Dimman hade varit tjock runt Aena när hon först lämnade Ken-yak för att resa över Azhekaslätten, söderut, men dimman hade lättat och istället för att bara se 5 meter kunde hon efter en tids vandring se så pass långt att hon tycktes se höga berg borta i fjärran. 

Istället för att vandra lekte hon nu istället, som den valpiga valp hon var. 
  Hon hade vandrat länge, väldigt länge för att vara en valp, så nu fick det ta att räcka och hon lät vuxenfasaden hon ibland upprätthöll försvinna.
  Hon slogs våldsamt med grässtråna och morrade högt varje gång de lyckades smita från hennes tassar och vassa tänder. 
  "RAWR! Passa er för björnen!", vrålade hon så högt hon förmådde men det lät mer som en mus som pep. 

[Lite kort och bleh, säg till om det är så pass kort att du inte kan svara]

Azhekaslätten stod i skarp kontrast till Ötamon och dess vita månblommor. Här var landskapet kargt och enformigt, och luften kändes tung att andas. Platsen tycktes utstråla mörker av någon anledning som Asami var oförmögen att placera, men något hon noterade omgående var att slätten var så långt ifrån hennes födelseskog som det gick att komma. Nog för att här också var stilla och tyst, men det var en annan sorts stillhet, en annan tystnad. Hon visste inte varför, kanske berodde det lite på de regntunga skyarna och den nästan flytande luften, men det kändes olycksbådande på något vis. Hon kom på sig själv med att önska att mamma och flocken var här, men slog bort tanken. Hon hade fått ett viktigt uppdrag, och hon tänkte fullfölja det. Vid Gudarna, hon var en upptäcktsresande! Inte blev hon väl så illa till mods bara på grund av en liten slätt? 
   Problemet var att den inte verkade särskilt liten. Nu såg hon inte längre än till några spetsar i fjärran som hon tolkade som berg, men det såg inte ut som om slätten hade för avsikt att ta slut på länge. Asami lyfte huvudet från marken efter att ha luktat på den och suckade. 
   Plötsligt uppfattade hennes känsliga öron ett ljud. Det lät inte som något djur hon kände till, det lät som ett skrik. Trots att rösten var ljus och avståndet stort, rös hon till lite. Orden i skriket gick inte att urskilja på det här avståndet, så hon var tvungen att gå närmare. 

Asami smög fram, till viss del dold i gräset, men gjorde sig ännu mindre än hon var för säkerhets skull. Hon stannade, tappade bort vittringen och såg sig om. Din idiot, Asami! Du kan ju inte ens spåra någon som praktiskt taget skriker i örat på dig! Men plötsligt såg hon en rörelse i gräset. En rörelse som följdes av en morrning. Något väldigt svart, väldigt fluffigt och väldigt litet hoppade omkring i gräset ungefär tjugo meter bort. 
   Hon gick närmare. Dålig på att maskera sina känslor som hon var, så lyste förvåningen och undran ur ansiktet på henne. Vad var det där för något litet? Nu befann hon sig bara ett par meter ifrån främlingen, och först nu kunde hon se vingarna på dess rygg. Eller, hon trodde åtminstone att det var vingar — hon var inte säker. 
   Så mindes hon att det förmodligen betraktades som oartigt att stå och stirra på främmande folk även i andra delar av landet, och harklade sig. "Hej där!" Rösten var genuint glad och svansen viftade lätt bakom henne när hon tog ännu ett par steg närmare främlingen. Den såg ganska ofarlig ut. 

[Haha, jag älskar Asami xD]

Aena låg intrasslade i gräset på rygg när hon hörde hur någon talade till henne.
  "Hej där!" Aena stelnade till, som hon instinktivt brukade göra när en främling talade till henne för att hon visste faran med att konversera med dem, främlingar alltså. Men på den senaste tiden hade hon blivit mer bekväm med att tala trots att hon fortfarande var lika rädd för att hon skulle ge upphov till skada. Det var efter att hon pratat med ett par främlingar utan att ha gjort dem illa som hon lärde sig att hantera andra vargars närhet bättre. Det var efter att hon pratat med ett par främlingar som hon upptäckte att hon kunde samtala utan att skada, något som hon aldrig trodde att hon skulle kunna göra efter att ha blivit kallat ett monster under en stor del av sin uppväxt. Det var efter att hon pratat med ett par främlingar som hon upptäckte att hon kanske inte var ett monster, trots allt. Men hon var fortfarande in säker.
  Aena vände sig på mage innan hon ställde sig upp, vågade kolla upp från gräset bara för att se hur en vänlig hona tittade på henne med viftande svans. Som den valp Aena var så resonerade hon inte vidare utan antog, eller snarare var säker på, att honan framför henne inte var ond alls. I själv verket kunde främlingen ju vara vem som helst!
  "Hej!" Sa hon lågt, men vänligt och med ett brett leende samtidigt som hon rodnade blygt. "Jag är Aena, vem är du?"

Asami studerade främlingen uppifrån och ner, kanske inte så diskret som det var möjligt, men det gav henne en bra uppfattning om denne. Den andres päls var tjock och svart, men det var inte det som fångade hennes uppmärksamhet. Det gjorde de turkosa vingarna på vargens rygg. De liknade hennes föreställning om älvvingar, från de sagor som hört när hon var liten. De var sköra och färgglada, och väldigt vackra. Asami undrade om det kunde vara en älva som stod framför henne. Hon hade inte trott på historierna, men kanske i hemlighet hoppats att de skulle vara sanna. 
   "Trevligt att träffa dig, Aena. Jag är Asami." Ungvargen log mot främlingen, som presenterat sig som Aena. Nu i efterhand verkade hennes tidigare försiktighet lite överdriven. Aena verkade inte vara äldre än hon själv, faktiskt yngre, och hade inte uppträtt hotfullt. Dessutom var Asami större än hon. Men hon var ovan vid att befinna sig ensam ute i världen, och hemifrån hade hon fått råd att vara försiktig. Vid närmare eftertanke lydde hon ju bara order. 
   Tiken sänkte huvudet en aning för att kunna se Aena i ögonen, och ur hennes egna tvåfärgade ögonpar lyste nyfikenheten. "Är du en älva, Aena? Jag har hört berättelser om sådana, och dina vingar ser precis ut som älvvingar!" Frågan var allvarligt menad. De gånger som Asami vistats utanför Ötamon kunde räknas på en tass, och hennes livliga fantasi hjälpte till att fylla i kunskapsluckorna om världen. Hon hade levt hela sitt liv i Månskogen, och eftersom hon inte visste något om de varelser som levde utanför den, verkade det fullt rimligt att det fanns älvor. Tänk vad spännande, om Aena visade sig vara en riktig älva!

Aena kunde inte hjälpa sig; hon började glatt vifta på svansen, positivt överraskad av den trygghet som Asami omedvetet gav henne. Och kanske var det en falsk trygghet, förmodligen var det, Asami var trots allt bara en främling, men hennes valpiga jag kunde inte hjälpa det, kunde inte hjälpa att falla för det. Det hade varit så länge sedan Aena hade haft någon att luta sig på helt och hållet och omedvetet suktade hon efter det, att ha någon som kramade om henne under de kalla nätterna och hänsynslösa stormarna. Resultatet blev att hon närmade sig alldeles för lätt främlingar, särskilt nu när hon haft turen, eller oturen om man ser konsekvensetiskt på saken, att råka på ett par främlingar som visat sig harmlösa för henne. Det hade gjort att hon vågat närma sig, vilket i sin tur bara gav mer bränsle till hennes hunger efter närhet, närhet som hon inte kunde ha.
  Omedveten om det började glittret lägga sig som ett lager på hennes vingar.

"Är du en älva, Aena? Jag har hört berättelser om sådana, och dina vingar ser precis ut som älvvingar!" Glädjen försvann. Meningen påminde Aena om verkligheten, drog henne tillbaka till det realistiska och tragiska. 
  Aena log fortfarande dock, trots att smärtan sken igenom hennes sorgsna blick. Fortfarande omedveten om glittret som hade byggts upp på hennes rygg och som höll på att försvinna med i vinden.
  "Nej, det är jag inte", sa Aena. Jag är ett monster.
  "Men mina föräldrar är, eller två av dem är. Jag har fyra föräldrar eller... två har jag nu, eller... nu har jag inga", sa Aena lite sorgset och kollade ned i marken. Men snabbt försvann det sorgsna och byttes ut av något skamset samtidigt som rodnad fyllde hennes kinder. 
  I hennes första flock hade vargarna kallat sig för älvor och Aena hade också kallats för en, om hon inte hade haft kraften att kunna göra andra illa. Därav kallades hon namn så som monster och syndare. Därför sparkades hon ut, men räddades som tur var av Kheddos och Naohiu, hennes adoptivföräldrar som nu hade lämnat henne ensam och sårbar.
  "Oh-eh-", stammade Aena, ville ogärna gå in på ämnet, ville inte berätta för Asami att hon var ett monster, ville inte berätta för Asami vem hon egentligen var. För det enda Aena ville vara var god och snäll. Allt som Asami verkade vara.
  "Har du några föräldrar, Asami? Var har du dem?" frågade hon blygt och log.

[Förtydligande; Aena blir glad och producerar glitter men inte jätte mycket glitter utan de lägger sig bara på hennes vingar men sen så försvinner glädjen och byts ut med något mer neutralt (kortfattat) och då slutar hon producera glittret men glittret som hon producerade innan finns fortfarande så det kan fortfarande färdas med vinden till, till exempel, Asami. Men det är ditt val att bestämma ifall glittret färdas till Asami eller inte. Och Aena är omedveten om att hon producerar glittret btw c:]

Hon försökte att inte visa det, men hon fylldes av besvikelse när Aena inte gav henne det svar hon hoppats på. Åh. Så hon var ingen älva. Älvor existerade säkert inte ens, hon lurade antagligen bara sig själv, men tikens öron spetsades åter när valpen fortsatte. Orden som nu lämnade Aenas mun var obegripliga för Asami. Aena var ingen älva, men hennes föräldrar var det. Och hon hade fyra föräldrar! Hur gick det ihop? Asami var bra frestad att fråga vidare, men när den lilla svarta avslutade den hackiga meningen med att hon nu inte hade några föräldrar alls, och verkade nedstämd vid tanken, beslöt hon att låta bli. Hon var en nyfiken själ, men också godhjärtad och om hennes nyfikenhet kunde orsaka andra smärta fick hon väl helt enkelt lägga band på den. Ungvargen slokade lite med huvudet och hennes ögon sökte efter Aenas. 
   "Jag beklagar." Det gjorde hon verkligen. Själv hade hon hittills haft en fantastisk uppväxt, med syskon, föräldrar och en flock att älska och bli älskad av. Men det var inte alla som fick ha det så. Hon var riktigt lyckligt lottad. 
   Asamis uppsyn sken upp igen när Aena frågade henne om hennes egen familj. "Jag lämnade dem i Ötamon, det ligger inte långt härifrån. Jag har blivit utsänd på ett uppdrag av min flock!" Tonfallet var högtidligt och ivrigt, kroppshållningen stramades upp lite, omedvetet. Men hon ville att Aena skulle veta att det var viktigt för henne, och att hon tog uppgiften på största allvar. 

En svag vindpust rörde om i den annars stillastående luften, och lite av det vackra glittret som lagt sig på Aenas vingar blåste vidare mot Asami. Hon sträckte fram nosen för att lukta på kornen när de virvlade förbi, men drog snabbt åt sig huvudet igen. Nosen, som vidrört glittret, sved litegrann. Mer av förvåning än av smärta gav Asami till ett litet utrop.
   "Har du sett det här glittret? Rör inte vid det, det gör lite ont. Vad är det för något?"

[Visste inte riktigt hur Aenas älvsand fungerade, men hojta till om det blev fel! c:]

"Jag beklagar." Aena skakade på huvudet och erbjöd Asami ett leende. Inte skulle hon beklaga sig över det, tyckte Aena men uttryckte det aldrig i ord.
  "Jag lämnade dem i Ötamon, det ligger inte långt härifrån. Jag har blivit utsänd på ett uppdrag av min flock!" Aena drog efter andan, hennes ögon vidgades, när orden liksom tände eld på hennes valpiga nyfikenhet. Asami lät viktigt, på ett sätt som endast vuxna kunde vara. 
  Ändå fast Asami endast var tonåring så såg hon äldre ut i Aenas ögon, hon såg ut som en ledarinna dock mycket mindre läskig än en ledarinna. Snarare som en ängel. Kanske var hon en ängel? Det var inte omöjligt, hon var både vänlig och vacker men hon hade inga vingar och var inte vit. Var inte änglar vita? Aena undrade.

Aena vaknade först ur sina tankar när Asami gav ifrån sig ett chockat [?] ljud samtidigt som Aena la märket till glittret i ögonvrån.
  Lika snabbt som hon dragits tillbaka till verkligheten backade hon och besvarade Asami med ett ynkligt pip.
  "Har du sett det här glittret? Rör inte vid det, det gör lite ont. Vad är det för något?"
  "Förlåt, förlåt, förlåt..." sa hon i sin panik, "det är min förbannelse."
  När Aena var tillräckligt långt bort från honan stannade hon och kollade på Asami med en sorgsen blick. 
  "Det var inte meningen, ja-jag..." började Aena lågt, stammade nervöst. Ändå fast Asami själv inte verkade upprörd eller arg så kunde Aena inte hjälpa att förbli nervös, förbli obekväm. Hon kunde inte ignorera rösten som sa att hon var ond, väldigt ond.
  "Jag kan inte kontrollera det", pep Aena.

Det är min förbannelse. 
   Aena backade, bort från henne, och hon visste inte alls hur hon skulle tolka situationen, vad som hände eller vad hon skulle göra. Aena tycktes upprörd, det krävdes inget geni för att höra på den stammande rösten att hon var illa till mods, men vad fanns det att vara upprörd över? Asami var inte skadad, inte heller arg. Med förvånad blick följde Asami den mindre valpens rörelser, allt eftersom fler ord trillade ur munnen på Aena. Rörde det sig om en kraft? Var det Aenas förmåga som manifesterade sig på detta vis? Hon kunde inte kontrollera det. Trots att det var irrelevant i den här situationen och förmodligen väldigt själviskt, så kände Asami ett sting av avundsjuka när hon insåg att den yngre vargen redan hade upptäckt sin kraft, även om hon uppenbarligen inte kunde kontrollera den. Aena visste i alla fall att hon hade en kraft. Det var mer än man kunde säga om Asami. 
   Snabbt slets hon ur sina funderingar. Det gjorde ont i henne när hon såg den lillas ansiktsuttryck. Hon måste få henne att förstå att Asami inte alls var arg för det som hade hänt. Med lugn röst och varma, lite ursäktande ögon tog hon ett steg närmare den andra. 
   "Det är ingen fara, jag lovar! Jag mår toppenfint!" Hon log för att understryka sina ord, men lät snart leendet dö ut och ersättas av allvarlighet. Med lägre röst sa hon: "Det är inte ditt fel. Mina syskon kunde inte heller hantera sina krafter i början, men nu har de tränat och är mycket bättre." Hon ville veta mer om den här förbannelsen, men anade att det var ett väldigt känsligt ämne. Det var antagligen som att gå över ett minfält — ett felsteg och, tja, allt skulle bli fel. Hon bet sig i läppen, osäker på om hon skulle fortsätta.
   Hon sänkte huvudet lite och sökte efter Aenas blick, liksom fångade in den i sina tvåfärgade varma. Det låg med ens något omedvetet moderligt över henne. "Skulle du vilja berätta lite mer om den här kraften? Bara om du vill, förstås. Med lite träning kanske du blir jätteduktig på att hantera den, som mina syskon!"

Aena kände sig lugnare efter Asamis ord. Honan var inte arg på henne, vilket var det Aena oroat sig mest för. Men det hade varit lögn att säga att Aena återhämtade sig efter den incidentet: Efter att hon skadade Asami ville hon inte möta honans blick och nöjde sig med att titta ned i det höga gräset. 
  Där ser du, tänkte Aena, jag är ett monster.
  "Skulle du vilja berätta lite mer om den här kraften? Bara om du vill, förstås. Med lite träning kanske du blir jätteduktig på att hantera den, som mina syskon!" Men hon ville inte blir bra på att hantera den, hon ville bara att den skulle försvinna, hon ville bara att den skulle dö. Men hur dödade man en kraft? Behövde hon dö då också? Hon ville inte dö. Aena ville ju leva, bara utan smärta. Dessutom så hade ju den där hanen, Figaro, sagt något till henne. Vad var det nu? Något om att hon skulle klara det, att hon aldrig var ute i leken. Men detta var ju inte en lek. Lekar skulle ju vara roliga, och livet var inte roligt. 
  Aena skakade på huvudet. Nej, hon ville inte prata om sin kraft.
  "D-du da, Asami? Vad har du för kraft?" frågade hon lågt, tittade upp för en sekund innan hon slog ned blicken igen. Ett blygt leende började växa fram i valpens ansikte.

Aena skakade på huvudet. Asami nickade förstående och slöt ögonen en sekund. 
   "Det är okej. Du måste inte." 
   Det var märkligt, fast hon själv inte hade lämnat tonåren och därmed inte var något mer än ett barn, så kände hon en impuls att skydda den lilla flickan. Hon var så liten, så rädd, så hjälplös. Nej, inte hjälplös, hon hade sitt smärtsamma glitter. Men faktum kvarstod att hon var ett barn, och Asami ville instinktivt ta hand om henne, kanske ta med henne hem till Trinity. Se till att hon mådde bra.
   "Du da, Asami? Vad har du för kraft?" 
   Aj. Där kom det. Asami tvekade, visste inte riktigt var hon skulle säga. Det var bara att vänta, efter den vändningen samtalet tagit. Men precis som Aena inte ville prata om sin kraft, ville inte Asami prata om sin avsaknad av en sådan. Hon skämdes. Det måste vara något fel på henne — när till och med Aena, som var mycket yngre än hon, hade upptäckt sin. Hon var den enda i kullen som inte hade några krafter. Men hon var rädd också. Tänk om hon aldrig skulle få några? Tänk om det verkligen var något allvarligt fel på henne? 
   Hon kom ihåg att Aena fortfarande var kvar, och måste ha märkt att hon försvann i tankarna. Klumpigt försökte hon hitta tillbaka till orden. "Jag ... har ingen kraft." Asami svalde. "Eller, jag har inte upptäckt att jag har någon än, så jag vet inte. Kanske dyker den upp bara jag väntar lite."
   Det lät till och med ännu mer deprimerande när hon sa det högt. Plötsligt orkade inte Asami hålla uppe sin käcka fasad längre. Med vad som lät som en halvkvävd snyftning satte hon sig i gräset med blicken fäst vid en liten sten mellan framtassarna. 
   "Jag är faktiskt lite rädd", bekände hon svagt.

Det drog lite i Aenas mungipor, men inte för att hon var glad. Visst var hon glad för Asamis skull, glad över att Asami inte behövde ha bördan av en kraft, men det påminde också henne själv om var hon själv drogs med. 
  När Asami sa att hon kände sig rädd bildade Aenas ögonbryn ett V. Varför var hon rädd? Var hon rädd för att hon skulle ha en kraft likt Aena? Aena klandrade henne inte, samtidigt som hon var säker på Asami inte skulle ha en sådan... ond kraft. Asami var ju så snäll, en ängel. Änglar var inte onda, hade inga onda krafter, ju.
  "Varför är du rädd, Asami?" frågade hon lågt till slut innan hon erbjöd den lilla tröst Aena kunde ge henne.
  "Du behöver inte vara rädd Asami. Du är ju stark... och snäll, och typ... stor. Snälla vargar lever vidare för alltid, det sa min mamma."

Hon visste inte om hon ville svara. Det var någonting som tog emot. Hon låtsades alltid som om allt var bra, men sanningen var att det tärde mer på ynglingen än vad hon visade utåt. Hon kände sig otillräcklig. Hade ingenting att tillföra. Och medan syskonen arbetade med sina förmågor och visade upp sina framsteg, kunde hon bara sitta bredvid. Hon brukade le tills det stramade i ansiktsmusklerna, men det kändes inte äkta. Nog var hon glad för syskonens skull, men hon kunde ändå inte glädja sig riktigt åt det. Det kändes bara som om de andra, för varje framsteg, gled längre och längre bort från henne. De utvecklades, hon satt kvar. Det var så det alltid hade varit. 
   Aena sa att hon inte behövde vara rädd. Hon var stark, och snäll, och stor. Snälla vargar levde vidare för alltid. Asami sprack upp i ett leende, men det var ett sorgset leende, beslöjat av tårar och ackompanjerat av ett kvävt ljud. 
   "Jag ... Det här är antagligen fånigt, men ..." Hon drog ett djupt andetag. "Jag är rädd för att det ska vara något fel på mig. Att hela jag är fel och att det är därför jag inte får några krafter." Hon snörvlade till. Hon hade ingen att prata med om det här, för ingen kunde hjälpa henne. Mamma förstod, men vad kunde hon göra? Mamma sa alltid att Asami visst tillförde något till flocken, med sitt leende och varma hjärta. Men inte ens det kändes riktigt längre. Hon trivdes med att sprida glädje, men hon ville vara något mer än så. Det var alltid samma sak — du har andra kvalitéer, följt av en massa smicker. Men det var inte de kvalitéerna hon var ute efter. Det var fel kvalitéer. 
   "Alla de andra har redan fått sina krafter. Jag jämför mig med dem hela tiden. De är så häftiga, och jag är bara ... jag." Dystert såg hon på Aena. Det var kanske fel att tynga henne med Asamis bördor, men hon ville bara höra någon utomståendes åsikt om saken.

Aena drog efter andan när hon hörde vad Asami sa. Det chockade henne, Asamis ord chockade henne. Varför skulle det vara hemskt att inte ha en kraft? Då skulle man inte behöva vara rädd för att skada främlingar av misstag, skaffa fiender av misstag eller, det värsta av allt, skada sina vänner. Att inte ha en kraft, det var allt Aena någonsin drömt om. Att bara vara en normal varg, det var allt som Aena aldrig kunde bli. Att vara god som Asami, det var en livstid bort från Aenas tassar.
  När Aena såg hur tårar och ledsamhet fyllde Asamis blick stängde hon munnen. Aena var både chockad och arg över Asamis ord. Förstod hon inte hur lyckligt lottad hon var?! Hon hade allt som Aena kunde önska sig; inga krafter och familj. 
  Men till och med valpiga Aena visste att det inte var tid för att skrika på Asami. Aena visste själv att hon inte gillade när folk skrek på henne när hon var ledsen, för det gjorde henne bara ännu mer ledsen. 
  Utan att säga något klev Aena framåt, tills hon var tillräckligt nära för att kunna gosa sig ned i Asamis päls. Aena gnuggade sitt huvud mot Asamis ben och försökte trösta den äldre honan.
  "Det är inte så bara", viskade Aena lågt och fortsatte att försiktigt smeka Asami. Hon hade dock svårt att avgöra om hennes handlingar tröstade henne själv mer än Asami. Hon ville dock inte sluta. Hon ville inte backa undan. Hon tyckte om värmen. 
  "Det är inget fel på dig."

Kroppskontakten tröstade. Inte mycket, men lite, och det var väl ungefär så mycket tröst som Aena var förmögen att uppbåda för ögonblicket. Asami sänkte huvudet och begravde försiktigt nosen i Aenas fluffiga päls. Det var inte så bara, det var inget fel på henne. Plötsligt skämdes hon över sitt lilla utbrott, över att det var hon som hade två levande föräldrar och en familj som älskade henne och en flock. Det var hon, som var äldre än Aena och egentligen inte hade något alls att klaga på eller ens bekymra sig över, som satt här och snyftade och krävde tröst av en liten föräldralös valp med en kraft som hon inte kunde kontrollera. Asami blev nästan äcklad av sig själv. Hennes problem var ingenting i jämförelse med Aenas. 
   Ynglingen rätade på sig och försökte ta sig samman. För Gudarnas skull, Asami! Hon log tappert mot Aena. 
   "Förlåt mig. Det är inte du som ska behöva trösta mig." Hon svalde, skrattade till. "Jag gör fel hela tiden. Jag måste naturligtvis tacka dig, Aena. Tack så jättemycket."
   Det här hade kommit att handla alldeles för mycket om henne. Men det var tydligen en så känslig punkt att hela Asami rasade ihop om man råkade trycka på den. Asami hade många gånger bett till Gudarna om att bli belönad med krafter såsom de andra blivit. Men kanske hade hon bett om fel saker. Kanske behövde hon egentligen be om att få den mentala styrkan som uppenbarligen krävdes för att hon skulle klara av att leva utan förmågor, för den saknade hon alldeles tydligt. 
   "Hur mår du själv, Aena?" frågade hon med låg röst. Tårarna hade torkat i pälsen på kinderna och hon kände sig mycket lugnare nu, av någon anledning. "Här sitter jag och gråter och tycker synd om mig själv, och så glömmer jag att fråga hur du mår."

Aena fnissade tillbaka en aning och tittade upp på Asami.
  "Så klart jag behöver, dumbom. Det är allas ansvar att ta hand om varandra. Och jag är 'allas'", sa Aena och log brett åt Asami. 
  "Hur mår du själv, Aena?" Aena drog efter andan och fick ett förvånat uttryck. Det var faktiskt en fråga som hon aldrig blivit frågad, i alla fall inte konkret. Hon hade fått frågor var hennes föräldrar var, om hon var ensam och visst hade alla vargar varit mer eller mindre genuint oroliga för henne men de hade aldrig frågat hur hon egentligen mådde. Det var så underligt, men samtidigt så skönt att få den chans att svara på frågan. Trots det begränsade sig Aena lite i sitt svar. Lite.
  "Inte jätte bra", sa hon lågt och tryckte sig närmare Asamis trygga värme utan att skämmas. Aena vände bort blicken, ned till marken. Som alltid fanns det en trygghet att inte behöva se in i individers ögon när man pratade om saker som låg nära hjärtat. "Jag saknar mina föräldrar, jätte mycket. Och jag är trött på att resa, ändå fast jag vet att jag måste och-" Aena fortsatte babbla på; pratade om hur hon ofta låg hungrig om natten. Hon berättade om rädslan att vandra över öppna platser för där kunde hon inte gömma sig för rovfåglar som enkelt kunde ta henne. Hon berättade också om hennes rädsla för främlingar, för andra vargar, då hon var rädd för att skada dem. Kort efter att hon nämnt hennes sociala fobi så la hon dock snabbt till att hon gillade Asami och absolut inte kände den rädsla gentemot henne. 
  Vid slutet av hennes, som man nu kunde kalla, lilla tal så tog hon ett djupt andetag och kollade upp på Asami och log en aning, dock sorgset. Alltid sorgset.
  "Tack, Asami, det kändes skönt att säga", sa hon ärligt därefter backade hon undan. Det var dags för henne att fortsätta resa, nu när hon lyft bort lite av den tyngd som hon hade byggt upp inom sig under resan.

Kanske hade Aena rätt. Kanske var det allas ansvar, inte bara de som stod en närmast eller som hade resurser att hjälpa en. Asamis mungipor drogs uppåt i ett mjukt leende. Det hade varit skönt, faktiskt befriande, att få uttrycka de känslor hon burit på så länge utan att tala om för någon. Hon hoppades inte att Aena tyckte att hon var en bortskämd lipsill vars största problem i livet bestod i att hon inte hade några krafter — vilket var fullt godtagbart att tycka, eftersom det var sant. Asami var inte nöjd med sig själv, långt ifrån. Men det var så svårt att ändra på sig, ändra på saker och tankar man tänkt alldeles för länge utan att göra något åt. 
   Hon var inte riktigt beredd på den långa utläggning som Aena kom med, den strida ström av ord som plötsligt forsade ur hennes mun. Men hon lät henne tala, utan att lägga sig i. Det var mycket som den lilla var tvungen att kånka omkring på. Mycket som en valp i den åldern inte borde behöva tänka på. Men hon visste också att det blev lättare på något sätt, när man berättade om det, och om hon kunde lyfta lite på Aenas bördor så skulle hon göra det. Asami lyssnade, tyst, men tog in varje ord, medan valpen tryckte sig närmare henne i jakt på den värme som var henne undanhållen. 
   Till sist verkade det som om Aena var färdig. Hon backade också undan lite, gjorde klart att det var dags att fortsätta sina respektive resor. 
   "Det är mycket du bär på, Aena." Ett sorgset uttryck kunde anas i Asamis ögon. "Jag beklagar dina föräldrar, och ... allt annat. Men vet du vad?" Hon reste sig upp och viftade, uppmuntrande leende på svansen. "Du är stark. Du är nog tamejtusan den starkaste valp jag någonsin mött." Det var knappast en lögn. Aena var bra mycket starkare än Asami i varje fall. "Så jag vet att det kommer gå bra för dig, vart du än styr dina steg." Hon vände sig om för att börja dra sig iväg, men vände på huvudet och såg på Aena. "Och du? Snälla vargar lever för alltid, det vet du, va?" 

[Börja avsluta? :3]

Aena log brett och rodnade av glädje. Asami tyckte hon var tuff! Aena försökte, försökte vara modig och hård, men ibland var det svårt. Trots det så tyckte Asami att hon var... just det. Det fick hennes lilla hjärta att upphetsat slå mot hennes revben.
  Det var inte bara det som fick hela hennes kropp att hetta upp. Hon fick bekräftelse gång på gång från Asami. Bekräftelse som fick henne att känna sig stark. Det var som om det Asami kallade henne, det blev hon. 
  "Så jag vet att det kommer gå bra för dig, vart du än styr dina steg." Aena nickade snabbt och vände sig om. Det var nu de skulle dela på sig, och kanske aldrig mer ses. Aena var glad i alla fall för Asamis närvaro skulle aldrig lämna hennes sida. Inte nu.
  "Och du?" Aena stannade och vände sig om, såg lite frågande på Asami. "Snälla vargar lever för alltid, det vet du, va?" Aenas ögon glittrade till av tårar, tårar av glädje. Aena stod dock tyst kvar en stund innan hon log åt Asami, nickade ännu en gång. Därefter vände Aena sig om, ökade farten tills hon galopperade. 
  Snälla vargar lever för alltid, upprepade Aena för sig själv i tankarna.

[Avslutat]