"Här har vi en hyacint", berättade Aurora och nickade mot blomman, som tillsammans med liljekonvaljer spirade ut ur rabatten. "Och där har vi syrenerna." Blicken flackade mot Syren med ett leende. "Längst bort har vi rosen, blommornas drottning." Den svarta rosen glänste i solskenet, och levde upp till alla lovord.
    Dagen var behaglig, perfekt för en promenad, och Aurora hade inte tvekat. Valparna var fortfarande så unga att de inte alltid höll sig på benen, men det fanns få saker som hon fann mer förtjusande än när de knubbiga valparna tultade runt, rynkiga av för mycket hud och päls, och då och då snubblade omkull. Just som tanken dök upp snubblade Tistel omkull med ett pip, men var snabbt uppe igen på runda ben. Aurora log mot Ivo, som gick på andra sidan en syrenbuske. Han log tillbaka.
    Även om hon tvivlade på att någon annan än Ivo lyssnade på hennes ord öppnade Aurora munnen för att fortsätta med sin undervisning, men avbröt sig direkt när hon såg Tibast tugga på rosenbusken.
    "Tibast!" sa hon strängt och flöt fram. "Du förstör blommorna. Då blir inte morfar glad." Valpen släppte rosen han haft i munnen. Blomman var kladdig av saliv, och det hängde en sträng mellan hans mun och kronbladen. Aurora grimaserade och föste undan honom. Han såg inte ens skuldmedveten ut - troligtvis såg han inget fel i det han hade gjort. Med ens fick hon syn på en annan valp som verkade vara inne på samma tankar.
    Aurora älskade sina valpar, men de var många och ansträngande. Det kommer med åldern, försökte hon trösta sig själv.

[Kom och lek mina små monster blomvalpar <3]

Dom små magenta färgade ögonen såg sig omkring och han kunde inte hålla sig, allt var så spännande så Auroras ord kom in i ett öra och ut i andra. Aldrig trodde han att blommor kunde vara så fascinerande, färgsprakande och fylld av så många goda dofter. 
Med ett belåtet leende skuttade han fram bredvid Ivo och försökte springa mellan alla hans många ben men fastnade och föll med hakan först i baken och pep till, rullade runt ett varv innan han lika fort reste sig upp och struttade vidare emot en öppen liten gräsplätt under ett litet träd. Under trädet växte blommor med långa spröt klädda i blåa, lila och rosa klockor. 
Lupinerna luktade himmelskt och första tanken som passerade Lupins tankar var att kasta sig ner och rulla runt i dom, vilket han ett ögonblick senare gjorde med ett gott skratt.

"Och där har vi syrenerna" den lilla valpen sprang storögt fram till växten som han delade namn med, skådade den noga. Han mötte sin mammas leende med ett brett flin.
     När mamma kort därefter nämnde att rosen var blommornas drottning blev Syren besviken, en tutläpp tog sakta men säkert över hans tidigare glada ansikte. Visst var rosorna fina, men syrenerna ska vara och är vackrare, så det så.
     "Du förstör blommorna. Då blir inte morfar glad" snabbt skiftades fokuset bort mot Tibast, som tuggade på en utav morfars rosor. Syren såg besvärad ut och suckade högt, att brodern bara kunde med, ingen som helst respekt eller skam i kroppen. Den ljusa valpen spatserade fram till sin treögda bror med huvudet rest högt, fisförnämt. "Jag skulle då aaaldrig" med det sagt slog han ner sin babytjocka rumpa på marken, han sträckte ut sin ena tass som för att säga kyss den.

Att världen var enorm mycket större än vad han någonsin skulle kunna drömma om var ett faktum han fått uppleva, men som hans unga hjärna ännu inte förstod begreppet av. Han förstod många ord som modern talade åt dem ibland, speciellt Nej, Mat, Pappa, och alla syskonens namn. Men resten var fortfarande inget som direkt fastnade i den ungas huvud som viktigt.
 På ostadiga ben sprang han så fort han kunde efter modern, vilket antagligen såg mer ut som ett fyllo som försökte gå normalt än något annat, och de stora öronen fladdrade med i rörelserna. Han lyssnade nöjt på hennes röst, även om det mesta hon sagt var glömt innan hon påbörjat nästa mening. Blicken låg på Tibast som smakade på rosorna, och nyfiket töltade han fram för att smaka på rosen som Tibast nyss släppt. Den var slemmig och inte alls lika god som den luktade. Men kanske skulle en direkt från Busken vara bättre?
 Han sträckte sig efter för att smaka på en knopp som ännu inte slagit ut.

Det var så spännande. Mor och far hade tagit med dom på en promenad i staden och allt var så nytt och spännande. Och stort i den lilla valpens ögon. Hon hade smitit från moderns sida för att tulta på bredvid sin pappa. Små ostadiga ben som hon ändå inte hade helt koll på.Lupin sprang in mellan Ivos alla ben och snubblade till. Dalia höll sig på sidan om alla benen för att inte snubbla som Lupin men mitt i allt snavade hon på sina egna tassar och föll ihop i en liten hög. Hon lyckades dock reda ut sina ben och komma upp igen. 

Då Lupin kastade sig på rygg och började rulla i blommorna skuttade hon fram till honom och gläfste lekfullt. Hon hörde mor banna Tibast för att han åt på morfars blommor men detta glömde hon snabbt då hon skuttade fram emot Lupin för att bita honom i örat.

Malva tultade fram på ännu korta ben. Hennes tassar var breda, men stora runda tår vars klor hon och mamma Aurora redan målat tillsammans. Ibland snubblade hon på sig själv, speciellt när hon försökte fokusera sin uppmärksamhet på vad modern lärde ut. Storögt och med enorm fascination såg hon mellan alla blommorna, alla tycktes vara det vackraste hon sett och hon kände ett oförklarligt djupt band till dem. När familjen Stjärnsten nådde fram till dem svarta rosorna, blommornas drottning, stannade Malva upp med en andäktig min. Den förbyttes dock kvickt mot ilska då Tibast försökte få in en hel ros i sin förvånansvärt stora mun. En djup rynka bildades i hennes panna då hon såg på brodern och den tråd att dregel som löpte mellan honom och dem massakrerade kronbladen.
"Äckligt"
Sade hon kort, bestämt, och vred sedan undan blicken. Blev matt då hon fick syn på Viol i färd med att smaska på någon annan intet ont anande buske. Hon suckade och himlade med ögonen, även om det också kliade i hennes mun och hon var högst nyfiken på hur syrener smakade. Istället för att följa sina valpaktiga impulser gav hon sin bror som bar samma namn som blomman vilken pockade på valptändernas uppmärksamhet ett milt leende. Han verkade förstå att man skulle värna om det vackra, inte tugga på det och slemma ner det.

Ivo älskade sina valpar mer än något annat i livet, och såg nöjt på där de härjade omkring. Sju valpar! Han kunde fortfarande inte tro det. Vissa nätter nöp han sig så att allt bara inte var en enda, underbar dröm. Hans små älsklingar. Han besvarade Auroras leende från andra sidan syrenbusken.
Men ibland var det svårt att hålla koll på alla.
"Äee Viol, ät inte den där," föreslog han och förde en av många tassar framför Viols nos för att hindra honom i en försiktig gest. Blicken rörde sig sedan mot Dalia, som skuttade mot sin bror och bet honom i örat. Det tänkte han inte hindra - Ivo brottades jämt med sina syskon som ung och det gjorde honom stark och präktig!
"Gör som mamma säger å ät inte blommorna," förklarade han. Så såg han något i gräset. "Kolla här, Malva! Barn! En skalbagge!"
Skalbaggen skimrade i ljuset där den kröp fram på ett grässtrå på sex ben. "Kan ni fånga den?"

Att ta sig upp på tassarna var svårt. Ibland snubblade man på sin svans, eller på gräset, eller på sina egna tassar! Men tillslut gick det för Tistel att ta sig upp och hon skyndade efter sin mamma. Hennes blick fastnade vid rosen, som var blommornas drottning. Den var väldigt vacker och Tistel ville röra vid den. Hon nosade intresserat men nös när doften var för stark för hennes känsliga lilla nos. Den luktade sött! Smakade den sött? Hon visste att mamma sa morfar inte skulle bli glad. Så hon lät bli, även om hon var sugen.
Pappa pratade om något men Tistel lyssnade inte så noga. Hon hade upptäckt något som rörde sig i gräset. Det var ett litet djur som hoppade fram.
"Hopp!"
Uppspelt skuttade hon efter, även om det innebar att hon skuttade iväg från familjen en bit.

En enorm tass lades mot hans nos och storögt blinkade han ett par gånger, nyss hade knoppen han tänkt smaka på där, och nu var pappas tass i vägen. uppmärksamheten vändes till pappas anlete och det var med lätt ryckande öron han lyssnade till orden som sades. Inte äta blommorna. En förbryllad rynka bildades i pannan på honom, mellan ögonbrynen. Vackra och skulle inte ätas. Blommornas Drottning. Han ni9ckade dumt för sig själv när han sakta kopplade orden för sig själv, och dök sedan ner för att se på vad Pappa fått syn på. Skalbaggen gnistrade och glimtade i ljuset och han visste exakt vad det betydde. Den var vacker, och vackert skulle inte ätas.
"Nej" grymtade han förskräckt till faderns förslag och drog ganska vårdslöst skalbaggen till sig.
"Vacker, Mat nejnej" grymtade han förnärmat och såg ner på den där den nu låg på rygg med all sex benen viftandes i gräset. Den hade lika många ben som pappa, var han också en skalbagge?

Tibast släppte motvilligt sitt offer och smackade med läpparna. Det kliade i tänderna, och han ville hemskt gärna hitta något nytt att sätta tänderna i. När Dalia hoppade på Lupin gled blicken mot dem, men han bestämde sig ganska snabbt för att det inte var värt att ge sig in i den matchen. Istället sökte han efter de andra. Tistel var på väg bort, men han kunde inte se vad som fångat hennes blick, och då föreföll hennes bana ointressant. Viol däremot höll i något litet, glittrande och sprattlande. Lek! Stackars pappa som inte kunde fånga en endaste liten skalbagge. Tur att Tibast fanns.
     "Pappa jag kan fånga den åt dig!!" hojtade Tibast och tacklade omkull sin bror så knubbiga valpben viftade åt alla håll. Skalbaggen flög iväg, men Tibast hade fullt sjå med att ens få koll på sina ben att han inte såg åt vilket håll. Det hindrade honom dock inte från att trampa på Viol när han snubblade upp på fötter och nästan krockade in i Malva.

Större delen av hennes fokus låg på att ta sig framåt och då pappa utropade hennes namn var det oundvikligt att snubbla. I sista sekund lyckades hon räta upp sig själv men hon visste att det varit pinsamt uppenbart för alla att hon hållit på att tappa balansen fullständigt. Mycket förargat blängde hon på sina ben, något otroligt kränkt låg i den kalla blicken. Hon hade blivit sviken av sig själv, sina egna ben och sin egna stundvis besvärligt långa päls. Hennes syskon snubblade runt mest hela tiden men själv såg hon det som en personlig förolämpning varje gång stegen inte blev perfekta. Hon studerade ofta hur vackert hennes moder rörde sig. Hur hennes guldsmycken och stenar följde med i hennes steg, vajade i harmoni med kroppens svängningar. Hennes egen svans hade redan börjat växa sig lång och ofta försökte hon härma moderns sammanhållna svansföring. Hon ville också gå med sin lockiga päls likt ett släp bakom sig. Ville också pynta sig med smycken och fällar och glänsa av skönhet. Malva kunde verkligen förstå varför pappa blivit kär i mamma, hon var nog det absolut vackraste på jorden.
Knappt hade hon hunnit samla sig efter sitt nästan-fall innan skalbaggen fadern talat om var erövrad av Viol. Hon himlade med ögonen åt hans primitiva språk. Malva kunde inte heller prata flytande än, även hon inte mycket mer än en bebis, men hon hade iallafall vett nog att inte tala alls om hon saknade förmågan att låta värdig. Hon hann dock inte själv försöka komma på ett sätt att förmedla vad Viol sagt innan Tibast nästan for in i henne. Förvånad tippade hon baklänges, ner i sittande ställning med en mjuk duns. Ett hickande ljud lämnade henne innan hon lika uppgivet som argt tjöt.
"Meen guuuudars"

Familjen rörde sig vidare i trädgården, och Aurora delade då och då leende ögonkast med sin partner. Hjärtat svällde av att se de små liven bråka och leka så som valpar gör. Det var hennes och Ivos barn, och inget skulle kunna ta det ifrån dem. De var sammanlänkade genom de här sju små hjärtana för all framtid.
     De tillbringade lite mer tid i trädgården innan familjen drog sig tillbaka till sitt hus för att koppla av.

[Avslutat!]