvunnit. "Tråkig du är då, lilla ödla. Ska du sitta och trycka där inne istället för att leka med mig?"
  Ett ljud av tassar mot gräs fick den unga varelsen att höja på huvudet och räta på kroppen. Se där. Ett leende bredde ut sig över ansiktet - han verkade fått sällskap. Det hade inte precis varit en överraskning, om än det luktade varg i hela Numoori hade den här varit nära. Ingenting hade ju dock talat för att denne skulle komma såhär nära. 
  Pan kände sig plötsligt lite fånig där han stod, våt i pälsen och med lera över både tassar och ansikte, vid första anblick talande till en sten.
  "Hej där!"

"Hej där!"
Orden fick honom att titta upp. Framför honom stod en drypande våt ung varg med ett brett leende på läpparna. Farkas höjde förvånat på ögonbrynen men stannade och betraktade främlingen. Han hade gått så försjunken i tankar att han inte ens märkt att han traskat rakt in i denne unge varghane, men hans doft skrek nu i näsborrarna på den hornbeprydde Farkas.
"Hej", svarade han, om än något tveksamt - vargen var ju täckt av lera och vatten från topp till tå. Det var inte precis vad han hade väntat sig att få se idag. Eller någonsin.

"Ursäkta att jag frågar - men vad håller du på med?"
Frågan kunde väl tolkas som förolämpande, trots att han ju faktiskt hade bett om ursäkt. Han valde dock att ignorera detta faktum för stunden och stod istället där med rynkad panna och de turkosa ögonen fästa på främlingen. Han lade huvudet lite på sned, som för att ta sig en närmare titt på denne.
Han kunde dock inte hindra det lilla leendet som kämpade i mungiporna, kämpade för att få komma upp till ytan. Leendet som lockats fram av åsynen av främlingen stående framför honom. Det såg ju så... märkligt ut. Märkligt men onekligen ganska roligt. Han kunde inte förneka att det verkade som om ynglingen hade roligt själv också.
"Badar du?" frågade han rättframt, och nu sprack ansiktet upp i ett brett leende, inramat av de väldiga buffelhornen mellan öronen. 
Vadå? Det såg ju ut så.

Den andres fråga var befogad, och definitivt väntad. Pans leende breddades då den andres gjorde detsamma. Bada? Ett väldigt lerigt bad, isåfall.
  "Nä. Inte med flit iallafall. Jag jagade efter en ödla - fast den kom ju undan då. Det enda jag åstadkom var att stå på nosen i leran", förklarade han med ett kort skratt. Han skickade ett snabbt ögonkast mot håligheten dit ödlan försvunnit, men han tvivlade starkt på att den lilla varelsen skulle sticka snoken utanför på en längre tid efter hans harmlösa attack. Även om det inte funnits nån nyfiken vargnos i närheten på några minuter så var det rätt uppenbart att den fortfarande anade någonting suspekt i situationen. Ja ja. Blicken återvände till den brunpälsade framför honom, för att sedan per automatik dras till hans minst sagt uppmärksamhetsdragande hornpar. Pantalaimon hade alltid beundrat alla sorters vargar som ägde mer utstickande attribut än hans egna, normala kropp med raggig grå päls. Inga horn eller övriga utväxter fanns att finna på hans enkla kropp, inte heller vingar eller ett extra par ögon, och inte var han heller målad i någon intressant kulör. Han var varg, kort och gott.
  "Men den tyckte däremot att jag behövde ett bad", sade han under de korta sekunderna de tog att vada upp till kanten igen.

Så det var så det låg till. Farkas nickade bekräftande för att visa att han hade förstått och klippte med öronen när ett kort skratt undslapp främlingen. Denne tog sig upp på kanten till den leriga bäcken medan Farkas kulörta ögon vilade på honom. Det var en helt vanlig varg. Hans raggiga päls gick inte i några anmärkningsvärda färger, hans huvud bepryddes inte av något, som hans eget. Han var helt enkelt normal. För var det normalt för en varg att bära buffelhorn? Eller se världen genom turkosa ögon?
"Jag förstår", sa han till främlingen. "Och du gjorde den till viljes. Ödlan, alltså", konstaterade han sedan.
"Jag heter Farkas." Han log artigt mot främlingen och lät svansen svepa lugnt bakom sig. Artighet var alltid bästa sättet att närma sig en artfrände, eller en levande varelse överhuvudtaget. Alltid börja med en fredlig hälsning och presentera sig innan man frågade om motparterns. Utifrån dennes svar fick man sedan bilda sig en uppfattning om honom, men man fick aldrig vara otrevlig.
Varifrån kom denna bildning i vett och etikett? Inte från modern eller från fadern i varje fall. Kanske hade han lärt sig den själv genom möten med andra individer som inte alltid varit så vänligt inställda till honom som han var till dem.

[Ja det här har ju inte gått segt.. Hah... Här är ett svar iallafall.]

"Japp!", svarade Pan, med ett stort leende över hela ansiktet. "Eller ja, det var ju inte riktigt meningen, kanske..." Den unga hanen satte sig ner i gräset intill vattendraget och lyfte en framtass för att rensa bort smutsen som fastnat mellan tårna. Han gjorde en märklig grimas och fräste till när ett gruskorn följde med in i munnen. Lera, lera precis överallt. Fantastiskt! "Gav motsatt effekt, gjord det också", mumlade han, och böt stödjande tass för att komma åt den andra.
  Främlingen presenterade sig som Farkas, och Pan mötte det med ännu ett vänligt leende. Den andre verkade så fredligt inställd, lugn, inbjudande, och på något vis var det som honung för den den av Pan som inte alls var lika socialt kapabel som han verkade. Iallafall inte inåt. Allt gick att maskera utåt.. nästan allt.
  "Jag är Pan- ja, om du inte vill säga Pantalaimon, förstås". Han flinade, och vred hakan i en märklig vinkel för att kunna kika ner över bröstet, insmetat i lera. Pan använde mycket sällan sitt fulla namn, i själva verket brukade han inte ens berätta om det. Fanns ingen anledning, när det fanns en kortare version som både var lättare att komma ihåg och hantera i vardagsspråket. 
  Han himlade med ögonen åt sitt hopplösa skick, insåg att det var bättre att vänta tills smutsen torkat in, och vände slutligen sitt fulla fokus till den brune, blåögda, kamraten.
  "Du är inte härifrån, va?", sade Pan, med en blick mot den präktiga kronan mellan den andres öron. Han hade sett vargar med utväxter av ben på olika vis, ett par tre stycken, men inte såhär. Ynglingen slogs av en undran ifall det var tungt att bära runt på de där. Fick inte Farkas ont i nacken?

Farkas kunde inte göra mycket mer än att titta på när främlingen försökte rensa bort lite av leran. Vargen var helt täckt av smuts, så rengöringen gav inte särskilt mycket synligt resultat. Farkas satte sig ner och lade huvudet lite på sned. Tyngden från hornen var något han vant sig vid efter att ha burit omkring på dem hela livet och fastän de såg väldigt tunga ut, så hade han lärt sig att bära upp dem. Han var mycket stark i nacken, en följd av hornens tyngd men också något som underlättade enormt. 
  Främlingen presenterade sig som Pan, eller Pantalaimon, och Farkas nickade för att bekräfta att han hade hört. När Pan frågade om han kom härifrån, antog han att den andre syftade mer på landet än på just Byoomi. Han skakade på huvudet, log och anletsdragen mjuknade. 
  "Nej, jag kommer från ett annat, fjärran, land, där många bär omkring på sådana här, på olika sätt." Ett land vars medeltemperatur var bra mycket högre än här och där behornade vargar inte var något ovanligt. Han hade kommit till Numoori ensam för flera månader sedan. 
  "Själv då, Pan?" frågade han muntert. 

[ Det har gått typ ett år sedan det här rollet skapades, haha, men here we go! ]