Dimman låg som en tät slöja omkring dem, ljudlös och sval. Mörkö hade blivit ett med den sedan länge, att skapa och befinna sig i den kändes lika naturligt som att andas. Den sträckte sig längre för var dag som han tränade, men han kunde inte kontrollera den. Intensiteten, storleken, höjden från marken - allt hängde på humöret, nästan som om dimman hade ett eget medvetande. Med en irriterad liten rynka i pannan vände Mörkö blicken mot sin mammas. Kolsvarta ögon mötte svagt violetta. "Mamma," klagade han med en låg röst. "Den gör inte som jag vill."

Uppmärksamt hade hon följt sonens träning. Han gjorde tydliga framsteg och utvecklades snabbt, och det gjorde henne stolt bortom ord att se hur valparna hanterade dimman. Att veta att den redan var en del av dem precis som den var en del av henne. Men Mörkö hade fortfarande lite problem med att styra den, vilket inte var så konstigt. Färdighet var ingenting man uppnådde på en dag. 
    "Försök att inte bli irriterad, vännen, det blir bara svårare att koncentrera sig då. Men det är svårt att låta bli, jag vet. Hm ..." Hon rynkade pannan och betraktade dimman. Den var tät och tyst, hemlighetsfull. Vacker. 
    "Du måste känna den", fortsatte hon och vände återigen blicken mot Mörkö. "Inom dig. Du måste känna att den är en förlängning av dig själv, att den andas och rör sig i takt med dig. Den lyssnar på dig och ingen annan." Det var inget vidare konkret råd, men det var å andra sidan svårt att förklara det på något annat sätt. 
    Nomë nickade uppmuntrande åt Mörkö. "Prova igen. Och så tänker du bara på vad du vill att den ska göra, inget annat."

Du måste känna den.
Mörkö andades tungt och frustrerat ut genom nosen. Hon fick det att låta så lätt. Visst, han kände den väl, men den levde ändå sitt egna liv.
    Inom dig.
Inom sig? Spänt lyssnade han på sin mors lektion och försökte att stirra in i dimman som om det skulle förtydliga saken.
     "Den lyssnar på mig," mumlade han, ekade orden av vad hans mor sagt.  "Okej..."
Han slöt ögonen och försökte tänka att den virvlade runt honom, som en virvelvind. Det krävde verkligen all hans koncentration och han spände käken hårt när han koncentrerade sig för allt han kunde.
Funkade det? Försiktigt öppnade han ögonen och insåg hänfört att små trådar av dimman tycktes virvla runt hans ben. Långsamt, förvisso. 
"Mamma! Kolla den snurrar!" utbrast han högt som om han just utfört ett underverk. Med tungan utstickande ur munen i koncentration ansträngde han sig mer. Han lyckades faktiskt få dimmtrådarna att tjockna till slöjlika sjok som långsamt och tyst virvlade omkring honom. Mörkö tog ett skutt och snurrade i luften. "Jag kan, jag kan! Ser du, mamma, tittar du?"

Inför hennes vakande ögon började dimman röra sig, långsamt men otvivelaktigt mer kontrollerat jämfört med tidigare, runt Mörkös ljusa ben. Nomë log brett och ett mjukt skratt bröt fram mellan de vita läpparna. 
   "Jag tittar!" utbrast hon entusiastiskt och följde dimmans tysta snurrande. "Du gjorde det, Mörkö!" Hon såg leende på honom när han glatt tog ett skutt i luften. Åh, hon var så stolt över dem allihop. Om bara Molok var här och kunde se dem. Våra barn. 
    "Det verkar som att du förstod precis vad jag menade", fortsatte hon. "Det blir lättare och lättare ju mer du tränar, såklart. Det är just det där första bandet som är svårt att hitta. Men det där", tillade hon syftande på den virvlande dimman som Mörkö skapat, "ser ju hur proffsigt som helst ut!" 

Det kändes fantastiskt. Hans mamma hade sett att han kunde. Mörkö var väldigt nöjd, och det syntes på honom, kanske tydligast på svansen som vilt viftade upp stråk av vit dimma. "Klart jag förstod! Jag är ju smart, det har du själv sagt."
     Mörkö gav sin mamma den mest självklara av blickar. Bristen på koncentration hade dock fått dimman att lägga sig, och när Mörkö upptäckte det stampade han argt med tassen i marken. "Nej! Orättvist! Jag kunde ju..."
Stora, svarta ögon stirrade upp mot modern. "Du såg att jag kunde. Visst gjorde du?"