Valparna hade kallats in i det största rummet i huset, där Aurora och Ivo sov. Väggarna var pyntade av vackra tyger och färger, såväl som speglar i varje hörn. Här och där låg mer växtinspirerad inredning - en krukväxt, en omsorgsfullt staplad hög med släta stenar eller lite murgröna draperad över en spegel. På väggen hängde deras lilla stenplatta, där ett stort och ett ännu större tassavtryck var kantade med sju, mycket mindre i olika färgglada nyanser. I mitten av rummet var en stor hög med fällar från bytedjur som de sov på. Deras respektive kläder låg prydligt staplade bredvid varsin spegel. Auroras hög hotade att välta, medan Ivos var betydligt mer blygsam.
     När Aurora hörde valparna komma in vände hon sig om och fixerade blicken på Tistel. Med en knyck på huvudet kallade hon fram dottern, som ställde sig bredvid henne och såg osäkert fram och tillbaka mellan henne och syskonen.
     "Ni undrar säkert varför ni är här", började Aurora. "Min blomma, har du något förslag?" Hon såg ner på Tistel, som bara stirrade tillbaka. Kanske oförstående, kanske fann hon inte orden. Det spelade ingen roll för Aurora. Hon fortsatte.
     "Er syster här har gått emot en direkt order." Aurora hade satt tydliga gränser för Tistels telepatikrafter. Den fick bara användas på hennes föräldrar med deras uttryckliga tillstånd, och aldrig, aldrig, på någon annan i Tenebris. Hon hade själv varit med när Grendel ryckt till och med smala ögon bett Tistel lämna hans huvud. Blicken hon fått av sin pappa brände igenom henne av skam. Aldrig igen. Aurora tänkte inte göra honom besviken igen.
     "Tror ni att sakerna jag säger åt er är frivilliga? Att ni kan välja och vraka bland de påbud jag och Iv- pappa ger er?" Temperaturen föll märkbart i rummet, så mycket att valparnas andedräkt blev till rök. Mest föll den närmast Aurora, och Tistel skruvade på sig. Svaga skälvningar skymtade. Det var kallt, och det skulle bara bli kallare.
     "Visste ni att det finns flockar som straffar de olydiga genom att låta dem tillbringa en natt i den djupaste kyla? Så kallt att nos och tassar trillar av. Vet ni hur de ser ut efteråt? Som döden själva. Men de överlever, och det är en gåva i sig." Kallt, kallt, kallt. Hon satte sig ner och sänkte huvudet till Tistels nivå. Ett mjukt skratt sände varm rök över dotterns ansikte. "Nästa gång du stoppar nosen någonstans den inte bör vara så kommer jag inte låta dig behålla den. Är det förstått, Tistel?" Hon höjde huvudet igen.    
     "Det gäller er andra också. Ni är mina valpar, och jag älskar och förlåter er. Vi är bara dödliga, trots allt. Alla får en andra chans - men märk väl, ingen tredje." Hon vände sig lika mycket till Tistel, som darrade inför hennes blick, som till de andra valparna. Efter att ha mottagit nickningar log Aurora brett.
     "Bra. Den här gången behöver vi inte se några permanenta skador. Poena, du kan komma in nu." En liten naktaki smet in i rummet. Hon stack ut bland de rosa valparna med sin blågula päls och nyfikna blick. Aurora gestikulerade mot Tistel och nickade. Naktakin bar flera verktyg, och plockade fram en sax, som sedan ryckte sig fri ur hennes grepp för att sväva intill hennes vänsteröra. Hon såg aningen tveksam ut när hon inspekterade den tjocka, vackra luggen, men Aurora nickade bara igen, och saxen började klippa med stora, slarviga rörelser. Det tog inte mer än en halvminut, och sedan låg dotterns stolthet i små testar vid hennes tassar. Vad som nu klädde Tistels ansikte var snarare en stubblugg än en böljande gardin.
     Poena lämnade rummet i dödstystnad efter att Aurora tackat henne. Det var så tyst att hon undrade om någon andades. Tibasts mun var på glänt och han hade tagit ett litet steg mot dem. När Aurora sände honom en varnande blick backade han genast tillbaka till de andra.
     Återigen sänkte hon huvudet till Tistels nivå för att viska i örat, en viskning som hördes tydligt i det tysta rummet.
     "Håret växer tillbaka. Det gör inte nosen. Och till pappa säger du att du och Tibast ville testa bara." Aurora ställde sig upp igen, och svepte förbi sina barn ut ur rummet. Med henne försvann även kylan.
     Aldrig igen, hade hon lovat sig själv när Tistel skämt ut henne. Och om inte budskapet gick hem hos valparna nu, skulle hon inte tveka att ta till fler åtgärder.

Tistel stod tyst, oförmögen att tala, att ens ge ifrån sig ett ljud. Ögonen var stora när de stirrade upp på mamma, och hon visste redan när hon gick in i rummet att hon gjort något fel. Tassarna kändes svaga.

Er syster här har gått emot en direkt order.

Det var inte meningen, ville Tistel snyfta fram, men inte ett ljud undslapp hennes läppar. Istället darrade de - kanske för att hon avskydde att vara en besvikelse, kanske för att rummet plötsligt blivit så kallt. Så, så kallt. Hon skälvde okontrollerat.
Mamma sänkte sig så hon var i höjd med Tistel som vid det här laget inte hade långt till tårar. Kylan fick henne att huttra, och det blev värre när mamma var så nära. 


Nästa gång du stoppar nosen någonstans den inte bör vara så kommar jag inte låta dig behålla den. Är det förstått, Tistel?

Tistel nickade, nickade sedan igen ifall det inte var tydligt nog, för hon kunde inte få ur sig ett pip.
En liten naktaki smet plötsligt in och Tistel såg oförstående på henne, sedan upp till sin mamma igen. En sax. Tistel behövde inte fråga, för hon visste vad hennes straff skulle bli. Hon kunde inte förmå sig att vädja om att få behålla sin lugg - istället brast det bara för henne, och hon började snyfta okontrollerat. Saxen klippte, och Tistels hårtestar föll långsamt mot golvet. Tistel behövde inte se sig själv i en spegel för att veta att hon såg ful ut nu.

Kylan försvann med mamma som svepte ut ur rummet, och Tistel lämnades kvar med syskonen. Rädd för att bli hånad och utskrattad försökte hon vända sig bort så de inte skulle se, fast hon visste att det redan var försent. Gråten fick det att stocka sig i halsen på henne men hon ville inte gråta inför dem.