Det duggade lätt, och för en gångs skull var Ronias päls inte en svag glöd när Blair sneglade på henne. Den mörka pälsen var fylld av vattendroppar, och han mindes stunder i Kawazatri när en mycket yngre Ronia sett nästan likadan ut.
     De hade just varit vid Solhöjden i Yanamore, och var nu på väg mot Aurinkos tempel. Blair kunde inte låta bli att vara imponerad av bygget, men kunde samtidigt inte lägga fokus på byggnaden när han var mycket mer intresserad av templet - även om det i hans huvud aldrig skulle kunna stå sig mot Arkona.
     "Så", undrade han, "varför bara Aurinko? Jag skulle ha trott att en plats så nära Shendu skulle åtminstone fundera på Kaito."

En road fnysning lämnade henne. Det var visserligen sant, att det fanns många vargar i närheten som hade blickarna både åt vattnet, månen och skogen snarare än elden. En del av dem var av hennes egna flock, men Aurinkos uppenbarelse hade genomsyrat samhället på ett sätt som ingenting annat gjort. Det hade varit en naturlig utveckling, och hon välkomnade den.
   "För att det var jag som gav ordern." Hon tänkte att det säkert talade för sig själv och utvecklade inte. Även om pälsen inte glödde i det grå vädret så glimmade den fortfarande av färg när det bleka ljuset träffade rätt. När de väl kommit fram så anade hon att han skulle ha fler frågor. Templet hade trots allt artat sig till en mäktig, respektingivande syn. Hon var stolt över vad det hade blivit i slutändan. 
   "Vi är snart där", konstaterade hon, och delade en blick med fakargen när lyktorna upphörde och blev till ett runt torg om vardera sida av vargarna. Mellan stenplattor och varmt ljus stod brända trädstammar som stolta pelare för allmän beskådan. Ronia såg Blairs blick dröja vid den förkolnade barken. Hon kunde inte hindra att det drog lite i mungiporna, innan hon blickade uppåt mot själva templet. Ovanför ingången glänste flockemblemet som en gyllene ledstjärna. Regnet tilltog plötsligt, och vargarna delade en blick med varandra innan de längde på steget för att trava in i den torra salen. 
   Ronia skakade vattnet ur pälsen medan Blair såg sig om. Templet var tomt på vargar för tillfället. De flesta verkade ha dragit sig tillbaka för att undvika regnet. 
   "Så?" Hon såg efter honom. "Lever det upp till dina förväntningar?"

Man hade väl sin favoritgud, det kunde han hålla med om. Dessutom förstod han hennes motivering, och Blair slängde ännu ett ögonkast mot hennes fäll. De nådde snart templet, kantat av brända träd, och det blev uppenbart än en gång varför just Aurinko var Ronias gud. Han behövde ingen förklaring. Det låg en viss stämning över platsen som talade mer om historian än ord kunde.
     Regnet piskade dem, och de skyndade sig in i templet. Väl inne såg sig Blair om. Det var fint, fick han ändå erkänna. Eldarna kastade ett mysigt ljus, men Blair höll gott avstånd. Han respekterade eldarnas gud, men han skulle aldrig tycka om eld.
     "Det är fint", bekräftade han. "Ni har gjort ett bra jobb. Men", han höjde ett ögonbryn, "du ska se ett riktigt tempel."

Ronias blick smalnade av. Om han inte tyckte Aurinkos tempel var ett riktigt så kunde hon inte föreställa sig vad som annars skulle vara det. Till och med det välkända Måntemplet hade ryktats varit vackert, men relativt blygsamt i jämförelse med den rika historia och mängder av månvargar som flockades dit för Duraneirs skull. 
   "Passa dig." Hon traskade förbi honom där han stod med sin ifrågasättande, nästan utmanande, blick. Hon nickade mot den väldiga avbilden som täckte den södra väggen medan hon passerade. "Du vet aldrig vem som lyssnar."
   Ronia klev upp för den högra av de två välvda trapporna, som båda ledde förbi den större elden i templets bortre del. Hon tog de sista trappstegen i ett par längre kliv, och fann sig snart på den något upphöjda, runda platå som låg placerad precis inför Aurinkos avbild. Hon hade inte planerat att offra något den här dagen, men av vana nickade hon åt honom, som om den intensiva blicken från stenväggen var verklig. Hon vred på nacken för att se var Blair tagit vägen. Ett litet intresse hade trots allt väckts vid hans tidigare ord.
   "Ett riktigt tempel, säger du?" Hon steg bort från platån. "Jag lyssnar."

"Passa dig."
     "Gör jag alltid", muttrade Blair till svar, och blev ståendes när hon fortsatte vidare. Inte förrän Ronia avverkat mer än halva av den högra trappan smet han uppför den vänstra. Han mötte henne däruppe, framför Aurinkos väldiga gestalt.
     "Kan du ta ledigt en dag?" undrade han. "Jag ska visa dig." Blair menade sällan att vara så vag, men det kom sig naturligt, speciellt när han talade om något som nästan kändes som en liten hemlighet. Arkona låg nära hjärtat, det fick han erkänna. Han hade inte visat templet för många, och han hade medvetet inte spridit ordet i Numoori. Kanske var han inte redo att släppa in folk i en plats han uppfattade som trygg. Men om Ronia ville skulle han ta med henne dit. Arkona förtjänade att visas upp. Det skulle dessutom vara ett bra tillfälle att ta med lite mer färg, för att fylla på reservdepåerna.

Ronia slänge än eftertänksam blick ut genom det öppna templet, mot marknaden och byn som låg norr om där de stod. Hon tvivlade inte en sekund på att Yanamore skulle klara sig utan henne under en enda dag. Hon hade lämnat Lövskogen för bra mycket längre turer än så många gånger förut, men inte utan en eller flera flockmedlemmar vid sin sida. Att sticka iväg till - ja, vad det nu var han ville visa henne - med Blair låg inte på höjden av hennes prioriteringar just då, även om den var en en del av henne som gärna ville veta vad han talade om. Hon kände bara till två tempel, och båda två låg på helt andra sidor av landet. Inte ens med vingar kunde man flyga så långt på så kort tid, och även om det var möjligt var hon likväl vinglös.
   "Beror på hur viktigt det är." Hon nickade åt Blair att följa med. De började röra sig nerför den vänstra av de två trapporna, och Ronia styrde stegen mot en samling ved som var staplad utom regnets räckhåll. Hon fick ställa sig på bakbenen för att nå hela vägen upp till toppen. Hon plockade ner tre pinnar där uppifrån, delar av en massiv gren som fallit någonstans dagen innan. Hon klev ut med framtassarna i glödbädden nedanför avbilden och började stapla färsk ved bland den förkolnade som återstod, obrydd av flammorna som slickade hennes päls utan att göra någon som helst skada. 
   "Och hur långt", hade hon lagt till under tiden, och sneglade på honom när hon sträckte sig efter nästa bit ved som låg intill. "Var ligger ditt riktiga tempel?"

Att det kom fler frågor var han inte förvånad över. Blair följde lydigt efter och såg på när hon steg ut i elden. Det krampade ofrivilligt till i honom, och han klev ett försiktigt steg bort från elden och henne.
     "Det är ett tempel", svarade han simpelt. "Det är så viktigt som man gör det. Men jag tror verkligen du skulle tycka om det. Det ligger i Nordan." Han brukade själv flyga dit, så han hade inte full koll på hur lång tid det tog att gå, men det kunde inte vara mer än en dagsutflykt. Dessutom hade Ronia den hemska ovanan att börja sin dag på natten.
     "Du måste inte", Blair ryckte på skuldrorna, "jag bara erbjuder." Om hon var för upptagen tänkte han inte vara jobbig. Han ville snarare att hon skulle be honom, men det blev aldrig som han tänkt med Ronia.

Blair förklarade, och hon kastade en blick mot honom genom flammorna medan hon balanserade den sista veden inne i elden. Sedan steg hon bort från eldstaden, noga med att inte dra med sig någon glöd ut som fakargen kunde bränna sig på, och fixerade blicken på den falnande elden. Flammorna fick genast nytt liv och sög tag i det torra virket. Värmen flödade åter ut i rummet.
   Hon vände sig mot Blair igen. Hon hade ingen aning om vad det var för tempel han pratade om. I Nordanskogen fanns inga kända tempel, det var hon övertygad om. Fanns det ett så var det helt nytt, eller en gammal ruin av något slag. Oavsett så gjorde hon ingen ansats att förneka att orden väckt hennes intresse. Blair verkade ha den effekten på henne. Det hade han alltid haft. 
   "Jag känner inte till något tempel i Nordan", började hon. Hade Yanamore inte hört om ett tempel som låg så pass nära tvivlade hon på att någon annan gjort det heller. Blicken hon gav honom var nästan misstänksam, som om han försökte lura henne. "Jag har många skyldigheter här, och..." En flock att rusta. Hon tystnade, men plockade snabbt upp meningen på annat håll istället. "Ska jag lämna Yanamore måste jag veta att det kommer vara värt det."

"Det är okänt", förklarade han. "Jag hittade det av en slump när jag trillade igenom marken. Men det är värt det." Han kunde inte säga om det var viktigt eller inte, men värt det skulle det vara oavsett. Oberoende av hur troende man var gjorde Arkona avtryck. Något handfallen fann Blair inte vidare ord. Han gick runt i cirklar. Tillslut fortsatte han försiktigt.
     "Arkona betyder mycket för mig", Blair såg uppriktigt på henne. "Lura på det. Jag visar dig gärna dagen du har tid." Templet skulle ingenstans. Hade det stått såhär länge skulle det stå lika länge till - det tänkte han dö för att försäkra. I hennes päls dansade en eld likt den hon just tänt, och det var det sista han såg innan han vände för att gå ner för trappan igen.

Ronia såg tankfullt efter honom när han vände om. Hon hade planerat att stoppa honom för att ställa ytterligare frågor om hans mystiska tempel i Nordan, men hann inte så långt innan hon såg var han var på väg. Hon höjde något på ögonbrynen.
   "Du, det regnar fortfa-" Hon avbröt sig när Blair demonstrativt klev rakt ut i spöregnet, och Ronia kunde svurit på att hon såg ett leende skymta där borta. Hon avskydde regn, och vid det här laget var hon övertygad om att Blair visste det. Härligt.
   Ronia kastade en snabb blick ut över templet för att kontrollera att alla eldar fortfarande brann. Det gjorde det, och hon skyndade efter honom med öronen tätt mot nacken för att värja sig mot regnet. 

[Avslutat]