Det var med en kluven känsla av melankoli blandad med hoppfullhet, som Boadicea vände blicken mot den blekblå horisonten denna vinterafton. Vinden bet kall i hennes bjärta pälsdräkt där hon satt, just intill en liten dunge av sälg och ensamma träd, vilande och väntande. Det var först för några timmar sedan hon nått den öppna slätten efter att ha tillbringat en kort tid i lövskogen, och då doftspåren av en flock tydligt lade beslag på detta område befann hon sig vaksamt i utkanterna av slätten. Det var åtskilliga dagar sedan hon nått detta land, och för första gången sedan hon kommit hit hade allt det nya börjat kännas bekant. Hon hade vant sig vid den torra kylan och de öppna fälten, vant sig vid tystnaden havet lämnat efter sig, och att vinden inte doftade av salt och frihet. Till och med den nya kosten på rött kött hade börjat kännas naturlig. Det var märkligt att vänja sig, kunde hon konstatera med blicken frånvarande riktad mot den blekt glödande solen vid slättens kant. Till en viss del var det positivt, på så vis att hon började se möjligheterna landet kunde erbjuda, men längtan efter havet och sina fränder var ännu stort. Boadicea hade aldrig varit så här ensam, och hon visste inte vad hon tyckte om det. Oavsett vad så skulle hennes framtid formas här, i Numoori, där vägskälen till ödet fanns.

Djupt inne i sina tankar befann hon sig, då något främmande fördes mot henne i vinden - doften av en främling någonstans i närheten. Med ett visst dröjsmål drog hon sig ur sina fundersamma tankegångar, och vände sin blå hökblick från horisonten. Det snöklädda vinterlandskapet omkring henne var böljande av låga åsar och sänkor, bevuxna med små träddungar och buskage. Det var först längre fram slätten verkligt öppnade upp sig, något Boadicea sett från skyn, då lövskogen låg så nära intill. Nu då mörkret börjat falla kände hon sig mer bekväm bland skyddande träd, då detta lands invånare ännu var främmande för henne.
Fakargen rätade på sig ytterligare en smula, och lade sina svartstrimmiga vingar till rätta på sin rygg, varpå hon med skarp blick lät syna landskapet. Hon fruktade inte de inhemska vargarna, givetvis inte, då det var mycket för deras skull hon befann sig här. Det var däremot alltid klokt att vara uppmärksam, så mycket var hon övertygad om, även om det aldrig tycktes finnas ett perfekt tillfälle för att socialisera med andra. Man tog vad man fick.