[Detta är endast ett ensamt inlägg. Svara INTE i tråden, tack C:
Detta är en uppföljare på det här rollet: "Världens ände"]

Allt har en början och ett slut. Allt föds och allt dör. Allt, förutom vinden. Där finns inget slut på en vind, och vinden har ingen början. Men den var en början. Mjukt hade den färdats över Raukakekedjans höga toppar, prasslat i Höstskogens färgade löv och svept ut över blommornas rike. Insekter hade ridit dess rygg. Fåglar svävat på dess termik. Blommorna böljade för var rörelse då den kastade sig av och an. Där fanns inga hinder. Inget som kunde stoppa dess framfart. Den hade luktat på blommorna, spred deras dofter ut över slätten. Den sprang över landskapet och ven förbi gräs i en hisnande fart. Den bredde sina vingar och kastade sig ut, ut över havet. For längs stranden och kastade sand mot skyn. Piskade de strandnära trädens grenar. Rev i bladen. Den slet med sig molnen. Samlade dem. Formade dem. Fick aska och sot att yra över Svartstrand. Ut. Ut över havets vågor. Över höga, skumklädda toppar. Ned i djupa, mörka dalar. Mot friheten. Solen skymdes av molnens mörker. Vinden lekte med det stormande havet. Där. Där ute. I vattnet. Där simmade en varelse som inte hörde hemma bland havets vågor. Än ovan, än under vågornas kaos. Kanske var det vinden som såg den ynklige varelsens kamp. Kanske var det slumpen som fick vinden att vända. Fick den att kasta vågorna åt motsatt håll. Driva molnen i annan riktning. Mot säkerhet.

Varelsen kämpade en kamp den inte kunde vinna. Paddlade i panik med ben som inte varit menade att simma. Den tjocka svansen slog i saltet. Skummet yrde runt hans ansikte. I hans mun. I hans hals. I lungorna. Han kunde inte andas. Hade han kunnat hade han skrikit. Ropat. Bett om nåd. Men han kunde inte. Och det skulle han aldrig kunna. Det var en tyst, fruktlös kamp mot en styrka han aldrig skulle besegra. En motståndare han aldrig tidigare mött. Ett öronbedövande muller fyllde hans öron när han begravdes under vatten. Den stumma världen där under kändes nästan välkomnande mot de piskande vågorna. Han kunde inte andas. Han kunde inte se i mörkret.

Han kunde inte...

I en annan tid. Ett annat liv. Långt, långt senare viskade vinden om en strand. Vågorna lyfte en trött kropp över klipporna. Den läderartade huden rispades mot vassa stenar. Smektes av mjuk sand. Den långa varelsen lämnades där på stranden. Ensam. Sårbar. Vinden fortsatte inåt över ön. Talade till fåglarna, skvallrade för apor och svin. Berättade om salt, om havet. Om en storm. Om liv.

Hur länge han låg där, orörlig, kunde han inte säga. När Razios återvände till medvetandet var världen ett töcken. Han hostade det salta vattnet ur lungorna. Drog ett par rosslande andetag. Blinkade mot ljuset. Det kändes som om han fortfarande gungade mellan vågorna. Men han kunde känna sanden. Huvudet rörde sig litet. Sand. På himmelen hade molnen börjat skingras. Han kisade mot himmelen, oförmögen att urskilja mer än suddiga färger. Han levde. Med en djup suck tycktes han bli dubbelt så tung som han redan var. Blicken föll på en liten, ljus fläck i sanden framför honom.

Han skatt. Den fanns kvar.

Han log.


[Skiss av mig - MoonPhanter
Lite derpigt inlägg, men så snart jag har avslutat alla Razios pågående roll är han nu officiellt på Tadaar! C:]