Om Arlathan var en plats av renaste liv, så var denna slätt dess innersta motsats.

   Det föll snö över den Azhekaslätten denna sena eftermiddag; Snö som smälte omedelbart den vidrörde det sträva gräset, för att endast lämna en rå fukt efter sig. Väldiga molnpelare klädde dramatisk det vida himlavalvet, skiftande mellan nyanser av askgrått och obsidian, hotande och fientligt. Vinden som ven var svag, men rå och bitande, bärande på en fukt som skar rakt genom päls och skinn. Här var allt dunkel, här fanns varken mod eller vänlighet att finna. Det här var en plats av död och förruttnelse, och ändå hade Boadicea en känsla att de digra platserna endast förvärrades om hon fortsatte att gå i den riktning hon hade gjort. Skogen. Hon hade sett den i fjärran, sett de mörka trädtopparna som likt ogräs klädde horisonten åt nordost. Därifrån drev vinden av död, doften av aska och misär. Och ändå fortsatte hon att gå.

   Det var i slutänden snön som hade besegrat henne - Ett fenomen hon var allt annat än van vid. Om än hennes ankomst i detta land signalerats med just snön, så var det inget hon ännu hunnit vänja sig vid. stormvindar och vågor, sådant var hennes vingar vana vid, men inte kylan och tyngden, inte piskandet i ögonen. Så just nu gick hon, kryssade med mjuka rörelser fram mellan tuvorna, med vingarna uppfällda över ryggen. Den blå hökblicken gled vaksamt över området allt eftersom hon rörde sig framåt, djupt besvärad av känslan slätten andades med. Det var skärande fel på något vis, det sade mot allt hon var, skar i hennes själ och hjärta. Men detta var Numoori. Detta var landet hon funnit på sin själsresa, och hon skulle aldrig finna vad hon sökte om hon tvekade, om hon undvek, om modet svek henne. Hon tog landet med såväl dess skuggor som dess ljus, såsom det borde.

   Fakargen, strålande av vårens färger i ett landskap av evigt förfall, saktade med ens in sina steg och höjde blicken mot himlen. Såg upp mot snön som föll och kullarna av moln, betraktade dess fientliga åsyn med en groende längtan i sitt hjärta. Aldrig hade hon önskat att känna doften av havet så mycket som hon gjorde just då.

En reslig varg vandrade ljudlöst fram över den dystra slätten. En iskall vind smekte hans päls, en vind som bar med sig hemska dofter. Hanen fnös som för att tvinga bort den obehagliga lukten men den tycktes vara permanent. Luften osade av ilska, av rädsla och av död. Efter de dagar han spenderat i den varma höstskogen var förändringen överväldigande. De klara varma färger han vant sig vid gick inte att återfinna. Platsen var livlös och grå, han kunde inte höra en enda fågel sjunga. Den ständigt närvarande värmen var här förbytt i en isande kyla som aldrig vek sig.

Zoran älskade det.

Trots känslan av obehag som gnagde i hans bakhuvud så flinade han ständigt då han travade fram över stäppen. De mörkt isblå ögonen kunde äntligen slappna av när de befriats från Höstskogens storslagna färgprakt. Visst hade skogen varit vacker, det gick inte att förneka. Men Zoran hade levt nästan hela sitt liv i en monokrom, tyst och snötäckt värld. De klara färgerna och den varma luften hade varit bedövande, kvävande. När han vandrat in i slöjan av kylig dimma som omgav stäppen hade han tackat stjärnorna för att de fört honom dit. Det var i det ögonblicket som snön börjat falla.

Nu travade den grå hanen fram över den frostbitna marken. Snöflingor dansade runt honom då han rörde sig, likt gamla vänner som gladdes över en oväntad återförening. Han njöt i fulla drag över att vara omsluten av sin älskade kyla, och kunde inte hindra det upprymda skratt som tvingade sig upp ur hans strupe. Han struntade för tillfället i om det var oförsiktigt att låta sitt valpaktiga beteende dra till sig uppmärksamhet på en plats som denna, att det var hjärtlöst att han ignorerade sitt uppdrag. Alla måsten och alla krav var för tillfället helt bortglömda då han skrattade, och travade fram genom sin älskade snö.

Mörkret började djupa över slätten, vilket skapade ett tilltagande, diffust dunkel i kombination med de bleka stråken av dimma som drev över tuvorna. Snöfallet började bli mer ihärdigt, molnen mörkare och mer kaotiska, vinden bet allt kyligare. Det kunde inte vara många timmar kvar innan den dolda solen sjönk helt bakom horisonten, var hennes känsla. Men natten föreföll sig kanske annorlunda i denna digra del av Numoori, kanske var dagen lika dunkel som natten? Det var länge sedan hon slutade förvånas över de märkliga platser detta land uppvisade, men hennes fascination över dem brann ännu lika klar - Över de mörka platserna såväl som de ljusa och vackra.

   Boadicea log litet, tyst och frånvarande för sig själv, samtidigt som hon sänkte sitt skirt gröna huvud. Ett ögonblick av kontemplation, en undran om vilken väg hon borde ta härnäst. Borde hon trotsa den envetna känslan av hot och död, eller söka sig till de ytterligare vackra platser hon visste att Numoori gömde? Borde hon ta vägen till öst eller till väst? Mot ljus eller mörker? En låg, men inte sorgsen, suck föll ur henne, varpå hon fortsatte att gå med förnyad energi och målmedvetenhet. Hon visste sitt syfte, och syftet förde henne mot Numooris innersta mörker.

   Men något kom henne på avvägar denna dystra eftermiddag - ett skratt som ekade i vinden. Hon hejade sina steg och blickade bort i fjärran med en begrundande blick? Skratt på en plats som denna var inget hon hade förväntat sig, men hur kunde hon egentligen försöka sig på den omöjliga konsten att beräkna saker i ett land som detta? Ett intresse väcktes inom henne, och då hon återupptog sin vandring med en något korrigerad riktning.

   Det tog inte en lång stund innan dimman skingrades och en silvergrå varggestalt, i full rörelse, uppenbarades några tiotal meter bort. Boadicea ökade sin takt något för att hinna med att komma nämre den andre, med ett leende som svar på hans uppsluppenhet.
   "Andaran atish'an, vandrare i dimman! Stanna och tala med mig är du snäll!" Hennes röst var lite mindre än ett rop, men melodisk som en sång då hon kallade ut till främlingen. Hon saktade själv in nu, väntade på om han själv valde att vilja tala med henne. Respekt var det minsta hon kunde visa honom.

[Off: Förlåt för ett så segt svar... Jag kan inte uppdatera ordentligt för än mina slutprov är avklarade. ^^']

Han hade varit helt inne i sin egna värld, uppslukad av ett minne. Kanske var det kylan som drog fram bilderna - han visste inte. Men oavsett vad som framkallat hans plötsliga nostalgi så var den välkommen.

Han mindes tydligt en av de många dagar då han och hans bröder trotsat deras mors varnande ord. De hade lämnat den trygga dal de levt i för att upptäcka mer av de snötäckta slätter som omgav deras varmare hem. Zoran och hans ljusgrå, yngre bror snubblade alltid in i någon form av problem. Den svartgrå äldste brodern såg det som sin uppgift att försöka kontrollera sina virvelvindar till småsyskon - ett omöjligt uppdrag, men det vägrade den stolte hanen erkänna.

Zoran var mentalt mycket långt borta - han såg för sin yngre syn hur de två bröderna löpte med honom genom dimman. Den röst som bröt tystnaden överraskade honom och den stora hanen tvärstannade. Han såg sig förvirrat omkring, och hans blick föll på en färgstark gestalt som tydlig skylde sig från det gråaktiga landskapet. Det var först då, när hans isblå blick föll på en okänd tik, som han förstod hur underhållande hans beteende måste tett sig.

Generat ruskade han på huvudet innan han långsamt vände tillbaka, men som så ofta log han brett då han tog sig närmare. "Ursäkta mitt uppförande, främling... Jag var inte medveten om er närvaro." Inombords skämdes Zoran förskräckligt - han hade uppvisat ett sådant valpaktigt beteende i framför en okänd varg... Och han kände även en viss besvikelse mot sig själv, för att han inte lagt märke till att någon betraktade honom. Trots de många mil som separerade dem hörde han tydligt sin fars tillrättavisande stämma. 'Var uppmärksam, ta alltid in din omgivning. Bli aldrig överraskad.'

Reflexmässigt stängde Zoran ut den förebrående rösten. Han vände istället sin fulla uppmärksamhet till den varg som stoppat honom. Färgen på hennes päls var... Obeskrivlig. Han hade aldrig förr sett en sådan färgsprakande varg. Utan sin goda uppfostran hade han säkerligen stirrat. Nu nickade han istället som en hälsning och lät ett artigt leende lysa upp hans anlete, och han stannade till ett par språng ifrån tiken. "Mitt namn är Zoran, son av Orion. Vad kan jag kalla er, lótë?" Lótë, blomma. Det var det enda han kunde tänka vid synen av en varg som var så långt i från de gråskaliga nyanser han var van vid.

[Känn ingen panik, jag är också rätt seg emellanåt, är mycket att göra med skolan. ^^ Man skriver då man känner för det. c:]

Mjukt lät Boadicea granska främlingen framför sig, en hane lika skinande silverne som dimman kring sig, som havets pärlemor. Åsynen av en levande varelse var mer upplyftande än hon förväntat sig, det var som känslan av att se den första stjärnan på himlen efter att stormen bedarrat. Än fanns de hotfulla molnen där - den döda slätten som omringade dem - men hon påmindes åter av att det inte förblev så för alltid. Förr eller senare skingrades skuggorna, och stjärnorna skiner även de mörkaste nätter. Numoori var ett kärvt och dunkelt land, men inte enbart. Hon måste minnas det. Ett leende vilade över hennes ansikte, svagt men genuint. Känn ingen fruktan, för denna natt kommer du ej att gå vilse, Boadicea av Arlathan.

   Leendet som den andre vargen svarade henne med var smittsamt, såväl som innerligt välkommet. Försiktigt rörde hon sig närmre, elegant kryssande mellan de sträva grästuvorna, för att skapa ett mer bekvämt avstånd för samtal mellan dem. Alltjämt stannade hon på några meters avstånd, gav honom i ett tecken på respekt möjlighet att vara vaksam. Hon hade börjat förstå anledningen bakom misstänksamheten detta lands vargar hyste gentemot varandra, om än det fortfarande var... främmande. Men att även han gick henne till mötes var ett gott tecken, ett tecken hon förvånades av och uppskattade.

   Då varghanen tog till orda så lyssnade hon uppmärksamt och stillsamt på hans ord, med sina blå hökögon svagt kisade i kontemplation. Hans ord var vänliga sådana; artiga, ursäktande. En varg av respekt och vänlighet, en varg av goda kvalitéer - sådana hon sett alltför få av i detta vida land. Undrade i tystnad vad lótë innebar. Boadicea log ytterligare något, mjukt och värdigt, varpå hon sänkte huvudet och blicken i en respektfull hälsning. När hon åter såg upp fäste hon sin skarpa blick i Zorans.

   "Mitt namn är Boadicea, dotter av Falon'Din", presenterade hon sig med sin melodiskt dova stämma, ytterst säker i ord och ton. Hon var obekant vid vanan att presentera sin fader, men fann därmed något nytt att lära sig. "Och du har inget att be om ursäkt för, Zoran av Orion. Jag är endast glad att finna en vänlig själ att samtala med på en plats som denna." Hon kastade en menande blick ut över slätten runt dem, där den kalla dimman kröp över de marker som osade av död. Då hon åter såg tillbaka på honom hade hennes leende svalnat, blicken djupnat i tankfullhet.

   "Jag vill inte kräva mer av din tid än jag måste, utan i själva verket hoppades jag på att få ställa dig en fråga. Hur mycket vet du om skogen som ligger norröver härifrån sett?" Hennes blick var begrundande, och tydligt så. Skogen som doftade av död och förruttnelse, skogen under vars himmel inga stjärnor sken - den skogen. Skogen hennes vandring förde henne till, långsamt och oundvikligt.

Då den slående tiken tog till orda svalde Zoran tillbaka en lättad suck. Trots hans allt annat än nobla beteende verkade hon inte nedlåtande - tvärtom. Hon förde sig lika värdigt som vargarna i hans hemland, med samma takt och elegans. Han fann sig själv glad över att ha mött någon i dimman. Kylan var välkommen, men ensamheten? Nej... Han skulle aldrig föredra att vandra själv även om det var ack så nödvändigt. Bilden av en snövit valp flimrade förbi hans inre blick och det öppna uttrycket i hans anlete slöt sig något. Jag har inte glömt. Hur skulle han kunna glömma sitt uppdrag? Men att löpa dag och natt... Det var omöjligt. Hans kropp skulle bryta ihop under pressen om han fortsatte i samma takt som tidigare. Visst borde det vara acceptabelt att sakta ned?

De dystra tankarna vägde tungt i hans medvetna och han lät sig tacksamt distraheras av den bevingade tiken. Han nickade instämmande åt hennes ord, fråga hon ställde fick honom att omedvetet rycka till. Med ens fick hans isblå ögon en kall, vass skärpa. Hans ställning blev stelare och hans käka spändes för ett ögonblick innan han tog till orda. "...Jag kommer inte från detta land, Boadicea... Men de varelser vars stank osar från den döda skogen levde även i mitt hemland." Zorans vanliga melodiska stämma var som bortblåst. Då han talade såg han på den andra vargen, men hans döda ögon tycktes se rakt igenom henne. "Den plats du talar om huserar monster."

Zorans röst bröts tvärt då han bet ihop. Trots hans försök att trycka dem tillbaka så slog känslorna över honom i vågor. Ilska, hat, vrede, förakt... Fruktan. Och ännu mer ilska, ilska över att han var rädd. Rädd för vampyrer. Den silver-grå vargen slog ned blicken. De vidriga iglarna hade förstört så mycket, de hade slitit hans liv i bitar. Han ville hata dem, ville utrota dem - men blott deras doft fick honom att rygga tillbaka. Han hade tagit en vid omväg när han först stött på skogen, allt för att undvika att möta ett av nattens barn.

Ett visst lugn hade infunnit sig över situationen, ett visst mått av avslappning, och det var en frid som Boadicea välkomnade. Det vilade ett lätt leende på hennes läppar, knappt märkbart, men fanns där som vittne på hennes tillfälliga sinnesro. En enkel konversation i ett ensamt, dimhöljt land var värd mer än österns alla pärlor. Samtidigt så var det med allvarsam blick som hon iakttog den grå varghanen, för hennes fråga var en viktig sådan. Vinden av död och förruttnelse var ännu påtaglig och kall, med stråken av fientligt hot stickande i hennes skinn. Motbjudande och påträngande, en känsla inga vackra minnen kunde kväsa. Men det var en känsla av obehag som hon inte ryggade undan för, endast för att den var alltför ovan för henne. Hon var ännu inte ärrad av det mörker som fanns på denna sida av havet, och kanske var det just dessa sår som hennes resa krävde.

   Zorans kalla reaktion över hennes fråga var påtaglig, att han visste om vad hon pratade var uppenbart. Ett stråk av bekymmer drogs över hennes ansikte, då hon tyst och allvarsamt lyssnade på de sträva orden hon hörde, mötte hans vassa blick med sina ögons oändliga blå djup. Lyssnade i den djupaste tystnad, och fann varningen i svaret på sin fråga. Det var något som bet och klöste i den grå vargens sinne, så mycket var uppenbart, och det var mörkret i skogarnas djup som framkallat hans plåga. Boadiceas blick var tankfull.
   "Monster. Harel. Så mörkret i detta land bär ett ansikte." Hon höjde huvudet, kisade med ögonen då hon talade till den väldiga grå skyn. Sedan var hon tyst ett ögonblick, varpå hon åter såg tillbaka på Zoran, nu med en mjukhet i sin blick och ett vagt, melankoliskt leende på läpparna. Hon hade inte rätt att fråga om hans plågan, och skulle heller inte göra så.

   "Men mörkret är ändå inte mer än avsaknad på ljus. De som bringar sådan fruktan är ihåliga, och deras seger är alltid tillfällig, tills dess att världens sista ljus slocknat." Sanningen var enkel, om än den sällan kändes så, om än terrorn alltid bet djupare och hårdare än vad ens tankar kunde rå på.
   Boadicea suckade, och kastade en dröjande blick ut över slätten. Hon hade ingen vishet och inga råd att ge, bara skuggor av sådana till en varg hon inte förstod. En varg som, liksom henne, var en främling i detta land av gråskalor.
   "Men om jag får stjäla ytterligare ett ögonblick av din tid Zoran, så önskar jag hellre höra något om landet från vilket ni härstammar?" Hon log återigen sitt bleka leende, det som fick stålet i hennes ögon att mjukna.

Obehagskänslorna bet sig fast, vägrade släppa sitt kvävande grepp. Zoran hörde tiken tala, men hennes ord ekade i hans huvud och han kunde inte uppfatta dem ordentligt. Han visste att han närmade sig gränsen. Om han inte tvingade sina rädslor till tystnad skulle han än en gång tvingas fly.
      De isblå ögonen började precis tappa focus då siluetten av en vit valp flimrade förbi. Bilden visade sig bara för ett ögonblick, men det var mer än nog för att den store hanen skulle se förbi den mörka slöja som kastats över honom. Jag måste följa efter henne. Hans mantra för de senaste månaderna upprepades än en gång, nu starkare än någonsin. Ingen rädsla, inget mörker och framför allt inget monster från det förflutna kunde stoppa den värme som fyllde honom.

Sett från ett yttre perspektiv hade inte mycket ändrats. Zoran reste sig endast något, som för att höja sig över platsens mörker. Han uppfattade nu tydligt tikens ord och ett ärligt leende visade sig i hans nu mycket lugnare ansikte. Hennes fråga gladde honom - minnet av det land han alltid skulle vörda jagade bort de sista skuggorna i hans sinne innan han tog till orda.

"Mitt land är mycket olikt denna plats, Boadicea... Jag kommer från ett bergsland norr om detta, en plats täckt av snö." Zorans blick vändes upp mot den grå himlen, som för att återigen hälsa den fallande snön. Hans läppar drogs uppåt i ett okynnigt leende, en för honom naturlig reaktion. "Endast tåliga vargar överlever i den ständiga kylan, antalet raser var alltid begränsat. Nu lever dock endast de största flockarna av vinter- eller snövargar kvar. Alla de mindre grupperna försvann när vampyrerna anlände med sina mörka följeslagare." Ögon med färgen av is antog även dess kyla, men Zoran fortsatte lugn att le. Krigen hade rasat under hela hans liv. Han hade sett ras efter ras utrotas - endast de mäktigaste flockarna levde vidare. Det var en självklarhet som han inte kunde se bortom. Men sättet som tiken framför honom talade om monstren fick honom att undra...

"...Boadicea... Du talar om vampyrer som mörkret i detta land. Återfinns de inte i ditt hem?" Frågan slank ut innan Zoran kunde stoppa den. Hans hjärta ville veta även om hans huvud visste bättre.