[Detta är endast ett ensamt inlägg. Svara INTE i tråden, tack C:]

Doften av sot och gammal, fuktig aska hängde i luften, och Razios rynkade kraftigt på nosen för vart andetag. Ögonen kisade ut genom ögonlocken för att undvika de partiklar som följde havsvinden in mot träden. Platsen förvirrade honom, och väckte ett intresse och en nyfikenhet som drev honom framåt. Ut från trädens skydd, mot den svarta slätten. Sot. Aska. Förkolnade grenar, stubbar och fallna stammar. Det hade brunnit här. De mörka materialen färgade av sig mot hans tår, fötter, ben. Han fick sotfläckar på nosen när han försökte avgöra vad som hade hänt. De grönskande träden han just lämnat verkade friska, starka, och livnärde sig av den svarta, näringsrika marken. Men... askan här, endast ett stycke ut från skogens skydd, skulle aldrig grönska igen. Han kunde inte känna någon mark för träden att slå rot i. Endast flyktig, mörk sand. Flyktigt sot och kol. Han hade smakat på det - tagit det i munnen för att lika fort försöka bli av med det. Det smakade vedervärdigt! Den flod han följt ett stycke mynnade ut i det mörka, ut i havet, vars vågor dog mot den brända marken. Nu var havet tunnare, lägre. Han kunde se land resa sig ur vågorna. Ebb och flod var inga begrepp i Razios värld, men han såg ändå att vattnet dragit sig undan. Kanske flydde det från det döda, svarta.

Han rörde sig ut mot det som varit havets rand för endast någon timma sedan. Blottad i det öppna landskapet kastade han ständiga blickar mot skogen och skyn. Solen flämtade ovan hans huvud, dold bakom ett fåtal stackmoln. Han kunde se en ensam fågel sväva på de varma havsvindarna. Det ryckte lätt i öronen. Vad var det här för besynnerlig plats? Långsamt rörde han sig ut över den något fuktiga askan, som snart ebbade ut i sand. Mörk, sotklädd sand. Han kände den mellan tårna, en mjuk, grynig känsla. Helt olik djungelns lera och blad, grenar, taggar och kvistar. Det här var... en behaglig känsla. Främmande, men behaglig. Än så länge.

Tyst, och ännu med blicken flackande omkring sig, fortsatte han ut över den blottade havsbottnen. Sanden fläckades stundom av större och mindre släta stenar. Den reptillike varelsen stannade för ett ögonblick upp när han fick syn på en nästan vit sten, stor som ett hönsägg. Den glänste i solen, ännu fuktig, och innan Razios fortsatte sin färd ut över vattnet tog han stenen mellan tänderna och bar den med sig. Han hade mött stenar förut, trampat över dem, rullat ihop sig på varma klipphällar i solgläntorna. Men aldrig hade han sett en så vacker, slät sten som den han nu bar. Och då han var ensam här beslutade han att behålla den. Den var hans skatt nu. Där slutade han se sig om. Nyfikenheten drev honom längre ut över det vidöppna landskapet. Sanden blev långsamt ljusare, renare. Föga anade han vad han hade att vänta, då ebb blev till flod.


(Det behövdes en skiss här. Ja. Skiss av mig - MoonPhanter.)