Valpen hade smitit iväg på eget äventyr. Solen står fortfarande någorlunda högt på himlen men den har börjat sin sakta gång ner mot horisonten. Valpen vandrar på i sakta mak. Hon har inte bråttom någonstans och hon har inget direkt mål med sin promenad. Hon har bara lyckats ta sig bort från mor och syskon och ensamheten känns väldigt välkomnande. Mors aggressionsproblem är en del av vardagen och det kan ibland vara påfrestande att ha syskonen så nära hela tiden. Men valpen älskar dem alla i alla fall. Även om hon varken visar det eller säger något. Ensamheten ger andrum.

Valpen har följt fukten i marken och snart står hon framför en bäck som ringlar sig likt fram mellan träd och sovande månblommor. Valpen går fram till kanten och sänker nosen mot vattenytan och börjar dricka. Vattnet känns iskallt när den rinner ner mot magen. Uppfriskande. Valpen dricker lite till innan hon reser sig upp och tar ett steg bakåt innan hon ruskar på hela kroppen. Sedan slickar hon sig om munnen och ser sig omkring. Den mörkblå blicken sveper över området som breder ut sig på andra sidan bäcken. Det vore intressant att se vad som finns där borta. Men är hon borta för länge så blir mor inte glad.

[PAX TILL ASAMI]

Stegen är säkra när hon tar sig genom skogen, för hon känner den som sin egen ficka. Hon är född i den här skogen, och varje andetag hon dragit har varit av Ötamons friska luft. Ötamon är hennes hem, tillsammans med flocken och familjen. Det har aldrig varit något annat, och kan inte bli det heller.
   Asami hejdar sig vid åsynen av valpen vid bäcken som rinner likt en livgivande blodådra mellan träd och månblommor. Med lätt rynkad panna håller hon sig först på avstånd, gömmer sig bakom ett träd, medan hon försöker komma på om hon känner valpen. Det gör hon inte. Åtminstone kan hon inte minnas vem det är så här på rak arm.
   Hon lösgör sig ur skuggorna och närmar sig främlingen med ett lätt leende, även om hon är lite blyg inför den. Men den är liten och ser ganska ofarlig ut, och dessutom är den inte innanför revirgränsen, eller ens nära den, så hon har inget att frukta eller anklaga den för.
   "Hej! Vem är du?"

Det tog inte lång stund från det att främlingen klivit fram som valpen fått syn på denne. Valpen sätter sig ner. Kanske ett dumt drag när man inte vet vem främlingen är eller om denne har goda eller onda tankar. Smartast för en valp vore kanske att vända om och springa hem till mor. Men för valpen existerar inte ont och gott. Hon är van vid slag och skrik och bett och sparkar. Därför finns kanske inte tanken i hennes värld att främlingar kan vilja henne illa. Hon har redan mött på två främlingar tidigare. Så det börjar gå upp för henne att det finns andra vargar i världen. Inte bara de andra fem individer som utgör hennes familj.
Främlingen närmar sig men stannar på behörigt avstånd. Valpens djupblå blick vilar på främlingen. Det är allt hon gör. Valpens uttryck kan kanske närmast beskrivas som uttråkat. Eller trött. Hon sitter bara där och ser på främlingen. Trots att främlingen frågar vem valpen är så rör inte valpen en muskel. Munnen är stängd och det enda muskler som faktiskt arbetar är de som håller henne vid liv. Hjärta, lungor, ögonlocken som sluts över de djupblå ögonen då och då.

Leendet på Asamis läppar falnar långsamt allteftersom främlingens respons på hälsningen uteblir. Snart står hon bara där, väntar på något som inte händer, lyssnar på en presentation som aldrig följer. Varför sitter den bara där? Varför rör den sig inte, varför svarar den inte? Är den sjuk? Är det något fel på den? Asami vet inte, och det verkar inte som om främlingen har för avsikt att berätta det för henne heller.
   Hon tippar huvudet lätt åt höger och studerar valpen under frågande tystnad, i hopp om att något ska hända. Hon tittar på den, och den tittar på henne, men den säger ingenting och rör sig inte. Tystnaden breder ut sig mellan de båda valparna, tills Asamis röst bryter den ännu en gång.
   "Kan du inte prata?" 
   Tonfallet är vänligt, och frågan är inte elakt menad, men hon inser snabbt att den kan uppfattas så. Hon skyndar sig att tillägga: "Förlåt. Jag är Asami. Vem är du?" som om det faktum att hon upprepar frågan skulle kunna göra den enklare att besvara.

Tystnaden lägger sig mellan dem. Men det gör inte valpen något. Hon föredrar nog tystnaden i alla fall. Om det inte är något intressant som sägs. Men det händer inte så ofta. Men det är lite skönt ombyte efter att bara höra syskonen och mor. Men hon tycker inte illa om syskonens sällskap och hon tycker heller inte direkt illa om mor. Även om hon kan vara sträng och slår dem när de gjort fel.
Främlingen talar igen. Frågar om valpen inte kan prata. Jo, hon kan prata. Hon väljer bara att inte göra det. Inte ens syskonen eller mor vet hur hennes röst låter. Hon vet knappt själv längre. Hon talar inte för att hon helt enkelt inte finner någon mening i att säga något. Valpen sitter bara där och studerar främlingen som kort därefter presenterar sig som Asami. Åter igen frågar Asami vem valpen är. Hon kan fråga tusen gånger men valpen kommer förmodligen inte öppna munnen i alla fall.

Den svarar inte. Okej. Nu har hon frågat två gånger, och dessutom presenterat sig själv. Den vägrar fortfarande, men Asami kan också leka den här leken. Hon är väldigt bra på 'tysta leken', och eftersom den här valpen uppenbarligen vill leka den leken, så får det bli så.
   "Okej. Tysta leken börjar nu, den som pratar åker ut!"
   Hon sätter sig ner och sluter ögonen. Inser plötsligt hur trött hon är. Det är på väg att bli mörkt. Tiken öppnar munnen och gäspar, men sitter kvar. Öronen klipper för att försöka fånga upp skogsljuden, men Ötamon verkar också vara med i leken, för hon kan inte höra mycket. Lite fågelkvitter, vinden som leker i trädkronorna. Tystnaden trycker mot trumhinnorna. Det är behagligt på ett sätt, ett lugn som hon sällan uppnår när hon är tillsammans med flocken.
   Efter ett tag förstår hon att den här valpen, som hon mentalt döper till 'Tyst', kan vara svårslagen i tysta leken. Den kan vara en utmaning till och med för Asami, som ändå är ganska duktig.

Den här främlingen, Asami, verkar tro att det är någon sorts lek som den mörka, fläckiga lilla valpen leker. Hon ser oimponerat på Asami som gäspar. Hon hejdar en impuls att himla med ögonen. Lugnt sitter hon kvar där hon sitter. Solen har fortfarande en bra bit på sig innan den når horisonten. Men snart borde hon vända tillbaka till mor i alla fall. Hon kan inte tänka eller hoppas att hon inte kommer få ett skrik eller ett bett eller liknande. Det kan hon aldrig. Mor är det mest oförutsägbara som valpen känner till. Valpen har redan sin beskärda del av ärr som döljer sig under pälsen. Men aldrig har hon klagat på sin lott i livet. För hon älskar sin familj. Och hon känner inte till något annat.
Tyst sitter hon kvar där hon sitter och den djupblå blicken vilar på Asami. Men hon verkar än dock inte se direkt på främlingen. Hon har redan tappat intresset och blicken börjar söka sig till annat som kan vara mer intressant.

Medan tystnaden lägrar sig över de båda valparna försöker Asami komma på varför främlingen inte talar. Kanske är det ändå så, att den helt enkelt inte kan? Eller gör hon något fel? Vill den inte prata med henne för att den tycker att hon är otrevlig? Eller kanske vill den inte prata alls. Hon är tyst, nästan lika tyst som Tyst, och hon är uthållig, men tysta leken blir lite tråkig efter ett tag, när motståndaren bara sitter där och tittar på henne. Hon har en känsla av att den här leken kan fortsätta hur länge som helst, men Asami har inte hur länge som helst på sig. Hon har saker att göra, saker som är viktigare än att leka tysta leken med en främling.
   "Okej. Jag ger upp. Du vinner."
   Asami reser sig upp och studerar valpen. Det var ett mycket ensidigt möte, men det är nog dags för henne att gå. Det mörknar fort i Ötamon, även om eldflugorna fungerar som små lampor.
   Men hon kan inte gå utan att försöka igen, åtminstone en gång. Hon vill få något ur valpen, vad som helst, ett ord vore en seger.
   "Varför vill du inte prata med mig? Jag ska lämna dig ifred, men det skulle kännas bättre om jag visste ditt namn."

Du vinner. Självklart. Inte för att valpen var med i leken från början men när det gäller tystnad så är det klart hon vinner. För hon säger aldrig något. Hon hade heller inte förväntat sig att det skulle hända något som skulle få henne att känna att hon ville säga något. Varför hon inte vill prata med främlingen är helt enkelt för att hon inte finner det nödvändigt att säga något. Svårare än så är det inte. Det finns ingen anledning till att öppna munnen och tala med en främling när hon inte talar med sin familj. Det brukar komma fram vad hon vill i alla fall. Men det är inte ofta som hon vill någonting heller. Hon följer bara syskonen, och hon följer mor. Men hon följer inte en främling. Inte någon som inte ser ut att vara mycket äldre än henne själv i alla fall.
Omkring dem börjar eldflugorna vakna till liv och likaså månblommorna. Valpen kan inte sluta förundras över att det aldrig faktiskt blir mörkt i den här skogen. Den tycks alltid bada i ljus, på natten liksom dagen. Men även om hon förundras över det så visar hon det inte. Det är få saker hon förundras över. Sen har hon fortfarande inte hunnit leva så länge för att kunna upptäcka mer förunderliga saker. Hon har mött en varg med horn. Men det kändes inte så förunderligt. Den här främlingen, Asami, verkar heller inte förunderlig på något sätt. Asami försöker igen. Trugar på att få veta valpens namn. Valpens namn är Mika. Men det känner hon inte för att berätta heller. Men hon tror hennes namn har något att göra med månen. Den djupblå blicken söker sig upp mot trädtopparna. Men trädens kronor är så täta att månen inte kan skymtas här. Det var tråkigt. Det hade varit kul att få en skymt av månen. Mika reser sig upp och sveper till med svansen. Sedan vänder hon sig bara om och börjar traska bortåt. Hon borde vandra tillbaka till mor och syskonen. Innan det blir allt för mörkt.

Nej. Valpen är tyst. Asami stannar ett tag och bara ser på den, uppmuntrar den med blicken, men den nappar inte på betet. Hon kan inte för sitt liv förstå varför den så totalt vägrar att svara henne. Hade den varit stum hade den väl försökt förmedla det i alla fall, med kroppsspråk och så. Men det gör den inte. Den rör sig inte alls. Det är som om Asami inte finns, som om hon är luft. Det är oartigt att inte svara på tilltal, men hon vill inte tro det om valpen. Vargar i dess ålder brukar vara glada, livliga varelser, fyllda av energi. De brukar inte sitta stela som statyer, stumma och med ett nästan lojt ansiktsuttryck. Det finns säkert en anledning till valpens tystnad, kanske samma sak som är anledning till dess uteblivna reaktioner. Hon kan inte döma den utan att känna till den anledningen. 
   Tyst reser sig och börjar gå, bort från Asami. Själv står hon kvar och ser efter den. Ser dess lilla ryggtavla försvinna allt längre och längre bort. Hon är inte irriterad på den. Hon tycker synd om den. Vart den än är på väg, är det till en plats som gör den olustig till mods, en plats som inte är alltför bra för den. Hon önskar att hon kunde berätta om flocken, om hur bra hon har det där, erbjuda Tyst en plats där den inte behöver vara tyst hela tiden. Men det tillfället har glidit henne ur tassarna nu, och den möjligheten traskar allt längre utom synhåll tillsammans med Tysts lilla gestalt.
   "Hej då, Tyst", viskar hon.
   Sedan vänder hon sig om och går.

[Avslutat?]