Solen sjönk ner bakom träden och Lee såg hur allt djupare och mörkare skuggorna runt henne blev. Det var som om de följde efter henne, aldrig lämnade henne ur sitt sikte och bara hennes egna Skugga var hennes beskyddare och vän. Sen hon hade tidigare träffat hannen med den eldiga manen har hon förstått att inte alla skuggor var hennes vänner. Inte alla kunde hon kontrollera.

Karghalvblodet stannade för att pusta ut. Att ta sig fram i storkärret har visat sig vara jobbigt till och med för hennes hoppiga natur. Att först gå på hård mark för att i nästa sekund falla ner i en halsdjup pöl var inte bland det roligaste att göra. Hennes kropp var fuktig och len, den korta pälsen glänste av den ständiga fukten och var mörkare än den brukade. Bara de nästan lysande gula ögonen syntes klart på det svarta ansiktet. Hon var väldigt lik Kangee, sin farfar hon aldrig träffat.

Hon sänkte huvudet mot marken och vädrade. Något oroade henne och honan passade på att börja springa igen. Det viktigaste var att ta sig fram, aldrig stanna. Hon var rädd att demonen fortfarande var efter henne. Aldrig i sitt liv har hon upplevt sådan ren skräck.

Åter igen hade den svarta hanen vänt om från Kawazatri. Trigaso hade hånat honom. Slagit honom, låtit det mörkröda blodet spruta och rivit upp skinnet och de nyläkta sårskorporna gång på gång. Med denna stora skugga skulle han garanterat dra på sig skador och ärr för livet. Hans värld var ett skämt. Tänk om han skulle sluta den i demonens käftar? Dö på grund av en så kallad olycka, skapad bara för att smärta honom. Men innerst inne visste han att det aldrig skulle hända - han var ett offer att plåga, och att avsluta honom avslutade det roliga. Han skulle fortsätta få vara en leksak under de kommande åren. En leksak att kastas runt med, nästintill avliva och sedan låtas hela upp. Allt var ett spel. Hans psyke och fysik var ett spel. Men trots att mörkret aldrig skulle sluta skulle han tillslut upphöra att kämpa emot. Det skulle ta över honom.
Tankarna underhöll Midnight på sin färd. De högresta träden hade glesnat, Storkärrs underliga växter och myrar hade uppenbarat sig. Hanen höll sig på de säkraste tuvorna då han tog sina steg, och om inte rusade han snabbt över de blöta växterna. Hindrade sig själv att sjunka ner och dränka sig. Den röda luggen dinglade framför de mörka ögonen och han slöt ögonlocken. Utmanade ödet och försökte i snabba hopp korsa det våta området. Trots att ansträngningen, andfåddheten träffade honom som ett skott fortsatte han bara. Utan stopp. Hellre det än att ligga i en pöl och kvida. Hans egna plågande uppgifter var tillräckligt för att hålla honom borta, ibland.

Han snubblade till i det våta, men landade på fast mark då han föll. Minnena spelades upp för honom. Hur de hade utmanat varandra. Hur han hade misslyckats. Hur hon hade räddat honom, med sitt liv som pris. Den svarta, vitögda, smidiga tiken som hade lärt honom allt vad att gömma sig var.
Det tog flera minuter för honom att inse att han stod flämtande och grät. Tårarna droppade ner för kinderna, huvudet var sänkt mot marken. All sorg.. Han trodde att han hade gjort sig av med den. Tydligen hade han det inte.

Snörvlande höjde han blicken en aning, vädrade i luften. Då den bekanta doften av den irriterande men talangfulla tikvalpen gav sig till känna smalnade pupillerna av en aning - om de ens fanns där i mörkret - och han vände sig om. Sorgen förvandlades till ilska och Trigaso smög sig in, tog sakta men säkert tag i hans kropp. Och Mid protesterade inte.

Lee lyckades vandra in i en dödläge, stigen hon trodde var säker som hon trodde skulle leda ut henne ur storkärret vände om och ledde henne rakt in i en gyttjepöl, för bred för att hoppa över och för djup att försöka forcera. Den svarta honan morrade ilsket till och snärtade till sig själv med svansen över revbenen.

Hon vände om, minst en halvtimme förlorade hon och skulle bli tvungen att igen försöka leta rätt på den stigen hon behövde. Området var helt okänt för henne och hon gick på intuition. Skuggan vid hennes sida ryckte till, något höll på att hända...

Trigaso tog kontroll över honom, fick honom att byta riktning och i en dödlig lek över de vattniga växtligheten leta efter den som tidigare hade försökt att ta sig in i hans sinne. Det var inte okej. Mid var hans offer, såväl fysiskt som psykiskt - trots att han bara hade kontroll över den fysiska. Hanens medvetande var något som bara svävade runt, låst i kroppen men vaken, och såg på allt som hände. I sorg, förtvivlan. Ilska och vrede. Valpens skuggor kom allt närmre. Han kände det på sig. De normalt döda, svarta ögonen hade fått en gnista som tydde på liv.
Demonens tankar var onåbara för den mörka, men hela hans kropp skrek om att slita något i bitar - och i detta fall antog han att det var tiken.

Närmare och närmare. Hon var där framme.
Han hoppade smidigt, landade vid hennes sida och högg efter henne. Midnight tänkte inte. Han kunde hindra det, men gjorde det inte. Gömde sig, försökte glömma i det inre som var hans eget.

När den svarta hannen med den eldiga manen plötsligt hamnade vid hennes sida och högg skyggade Lee helt instintivt åt sidan och tappade fotfästet på den hala marken. Ett förvånat tjut lämnade hennes strupe och de gula ögonen var helt uppspärrade och skräckslagna.

Trots den kraft hon bar inom sig så var hon fortfarande ett barn, hon kunde inte försvara sig mot en fullvuxen hane även om hennes egna skuggkrafter skulle bli större än hans.

Hon föll till sidan när hennes tassar gled på den leriga marken och det räddade henne från hans hugg. Snabbt som hon kunde återfick hon fotfästet och gjorde ett långt hopp åt vänster mot en långt ifrån liggande tuva, hon hade hoppats på att nå men hoppade för kort ca 2.5 meter, vattnet slöt henne upp över huvudet och hon blev tvungen att ställa sig på bakbenen för att kunna nå bottnet med tassarna. Hennes ansikte var precis över vattenytan och hon andades högt in av det kvava luften.

Hon försökte röra sig frammåt men tappade genast fotfästet med bakbenen igen och var nära på att dyka under ytan igen men återfick balansen. Hannen var utanför henens synfält. Hon kunde inte ens vrida på huvudet.

Ungen slank undan hans käftar, och de slog igen hårt då han säkert landade, snodde runt efter henne. Nosryggen var rynkad, han visade de två rader tänder han ägde. Ett dovt morrande steg upp ur honom, han tog åter sats. Rörelsen stannade dock upp vid synen framför, han förblev tyst. Hon hade misslyckats med sin flykt, halkat. Mid funderade på att slå sig ner och titta, kunde inte hindra ett hopplöst skratt. Han var inte säker på om det var han själv eller Trigaso som fick honom.
Vad höll han på med? Han lät den mörka blicken glida över hennes försök att inte drunkna, böjde sig ut över den vattniga marken.

Skuggan gjorde ett försök att nafsa efter henne för att dra upp henne, men de döda ögonen fick åter liv och om han träffade skulle hennes skinn punkteras. Det skulle bli blod.

[derp]

Långsamt men säkert började Lee gripas av panik. Hon slog med framtassarna och fick vattnet och skvätta henne över ansiktet, några droppar hamnade i hennes vidöppna mun och fick den svarta honan att hosta och kippa efter andan. Med skräck kände hon hur hennes tassar började långsamt sjunka igenom bottnet som förut höll henne men nu verkade ge vika.

"Help.."
Hon ville skrika men rösten var hes trots fukten och lät som ett skräckslaget jamande. Nej nej nej. Det kan inte sluta såhär. Dessa tankar slog runt i huvudet och bara en tanke stod still och sa att många innan henne har nog tänkt samma sak innan slutet faktiskt kom.

När hennes tassar åter halkade på den ostabila bottnet kände hon hur något tog hårt tag om hennes nacke och började dra henne bakåt. Smärtan fick henne att kvida och instinktivt försöka skaka av sig greppet men utan framgång.

[Förlååt om det blev mycket PP D: Säg till om något var skumt så ändrar jag >: ]

Hans tänder spetsade henne, smaken och värmen av varmt blod fick honom att flina. Han lyfte henne, rakt upp ur det våta träsket, och skulle ha slängt upp henne om inte Midnight, långt där bak, åter hade hindrat honom. Greppet hårdnade, men det skulle behövas. Det var säkrast. Han skrattade. Ett tyst, kvävt ljud i den ungas mörka päls, innan han for vidare. Blicken hade åter blivit livlös, och den vändes emot Kawazatri. Djungeln. Den unga hade potential.. Kanske. Shady skulle få avgöra det. Hon kunde manipuleras, så då skulle hon bli det. Unga vargar höll sällan emot. Blair hade blivit så trogen.. Det var bra. Bra för dem, för deras bästa.

Den mörka hanen kastade sig ut över den vattniga världen igen. Det var ett kort besök, men det fick duga. Han hade funnit något han hade sökt för.
Tassarna stötte emot en tuva, han var åter i luften för en sekund.

(ingen fara, avslutar här)

Smärtan, skräcken och tröttheten har gjort sitt. Lee's sinne som så lätt och bekvämt kunde avläsa andras beslutade att det var bäst att stängas av någon stund. Honan kände inte längre smärtan eller skräcken utan föll i en blandning av sömn och medvetslöshet. I käften på sin fiende, försvarslös och fångatagen kunde hon ändå inte göra något. Hennes sinne var långt, långt borta

[AVSLUTAD]