Det var en hyffsat varm dag med väldans få moln på den vackert blå himlen, vinden drar i det höga gräset till och från. Detta gjorde att den äldre hannen och hans dotter hade sökt sig till ett träd för att få skugga från solens varma strålar, ett vattenhål låg även i skuggan utav det ensamma trädet. Den lilla hade blivit törstig utav vandringen och trött i de små tassarna, och som ett brev på posten hade de fått tag på exakt det som dem letat efter; ett mindre vattenhål och lite skugga.
   Valpen simmade nöjt omkring i det svala vattnet, dök då och då för att svalka ned sitt huvud. Hon plaskade och simmade häftigt omkring, lite väl häftigt, så häftigt att det faktiskt skvätte på den gamle som låg i skuggan under trädet. Pogbas huvud for upp som ett spjut från marken, han frustade missnöjt, «Nu får du lugna ner dig i vattnet» han såg på dottern men kunde inte förmå sig att ge henne en arg blick, hon som hade fått stå ut med såpass mycket idag redan. Den lilla valpen stannade upp i vattnet när fadern tilltalade henne, paddlade för att hålla sig flytande och svarade honom med ett kort mhm. Hon visste ju att hennes far inte tyckte om vatten, hon visste ju det. Det var dumt gjort, men hon kunde inte motstå att plaska omkring i vattnet, det var så skönt! Hon hade saknat vattnet, mycket. Det var inte så ofta som dem faktiskt stötte på vatten, men fortfarande såpass ofta att Yzma kunde klara sig utan det en kortare tid.
   Valpen tog sig upp till land igen, ruskade på sig trots att det inte behövdes tack vare hennes vattenavstötande päls, var det bara en vana? Troligen. De bruna ögonen såg sig omkring men kunde inte se så värst mycket, gräset var alldeles för högt. Det enda hon kunde se var hennes far liggandes under trädet, vattenhålet och.. en sten!? Valpen rusade snabbt fram till stenen och hoppade upp på den, hennes far hade sagt åt henne hur viktigt det var att hålla koll på sin omgivning, speciellt om man är liten.
   De kisande ögonen fick snart syn på något, gråvittblått? Och det var ingen sten, det visste hon. «Far!» utbrast den lilla valpen och den äldre hajade till där han låg och vilade, «Det kommer någon» sa hon besvärat. Främlingar är inte hennes grej.

Hon hade vandrat ett bra tag nu, från en slätt till en annan, men ändå såg de hyfsat lika ut. Den här var mindre röd men lika stor, åtminstone i Asamis ögon, och hon började bli lite trött på att vandra på slätter nu. Hon hade haft en chans att gå upp i de röda bergen vid Azhekaslätten, men hon tyckte inte om namnet; det gav henne rysningar och fick henne att känna sig osäker. Hon hade varit på vandring länge, men hon var inte vuxen ännu och hade mycket kvar att lära sig om världen, och det hände mer ofta än sällan att hon saknade familjen och flocken och önskade att hon haft åtminstone någon med sig, att hon inte var här helt själv. Men hon ägde också ett stort mått nyfikenhet och det var till stor del det som drog henne framåt. Det hade dragit henne hit, i varje fall. 
    Nu vandrade ynglingen långsamt genom gräset, med de olikfärgade ögonen fästa neråt, i egna tankar. Det var en fin dag, med en nästan molnfri himmel och en skön bris som rufsade lätt i hennes grå päls och erbjöd lite svalka. Hon nynnade tyst på en gammal sång för sig själv, men avbröt sig när lukten av andra vargar nådde henne. Asami lyfte blicken och spanade över slätten. En varg låg i skuggan av ett träd, och bredvid den, en liten gestalt, en valp. Det låg något bekant över dem, tyckte Asami, men det tog henne ett par sekunder att komma på vad. De hade träffats tidigare, mindes hon, den lilla valpen och hennes far, och de hade varit vänliga mot henne. Hon hade ett vagt minne av att ha lekt tafatt med valpen ett slag, men det var länge sedan, och hennes minne hade aldrig varit speciellt bra. Men hon kände igen dem, så mycket var säkert. Vad hette de nu igen? Asami rådbråkade sin hjärna. Yzma och … Pumba? Nej, tänkte hon och ruskade på huvudet åt sig själv, Pogba. Så var det. 
    “Hallå!” hojtade hon, skuttade till och tog sig närmare. “Yzma? Är det du?” Hon litade inte helt och hållet på sitt eget minne och formulerade det som en fråga, så att de kunde rätta henne om hon sa fel. Fast hon var ganska säker på att hon hade rätt. Faktiskt.

[Improviserade Asamis minne av deras första möte, men säg till om du har en annan idé/om jag ska ändra! :'D]

[Nej nej, det funkar bra :3]

Pogba gick med trötta steg fram till stenen som valpen satt på, och satte sig bredvid dem. Den lilla valpen stirrade ihärdigt på den som rörde sig en bit bort, «Hallå!» ropade främlingen, men rösten lät väldigt bekant - var detta någon som valpen kände? Hon letade igenom de många bokhyllorna i sitt huvud, vem var detta? Individen skuttade närmare, «Yzma? Är det du?» snabbt som attan hoppade valpen ner från stenen och rusade fram till den andra, «Asami!» rösten var fylld av glädje och ansiktet strålade. Pogba gick även han nu fram till den bekanta, «Trevligt att åter stöta på varann» han log och blinkade med ena ögat mot Asami.
   Den lilla valpen rullade runt för att lägga sig på rygg och fäktades med tassarna upp i vädret mot vännen, tungan hängde lekfullt utanför munnen. «Vart har du varit?» frågade valpen nyfiket och lugnade ner sitt fäktande, ögonen lös när hon såg på den äldre tiken, hon beundrade henne så. Yzma skulle minsann bli som Asami när hon blev stor, det är ett som är säkert. «Jag har saknat dig» sa valpen, hon sköt ut läppen och strök öronen bak i nacken för att göra ett ledsamt ansikte.

Gensvaret på hennes rop var positivt och fick Asamis svans att börja vifta exalterat. Det var Yzma och hennes pappa! Nog dög minnet hennes till någonting ändå. Yzma hoppade ner från stenen hon stått på och skuttade fram till Asami, och även Pogba gick fram och log mot henne. Trevligt att åter stöta på varann, sa han och Asami log brett mot dem. “Verkligen”, utbrast hon. Hon hade inte trott att hon skulle få träffa valpen och hennes far på ett bra tag framöver — Numoori var ett stort land och de vandrade i olika riktningar alla tre — men det kändes bra att se ett par bekanta ansikten. Det fick henne att känna sig mindre ensam än när hon tillbringade dagar, och ibland veckor, i sträck utan att träffa en levande själ. 
    Yzma rullade över på rygg och tittade upp på Asami. Var har du varit? frågade hon, och Asami ryckte på axlarna. 
    “Jag har vandrat”, förklarade hon. “Inte så mycket har hänt mig sedan vi sågs, men jag vet inte, det kanske är bra.” Hon sprack upp i ett leende. “Nu får ni berätta. Var har ni hållit hus någonstans?” Hon kände sig mycket bättre till mods nu när de var här. Att vandra på öppna slätter kändes ofta lite obehagligt, eftersom det inte fanns någonstans att gömma sig om det skulle bli nödvändigt — och hon hade inte ens några krafter att försvara sig med — men med Yzma och Pogba här kunde hon känna sig trygg. 
    Yzma sa att hon hade saknat henne och gjorde en ledsen grimas. Asami strök också bak öronen. “Jag har saknat er också”, försäkrade hon, för det var sant. “Det har varit lite ensamt nu, men jag klarar mig fint.” Hon gaskade upp sig och öronen vippade framåt igen samtidigt som hon drog på munnen mot både Yzma och Pogba.

Valpen kravlade sig upp i sittande position när Asami berättade att hon hade vandrat, «Inte så mycket har hänt mig sedan vi sågs, men jag vet inte, det kanske är bra. Nu får ni berätta. Var har ni hållit hus någonstans? Jag har saknat er också. Det har varit lite ensamt nu, men jag klarar mig fint» Pogba hade precis gjort en inandning för att tala då den lilla valpen avbröt honom, hon som aldrig brukar tala, han såg på henne med nästan förvånade ögon. «Senast sågs vi ju på Azhekaslätten, men efter det vandrade vi in i Kem.. Key» de bruna ögonen vändes kort upp emot hennes far för att sedan vändas mot Asami igen, «Ken-Yak» rättade Pogba och dottern nickade som för att intyga att fadern hade rätt. «Ken-Yak. Sedan hamnade vi här och har varit här på slätten ett tag» öronen viftade till såsom de brukar göra när hon är glad, den rörliga tentakelsvansen kringlade omkring bakom henne och hon log brett. Men leendet försvann ganska så snabbt när hon kom på att vännen berättat att det varit lite ensamt på hennes vandring, som en blixt från klarblå himmel fick Yzma den bästa idéen som man någonsin kunde få, «Du kan ju vandra med oss!» utbrast den lilla tikvalpen exalterat och hoppade upp från marken, Pogba harklade sig «Jag är säker på att Asami här, har annat för sig» stoppade han dottern snabbt. Mungiporna drog med ens till ett upp och ned vänt u och valpen satte sig ner med en duns, för att visa sitt missnöje. Fadern bara skakade på huvudet, «Det här tar du hand om, det har varit lite mycket idag» sa den äldre och såg på Asami, han syftade på den lilla valpen i sin tidigare mening, hon hade varit lite extra stönig idag. «Jag finns i skuggan under trädet om ni vill mig något» Pogba gick iväg mot trädet och i samma sekund som han vände ryggen till, räckte den lilla valpen ut sin tunga mot sin far.

Yzma avbröt sin far som öppnat munnen för att svara henne, och det förvånade uttrycket i hans ögon fick Asamis leende att breddas. De hade vandrat in i ett område som kallades Ken-Yak, och hade nu varit här ett tag. Namnet sa henne inte mycket. “I Ken-Yak har jag aldrig varit”, berättade Asami sanningsenligt. Yzma föreslog att hon skulle vandra med dem istället för att vara ensam, och Asami såg inget större problem i det. Pogba stoppade henne genom att säga att Asami säkert hade annat för sig, men det var bara av artighet, antog hon.
    “Jag har faktiskt mindre att göra än det ser ut”, sa hon och ryckte på axlarna. “Jag har i alla fall inget emot det — det skulle vara trevligt att vandra med er, om jag får.” Hon påminde sig om att hon faktiskt bara hade träffat dem en gång tidigare och inte kände dem så jättebra, även om hon tyckte bra om dem, och hon hade uppfostrats till att vara vänlig och artig. Ett leende lekte i ena mungipan, och växte när Pogba förklarade att han överlät ansvaret för dottern åt henne för en stund. “Oroa dig inte!” sa hon glatt, “jag fixar det!” Yzma vände på huvudet och räckte ut tungan åt fadern, och Asami skrattade när han uppfattade rörelsen i ögonvrån och skakade på huvudet åt den. Asami vände uppmärksamheten mot valpen och frågade: “Okej, vad vill du hitta på?”

«Okej, vad vill du hitta på?» frågade vännen, hennes tjuriga anlete mjuknade och hon tvingade fram ett leende, vilket även var tydligt. Valpen funderade en stund, lät blicken vandra iväg, hennes svans trummade mot marken. «Vi kan» började hon, «Vi kan leta efter fåglar! De är så läskiga, jag gillar inte fåglar.. men vi måste döda dem» fortsatte valpen hastigt, ett brett småelakt flin letade sig fram i det lilla ansiktet och öronen fladdrade till, de små tassarna gnuggades mot varann. Hon avskydde fåglar så mycket att hon ville utrota dem, trots att hon är rädd för dem.
   Yzma spurtade* iväg bort emot vattenhålet för att stanna vid kanten och vända sig om, «Kom» sa hon ivrigt till Asami och hoppade ner i vattnet, plums sa det. Hon blåste nöjt ut luft ur gälarna, bubblor flöt upp till ytan och försvann sedan upp i tomma intet. Vatten är det bästa som finns.
   Valpen simmade med huvudet över ytan för att vara så synlig för sin vän som möjligt, hon simmade tvärsöver vattnet så snabbt hon kunde och nådde tillslut andra sidan. Den svaga remsan utav jord blandat med vatten gjorde hennes tassar något kladdiga när hon tog sig upp ur vattnet, skakade benen en och en för att få bort det kladdiga. När det var avklarat satte hon åter de korta benen i fart, målet var att hitta en fågel - döda första bästa.

[*Tänk dig en springade Yzma, typ en springande korv precis som herr Wiener i Boog och Elliot xD Eller kanske så här? En långsam korv som tror att den är snabb <3]

Yzma föreslog att de skulle leta efter fåglar, och att de måste döda dem om de hittade några. Asami rynkade tveksamt pannan — att döda dem var väl kanske lite att ta i? — men hon slöt sig till att hon inte behövde oroa sig; även om de hittade en fågel så skulle den förmodligen bara flyga iväg. Yzma hade börjat springa mot vattenhålet, och sättet hon sprang på påminde Asami om en utter — valpen hade en lång kropp och korta ben, vilket kanske inte alltid bäddade för de mest atletiska rörelser. Hon kunde dock inte låta bli att le, bara för att Yzma var så söt. 
    “Kom!” ropade hon till Asami, som följde efter och plaskade ner i vattnet. Svalkan som svalde henne var en välkommen förändring jämfört med värmen som härjade på land, och fastän hon inte var överdrivet förtjust i vatten som sådant, tyckte hon ändå att det var skönt att få bada och svalka sig lite. Ungvargen doppade huvudet och när hon kom upp igen och skakade vattnet ur ögonen hade Yzma redan simmat tvärs över vattnet och tagit sig upp på stranden på andra sidan. Asami satte fart och korsade vattnet så fort hon kunde, men hon var ingen speciellt snabb simmare och hon skulle bli tvungen att springa för att hinna ikapp Yzma. Tur att Yzmas korta ben krävde en inte alltför hög fart, och att Asami sprang betydligt fortare än hon simmade. 
    Den grå ynglingen tog sig upp på stranden och ruskade vattnet ur pälsen innan hon galopperade efter Yzma, med vattendroppar som flög och stänkte från henne åt alla håll. När hon hunnit ikapp valpen log hon brett. “Ser du någon fågel?” frågade hon, innan hon själv fick syn på en liten svart fågel som slagit sig ner på en sten kanske tio meter bort. “Där är en!” utbrast Asami och nickade med huvudet i fågelns riktning. 

[Nahaha så korvig <3]

[ "att döda dem kanske var lite o ta i" xD ]

«Ser du någon fågel?» frågade Asami, den lilla valpen såg upp mot sin vän, tänkte precis svara med ett nej, «Där är en!» utbrast den andra. De bruna ögonen riktades dit den gråas huvud nickade, mycket riktigt, på en sten satt en svart fågel. Och den var inte alls långt bort! Ett busigt leende spreds i den lillas ansikte, rackartyg var på g.
   Yzma krökte på kroppen likt en katt som ska attackera sitt byte, «Ett. Två» hon viftade med bakdelen, «Tre!» for iväg oväntat snabbt trots de korta benen hon ägde. Men ju närmre hon kom stenen, desto större blev den, hon hade ingen som helst chans att ta sig upp på den. Att hoppa försökte hon, men den svarta fågeln bara såg ner på Yzma med sina.. stora, läskiga ögon.
   Den kraxade till och valpens ögon spärrades upp, hakan ramlade i marken och öronen började att fladdra, hon skrek rakt ut av rädsla. «Spring!» utbrast hon och började att springa i motsatt riktning, tillbaka till vattenhålet.
   Det såg ytterst löjligt ut.

[ Asami är för snäll för att döda något x) <3 ] 

När Asami uppmärksammade valpen på fågeln log Yzma och kröp ihop i smygarposition, med den lilla bakdelen viftande i vädret. Sedan rusade hon iväg med en fart som överraskade Asami, i riktning mot stenen där fågeln satt, men stenen var uppenbart större än Yzma beräknat och efter ett misslyckat hopp upp kraxade fågeln till — den såg inte särskilt rädd ut, mest irriterad, kanske för att den insåg att Yzma inte kunde nå den — och valpen vände om med ett skrik. Spring! uppmanade hon Asami samtidigt som hon sprang förbi den äldre tiken, och Asami skrattade glatt. Hon vred på huvudet för att kunna följa Yzmas flykt tillbaka till vattnet. 
    “Du behöver inte springa!” hojtade Asami leende. “Den bara luras, den sitter fortfarande kvar på stenen!” Och mycket riktigt, det gjorde den. Fågeln blinkade argt mot henne. “Ska vi smyga oss på den?” frågade Asami. “Men då måste vi vara väääldigt tysta, så att den inte märker oss. Kom!”
    Hon hukade sig ner så långt hon förmådde, så långt att hon nästan försvann i det höga gräset, och började gå i en vid cirkel mot stenen, för att kunna smyga sig på fågeln bakifrån. Med tungspetsen som stack ut ur munnen och blicken fokuserad på konturen av stenen som skymtade i gräset, och med huvudet som ibland tittade upp för att försäkra sig om att fågeln var kvar, såg hon nästan ut som en van jägare. Ungefär ett par meter ifrån stenen stannade hon för att vänta in Yzma. 
    “Okej, hur gör vi nu? Hur ska vi få tag på den? Har du någon plan?” väste hon till valpen, på ett något överdramatiskt sätt. Som om hon var en hemlig agent ute på ett viktigt spionuppdrag. Det var lite så det kändes, i alla fall.

När valpen nästan hade nått fram till vattnet sjönk Asamis ord in, tydligen luras bara fågeln. Hon stannade till, vände sitt huvud bak mot fågeln med snörpta läppar och en ny glöd i blicken. «Ska vi smyga oss på den?» frågade vännen, den lilla nickade med ens, «Men då måste vi vara väääldigt tysta, så att den inte märker oss. Kom» den avlånga kroppen sattes åter i fart och kom tillslut ikapp den grå.
   Yzma härmade den äldre och hukade sig, dock hade hon inte lika långt till marken som Asami och släpade därför bröstkorgen i backen. Hon låtsades som ingenting.
   De smög sig på fågeln bakifrån, ett slugt leende blossade fram i ansiktet när de bruna ögonen skådade fågelns rygg. När vännen stannade till insåg Yzma att hon hade lagt för mycket fokus vid fågeln, det var tydligt att den grå väntade in valpen.
   «Okej, hur gör vi nu? Hur ska vi få tag på den? Har du någon plan?» säger den andra med inlevelse. Tikvalpen tar ett djupt andetag, «Du kan greppa mig i nackskinnet och slunga upp mig på stenen så att jag skrämmer fågeln, då är du redan på andra sidan utav stenen och hinner få fatt i den, trycker ner den på marken och väntar in mig så att jag kan avsluta dess läskiga planer» hon flåsade några gånger och fortsatte, «Eller så kan du bara hoppa på fågeln» det breda leendet var åter synligt i det lilla ansiktet och ögonen gnistrade, nu skulle hon skipa rättvisa.

Asami lyssnade och nickade inlevelsefullt åt valpens plan. Tydligen skulle hon ta den lilla i nackskinnet, skicka upp henne på stenen på något vänster, springa runt stenen och fånga fågeln. Så att de kunde döda den. Hon tvivlade på att planen skulle lyckas — och hon tvivlade ännu mer på att fågeln smed några avancerade planer där den satt och putsade fjädrarna — men det behövde inte Yzma veta. Hon tog ett par sekunder då hon såg ut som om hon tänkte så det knakade, med munnen hopknipt och pannan rynkad, innan hon såg på valpen. 
    “Jag tycker att vi hoppar på den tillsammans”, sa hon. “Stanna här, så går jag till andra sidan. Så hoppar vi samtidigt, och tar den från båda hållen! Låter det som en plan?”
    Asami lämnade Yzma för att på tysta tassar smyga runt stenen, så att hon hade den mellan sig och Yzma. Fågeln märkte ingenting, med huvudet nerstoppat bland fjädrarna. Så mycket jobb för en så liten fågel, tänkte hon för sig själv när hon kröp ihop på marken och gjorde sig redo för att hoppa. Hon lyfte huvudet, fångade Yzmas blick och mimade överdrivet tydligt:
    “Redo? Ett … två … tre!” innan hon kastade sig upp i luften, mot fågeln, övertygad om att Yzma skulle göra likadant.